Tv is not reality
0kommentarer
Måndag. Skoldag. Början på den nya veckan.
(Den jobbigaste dagen för då är man på söndagen medveten om att man måste vakna tidigt dagen efter)
Men denna dagen har gått rätt bra.
Det började med skola - då jag och Danielle kom dit för tidigt, vi hade sovmorgon.. men vi fick gjort lite arbete under tiden. Och sedan var det dags för en oplanerad gympa, haha, jag berättat inte hur det gick ..
Men sedan åkte jag hem och lade mig i ett bad i ett par timmar, i hopp om att kroppen skulle slappna av men huvudet spände ändå sig, jag kände huvudet skälla ut sig själv när jag var klar och anklagade mig själv för att vara knäpp ett tag.. Men sen insåg jag att det nog är normalt, att tala med sig själv och de tusen tankarna man har i huvudet.. Hur tar man sig annars igenom alla de valen man gör vartenda dag?
Dagen fortsatte och min pappa hämtade mig sent på eftermiddagen också åt vi middag hos hans flickvän och sedan kom Peter och Danielle hem till mig! Vi gick och hyrde "Love actually" och nu har dem precis gått! Love actually är för mig.. alltid lika bra, alltid lika upplyftande och emotionell! Jag insåg hur mycket i filmen som har en möjlighet att hända - de absolut minsta sakerna var de som var absolut mest äkta - och dem största sakerna är det som nästan aldrig händer, det som kan hända på film nämligen.. sker vid fåtal tillfällen i verklighet. Och det insåg jag även innan idag när jag såg "Glee" och "The secret life of americas pregnant teenager" som är tv-serier om tonåringar som blir gravida(Inte reality-shows, utan mer åt hollywood-hållet).. Tv-serier om gravida tonårigar, tv-serier där allting alltid är lätt.. Hur dem bestämmer sig för att behålla det, pappan alltid ställer upp, att föräldrarna alltid finns, att det inte gör ont, att det inte är dyrt, att man kan fortsätta skolan utan problem, rykten..blablabla.. Men så såg jag en skillnad på Glee idag. Där en tjej som var gravid inte funderade över att ta bort sitt barn. Adoptera,ja, men inte abort, det nämndes inte ens.. och jag undrade varför? Med dem strikta föräldrarna hon har, med dem cheer-leading drömmarna, med den popularitetn.. Allt det.. Hade en vanlig tonårstjej som haft sådana drömmar inte ens haft tanken på det? Och då började jag jämföra tv med verklighet..
Tv har alltid det bästa och det lättaste.. Pojkvännen ställe upp direkt,han ställde inte ens frågan till om hon ville behålla det eller vad dem skulle göra eller någonting, vänner som ställer upp.. Det såg så positivt och lätt ut.. Saker som känns emotionellt.. Tills punkten då jag kände igen mig äntligen kom .. Hennes föräldrar fick veta om hennes graviditet och dem slängde ut henne..
Verkligheten som jag har sett den är att killen oftast inte blir glad, oftast blir han panikslagen och första reaktionen är väl att han vill att man ska ta bort den men eftersom killar inte har någonting att säga till om i denna situationen så får dem bara finna sig i det - dock kan dem välja att inte vara del av barnets liv eller så kanske dem kommer våga det efter ett par månader.. Och verkligheten som jag känner den är att mina föräldrar hade kastat ut mig vid enbart tanken av att behålla ett barn, de hade inte hjälpt mig med någonting och antagligen sagt upp kontakten med mig - och så är många föräldrars reaktioner så dömm inte mina.. Och sedan är verkligheten att modersinstinkten tar över, den otroliga kärleken av att ett liv skapas och som man ger från sig självt till världen .. Den kärleken ingen någonsin kan förstöra. Men det finns nedvärderingar. Alla drömmar, alla chanser man någonsin tänkt sig försvinner. Skolan kommer man antagligen få hoppa av och vad gör man i framtiden utan utbildning med jobb för att kunna försörja sitt barn när inte mamma eller pappa hjälper? De minsta sakerna kostar och dem största är dem dyraste. Din ungdom som du ska uppleva kommer du inte få en chans till. Ditt liv förändras. Du måste vara redo att släppa allt. Så var är pappans roll i detta? Det beror ju på vad han vill .. Man kan ju få bidrag från staten för ensam-stående, men det räcker inte långt.. Trots att pengar och sådant inte är det som spelar roll i livet, så gör det en skillnad när det gäller livet.. men allt detta här visar inte tv-serier, dem gör det alldeles för lätt och ungdomar ser på det viset inte vad verkligheten är.. men samtidigt kan jag inte undgå att det är tv-serier,filmer och sådant som visar att ingenting är omöjligt, där man kan sätta sig in i sådana emotionella-moment att man blir.. upplyft. Man tror på sig själv och inser plötsligt vem man är och vad man själv hade gjort. Och jag ser inte ned på abort och jag ser inte ned på att behålla ett barn - det är upp till var och en, för mig är det nog lika svårt på båda hållen..
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta, men jag tror jag menade att tv är inte verklighet, men det är väl därför det är så bra?
Haha, jag är jättetrött.. sov ingenting igår natt och behöver sova nu.
så det tänker jag göra.
God natt=)
(Den jobbigaste dagen för då är man på söndagen medveten om att man måste vakna tidigt dagen efter)
Men denna dagen har gått rätt bra.
Det började med skola - då jag och Danielle kom dit för tidigt, vi hade sovmorgon.. men vi fick gjort lite arbete under tiden. Och sedan var det dags för en oplanerad gympa, haha, jag berättat inte hur det gick ..
Men sedan åkte jag hem och lade mig i ett bad i ett par timmar, i hopp om att kroppen skulle slappna av men huvudet spände ändå sig, jag kände huvudet skälla ut sig själv när jag var klar och anklagade mig själv för att vara knäpp ett tag.. Men sen insåg jag att det nog är normalt, att tala med sig själv och de tusen tankarna man har i huvudet.. Hur tar man sig annars igenom alla de valen man gör vartenda dag?
Dagen fortsatte och min pappa hämtade mig sent på eftermiddagen också åt vi middag hos hans flickvän och sedan kom Peter och Danielle hem till mig! Vi gick och hyrde "Love actually" och nu har dem precis gått! Love actually är för mig.. alltid lika bra, alltid lika upplyftande och emotionell! Jag insåg hur mycket i filmen som har en möjlighet att hända - de absolut minsta sakerna var de som var absolut mest äkta - och dem största sakerna är det som nästan aldrig händer, det som kan hända på film nämligen.. sker vid fåtal tillfällen i verklighet. Och det insåg jag även innan idag när jag såg "Glee" och "The secret life of americas pregnant teenager" som är tv-serier om tonåringar som blir gravida(Inte reality-shows, utan mer åt hollywood-hållet).. Tv-serier om gravida tonårigar, tv-serier där allting alltid är lätt.. Hur dem bestämmer sig för att behålla det, pappan alltid ställer upp, att föräldrarna alltid finns, att det inte gör ont, att det inte är dyrt, att man kan fortsätta skolan utan problem, rykten..blablabla.. Men så såg jag en skillnad på Glee idag. Där en tjej som var gravid inte funderade över att ta bort sitt barn. Adoptera,ja, men inte abort, det nämndes inte ens.. och jag undrade varför? Med dem strikta föräldrarna hon har, med dem cheer-leading drömmarna, med den popularitetn.. Allt det.. Hade en vanlig tonårstjej som haft sådana drömmar inte ens haft tanken på det? Och då började jag jämföra tv med verklighet..
Tv har alltid det bästa och det lättaste.. Pojkvännen ställe upp direkt,han ställde inte ens frågan till om hon ville behålla det eller vad dem skulle göra eller någonting, vänner som ställer upp.. Det såg så positivt och lätt ut.. Saker som känns emotionellt.. Tills punkten då jag kände igen mig äntligen kom .. Hennes föräldrar fick veta om hennes graviditet och dem slängde ut henne..
Verkligheten som jag har sett den är att killen oftast inte blir glad, oftast blir han panikslagen och första reaktionen är väl att han vill att man ska ta bort den men eftersom killar inte har någonting att säga till om i denna situationen så får dem bara finna sig i det - dock kan dem välja att inte vara del av barnets liv eller så kanske dem kommer våga det efter ett par månader.. Och verkligheten som jag känner den är att mina föräldrar hade kastat ut mig vid enbart tanken av att behålla ett barn, de hade inte hjälpt mig med någonting och antagligen sagt upp kontakten med mig - och så är många föräldrars reaktioner så dömm inte mina.. Och sedan är verkligheten att modersinstinkten tar över, den otroliga kärleken av att ett liv skapas och som man ger från sig självt till världen .. Den kärleken ingen någonsin kan förstöra. Men det finns nedvärderingar. Alla drömmar, alla chanser man någonsin tänkt sig försvinner. Skolan kommer man antagligen få hoppa av och vad gör man i framtiden utan utbildning med jobb för att kunna försörja sitt barn när inte mamma eller pappa hjälper? De minsta sakerna kostar och dem största är dem dyraste. Din ungdom som du ska uppleva kommer du inte få en chans till. Ditt liv förändras. Du måste vara redo att släppa allt. Så var är pappans roll i detta? Det beror ju på vad han vill .. Man kan ju få bidrag från staten för ensam-stående, men det räcker inte långt.. Trots att pengar och sådant inte är det som spelar roll i livet, så gör det en skillnad när det gäller livet.. men allt detta här visar inte tv-serier, dem gör det alldeles för lätt och ungdomar ser på det viset inte vad verkligheten är.. men samtidigt kan jag inte undgå att det är tv-serier,filmer och sådant som visar att ingenting är omöjligt, där man kan sätta sig in i sådana emotionella-moment att man blir.. upplyft. Man tror på sig själv och inser plötsligt vem man är och vad man själv hade gjort. Och jag ser inte ned på abort och jag ser inte ned på att behålla ett barn - det är upp till var och en, för mig är det nog lika svårt på båda hållen..
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta, men jag tror jag menade att tv är inte verklighet, men det är väl därför det är så bra?
Haha, jag är jättetrött.. sov ingenting igår natt och behöver sova nu.
så det tänker jag göra.
God natt=)
Kommentera