En fråga till alla er tjejer..
1kommentarer
Varför gör vi det?
Varför blindas vi av det ögonblicket då en kille charmerar en?
Varför klarar man inte av att vara svårflörtad när vartenda instinkt i din kropp säger till dig att inte lyssna på något av det han säger eller ge honom just det han vill ha?
Varför låter vi en kille hålla oss, om så bara för stunden, när vi själva vet att vi blir utnyttjade?
Varför sitter vi dagen efter och väntar på det samtalet som aldrig kommer?
Varför är vi inte dem?
Varför är vi inte dem som kan behandla dem på samma dåliga sätt som de behandlar oss?
Och nu pratar jag inte om alla, men alla ni tjejer vet att dem har funnits för er också.
Då han tittat in dig på kvällen, på ett speciellt sätt och tillslut tar steget du inte kan säga nej till i hopp om att det ska bli något av det trots att man är medveten om att det är för stunden? För att han är kille.. och bara är ute efter en sak?
Varför?
Kommer det med åren?
Den där styrkan, självständigheten och respekten för sig själv?
För jag vet att jag har styrkan, det är där när jag plötsligt funnit inspiration till någonting personligt .. och den är där när jag vet vad jag vill. Och jag vet att jag har självständigheten eftersom folk runt omkring mig just nu har det jobbigt med mig eftersom jag håller på att bryta mig loss, då ensamheten är det jag kräver mest. Men respekten för mig själv?
Den .. tror jag aldrig att jag haft för mig själv.
Jag har alltid tyckt att jag aldrig förtjänat någon, jag tänker varje dag på hur jag ser ut och hur folk omkring mig är.. Jag tänker varje dag på hur killarna alltid ser dem andra tjejerna jag är med istället för mig. Jag blir plötsligt förvirrad och osäker. Osäker på varför folk är min vän.. Osäker på varför alla andra hittar någon och inte jag. Osäker när jag träffar nya människor, rädd för hur dem kan se mig eller dömma mig..
Så när en kille plötsligt är där - onykter eller ej - och ser en och tar det där steget så är det som att lyset skiner upp inom en, jag blir påmind om att jag är osäker och blir förvirrad och tänker alldeles för mycket tills jag låter honom få det han vill för den sekunden av närhet, för den sekunden av att jag inte är ensam, för den sekunden av.. någon sorts uppmärksamhet? Eller bekräftelse? Jag känner inte att det är något av det.
Efteråt känner jag hur ena sidan av mig säger att jag inte bryr mig, att det inte var något stort och inte heller viktigt, men andra sidan säger att det är ångest, fel, att jag inte ska låta mig utnyttjas, att jag bara ska säga nej, att jag ska bli så självsäker och att han ska behöva jaga.
Men sen . . låter jag mig inte känna något, för att alla tankar och känslor ska försvinna.
Jag tar inte fram dem, dem är inte ens framme nu , utan jag bara undrar..
För såhär vet jag att så många av oss haft det. Kille som tjej.. Men det har funnits där.
Hur får man det att försvinna?
Hur får man sig själv att inte göra fel?
Hur gör man för att tro på sig själv?
(Lämna en kommentar kring tankar detta..)
Varför blindas vi av det ögonblicket då en kille charmerar en?
Varför klarar man inte av att vara svårflörtad när vartenda instinkt i din kropp säger till dig att inte lyssna på något av det han säger eller ge honom just det han vill ha?
Varför låter vi en kille hålla oss, om så bara för stunden, när vi själva vet att vi blir utnyttjade?
Varför sitter vi dagen efter och väntar på det samtalet som aldrig kommer?
Varför är vi inte dem?
Varför är vi inte dem som kan behandla dem på samma dåliga sätt som de behandlar oss?
Och nu pratar jag inte om alla, men alla ni tjejer vet att dem har funnits för er också.
Då han tittat in dig på kvällen, på ett speciellt sätt och tillslut tar steget du inte kan säga nej till i hopp om att det ska bli något av det trots att man är medveten om att det är för stunden? För att han är kille.. och bara är ute efter en sak?
Varför?
Kommer det med åren?
Den där styrkan, självständigheten och respekten för sig själv?
För jag vet att jag har styrkan, det är där när jag plötsligt funnit inspiration till någonting personligt .. och den är där när jag vet vad jag vill. Och jag vet att jag har självständigheten eftersom folk runt omkring mig just nu har det jobbigt med mig eftersom jag håller på att bryta mig loss, då ensamheten är det jag kräver mest. Men respekten för mig själv?
Den .. tror jag aldrig att jag haft för mig själv.
Jag har alltid tyckt att jag aldrig förtjänat någon, jag tänker varje dag på hur jag ser ut och hur folk omkring mig är.. Jag tänker varje dag på hur killarna alltid ser dem andra tjejerna jag är med istället för mig. Jag blir plötsligt förvirrad och osäker. Osäker på varför folk är min vän.. Osäker på varför alla andra hittar någon och inte jag. Osäker när jag träffar nya människor, rädd för hur dem kan se mig eller dömma mig..
Så när en kille plötsligt är där - onykter eller ej - och ser en och tar det där steget så är det som att lyset skiner upp inom en, jag blir påmind om att jag är osäker och blir förvirrad och tänker alldeles för mycket tills jag låter honom få det han vill för den sekunden av närhet, för den sekunden av att jag inte är ensam, för den sekunden av.. någon sorts uppmärksamhet? Eller bekräftelse? Jag känner inte att det är något av det.
Efteråt känner jag hur ena sidan av mig säger att jag inte bryr mig, att det inte var något stort och inte heller viktigt, men andra sidan säger att det är ångest, fel, att jag inte ska låta mig utnyttjas, att jag bara ska säga nej, att jag ska bli så självsäker och att han ska behöva jaga.
Men sen . . låter jag mig inte känna något, för att alla tankar och känslor ska försvinna.
Jag tar inte fram dem, dem är inte ens framme nu , utan jag bara undrar..
För såhär vet jag att så många av oss haft det. Kille som tjej.. Men det har funnits där.
Hur får man det att försvinna?
Hur får man sig själv att inte göra fel?
Hur gör man för att tro på sig själv?
(Lämna en kommentar kring tankar detta..)
1 kommentarer
Erica
31 Mar 2010 15:01
Frågan är väll snarare varför vi hela tiden drar alla killar över en kant. Finns små guldklimpar därute som inte beter sig som idoter. Glömmer vi bort dom?
Kommentera