Missnorman

För inte alls länge sedan var jag den som trodde på alla människor i världen. Även de som gjorde det värst för sig själva. Jag vägrade ge upp. Jag visste att det fanns någonting gott i alla. Med tiden blev man allt mer och mer naiv. Man fick saker upptryckta i huvudet hela tiden så man sökte sig vidare.. Och för någon anledning så är det omedvetet så - jag finner människor med skador i sig. Det handlar inte längre om människor som skadar sig fysiskt, utan psykiskt. Jag finner människor som lever livet som jag gör - med det ingen annan ser. Och för någon anledning drar jag in dem på djupet utan och veta hur, men förr eller senare.. är dem ute igen. De lever vidare. Och det gör mig inget, det är vad jag vill. Att deras liv ska fungera. Men jag inser att jag är den som står kvar och ser på. Jag inser att jag är den som hamnar ensam. Jag inser att jag har blivit allt mer num. Tom. Oinspirerad. Jag gråter knappt, inte ens till filmer eller låtar. Jag känner hur jag uttrycker mig mer brutalt.. och jag brukar vara den som tänker så mycket på mina uttryck. Jag känner mig allt längre och längre ifrån mitt emotionella jag. Och jag hatar det. När jag sitter och talar med en tjejkompis som gråter ut sitt hjärta brukar jag vara den som lyssnar medan tårarna rinner, men nu .. sitter jag och ser henne och känner hur klumpen i halsen inte tar sig någonstans. Likväl när någon skadar mig.. då gråter jag inte. Jag drar inte längre med mig i denna djupa dvalan ,utan jag tar istället upp muren framför dessa destruktiva känslorna och låter livet gå vidare. På ett sätt är det nyttigt, men på ett annat sätt så är det så olikt mig som det kan komma. Och jag märker det. När jag inte känner mig som mig själv, för då blir jag tröttare, tröttare än på länge.. och därför kunde jag inte ens ta mig ur sängen i onsdags.

Någonting måste förändras. Jag vet inte om det är människorna omkring mig eller om det är mitt sätt att se på mig själv. Jag vet inte om det är så att jag måste våga stå upp för allt som handlar om den jag är eller om det handlar om det människor bidrar med. Någonting måste jag iallafall. För dessa må bra känslorna känns lika distanta som närvarande. Man vågar inte känna.

Vad innebär det?