There is a difference.
0kommentarer
Det finns dessa ögonblick i livet.. Då det är tydligt kring vad man känner men ibland har livet stått absolut stilla.
Jag har inte kunnat skriva uppsatser i skolan om de absolut mest personliga sakerna, jag har inte heller kunnat skriva någonting i mina egna dokument för ingenting formaterar det jag känner inombords.. precis som jag inte har kunnat uttrycka mig på bloggen. Men idag.. är det någonting annorlunda.
Idag så är det som att allting går i slow-motion. Jag lägger märke till småsaker omkring mig, ljudet under mina fötter, ljudet från en bildörr som stängs, känslan av att jag fördröjer tiden med en mening, jag lägger till och med märke på hur jag rör mig - mina händer, mina ansiktsuttryck, hur jag går, hur fötterna ser ut när jag går.. Jag tänker på de konstigaste sakerna idag. Och hela tiden har jag varit medveten om den lilla känslan som varit där - det är som att jag blir iiaktagen, men det är ju jag, som iaktar mig själv och allting jag gör. Det känns inte skrämmande eller läskigt, utan tvärtom, det är som att jag har något medvetande inom mig som säger att någon ska hända, som att jag väntar på någonting.. Jag vet inte vad jag väntar på men jag vet att jag har väntat på det länge och det känns så ovanligt nära och vad vet jag.. Det kanske bara är nära idag, imorgon.. kanske det är så långt borta som möjligt igen?
Men jag hoppas att en förändring är påväg, jag vill nästan utmana den. Jag vill ha den. Men jag har ingen aning om vad den innebär.
Jag har inte kunnat skriva uppsatser i skolan om de absolut mest personliga sakerna, jag har inte heller kunnat skriva någonting i mina egna dokument för ingenting formaterar det jag känner inombords.. precis som jag inte har kunnat uttrycka mig på bloggen. Men idag.. är det någonting annorlunda.
Idag så är det som att allting går i slow-motion. Jag lägger märke till småsaker omkring mig, ljudet under mina fötter, ljudet från en bildörr som stängs, känslan av att jag fördröjer tiden med en mening, jag lägger till och med märke på hur jag rör mig - mina händer, mina ansiktsuttryck, hur jag går, hur fötterna ser ut när jag går.. Jag tänker på de konstigaste sakerna idag. Och hela tiden har jag varit medveten om den lilla känslan som varit där - det är som att jag blir iiaktagen, men det är ju jag, som iaktar mig själv och allting jag gör. Det känns inte skrämmande eller läskigt, utan tvärtom, det är som att jag har något medvetande inom mig som säger att någon ska hända, som att jag väntar på någonting.. Jag vet inte vad jag väntar på men jag vet att jag har väntat på det länge och det känns så ovanligt nära och vad vet jag.. Det kanske bara är nära idag, imorgon.. kanske det är så långt borta som möjligt igen?
Men jag hoppas att en förändring är påväg, jag vill nästan utmana den. Jag vill ha den. Men jag har ingen aning om vad den innebär.
See It with your own eyes.
Det är en skillnad på att se med dina egna ögon och att se genom andras.
Det finns en anledning till att grupptryck har en påverkan.. Det jag tycker är konstigt är att vissa människor, även vuxna människor, kan på ett omedvetet sätt drabbas av detta grupptrycket.. Hur?
Jag tänker ta ett exempel genom Twilight filmerna..Och himla inte med ögonen nu, fortsätt läsa.. För det är så att så många ser ned på dessa filmerna, dem flesta är då vuxna.. Recensionerna jag har läst har bara följts av "Biosalongen är fylld av trettonåriga flickor som snackar om Team Edward och Team Jacob" och hypen kring deras skrik, inte kring filmen eller hur skådespelarna presterar.. Det finns många som inte heller vill ge filmerna en chans pågrund av åskådarnas ålder.
Hur kan man bry sig om publiken som ser dessa filmerna istället för filmen, dess innehåll, skådespeleriet och innebörden? När jag sätter mig i en biosalong så är inte jag där för att se på publiken omkring mig - utan jag är där för att se en film, en film som kanske tilltalar mig så mycket att jag har en möjlighet att gå sönder eller så är den så långt ifrån min typ av film att jag blir uttråkad, hur som helst.. så är jag där för filmen och inte någon omkring mig. Så folk kanske borde sluta se på folket som sitter i biografen och istället hålla ögonen på bioduken?
Kanske är detta ett dåligt exempel.. Men jag finner mig i så många situationer då personer säger "ööörh, twilight, jag har aldrig sett nån av filmerna och kommer aldrig göra" och när jag frågar "varför?" så får jag alltid svaret "Det är bara fjortisar som ser dem filmerna" och det gör mig faktiskt ganska snopen.
Jag har varit tretton,fjorton och femton år gammal, jag är bara ett år äldre nu trots att jag är lite längre i mogndasgraden.. Men jag har varit där och man måste låta en tonåring vara där! Man måste låta en tonåring förälska sig i sådant som man på senare tid inte förstår, dem växer ändå upp för eller senare och inser innebörden! Det gör vi alla! Även jag, 17 år, har funnit mig själv i en mer personligsits gällande dessa filmerna och böckerna. För att jag ser mig själv. Och när jag läser dessa böckerna så finner jag känslor som funnits så långt ned att jag inte trodde jag skulle få fram dem.. och att se dem komma till liv gav en ännu en personligare smäll och det kanske är därför, jag inte bryr mig om, vilket sorts folk som ser bion. . och det kanske är därför jag inte lägger märke till dem trettonåriga flickorna som sitter och skriker "OMG, TEAM JACOB - HAN E SÅ SNYGG" .. Jag är nästan glad för att dessa tjejerna finns, jag är glad för att dem inte finner den personliga kontakten jag själv har.. Jag är glad att det inte finns många av oss, trots att det finns tusentals och det kanske är därför jag inte heller bryr mig om vad andra personer tycker. För att jag är inne i min egen värld, för att de på något sätt påverkar mig personligt.. och det är i mitt liv det gör skillnad. Inte någon annans. Jag har varit där också. Då jag var tjejen som skrek och grät för minsta lilla - jag tror alla har varit där någon gång - jag har varit totalt förälskad i sådant som folk ofta gjorde narr av.. T.ex. Tokio Hotel
Jag hade en galen "förälskelse" i dem och deras musik! Jag anordnade fan-meetings och gick på fan-träffar i Malmö, hade mitt rum fyllt av affischer och bilder på dem, jag skrev brev och lyssnade enbart på dem varje dag - kollade videos - var inne på fansidor och planerade koncerter. Vartenda gång någon såg ned på mig pga dem så kommenterade jag ingenting de sade, men ändå var där någonting man skyddade, ingen fick se ned på bill eller dem andra, ingen fick se ned på deras musik bara för att dem inte förstod den.. Jag hade mina anledningar till att jag "skyddade" dem men tillslut slutade jag bry mig, jag svarade inte utan ryckte bara på axlarna och lät folk säga vad dem ville, för oavsett vad så var det jag som lyssnade på deras musik - inte någon annan och det är precis så det är för mig än idag..
För mig spelar det ingen roll vilken sorts åldersgrupp som lyssnar på en viss musik, för mig spelar det ingen roll för vilken sorts åldersgrupp som ser en viss film ,för när jag ser den - så är det jag som ser den och inte någon annan. Så är det mig den tilltalar på sitt eget sätt. Så ser ni skillnaden?
Ser ni skillnaden på att se en film med egna ögon och inte andras? Kan ni se skillnaden på musik när ni lyssnar med egna öron istället för igenom andras?
Kan vuxna sluta vara förtrumpna kring tonårsfilmer och istället ge dem en chans? Vem vet hur de påverkar dig - den 45-åriga mamman eller pappan? Det finns alltid någonting som kan dra fram tonåringen i en själv eller så kan du bara se den för att göra din egen tonåring glad..
Det är som att lyssna på en låt utan att höra texten, man hör yttrandet men man lyssnar inte på innebörden.
Ha öppna ögon, ge det en chans, ta det personligt.. Då kanske du förstår?
Och idag kom trailern till den trejde twilight filmen Eclipse ut. Och jag kände mig inte, lycklig eller exalterad när jag såg att den var ute utan det var omkring den känslan jag haft hela dagen, att någonting väntar. Jag kan föreställa mig många tjejer som "skriker" eller "gråter" eller som vissa uttrycker sig i"squeeeesar" när de såg trailern. Jag brukar vara en del av det när det gäller sådana saker, men den senaste tiden - delvis idag - så var det ingen reaktion alls mer än känslor som höll sig inombords.. Kanske det var trailern som väntade idag,som jag har väntat på.. vad vet jag.. Men ändå, när man ser dessa filmerna så är det många som ser den "vackre Edward Cullen" eller den "snygge,biffiga,sexiga varulven Jacob black som alltid går utan tröja".. Men om man ser bortom det, så finns det hela tiden en historia bakom. Jacob black springer inte utan tröja för att visa upp sina muskler och Edward Cullen är inte en kall människa med guldiga ögon för att han vill se vacker ut, utan det finns en historia bakom.. Kanske man behöver vara mer konstnärlig för att förstå sig på filmer och deras handlingar?
Eller så kanske det är som min vän sade till mig "Du är en alldeles för seriös människa, du måste se mer komedi" och ja, det är jag, väldigt seriös.. och det kanske är därför jag oftast lyckas finna kontakt med känslomässiga filmer och böcker? Det kanske är därför jag lyckas fånga småsaker i filmer och skådespelare som ingen annan ser?
Kanske det bara är vi ungdomar som fortfarande har drömmar om kärlek, om sin egen romeo, om sin egen edward cullen.. Hah, det låter fel att säga drömma, för drömma gör vi inte, men det är allting någonting kring tonåringar och kärlek, vi tror på någonting som inte finns.. Kanske är det bara vi ungdomar som faller för dessa filmerna för att vi tror på den magi.. Jag skulle inte ens kalla det magi, för det är inte vad jag tror på .. För det .. måste vara mer.. själsligt. Det som händer är menat att hända och ödet.. well, det har sin väg.. Och precis som Edward Cullen, som väntade i en evighet på sin Bella.. gav ödet honom henne tillslut och det är väl vad vi alla gör, väntar tills vi finner den som är menad att vara med oss
Här är trailern för Eclipse;
(Vill du förstå din tonåring så ge filmerna en chans och har du redan sett filmerna men vill få en mer personlig syn på det? Läs böckerna. )Det är en skillnad på att se med dina egna ögon och att se genom andras.
Det finns en anledning till att grupptryck har en påverkan.. Det jag tycker är konstigt är att vissa människor, även vuxna människor, kan på ett omedvetet sätt drabbas av detta grupptrycket.. Hur?
Jag tänker ta ett exempel genom Twilight filmerna..Och himla inte med ögonen nu, fortsätt läsa.. För det är så att så många ser ned på dessa filmerna, dem flesta är då vuxna.. Recensionerna jag har läst har bara följts av "Biosalongen är fylld av trettonåriga flickor som snackar om Team Edward och Team Jacob" och hypen kring deras skrik, inte kring filmen eller hur skådespelarna presterar.. Det finns många som inte heller vill ge filmerna en chans pågrund av åskådarnas ålder.
Hur kan man bry sig om publiken som ser dessa filmerna istället för filmen, dess innehåll, skådespeleriet och innebörden? När jag sätter mig i en biosalong så är inte jag där för att se på publiken omkring mig - utan jag är där för att se en film, en film som kanske tilltalar mig så mycket att jag har en möjlighet att gå sönder eller så är den så långt ifrån min typ av film att jag blir uttråkad, hur som helst.. så är jag där för filmen och inte någon omkring mig. Så folk kanske borde sluta se på folket som sitter i biografen och istället hålla ögonen på bioduken?
Kanske är detta ett dåligt exempel.. Men jag finner mig i så många situationer då personer säger "ööörh, twilight, jag har aldrig sett nån av filmerna och kommer aldrig göra" och när jag frågar "varför?" så får jag alltid svaret "Det är bara fjortisar som ser dem filmerna" och det gör mig faktiskt ganska snopen.
Jag har varit tretton,fjorton och femton år gammal, jag är bara ett år äldre nu trots att jag är lite längre i mogndasgraden.. Men jag har varit där och man måste låta en tonåring vara där! Man måste låta en tonåring förälska sig i sådant som man på senare tid inte förstår, dem växer ändå upp för eller senare och inser innebörden! Det gör vi alla! Även jag, 17 år, har funnit mig själv i en mer personligsits gällande dessa filmerna och böckerna. För att jag ser mig själv. Och när jag läser dessa böckerna så finner jag känslor som funnits så långt ned att jag inte trodde jag skulle få fram dem.. och att se dem komma till liv gav en ännu en personligare smäll och det kanske är därför, jag inte bryr mig om, vilket sorts folk som ser bion. . och det kanske är därför jag inte lägger märke till dem trettonåriga flickorna som sitter och skriker "OMG, TEAM JACOB - HAN E SÅ SNYGG" .. Jag är nästan glad för att dessa tjejerna finns, jag är glad för att dem inte finner den personliga kontakten jag själv har.. Jag är glad att det inte finns många av oss, trots att det finns tusentals och det kanske är därför jag inte heller bryr mig om vad andra personer tycker. För att jag är inne i min egen värld, för att de på något sätt påverkar mig personligt.. och det är i mitt liv det gör skillnad. Inte någon annans. Jag har varit där också. Då jag var tjejen som skrek och grät för minsta lilla - jag tror alla har varit där någon gång - jag har varit totalt förälskad i sådant som folk ofta gjorde narr av.. T.ex. Tokio Hotel
Jag hade en galen "förälskelse" i dem och deras musik! Jag anordnade fan-meetings och gick på fan-träffar i Malmö, hade mitt rum fyllt av affischer och bilder på dem, jag skrev brev och lyssnade enbart på dem varje dag - kollade videos - var inne på fansidor och planerade koncerter. Vartenda gång någon såg ned på mig pga dem så kommenterade jag ingenting de sade, men ändå var där någonting man skyddade, ingen fick se ned på bill eller dem andra, ingen fick se ned på deras musik bara för att dem inte förstod den.. Jag hade mina anledningar till att jag "skyddade" dem men tillslut slutade jag bry mig, jag svarade inte utan ryckte bara på axlarna och lät folk säga vad dem ville, för oavsett vad så var det jag som lyssnade på deras musik - inte någon annan och det är precis så det är för mig än idag..
För mig spelar det ingen roll vilken sorts åldersgrupp som lyssnar på en viss musik, för mig spelar det ingen roll för vilken sorts åldersgrupp som ser en viss film ,för när jag ser den - så är det jag som ser den och inte någon annan. Så är det mig den tilltalar på sitt eget sätt. Så ser ni skillnaden?
Ser ni skillnaden på att se en film med egna ögon och inte andras? Kan ni se skillnaden på musik när ni lyssnar med egna öron istället för igenom andras?
Kan vuxna sluta vara förtrumpna kring tonårsfilmer och istället ge dem en chans? Vem vet hur de påverkar dig - den 45-åriga mamman eller pappan? Det finns alltid någonting som kan dra fram tonåringen i en själv eller så kan du bara se den för att göra din egen tonåring glad..
Det är som att lyssna på en låt utan att höra texten, man hör yttrandet men man lyssnar inte på innebörden.
Ha öppna ögon, ge det en chans, ta det personligt.. Då kanske du förstår?
Och idag kom trailern till den trejde twilight filmen Eclipse ut. Och jag kände mig inte, lycklig eller exalterad när jag såg att den var ute utan det var omkring den känslan jag haft hela dagen, att någonting väntar. Jag kan föreställa mig många tjejer som "skriker" eller "gråter" eller som vissa uttrycker sig i"squeeeesar" när de såg trailern. Jag brukar vara en del av det när det gäller sådana saker, men den senaste tiden - delvis idag - så var det ingen reaktion alls mer än känslor som höll sig inombords.. Kanske det var trailern som väntade idag,som jag har väntat på.. vad vet jag.. Men ändå, när man ser dessa filmerna så är det många som ser den "vackre Edward Cullen" eller den "snygge,biffiga,sexiga varulven Jacob black som alltid går utan tröja".. Men om man ser bortom det, så finns det hela tiden en historia bakom. Jacob black springer inte utan tröja för att visa upp sina muskler och Edward Cullen är inte en kall människa med guldiga ögon för att han vill se vacker ut, utan det finns en historia bakom.. Kanske man behöver vara mer konstnärlig för att förstå sig på filmer och deras handlingar?
Eller så kanske det är som min vän sade till mig "Du är en alldeles för seriös människa, du måste se mer komedi" och ja, det är jag, väldigt seriös.. och det kanske är därför jag oftast lyckas finna kontakt med känslomässiga filmer och böcker? Det kanske är därför jag lyckas fånga småsaker i filmer och skådespelare som ingen annan ser?
Kanske det bara är vi ungdomar som fortfarande har drömmar om kärlek, om sin egen romeo, om sin egen edward cullen.. Hah, det låter fel att säga drömma, för drömma gör vi inte, men det är allting någonting kring tonåringar och kärlek, vi tror på någonting som inte finns.. Kanske är det bara vi ungdomar som faller för dessa filmerna för att vi tror på den magi.. Jag skulle inte ens kalla det magi, för det är inte vad jag tror på .. För det .. måste vara mer.. själsligt. Det som händer är menat att hända och ödet.. well, det har sin väg.. Och precis som Edward Cullen, som väntade i en evighet på sin Bella.. gav ödet honom henne tillslut och det är väl vad vi alla gör, väntar tills vi finner den som är menad att vara med oss
Här är trailern för Eclipse;
Kommentera