Student. Dag 2.
0kommentarer
Dag 2. Det var mer pirrigt idag. Jag var så spänd för Peters skull, väldigt glad. Jag och Danni hade lovat att hjälpa hans mamma under dagen så runt lunch hade vi gjort oss i ordning hemma och sedan körde hennes mamma oss till Peter där vi hängde upp ballonger, dukade, hämtade maten och fixade en massa.. Det jobbigaste av allt var nog att under tiden jag skulle hjälpa till så hällde jag ut olivvatten över hela min klänning, jag tappade saker och .. arh, pinsamheterna fortsatte hela kvällen. Det var verkligen inte min dag egentligen, men tur nog, lyckades vi skratta bort det.. Haha. Sedan satte vi fram plaketet och alla grejer vi behövde när han skulle springa ut. Man kände hur exalterad man kände sig när man packade in allt i bilen och började köra. Så nära. Hans sista steg på den skolan.
När vi kom dit så var det ungefär like mycket folk som det var på Sunds, bara att det var mer kaotiskt här och folk trängdes och slogs med plakaten i huvudet. Jag fick nog tre smällar på fem minuter. Och efter att alllllla klasser var klara, så var det hans tur, hans klass var sist ut. Och sedan hörde man dem komma springandes i korridoren och ut kom dem hoppandes. Jublet överröstade deras sång men inte deras visselpipor. Jag såg hur Peter sökte efter sitt plakat och vi hoppade och när han väl fick ögonkontakt med en så tittade han bort och letade lite ytterligare, haha.. yrhuvud. Tillslut såg han sitt plakat och vinkade till sin pappa och log. Sedan kom dem springandes och jag hade klumpen i halsen. Han kramade om sin mamma, sin syster, sin pappa, sin farmor och tillslut kom "Var är Danni och Louise?" också vände han sig om och lyfte upp Danni i en varm kyss. Han log så mycket att hans kinder såg ut att springa. Klumpen i halsen var ännu tjockare, en jag lovade mig själv att inte gråta, för jag var så glad för hans skull. Och utan att tänka på det så höll jag mig. Inte en enda tår, men massvis av skratt och leenden. När min bästa vän såg mig så kom han fram och gav mig en hård kram! Jag skrattade högt i hans öra. Min bästa vän. Så stolt jag var. Så glad jag var. Han släppte mig och lyfte sin syster. Vi började gå emot flaket och precis som de andra studenterna så var Peter inne i sitt eget rus, i ett högre energimoln äń man kan förstå. Vi gick till flaket och det var nästan kaotiskt firande. Tillslut hittade vi till hans flak också stod dem där och njöt.. och vi går och precis när vi hoppar in i bilen så öppnar himlen sig. Det värsta regnfallet vi haft på ett bra tag och det följdes av ett muller. Jag skrattade lite åt tanken på Peter på flaket. Han är inte den som ställer sig och klagar, utan tvärtom är han den som sätter plakatet över huvudet och säger "haha, whatever" och sen fortsätter köra sitt race. Han lever för ögonblicken, han låter inte någon ta dem ifrån honom. När vi kom hem så började folk anlända och alla satt spända och väntade. Jag, Danni, Peters mamma och Peters syster förberedde det sista och sen väntade vi förväntasfullt med dem andra. Och tillslut tutade det ute på gatan och jag såg bara hur peters syster flög till framsidan och vi andra började springa efter. Vi välkomnade honom med applåder och leenden .. och återigen var det stora leendet tillbaka. precis som jag trodde var peter inte blöt, enbart lite längre ned på byxorna, men han hade tagit plaketet över huvudet och därför klarat sig! haha!
Han kramar alla och hälsar.. och sedan är det första han säger"ah, bira,bira" också ler han när han tar första klunken av den första ölen under dagen. Nu började folk ta av maten och när alla satt sig ned så gjorde jag samma sak. Kameran fanns ständigt i hugg. Under kvällen kom vännerna på besök och jag såg hur Peter sken upp. Att få stöd av sina vänner, om ens en tanke betyder nog mer än man tror. Danni och jag såg på varandra och tänkte på samma sak.. Vi var glada över att dem kom. Är det möjligt att vi var gladare än vad han var? Inte baserat på våra leenden kanske.. men känslomässigt menat. Älskar vi honom lite för mycket kanske eller jag kanske gör? Han är ju min bästa vän, men jag hade ändå kunnat göra vad som helst för honom och jag glädjer mig gällande minsta lilla sak för honom.. Runt midnatt började vi röra på oss. Studenter som jag skulle gått på blev "inställda" när regnet öste ned, samt vi hade svårt för att ta oss någonstans pengamässigt, men tillslut valde peters syster att köra så hon hängde med oss när vi bad henne. Vi hann in om Ab, goa Ab.. men efter en stund skulle även dem vidare så då åkte vi alla till Anton där dem flesta redan var. och där satt vi och njöt och såg hur studenterna började släppa och sjöng och hur dem verkligen, verkligen hade roligt.. och det var ett perfekt avslut på kvällen.
''
När vi kom dit så var det ungefär like mycket folk som det var på Sunds, bara att det var mer kaotiskt här och folk trängdes och slogs med plakaten i huvudet. Jag fick nog tre smällar på fem minuter. Och efter att alllllla klasser var klara, så var det hans tur, hans klass var sist ut. Och sedan hörde man dem komma springandes i korridoren och ut kom dem hoppandes. Jublet överröstade deras sång men inte deras visselpipor. Jag såg hur Peter sökte efter sitt plakat och vi hoppade och när han väl fick ögonkontakt med en så tittade han bort och letade lite ytterligare, haha.. yrhuvud. Tillslut såg han sitt plakat och vinkade till sin pappa och log. Sedan kom dem springandes och jag hade klumpen i halsen. Han kramade om sin mamma, sin syster, sin pappa, sin farmor och tillslut kom "Var är Danni och Louise?" också vände han sig om och lyfte upp Danni i en varm kyss. Han log så mycket att hans kinder såg ut att springa. Klumpen i halsen var ännu tjockare, en jag lovade mig själv att inte gråta, för jag var så glad för hans skull. Och utan att tänka på det så höll jag mig. Inte en enda tår, men massvis av skratt och leenden. När min bästa vän såg mig så kom han fram och gav mig en hård kram! Jag skrattade högt i hans öra. Min bästa vän. Så stolt jag var. Så glad jag var. Han släppte mig och lyfte sin syster. Vi började gå emot flaket och precis som de andra studenterna så var Peter inne i sitt eget rus, i ett högre energimoln äń man kan förstå. Vi gick till flaket och det var nästan kaotiskt firande. Tillslut hittade vi till hans flak också stod dem där och njöt.. och vi går och precis när vi hoppar in i bilen så öppnar himlen sig. Det värsta regnfallet vi haft på ett bra tag och det följdes av ett muller. Jag skrattade lite åt tanken på Peter på flaket. Han är inte den som ställer sig och klagar, utan tvärtom är han den som sätter plakatet över huvudet och säger "haha, whatever" och sen fortsätter köra sitt race. Han lever för ögonblicken, han låter inte någon ta dem ifrån honom. När vi kom hem så började folk anlända och alla satt spända och väntade. Jag, Danni, Peters mamma och Peters syster förberedde det sista och sen väntade vi förväntasfullt med dem andra. Och tillslut tutade det ute på gatan och jag såg bara hur peters syster flög till framsidan och vi andra började springa efter. Vi välkomnade honom med applåder och leenden .. och återigen var det stora leendet tillbaka. precis som jag trodde var peter inte blöt, enbart lite längre ned på byxorna, men han hade tagit plaketet över huvudet och därför klarat sig! haha!
Han kramar alla och hälsar.. och sedan är det första han säger"ah, bira,bira" också ler han när han tar första klunken av den första ölen under dagen. Nu började folk ta av maten och när alla satt sig ned så gjorde jag samma sak. Kameran fanns ständigt i hugg. Under kvällen kom vännerna på besök och jag såg hur Peter sken upp. Att få stöd av sina vänner, om ens en tanke betyder nog mer än man tror. Danni och jag såg på varandra och tänkte på samma sak.. Vi var glada över att dem kom. Är det möjligt att vi var gladare än vad han var? Inte baserat på våra leenden kanske.. men känslomässigt menat. Älskar vi honom lite för mycket kanske eller jag kanske gör? Han är ju min bästa vän, men jag hade ändå kunnat göra vad som helst för honom och jag glädjer mig gällande minsta lilla sak för honom.. Runt midnatt började vi röra på oss. Studenter som jag skulle gått på blev "inställda" när regnet öste ned, samt vi hade svårt för att ta oss någonstans pengamässigt, men tillslut valde peters syster att köra så hon hängde med oss när vi bad henne. Vi hann in om Ab, goa Ab.. men efter en stund skulle även dem vidare så då åkte vi alla till Anton där dem flesta redan var. och där satt vi och njöt och såg hur studenterna började släppa och sjöng och hur dem verkligen, verkligen hade roligt.. och det var ett perfekt avslut på kvällen.
''
Kommentera