Intalan
0kommentarer
Okej.. Jag vaknar upp och försöker intala mig själv att jag måste sluta tänka.. och vad händer då? Jag tänker.
Jag har förstått att allt detta tänkandet är en del av den jag är och det är okej, för mig.. Men det är aldrig okej för dem omkring mig. De blir så galna på hur jag resonerar och analyserar.
Hur lätt hade livet varit om man hade kunnat skilja på hjärta och hjärna?
SÅ mycket lättare.
Nu vet jag inte riktigt vart jag ska bli av. Jag är rädd för nästan allt omkring mig. Jag mår bra, nästan till hundra procent riktigt bra. Men jag bekymrar mig, över människor som kommer och går.. Över nya människor som blir del av mig nu.. Om de är det nu, är dem det sen?
Den frågan svarar jag inte ens på. Jag vill inte ens ställa frågan.
Jag vill njuta. Njuta av vad livet bidrar med.
Varför kan jag inte det?
För att jag vet vad konsekvenserna blir av det?
Jo, men strunt i det.. säger alla - och ja, jag vill det.. men magknipet är där och jag önskar att någon bara hade kunnat säga exakt det jag innerligt känner - så att jag vet att det inte är fel.
Eller så gör jag bara som de säger, kopplar bort och låter det som sker ske.
Tips?
Det är vid det här tillfället jag kan behöva det kan jag ju ta och tala om...
Haha, ååh..
Hoppas er vardag är mindre.. komplicerad! & hoppas ni gör det jag inte kan.. Koppla av! Haha!
L.:)
Jag har förstått att allt detta tänkandet är en del av den jag är och det är okej, för mig.. Men det är aldrig okej för dem omkring mig. De blir så galna på hur jag resonerar och analyserar.
Hur lätt hade livet varit om man hade kunnat skilja på hjärta och hjärna?
SÅ mycket lättare.
Nu vet jag inte riktigt vart jag ska bli av. Jag är rädd för nästan allt omkring mig. Jag mår bra, nästan till hundra procent riktigt bra. Men jag bekymrar mig, över människor som kommer och går.. Över nya människor som blir del av mig nu.. Om de är det nu, är dem det sen?
Den frågan svarar jag inte ens på. Jag vill inte ens ställa frågan.
Jag vill njuta. Njuta av vad livet bidrar med.
Varför kan jag inte det?
För att jag vet vad konsekvenserna blir av det?
Jo, men strunt i det.. säger alla - och ja, jag vill det.. men magknipet är där och jag önskar att någon bara hade kunnat säga exakt det jag innerligt känner - så att jag vet att det inte är fel.
Eller så gör jag bara som de säger, kopplar bort och låter det som sker ske.
Tips?
Det är vid det här tillfället jag kan behöva det kan jag ju ta och tala om...
Haha, ååh..
Hoppas er vardag är mindre.. komplicerad! & hoppas ni gör det jag inte kan.. Koppla av! Haha!
L.:)
Kommentera