Missnorman

När det äntligen blev torsdag och det var dags för de första studenterna så kändes det som att tiden gick så långsamt. Man gick i skolan, de två timmarna och sedan gick man omkring hemma och trots att jag och Danni gjorde oss i ordning tillsammans och underhöll varandra så kändes det som att man ficki flera timmar tills klockan slog 5. Men sen stod vi där, med hundratals människor omkring oss. Vi hann inte leta upp Bea eller Lilles familj, så vi ställde oss längst upp där man stod närmast studenterna när dem sprang ut. Också såg man dem första som sprang ut och trots att det var okända människor så kände man nästan klumpen i halsen av den lyckan och glädjen man såg i deras ansikte. Det var som att deras adrenalin var så högt, det fanns inga problem och ingentiing ledsamt, utan bara glädje och frihet. Och sen var det dags för Lille som hade sådan överskottsenergi att hon nog inte riktigt förstod vad som pågick då hon såg sig omkring och skrattade och skrek och sedan sprang hon runt som en liten dåre.. Studenterna fortsatte komma och man såg bekanta som nära springa ut och man började nästan hoppa av glädje när man såg deras ansikten. Och sedan såg man Bea, som sprang ut med lika mycket energi som Lille, men som nog lät tårarna rinna lite. Det måste vara en magisk känsla, att ta studenten, för det är verkligen inte bara prat, utan känslorna som syns i studenternas ansikten är så upplyftande. Det är äkta!
När Bea också sprungit ut så bestämde vi oss för att leta upp dem, vilket var lättare sagt än gjort och istället sprang vi på en masssa bekanta och en massa vänner, men tillslut stod hon där, Bea, med armen om mamma! Hon såg ut att ha lugnat ned sig medan jag var på högvarv "FÖR BEA HAR TAGIT STUDENTEN" skrek jag och kramade henne. Jag hörde henne skratta. Hon var tvungen att springa till flaket så jag kramade henne snabbt, gav aleksandra en puss på kinden och sedan sprang dem vidare. Vi ställde oss vid flaken och mötte nya människor hela tiden och när man såg hur alla dansa och släppte loss så var det nästan så att man beundrade dem, så kändes det när man såg på dem, att man beundrade och avundade deras lycka!
Och med tutande lastbilar och traktorer åkte dem iväg.. och vi började gå mot Lille! Det var en liten bit, men smart nog hade jag packat ned ett par gympaskor.. höhö, måste varit snyggt med balklänning och gympaskor .. arh, skönt var det iallafall! Vi mötte Steffi och några andra utanför Lilles hus och för att vi inte skulle behöva vänta allt för länge körde vi ut med Steffi som nyss fått körkort också hamnade vi bakom Bea och Aleksandra! När vi kom tillbaka tänkte vi gå in på lilles rum och vänta där, men när vi öppnar dörren så står hon där - vi har alltså missat hennes jäkla hemkomst.. men det verkade inte spela roll för ett par sekunder senare hade hon kastat armarna om mig "LOUISE!!! NI ÄR DEM FÖRSTA UNGDOMARNA HÄR" skrek hon. Men det tog inte lång tid innan det knackade på dörren igen och det öste in vänner.. och så fortsatte vi kvällen. Med väldigt god mat och lite festande.. Lille sprang omkring mer än vad hon satt ned, en det kan ju funka det också ..

men kvällen är inte slut än, men däremot så tänker jag lägga in bilder ifrån lilles student och sedan fortsätter det..




















Medan kvällen fortfarande var ung tänkte vi bege oss till Bea, eftersom det hennes dag också.. Men lille skulle visst med. Men eftersom hon och Steffi skulle åka så sent så åkte vi med Anden och hans flickvän Cassandra och naturligtvis blev mitt samtalsämne i bilen om allt som lumpen innehåller eftersom anden håller på med det nu .. Och det han pratade om mest var broderskapet. Naturligtvis. Men jag ska inte gå in på det.. utan vi åkte vidare till Bea där även Emil var(som också tagit studenten) och en hel del andra goa vänner! Och där fulländades kvällen totalt. Alla studenter var förvånansvärt lugna.. och trots några tårar och skratt och fina tal och härliga dagar så tar det ju på en.. och en kväll utan "problem" är egentligen inte en fulländad kväll alls.. men vår blev. Lille och Steffi kom efter en stund och Lille var fortfarande uppe i högvarv! Ah, det var en riktigt härlig kväll måste jag säga! Det går inte riktigt och förklara hur man mår under kvällar som dessa. Men lyckan låg högt på ribban och jag erkänner - jag har njutit av vartenda sekund!

Grattis , Bea, Lille, Emil & alla andra som aldrig behöver sätta sin fot i skolan igen!