Missnorman

Lampan i rummet medför ett ljummet ljus. Håret ligger blött och tungt över ryggen och blötar ned den tunna skjortan jag har på mig. Kvällen är redan slut och för mig känns det som att dagen inte hunnit börja.

Dagen har varit rätt fin ändå. När jag vaknade imorse var jag inte medveten om verkligheten. Jag kände telefonens vibration vid sidan om mig och jag mötte det tidiga klockslaget med cheesande ögon. När det slutade vibrera slöt sig ögonen snabbt igen och medförde flera röster som egentligen inte fanns. När det verkar ha gått en timme reste jag mig för att möta ljuset ifrån gardinen och jag fann mig vara yrvaken. Då insåg jag att telefonen inte vibrerade av alarmet, utan av de smsen som väntade. Jag såg förvirrat på de långa meddelandena och lade mig ned igen. Taket medförde ett tråkigt ljus så jag stängde ögonen, hårt och lyssnade till mig ljud. Bilarna utanför gasade kraftigt och när de var precis utanför kunde man nästan känna deras spår i gatan. Samtidigt hörde jag Håkan stänga ytterdörren på nedanvåningen medan mamma pillade med någonting. Också öppnade jag ögonen. Det var morgon. Ännu en dag. Ännu en ny vecka. Denna kommer åtminstone vara kort.

 

När jag rest mig upp förberedde jag mig på ännu en grå dag, i hopp om att de tunna dropparna av regn ska lugna ned min frustrerade kropp. Naturligtvis skulle det inte bli så.. Istället började en stor sol ta sig upp på himlen. Jag kunde inte avgöra om det var dåligt egentligen. Sol är aldrig fel. Inte egentligen. Efter gårdagens promenad ska jag nog kunna klara av en dag i värmen..

Det är märkligt. Så många älskar solen, värmen och de tunna kläderna. Självklart gör jag det också.. Tanken på att få bada, känna sanden mellan tårna och den bruna, fräscha hyn.. och det jag älskar mest av allt är livet som kommer igång omkring en – fåglarnas sång och de små djurens springande. Till och med insekternas surrande. Vardagen får färg – även växterna kring våra hus, vägar och träd. Livet ser lite finare ut. Men jag känner inte mig finare – jag känner mig tyngre.

När regnet faller känner jag de härliga dropparna svalka min hud såsom de svalkar min själ. Precis som den fuktiga luften gör när man tar första steget ut i naturen efter regnet.   Precis så fick promenaden jag tog igår mig att känna. Nedsvalkad och harmonisk.  Jag bad till och med om på några droppar.. och det fick jag. Jag stod på Höllvikens högsta kulle – med en liten utsikt över Kämpinge och kände regnet smattra smått mot min skinnjacka. Musiken gjorde den harmoniska känslan lite starkare tillsammans med de djupa andetagen jag tog av ren natur. När jag tog ut hörlurarna hörde jag naturen ännu tydligare – det enda som hördes var regnets mötande med jorden, bladen och djuren. Annars var det tyst. Inte en människa i närheten. Bara regnet och jag. Det mest helande där är.

 

Så när en varm dag kommer till ändå tar jag den med en nypa salt. Tar på mig tunnare kläder men med samma smycken som får mig att känna mig som jag. Mina ringar är den förgyllande delen av klädseln.

Efter en kort skoldag spenderades dagen i stan med olika vänner, vänner som förgyllde min dag på helt olika sätt. Någon som får mig att se på livet såsom jag känner det och så som de känner att jag ser det, medan någon får mig att se på livet med ett större perspektiv – ett positivare perspektiv. Ett ”change your life” perspektiv. Och utan att behöva göra någonting gör han det redan åt mig. Genom att vara den han är, dagligen i mitt liv. Och det är det som är så märkligt, att någon som egentligen är mer främling för mig än någon annan, ser livet på ett starkare sätt än de flesta jag mött.. och lyckas därigenom inspirera mig. Det är märkligt.. att en främling lyckas förgylla ens dagar. Bara sådär. Plötsligt. Men det finns väl en anledning till det.

Det finns en anledning till allting som händer i ens liv.. och det finns en anledning till att vi möter alla de människor vi möter. Jag tror aldrig på att någon medför sig någonting negativt medvetet. Det är ingen som väljer att skada den människan de nyss blivit del av. Men oftast - blir det så, förr eller senare. Det är bara livets gång. Samtidigt är alla dessa negativa medgångarna någonting vi lär oss av, utvecklas av och använder oss av.

Jag försöker nu använda mig av allt jag lärt. Jag har lättare för det. Jag stänger ute lättare, diskuterar mer öppet och känner mig mindre personligt involverad. Samtidigt som jag är totalt satt i klistret. Hur mycket jag än försöker hålla ute nya människor, så vet jag i min inre del att de inte är så långt borta som jag önskar. Jag är i konflikt med mig själv. Jag försöker – jag vill så gärna, att det ska vara okomplicerat, lätt, odramatiskt och bara.. bara att det ska gå. Men livets gång verkar inte vilja som jag vill. Så istället sätter det igång tusen tankar tillsammans med känslor som inte går ihop.

 

Och nu sitter jag här, med samma ångestfyllda känslor efter att jag haft en super bra dag. Och nu lägger jag mig med samma osäkerhet som jag vaknade med, utan en aning om vad morgondagen medför. Men jag känner på mig att det är nånting. För det verkar inte som att det bara kan gå bra.Inte för lilla Louise Norman iallafall.

 

Men vet ni vad?

Jag tror jag kommer le ändå.

 

 

Sov gott.

 

L.