Missnorman

Jag ligger i rummet med min lille vovve bredvid mig. Hon passar på att slicka mig i ansiktet nu när jag är distraherad med datorn. Lampan i hörnet lägger över ett svagt ljus i rummet. Det är perfekt när det är dags och lägga sig. Jag har sovit mycket idag. Jag tänkte att jag för en gångs skull faktiskt skulle låta mig själv sova under dagen trots att jag inte borde och det hjälpte. Jag känner mig utvilad samtidigt som kroppen känner sig sliten. Det har varit en intressant dag och jag känner mig nästan mer hoppfull än på länge, men bara nästan. Efter några timmars sömn gick jag med familjen till pappas flickvän, vars dotter fyller år. Och det gav mycket mer än jag förväntade mig. När jag i början satt och drömde mig bort medan jag åt maten förberedde jag mig på att gå tidigt, men det fick snabbt en vändning. Familjemedlemmar jag inte mött förut startade konversationer med mig och vi hamnade tillslut på vad jag ville göra efter skolan - om min författarroll och det verkar förvåna och imponera folk mer än jag trodde. En av de äldre männen sade till mig att oavsett hur svårt det skulle bli, så visste jag vad jag ville och så länge jag ville det kunde jag uppnå det. Och det är meningen med det hela. Jag skriver varje dag för att kunna få med mig något som jag kan utveckla när jag är äldre och kanske, mer intelligent. Men tänk om jag inte uppfattar det likadant som äldre? Det kanske är både bättre och sämre, kanske jag kan utveckla det på ett mer tilltalande och utvecklat sätt.. Men kanske det också är sämre eftersom en tonårings riktiga tankar behöver höras.. därför var det extra kul att möta ännu en familjemedlem idag, en familjemedlem som visade sig vara författare. Vi talade smått om min pappa, vårt område.. och sedan kom vi in på skolan, min linje och jag berättade att jag ville bli författare.. och då log hon smått och berättade att hon själv var författare. Jag tappade hakan och kände hur nyfikenheten spred sig i kroppen. Det fanns så många gånger jag velat träffa en författare och ställa frågor.. Frågor om hur jag börjar, var inspirationen kommer ifrån,hur man lyckas, vilket bolag, hur länge man håller på osv.. Men nu satt jag bara nyfiken och ville höra henne tala. Hon har släppt 2 romaner och fyra poesiböcker. Vi fortsatte prata och jag ställde några av de frågorna jag hade på lut, om hur länge hon skrivit.. Hon svarade att hon alltid skrivit, det fick mig att le lite, för det har också jag. Hon sade också att det var svårt och det fick mig att tänka till lite. Om en framtid som författare inte är säker, borde jag då studera fler ämnen för möjlighet till bättre jobb? Det går alltid att skriva.. och det kommer jag alltid fortsätta göra, jag undrar bara hur många ögon som kommer få se orden som sätts på papper.. Efter ytterligare frågor och diskussioner med henne och min pappa tog hon namnet på min blogg och jag hoppas hon tittar in snart.

Jag har redan blivit inspirerad och har precis öppnat upp word.. Idag tänker jag börja på en roman.

För hur svårt det än är .. och hur många motgångar man än får, så finns det en anledning till allt och .. kan man drömma det, vill man det, så kan man göra det.. Och tillslut kan man uppnå det.