Missnorman

Jag är en social, glad och mycket varm tjej. När du möter mig för första gången så möts du av min hand i din, medan våra namn utväxlas och sedan ler jag varmt mot dig, för att du ska veta att jag är glad över att ha fått träffa dig och att du är i tryggt område. Jag kommer göra vad jag kan under kvällen för att du ska känna dig säker i dig själv, ha roligt och förhoppningsvis så känner du att du träffat en vän vill skapa ett band med. På plats är jag glad, lite skämtsamt flörtig och lätt att prata med.

 

Dagen efter kanske det är lika roligt. Men när månaderna är gångna.. kommer saker att bli mer intensiva.

Jag tänker inte säga att jag är okomplicerad. Med åren kommer du märka att jag är en seriös tjej, som har komplicerade tider i mitt liv, både med familj, vänner och någon gång då och då även i kärleken. Mest av allt kommer du märka hur jag analyserar hela mitt liv - inte när jag är med er och det är inte så att du finner en tjej komplett trans vid något tillfälle, men när du läser min blogg, följer mina fotografier och ser hur eftertänksam jag är kommer du se hur exponerad jag gör mig själv. Du kommer se hur jag uppfattar detaljer - både som det sämre som det bättre. Det leder till komplikationer ibland och självklart, stundtals skriver man saker som kanske är dumt. Men svart på vitt, ibland behövs det.

 

Någonting som du kanske tycker är bra är att du kommer se hur gärna jag vill vara din vän. Jag hör av mig, öppet och tydligt och vid något tillfälle kanske det kan bli mer än jag uppfattar. Så du kommer se hur hårt jag försöker bli en av er. En av umgänget. Kanske en av tjejerna, kanske en av er alla. Men du kommer märka hur hårt jag försöker vara med på det ni gör, på vad ni pratar om och troligtvis kommer jag komma med förslag ofta för att få vara med jag också. Men efter ett tag kommer du märka att jag försvinner. Det är inte för att jag väljer det - men utan anledning börjar det hända saker utan mig. Medan du sitter och har roligt med alla dina vänner sitter jag här hemma och följer allt ni gör - antingen i era uppdateringar, bilder eller så får man av någon annan anledning höra om det. Det gör ont, många gånger om och varenda gång jag ställer frågan "Har jag gjort någonting fel? Finns det en anledning till att jag inte är med längre?" så är svaret alltid "Nejdå!". Och det är väl helt okej det också, så länge jag inte gjort någonting fel, eller hur? Men när du lärt känna mig efter en längre tid, kommer du märka att jag inte bara vill vara del av er, utan att jag försöker så hårt att jag står ensam här. Och du kommer märka, att min osäkerhet kommer att ta över.

 

Min käre vän Patrik beskrev det hela så bra. "Inte illa menat mot dig nu Louise, men du är en tjejkompis jag har väldigt lätt för att vara med och vi har alltid så roligt.. Så varför.. försöker du så hårt med människor som inte bryr sig om du gör det?"  och det är självklart ord som satt sig i mitt huvud. Mina föräldrar har sagt åt mig hela mitt liv att många jag dragit mig till, inte varit bra för mig. Jag har lyssnat halvt, men det är inte förrän dem är ute ur mitt liv igen som dem får säga "I told you so.." och det är lite bitterljuvt. Hur kan det vara fel på alla andra, när det är alla andra som lämnar mig?

 

Jag minns en varning jag fick en gång, då en vän sade till mig "Louise, gör vad som helst för att inte hamna där jag är - utan vänner alls. " och jag tror.. Dem orden har hakat sig fast i mig så hårt och kanske inte bara för min egen skull, men jag har inte velat svika den varningen så jag har kämpat och kämpat och kämpat, jag har krusat och krusat och krusat och jag har framför allt - bett om ursäkt så många gånger om (även dem gångerna jag inte gjort någonting fel alls) .. bara för att inte behöva vara utan någon. Jag är inte rädd över att vara ensam, men jag tror jag är rädd över att bli övergiven. 

 

Och sanningen i allt det här är, att jag någonstans i bakhuvudet har vetat att jag kämpat för många som inte kämpat för mig. Jag har någonstans vetat att hur mycket jag än försöker - så kommer jag aldrig att bli del av det här umgänget. Och jag har någonstans vetat, att vem jag än möter så kommer de leta sig fram till en anledning till att lämna mig. Och den bitterljuva sanningen i det, är att jag aldrig slutar kämpa för vissa jag bryr mig så mycket om och idag ligger jag här och känner mig .. dummare än den dummaste.

 

Jag är den sortens person som tänker på hur hela vänskapen varit genom åren. Jag ser tillbaka på minnen, på hur vi varit, vad vi upplevt och gjort tillsammans och därefter tänkt.. att resten spelar inte roll. En vänskap som denne klarar sig nämligen, men när man tänker så.. då blir man sparkad när man redan ligger ned. Det finns hemska människor och det visar sig, att dem flesta omkring mig varit det - och dem som inte är det, dem bryr sig inte på riktigt bara. Dem bryr sig inte ända in i hjärtat.

 

Det roliga, med den här personen som gav mig varningen är att denne personen började om och har nu ett liv fullt av människor och vänner och denne lever lyckligt. Och jag tror det är det som gör ..att det är så svårt för mig att sluta kämpa. Men jag känner att jag borde lägga energi på det som är värt att kämpa för. Och därför vill jag så gärna vill iväg. Och det är inte för att rymma ifrån det jag inte har här - utan för att finna det som väntar på mig därute.

 

Vad som får mig att stanna upp i allt detta.. är någonting annat i vardagen. Jag har en far som åker runt och spelar, runt om i Sverige och Nashville och allt annat .. och vad som är så bra med det här är att jag alltid följer med under spelningar. Jag är hans kameraman, ljudman och samtidigt så minglar och tinglar jag med alla sorters gäster - ägare och medmusiker. Vart jag än kommer - så är jag på mitt säkra ställe och skapar relationer som jag vet är viktigare. Det som även är så bra med detta.. Är att jag lärt mig att vara orädd. Jag kan komma ensam till en spelning och folk frågar "vem är du här med?" medan jag stolt yttrar "mig själv".. för att jag under kvällen inte bara minglar med pappa och hans band och deras vänner, utan jag springer mellan bord efter bord, föräldrar till vänner, gamla kompisar och även nyfunna vänner som tagit plats på några bänkar någonstans. Jag har ingen att anpassa mig efter och jag finner ändå en egen plats bland så många olika. Ibland springer jag även när i köket på Millennium och kramas med världens bästa kockar - alla över 25 års åldern och som faktiskt verkar älska mig. Vad som är ännu mer fantastiskt är att tillfällen som igår, då jag serverade på en 40års fest varav alla är främlingar - där jag fick kontakt med flertal person, vissa högt uppsatta, någon nybliven mamma och även dem som höll i festen. På plats var flera hänförda av mitt sätt att tala och när min vän Veronica syftade på mitt sätt att skriva blev många genast mer imponerade. Detta är främlingar - där jag egentligen enbart ska servera och se glad ut, men där jag istället skapar konversationer, skämtar och får människor att uppskatta. Samtidigt får jag själv komplimanger.. och inte bara "för mina vackra, blåa ögon och mitt vackra leende.. " utan över hur duktig jag är och hur personligt jag kan göra det. Det avslutades till och med men en applåd av hela bordet när vi gick. Och där känner jag mig, fantastisk, som bäst. Jag känner att det är där jag ska vara - det är där människor uppskattar vem man kan vara. Och i någon del av mig vet jag om att jag alltid haft lättare för att konversera, skämta och vara tryggare bland vuxna. Hemma hos vänner finner du inte ofta mig på rummet, utan jag springer runt och känner mig som hemma genom att ta en kopp kaffe med någons mamma eller så stannar jag över på middag för att få tillfälle att prata med familjen. Varenda gång pappa och jag varit på en spelning är han extra glad över att jag är där, då han är så jäkla stolt och glad över hur jäkla bra jag finner min plats bland främlingar - jag lyckas på något sätt konversera med alla sorters människor. Hans spelningar - vart vi än kommer, har blivit min hemmaplan. Ett ställe jag vet att jag kan lyckas på. Ett ställe jag vet - att människor, ser mig på.

 

Och jag tänker på det också, medan flera av mina" vänner" har suttit och snackat skit i sina vardagsrumstolar om mina feta bröst eller någonting annat trams, så har jag suttit med Tony Carey och skapat en relation de aldrig kommer kunna skapa. Jag har träffat så många musiker och detta är allt ifrån rockgubbar i sina bästa sextio år till amatörer - och varenda gång så kan jag med handen på hjärtat säga att dem älskar mig och jag känner helt plötsligt - att livet har så mycket viktigare saker att erbjuda än vad ett par tjejer sitter och säger på sina tjejmiddagar.

 

Jag har en trygg plats i världen och det är bland alla dessa äldre, oavsett om det är gamla Preem-ägaren i Höllviken, föräldern till en vän, rock-musiker eller stammisen på Millennium- så kommer du alltid få en glad hälsning, förmodligen en kram och en gladare kväll efter att du mött mig.

 

Och när jag tänker på detta,så tänker jag på alla tillfällena då folk ställer sig intill min pappa oh säger "Vilken jävla dotter du har Anders.." och trots att jag blir generad, flinar lite glädjefyllt och tackar, så undrar en del av mig.. Varför är det bara ni som tycker detta och inte dem ungdomarna jag borde springa runt med?

 

Men sanningen är att jag aldrig kommer att få veta. Jag kommer aldrig att bli ett hundra procent accepterad av ungdomar. Så jag kommer att sluta undra. Jag kommer sluta krusa. Jag slutar försöka.

 

Jag kommer att vara jag. Använda mig av livet jag har, skapa allt det jag vet att jag kan skapa och jag tänker hoppas på.. att alla dem tomma platser som nu fyller mitt liv, fylls av mer människor än jag vet av. För jag vet.. att jag inte bara har tillräckligt med kärlek för att finna er, men även för att.. Jag behöver er. Och tills dess - lever jag på den kärleken, alla dessa vuxna människor ger mig.

 

Så alla ni vuxna människor, alla ni föräldrar till mina vänner och alla ni äldre som varit del av mitt liv i en längre tid - klappa er själva på axeln och tacka er själva för att ni gett mig kärlek när ingen annan gjort det.