P.M.S.
0kommentarer
Yes..Pissed at men syndrome.
Haha, nej. Men med de tre bokstäverna kan jag summera min dag.
Jag vaknade tidigt, innan klockan ens var åtta och fann solen steka på himlen. Täcket omfamnade mig och jag var orolig över att jag faktiskt kissat på mig, tills jag förstod hur mycket jag hade kallsvettats. Med ett extra element, duntäcke och en sol på sig är det kanske inte så konstigt egentligen.. Sedan gick jag hostandes hela morgonen och suckade åt hur jobbigt vartenda steg kändes. Sedan var varenda timme som tortyr. Sekunderna tickade långsamt. Timmarna tog evigheter. Och jag underhöll mig ändå - jag gjorde frukost, spelade tv-spel, såg på film och läste, men ändå gick tiden inte fort nog. När jag sedan började tvätta kände jag hur ilskan brusade upp inom mig.. Som från ingenstans vände mitt humör totalt. Jag var så frusterad, oförklarligt frusterad.. och jag kunde känna tårarna lägga sig som en hög i halsen, men jag tillät inte mig själv att gråta idag, så jag tryckte ned klumpen och sög in tårarna långt innan de var påväg ut.. sedan började jag tänka. Jag påminde mig själv om saker som gjorde mig arg, saker som hänt i livet och människor jag bråkat med. Jag kände hatet brusa upp ifrån tårna och upp. Sedan pratade jag högt med mig själv. jag fräste ut allt det jag vill ha sagt till de människorna som svikit mig. Jag såg flera av dem framför mig.. Vissa ifrån min föredetta klass, vissa ifrån när jag var yngre, vissa i vardagen.. Jag såg det så klart och lät allting komma till ytan, sedan, med ett .. var det över. Hatet blev ett lugn. Jag förvånades över hur humöret gick så upp och ned. Jag förvånades över hur jag lyckades hitta sådan kontroll över det. Så höjde jag ljudet och lät mig omfamnas av surround ljudet och låten "Happy Ending".. och i slutet av låten fann jag mig själv med händerna utsträckta, ansiktet mot solen och ett leende på läpparna. Nu kände jag mig plötsligt lycklig, uppfriskad.. Släppt. Visserligen har låten ett makalöst slut som man omöjligt kan sitta stilla till, men med tanke på hur jag nyss mått förvånades jag över hur jag kände att dagen blivit bättre.
När jag sedan satt hos läkaren kände jag kroppen tynga mig på nytt. Jag säckade ihop och tänkte inte längre, utan kände bara den dånande huvudvärken och irriterades över alla läkare som pratade med en som om man vore tre år. Och ännu värre blev det när läkaren satte mig i rummet och putade med munnen och sa "Jag förstår att du inte mår bra, men det är en vanlig infektion och borde gå över om ett par dagar".. Det var exakt samma svar som jag hade fått för en vecka sedan och inte mådde jag bättre.. Sämre faktiskt.. men när jag försökte trycka in det i läkarens huvud så putade han bara med läppen och sa "Jaa.. ja.. så kan det ju bli lillevän".. Det är vid de tillfällena jag bara vill gå därifrån och skratta samtidigt, men de vet ju vad de gör, så naturligtvis är det bara för mig och lyssna.
När pappa sedan hämtade mig ville jag bara övningsköra. Jag var nervös, trots att jag var exalterad, trots att jag hade längtat. När jag sedan satt bakom ratten och hade fått igång bilen första gången utan att få motorstopp slappnade jag snabbt av.. och rätt som det var, var jag ute på andra vägar, med stop-skyltar och mötande bilar.. och jo, man känner adrenalinet pumpa, men rätt som det är är man inne i världen av körningen, så ingenting annat fungerar riktigt, det är full fokus på det man gör. Sedan kom vi hem och jag såg mig länge omkring innan jag kunde komma överens med mig själv om vad jag skulle göra.. Klockan var bara tre. Men så såg jag Catty komma in genom bakdörren, där hon lämnat ett täcke på utestolen.. så jag sprang ut och lade mig i den kalla stolen och drog täcket över mig. Solen stekte snabbt ansiktet och jag kunde känna ansiktet bli fräschare. Men vinden var starkare än värmen, så snart drog jag mig in och vilade mina ögon i soffan. Och jag ska erkänna.. Jag brukar inte tro att jag klarar av att verkligen inte göra någonting, men det var oerhört givande. När sömnen var nära var jag i sådan ro i kroppen att jag bestämde mig för att gå upp och lägga mig i mörkret på mitt rum och låta musiken omge mig. Då vilar jag alltid som bäst. Och tack vare det.. gick tiden fortare.
Resten av dagen var kroppen i en oerhörd ro. Jag var varken arg, ledsen eller glad, utan enbart lugn. Jag fann mig bara vara och trots huvudvärk, halsont och hosta så kunde jag njuta av både film och middag. Och se.. Nu är jag ju här.. Klockan är tjugo i tolv och det är dags och sova. Det här är nog det senaste jag lagt mig på hela veckan, märkligt va?
Jag har börjat lägga mig tidigt, sover oftast väldigt gott.. även om jag vaknar för tidigt. Det är bra också. Då kanske jag hittar en rytm till sömnen, jag hoppas bara den håller i sig, även när jag tillfrisknat..
Nu lyser Glee på tvn och sängen väntar på att jag ska komma och bädda ned mig.. Så jag tänkte vila ut.. Det kommer ju en dag imorgon också.
God natt. Sov gott.
Du också Jocke.. och Grattis på födelsedagen. <3
Två låtar, som än idag, tar fram alla känslor jag hade som barn..
Haha, nej. Men med de tre bokstäverna kan jag summera min dag.
Jag vaknade tidigt, innan klockan ens var åtta och fann solen steka på himlen. Täcket omfamnade mig och jag var orolig över att jag faktiskt kissat på mig, tills jag förstod hur mycket jag hade kallsvettats. Med ett extra element, duntäcke och en sol på sig är det kanske inte så konstigt egentligen.. Sedan gick jag hostandes hela morgonen och suckade åt hur jobbigt vartenda steg kändes. Sedan var varenda timme som tortyr. Sekunderna tickade långsamt. Timmarna tog evigheter. Och jag underhöll mig ändå - jag gjorde frukost, spelade tv-spel, såg på film och läste, men ändå gick tiden inte fort nog. När jag sedan började tvätta kände jag hur ilskan brusade upp inom mig.. Som från ingenstans vände mitt humör totalt. Jag var så frusterad, oförklarligt frusterad.. och jag kunde känna tårarna lägga sig som en hög i halsen, men jag tillät inte mig själv att gråta idag, så jag tryckte ned klumpen och sög in tårarna långt innan de var påväg ut.. sedan började jag tänka. Jag påminde mig själv om saker som gjorde mig arg, saker som hänt i livet och människor jag bråkat med. Jag kände hatet brusa upp ifrån tårna och upp. Sedan pratade jag högt med mig själv. jag fräste ut allt det jag vill ha sagt till de människorna som svikit mig. Jag såg flera av dem framför mig.. Vissa ifrån min föredetta klass, vissa ifrån när jag var yngre, vissa i vardagen.. Jag såg det så klart och lät allting komma till ytan, sedan, med ett .. var det över. Hatet blev ett lugn. Jag förvånades över hur humöret gick så upp och ned. Jag förvånades över hur jag lyckades hitta sådan kontroll över det. Så höjde jag ljudet och lät mig omfamnas av surround ljudet och låten "Happy Ending".. och i slutet av låten fann jag mig själv med händerna utsträckta, ansiktet mot solen och ett leende på läpparna. Nu kände jag mig plötsligt lycklig, uppfriskad.. Släppt. Visserligen har låten ett makalöst slut som man omöjligt kan sitta stilla till, men med tanke på hur jag nyss mått förvånades jag över hur jag kände att dagen blivit bättre.
När jag sedan satt hos läkaren kände jag kroppen tynga mig på nytt. Jag säckade ihop och tänkte inte längre, utan kände bara den dånande huvudvärken och irriterades över alla läkare som pratade med en som om man vore tre år. Och ännu värre blev det när läkaren satte mig i rummet och putade med munnen och sa "Jag förstår att du inte mår bra, men det är en vanlig infektion och borde gå över om ett par dagar".. Det var exakt samma svar som jag hade fått för en vecka sedan och inte mådde jag bättre.. Sämre faktiskt.. men när jag försökte trycka in det i läkarens huvud så putade han bara med läppen och sa "Jaa.. ja.. så kan det ju bli lillevän".. Det är vid de tillfällena jag bara vill gå därifrån och skratta samtidigt, men de vet ju vad de gör, så naturligtvis är det bara för mig och lyssna.
När pappa sedan hämtade mig ville jag bara övningsköra. Jag var nervös, trots att jag var exalterad, trots att jag hade längtat. När jag sedan satt bakom ratten och hade fått igång bilen första gången utan att få motorstopp slappnade jag snabbt av.. och rätt som det var, var jag ute på andra vägar, med stop-skyltar och mötande bilar.. och jo, man känner adrenalinet pumpa, men rätt som det är är man inne i världen av körningen, så ingenting annat fungerar riktigt, det är full fokus på det man gör. Sedan kom vi hem och jag såg mig länge omkring innan jag kunde komma överens med mig själv om vad jag skulle göra.. Klockan var bara tre. Men så såg jag Catty komma in genom bakdörren, där hon lämnat ett täcke på utestolen.. så jag sprang ut och lade mig i den kalla stolen och drog täcket över mig. Solen stekte snabbt ansiktet och jag kunde känna ansiktet bli fräschare. Men vinden var starkare än värmen, så snart drog jag mig in och vilade mina ögon i soffan. Och jag ska erkänna.. Jag brukar inte tro att jag klarar av att verkligen inte göra någonting, men det var oerhört givande. När sömnen var nära var jag i sådan ro i kroppen att jag bestämde mig för att gå upp och lägga mig i mörkret på mitt rum och låta musiken omge mig. Då vilar jag alltid som bäst. Och tack vare det.. gick tiden fortare.
Resten av dagen var kroppen i en oerhörd ro. Jag var varken arg, ledsen eller glad, utan enbart lugn. Jag fann mig bara vara och trots huvudvärk, halsont och hosta så kunde jag njuta av både film och middag. Och se.. Nu är jag ju här.. Klockan är tjugo i tolv och det är dags och sova. Det här är nog det senaste jag lagt mig på hela veckan, märkligt va?
Jag har börjat lägga mig tidigt, sover oftast väldigt gott.. även om jag vaknar för tidigt. Det är bra också. Då kanske jag hittar en rytm till sömnen, jag hoppas bara den håller i sig, även när jag tillfrisknat..
Nu lyser Glee på tvn och sängen väntar på att jag ska komma och bädda ned mig.. Så jag tänkte vila ut.. Det kommer ju en dag imorgon också.
God natt. Sov gott.
Du också Jocke.. och Grattis på födelsedagen. <3
Två låtar, som än idag, tar fram alla känslor jag hade som barn..
Kommentera