Missnorman

Så när jag tänker på allt jag upplevt.. Skilsmässa, mobbning, självmord, droger, bråk, svek.. Men även olika sorters fyllemisstag. Jag har hört om det värsta folk upplevt - våldtäkter, rån, slagsmål. Jag har hört om så mycket. Jag har sett så mycket. Och ändå var det värsta som hänt mig, när jag förlorade min egen röst. När någon tog så pass mycket makt att jag blev rånad av min egen självständighet, min egen röst och mina helt egna känslor. Jag trodde att det värsta man kunde uppleva var allt det här psykiska, som påverkar en. Och när jag tittade på efterlyst häromdagen och blev mer mörkrädd än förut stod jag och spottade ut ur min starka psykiska sida och sa "Om något sånt här skulle hända mig.. om någon försökt våldta mig eller slå ned mig inför människor, så hade jag inte tvekat på att skära halsen av någon. Hade jag inte kunnat det så hade jag inte tvekat på att komma ihåg vartenda signalement - tatueringar, hårfärg, kläder, smycken.. Jag har alltid sagt att dem aldrig ska vinna, att jag ska minnas varenda detalj för att dem aldrig ska få komma undan - oavsett hur det slutar. Jag har aldrig riktigt förstått hur folk blir så handlingsförlamade. Inte förrän idag.

 

Allting gick fort och lyckligtvis blev jag varken hotad eller fysiskt rörd. Jag blev inte skadad, men vetskapen om att man är rånad är nog värre än mycket annat. Jag var så chockad och skärrad att jag för en sekund stod stilla och tänkte "Det här händer inte.. dt här händer inte. Varför händer detta? Vad gör jag nu?". Därefter kom jag ihåg - kolla registreringsskylten ,men det var ju inte förrän bilen kommit lite för långt bort. Därefter kom hopplösheten - om att det jag ägt var försvunnet och jag skulle troligtvis inte se det igen. Det är bara materiella ting, så att jag kunde köpa dem på nytt är komplett rätt - men vetskapen om att du förlorar något som är ditt, även om det så bara är parfymen du fick från din bästa vän - så är det något som är personligt för dig osm du aldrig kommer återse. Och vet ni vad det värsta är?  Att den vidriga människan bakom ratten kommer att bära doften som min bästa vän köpt till mig. Det stör mig så att hon tar någonting som varit mitt och sätter det på sig själv.

 

Tårarna slutade ju inte rinna. Den vänliga kvinnan som stannade för att hjälpa mig när jag hysterist vinkade med armarna, vill jag tacka så många gånger om. Poliserna som kom tog väl hand om mig och fick mig under all chock och gråt att le. Det är oerhört konstigt att gå in genom sin dörr med två polismän sidan om en.. Det kändes oerhört märkligt och i den bisarra situationen kunde jag inte göra annat än att annorlunda.. så jag undrade om dem ville ha kaffe.. Dem log över mitt tappra försök men nekade vänligt.

 

Jag försökte minnas så tydligt som möjligt, men chocken var för stor, tankarna för många, jag var fortfarande skärrad och så förtvivlad - för att sanningen är det här, värdet i min väska är 0. Där är ingenting dem kan använda sig av, inget att sälja. Pengar att köpa 3 gram av någon sorts drog visserligen, men inte mer. Men allt.. är viktigt för mig. Allt är någonting som jag behöver. Sanningen är att jag inte riktigt förstod att dem tagit vad som tillhört mig - sanningen är att jag insåg inte att dem rånat mig och det tog sådan tid för mig att inse.. att detaljerna försvann. Chocken är så enorm att oavsett hur säker jag varit förut på att se efter, på att sätta dit äcklen, så är det inte lika lätt när du blir utsatt för någonting liknande själv.

 

Efter att flertal långa timmar gått och efter att omständigheterna tagit sin verkan.. Efter att folk börjat ringa, oroliga och frågeställande och efter att mitt ansikte blivit blekt, min förtvivlan stor och efter att poliserna gått satt jag slutligen slutkörd på golvet. Och .. vad händer.. om inte ett mirakel?

 

Telefonen ringer och jag svarar, förtvivlad och tung i rösten.. Och på andra sidan luren är en glad kvinnas röst, som frågar om jag förlorat min väska. Jag piper till, så lycklig och avbryter hennes meningar och jublar. "Var är hon?Var var den? Är där någonting kvar? Jag kommer!"

 

Förövarna hade kastat min väska långt på landet utanför Räng och Birgitta, var lyckligtvis ute och gick med sin hund och kände sig tvungen att titta i den stora väskan som låg mitt ute i ingenstans. Och vilket tur är inte det?

 

Jag insåg dock hur stor min chock var, när jag uppfattat både vägens namn fel och dessutom letat efter hus nummer 272 när hon bodde på 228.

 

I nästa ögonblick stod jag mitt ute på landet, långt utifrån Höllviken och hälsade på en hel familj som stod med min väska i händerna. Jag överräckte en flaska vin som gest i tack och satte mig sedan med väskan som såg lika dan ut som när jag packade den. Mina London skor är kvar. Mina nyköpta kläder är kvar. Mitt pass är kvar. Min plattång är stulen. Parfymen från Lukas är stulen. Jag öppnar plånboken - och vartenda fack är öppet. Det äcklar mig plötsligt att jag rör på samma ställen som förövaren har rört. Han har verkligen pillat överallt. Lagt över kvitton på andra ställen än där dem ska vara, sedlarna är borta och p-pillerna är lagt i ett annat fack. Men annars är allt kvar - träningskort, coopkort.. Till och med mina presentkort på Entre är kvar! Jag fnittrar lite för mig själv.  Idioterna rånade fan ta mig fel person - någon dem inte kan tjäna ett skit på. Haha, den tanken sitter kvar lite grann. Att jag denna gången inte hade med mina kameror, min dator eller någonting annat som varit så viktigt för mig. Jag är så glad .. över att det bara var en övernattningsväska jag packat med mig.

 

Det enda som är jobbigt och tänka på nu, är att dem finns kvar där ute. Som poliserna sa, så är det inte första gången detta paret rånar oprovocerat, oplanerat, smidigt och snabbt. Det stör mig att de kan passera någon i ett ögonblick och bestämma sig för att ta tillfället i akt. Det stör mig att dem inte bryr sig - medan dem för mig har förstört min trygghet på hemmaplan. Det stör mig att dem har kollat i mitt pass och sett exakta ord om vem jag är och vart jag bor. Det stör mig att dem sett mig så tydligt som dem gjorde.

 

Värst av allt.. är att deras fingeravtryck alltid kommer att finnas på sakerna dem snodde, även om jag inte kan fastställa dem.

 

Men någonstans vinner dem inte. Jag går fortfarande till bussen. Senast nu på kvällen stod jag där och en del av mig önskade att dem dök upp, som för att se efter, så att jag hade kunnat hoppa på bilen och sätta en kniv i huvudet på honom. Jag vet att det låter sjukt och så hemskt, jag är inte så knäpp människa att jag verkligen skulle göra det. Men idioter som beter sig som dem gör. Idioter som rånar för sin egen njutning. Jag hade velat utsätta dem för samma sak, så att dem kanske kunnat förstå, vad det är dem gör. Det är synd om dem. En dag finns det möjlighet att dem rånar någon dem känner.

 

Så ni som befinner er i Trelleborg, Malmö,Vellinge och Höllviken. Håll utkik för en liten, klarröd gammal bil med en modell som en Sedan. Registreringsskyltens första ord är "MGH". Kvinnan fick jag aldrig en syn på, mer än hennes blonda hår medan killen är en kille i 20-årsåldern, han är skallig, med en tatuering på höger sida av nacken och hade en mörk hood-tröja. Signalementen är kanske inte jätteklara och som polisen sa, så brukar dem inte återvända efter att dem en gång lyckats.

Men jag vet inte om dem lyckades nu - killen hånlog när dem körde iväg, och jag kan bara tänka mig besvikelsen när han fann tjejkläder och övernattningssaker i väskan. Dem rånade verkligen fel tjej. Men någonstans på vägen kanske dem en dag rånar rätt tjej. Och då önskar jag att dem åker fast.

 

Det gick bra för mig. Dem gick inte till attack och jag är inte skadad. Men dem rånade mig mitt på ljusa dagen. Det är inte bara så förnedrande, så förkrossande och så skärrande, men det är skrämmande. Man blir ledsen och hopplös på ett helt nytt sätt.. och ingen människa ska behöva bli det. Så hjälps åt. Håll utkik.

 

Och tack till alla er som hjälpte och visade omtanke idag.

Och tack kära mormor för att du kom ned så fort.

och kära älskade mamma, jag älskar dig och du behöver inte vara så orolig som du är. Detta tar inte stopp på mig. Är det någonting vi lärt oss, så är det att allt lidande jag gått igenom.. gett mig mer styrka. Detta också.