Time passes, even when it seems impossible.
1kommentarer
Så jag borde uppdatera hela tiden om saker jag känner och jag sitter och försöker.. och försöker och försöker .. om och om och om igen .. men jag raderar allt jag skriver om och om och om igen.. Varför? För att ju mer jag försöker - desto mindre förståndigt låter det! Jag har ingen aning om vad jag försöker säga och jag håller på att bli galen!
Är jag inte ärlig mot mig själv? Eller har jag inget problem utan söker det? Eller har jag problem men inser inte vad det är? Eller är det allt på en och samma gång? Allt jag har gått igenom och allt som kommer?
För jag känner varje dag att det är något som blir tyngre och tyngre och eftersom jag själv - psykiskt - inte har ork till att bry mig, gråter jag inte ut det.. Jag finner inte känslorna som förstör mig och därför blir jag varje dag trött, trött och ännu tröttare.. och sen blir jag aggressiv, inte över gränsen aggressiv, men tillräckligt aggressiv för att folk ska tycka att man är tråkig eller undra vad problemet är.. Vissa ser på en som att man är knäpp och även när man vill förklara vad man känner så vänder man sig bara bort och frågar sig själv "men vad är det egentligen jag ska säga?" och sen .. ah, jag vet inte, det är så frustrerande.. Och varje dag lyckas jag ändå ta på en mask men det känns inte som en mask, men jag ler emot människor, svarar att jag mår bra, för jag gör det tror jag? Jag mår inte dåligt iallafall, saker kanske inte är på topp men jag är inte på botten heller.. Det är som att jag inte bryr mig om någonting. Och jag vet inte varför. Jag är inte falsk mot människor, jag bär inte en mask, men jag visar inte vad jag känner för vem som helst - hur som helst, utan det är väl en del som är så personlig att jag inte vill trycka ned andra med den eftersom jag vet att ett leende kan göra någons dag, så varför då trycka ned dem genom sura miner? Men direkt när jag blir ensam så tar tröttheten över, kroppen känns tung som bly, ögonen kan inte hålla sig öppna, jag orkar inte svara när folk pratar med mig.. Små saker gör att min kropp reagerar och blir trött. Och hur mycket jag än försöker få ut det som tynger mig så kommer det inte ut.
VAD GÖR JAG FÖR FEL? Letar jag efter fel sak? Eller letar jag kanske inte alls?
Jag vet inte, förstår ni hur förvirrad man kan känna sig?
Ni tycker antagligen att jag låter helknäpp, som en tjej som håller på att braka ihop, men vet ni vad..? Jag orkar faktiskt inte bry mig.
Detta är bra, för tänk om det finns någon som läser detta och förstår precis hur jag känner - då kan det lilla, göra en stor skillnad.
Är jag inte ärlig mot mig själv? Eller har jag inget problem utan söker det? Eller har jag problem men inser inte vad det är? Eller är det allt på en och samma gång? Allt jag har gått igenom och allt som kommer?
För jag känner varje dag att det är något som blir tyngre och tyngre och eftersom jag själv - psykiskt - inte har ork till att bry mig, gråter jag inte ut det.. Jag finner inte känslorna som förstör mig och därför blir jag varje dag trött, trött och ännu tröttare.. och sen blir jag aggressiv, inte över gränsen aggressiv, men tillräckligt aggressiv för att folk ska tycka att man är tråkig eller undra vad problemet är.. Vissa ser på en som att man är knäpp och även när man vill förklara vad man känner så vänder man sig bara bort och frågar sig själv "men vad är det egentligen jag ska säga?" och sen .. ah, jag vet inte, det är så frustrerande.. Och varje dag lyckas jag ändå ta på en mask men det känns inte som en mask, men jag ler emot människor, svarar att jag mår bra, för jag gör det tror jag? Jag mår inte dåligt iallafall, saker kanske inte är på topp men jag är inte på botten heller.. Det är som att jag inte bryr mig om någonting. Och jag vet inte varför. Jag är inte falsk mot människor, jag bär inte en mask, men jag visar inte vad jag känner för vem som helst - hur som helst, utan det är väl en del som är så personlig att jag inte vill trycka ned andra med den eftersom jag vet att ett leende kan göra någons dag, så varför då trycka ned dem genom sura miner? Men direkt när jag blir ensam så tar tröttheten över, kroppen känns tung som bly, ögonen kan inte hålla sig öppna, jag orkar inte svara när folk pratar med mig.. Små saker gör att min kropp reagerar och blir trött. Och hur mycket jag än försöker få ut det som tynger mig så kommer det inte ut.
VAD GÖR JAG FÖR FEL? Letar jag efter fel sak? Eller letar jag kanske inte alls?
Jag vet inte, förstår ni hur förvirrad man kan känna sig?
Ni tycker antagligen att jag låter helknäpp, som en tjej som håller på att braka ihop, men vet ni vad..? Jag orkar faktiskt inte bry mig.
Detta är bra, för tänk om det finns någon som läser detta och förstår precis hur jag känner - då kan det lilla, göra en stor skillnad.
1 kommentarer
Anonym
10 Mar 2010 22:37
du är stark, är imponerad av dina texter!
Kommentera