Death is gone.
0kommentarer
Idag har mina tankar varit på ett helt annat ställe än jag förväntade mig. De drog sin in på döden. På de människor som försvunnit. För döden innebär inte.. att människor kommer tillbaka.. vilket nog är det svåraste som finns att inse. Att aldrig få träffa någon igen, att aldrig få se någon igen, att aldrig få hålla om någon igen, att aldrig få säga.. "jag älskar dig" igen.. eller att aldrig få skapa nya minnen. Det svåraste som finns måste vara att inse att när någon dör, får man ingen andra chans. Så ser jag på det idag. När jag tänker på de människor som dött omkring mig..
Jag tänker på hur det hade fått vara att få prata med dem idag.
Att få se Lina med Maya och Jonte.. Haha, jag kommer fortfarande ihåg hennes vackra leende.. Hon var ju så full av liv.
Och jag föreställer mig Amandas föräldrar, som varje dag går in i sitt dotters rum och förväntar sig att hon ska vara där.. Jag föreställer mig hur det hade varit för dem.. om hon hade fått den andra chansen, om de hade kunnat öppna dörren till hennes rum och fortfarande sett henne där..
Och jag föreställer mig hur det vore att träffa min riktiga morfar(Jag älskar min morfar, som jag lever med idag, det finns ingen bättre..) men min riktiga morfar dog långt innan jag föddes och alla säger att vi hade gillat varandra och att vi var lika.. och man undrar - vad hade han sagt till mig idag? Vad hade han lärt mig?
Och sen tänker jag på lilla Lily.. som inte ens hann komma till världen. Hon hade varit så stor nu...
Och jag tänker på Nonno, som jag inte fick så mycket tid med. Jag hade nog uppskattat tiden med honom mer idag, för jag känner så mycket intresse för livet han levde och känner värme i mitt hjärta när han än kommer upp i tankarna..
Och när jag sen föreställer mig, någon som var väldigt nära.. blir det svårare. Det är märkligt att en lärare kan komma så nära en på sådan kort tid.. Men när jag tänker på min gamla lärare Danuta idag.. så kommer jag fortfarande ihåg det sista jag hörde av henne - när hon låg på sjukhuset och slog mig en signal - för att hjälpa mig. Även då vägrade hon ge upp. Även då ville hon hjälpa andra människor. Det känns fortfarande som att jag kan gå till Sandeplan och springa och säga "Jag klarade det Danuta, titta. Jag kom in och jag ska kämpa där också"... Och jag kan se hur hon med sina korta ben går med klackarna i golvet, med sin blåa plastlåda i högerhand och med nycklarna i andra handen..och brister upp i ett enda stort leende.. och det som känns läskigast.. men ändå bäst av allt.. är att jag fortfarande kan höra hur hon säger "Louise!" .. Det vore så lätt. Att se henne igen. Det är åtminstone vad jag tror. Jag väntar fortfarande på att hon ska komma hem ifrån den där semestern.. Jag väntar fortfarande på den skolavslutningen då hon skulle komma.. precis innan hon..
Jag stod där i korridoren och väntade.. och det var helt tomt. Inte en lärare och inte en elev kvar på hela vår avdelning, men jag visste att hon skulle ta vägen inom här.. så jag väntade, utanför lärarrummet.. Men då öppnades dörren och ut kom Lilly.. Hon log och förklarade att Danuta var väldigt ledsen ,men hon hade inte ork nog att komma till avslutningen.. Jag brast inte ut i gråt direkt, jag tänkte att Danuta visste bäst och att hon antagligen laddade batterierna för att kunna komma tillbaka helt och hållet istället.. Men jag förväntade mig aldrig det där meddelandet jag fick en vecka senare. Jag minns fortfarande det, som att det vore igår. Men jag har också bestämt mig .. för att även om hon inte är här, så är hon kvar i våra minnen.. och det är väl det som gör döden värt det? Då man lämnar spår i världen. När man lämnar spår hos andra. Så om jag inte kan gå och berätta för henne själv, hur livet ser ut idag.. hur vi har växt och hur annorlunda allting är.. så ska jag skriva i hennes minnesbok.. och få andra att förstå att hon ändrade en stor del av oss.
Precis som Lina, Amanda, Lily, Nonno & min riktiga morfar gjorde. Detta är människor som dött i min omgivning, men de har inte försvunnit.. för jag hör fortfarande deras namn varje dag. Jag hör fortfarande historierna och minnena. Så döden är kanske inte bara att försvinna. Det kanske är att släppa taget .. men ändå finnas kvar.
Det är möjligt för en människa att ändra en hel värld.
Jag tänker på hur det hade fått vara att få prata med dem idag.
Att få se Lina med Maya och Jonte.. Haha, jag kommer fortfarande ihåg hennes vackra leende.. Hon var ju så full av liv.
Och jag föreställer mig Amandas föräldrar, som varje dag går in i sitt dotters rum och förväntar sig att hon ska vara där.. Jag föreställer mig hur det hade varit för dem.. om hon hade fått den andra chansen, om de hade kunnat öppna dörren till hennes rum och fortfarande sett henne där..
Och jag föreställer mig hur det vore att träffa min riktiga morfar(Jag älskar min morfar, som jag lever med idag, det finns ingen bättre..) men min riktiga morfar dog långt innan jag föddes och alla säger att vi hade gillat varandra och att vi var lika.. och man undrar - vad hade han sagt till mig idag? Vad hade han lärt mig?
Och sen tänker jag på lilla Lily.. som inte ens hann komma till världen. Hon hade varit så stor nu...
Och jag tänker på Nonno, som jag inte fick så mycket tid med. Jag hade nog uppskattat tiden med honom mer idag, för jag känner så mycket intresse för livet han levde och känner värme i mitt hjärta när han än kommer upp i tankarna..
Och när jag sen föreställer mig, någon som var väldigt nära.. blir det svårare. Det är märkligt att en lärare kan komma så nära en på sådan kort tid.. Men när jag tänker på min gamla lärare Danuta idag.. så kommer jag fortfarande ihåg det sista jag hörde av henne - när hon låg på sjukhuset och slog mig en signal - för att hjälpa mig. Även då vägrade hon ge upp. Även då ville hon hjälpa andra människor. Det känns fortfarande som att jag kan gå till Sandeplan och springa och säga "Jag klarade det Danuta, titta. Jag kom in och jag ska kämpa där också"... Och jag kan se hur hon med sina korta ben går med klackarna i golvet, med sin blåa plastlåda i högerhand och med nycklarna i andra handen..och brister upp i ett enda stort leende.. och det som känns läskigast.. men ändå bäst av allt.. är att jag fortfarande kan höra hur hon säger "Louise!" .. Det vore så lätt. Att se henne igen. Det är åtminstone vad jag tror. Jag väntar fortfarande på att hon ska komma hem ifrån den där semestern.. Jag väntar fortfarande på den skolavslutningen då hon skulle komma.. precis innan hon..
Jag stod där i korridoren och väntade.. och det var helt tomt. Inte en lärare och inte en elev kvar på hela vår avdelning, men jag visste att hon skulle ta vägen inom här.. så jag väntade, utanför lärarrummet.. Men då öppnades dörren och ut kom Lilly.. Hon log och förklarade att Danuta var väldigt ledsen ,men hon hade inte ork nog att komma till avslutningen.. Jag brast inte ut i gråt direkt, jag tänkte att Danuta visste bäst och att hon antagligen laddade batterierna för att kunna komma tillbaka helt och hållet istället.. Men jag förväntade mig aldrig det där meddelandet jag fick en vecka senare. Jag minns fortfarande det, som att det vore igår. Men jag har också bestämt mig .. för att även om hon inte är här, så är hon kvar i våra minnen.. och det är väl det som gör döden värt det? Då man lämnar spår i världen. När man lämnar spår hos andra. Så om jag inte kan gå och berätta för henne själv, hur livet ser ut idag.. hur vi har växt och hur annorlunda allting är.. så ska jag skriva i hennes minnesbok.. och få andra att förstå att hon ändrade en stor del av oss.
Precis som Lina, Amanda, Lily, Nonno & min riktiga morfar gjorde. Detta är människor som dött i min omgivning, men de har inte försvunnit.. för jag hör fortfarande deras namn varje dag. Jag hör fortfarande historierna och minnena. Så döden är kanske inte bara att försvinna. Det kanske är att släppa taget .. men ändå finnas kvar.
Det är möjligt för en människa att ändra en hel värld.
Sov gott våra änglar.
We sure miss you.
L.
Kommentera