Falsterbo Horse Show. - Vår historia.
1kommentarer
Det är lördag, solen skiner och VÄRMER. Det är 30 grader varmt och jag har ingen ork till att gå på stranden och det är för varmt för att lägga sig i trädgården så jag tar en vilodag.. Inomhus.. Det är sista dagen på Falsterbo Horse show idag.. Everyone is going.. Men inte jag. Det rör mig inte i ryggen egentligen, inte mer än över att man missar lite socialt umgänge och så,men jag tar jobbet före och min sista jobbdag är imorgon så jag tänker prestera bra och vila ut.. Och jag har trots allt hunnit njuta lite av falsterbo ändå..
Igår låg jag och Danielle i soffan och var helt slut. Vi uppfattade inte ens vad det var på tv, men där låg vi.. utslagna och planerade en myskväll, tills min telefon plingade till och den mest .. påverkande människan jag har i mitt liv hör av sig. Han kommer till Falsterbo.
Mitt hjärta stannade något och fjärilarna i magen började fladdra något.. Så vi gick upp, snabbt och gjorde oss i ordning och en timme var vi påväg mot bussen när ödet rycker in ..
Linus(mitt ex, som jag berättade om i förrgår) kommer susande förbi.. Han får syn på oss och sladdrar till. Han stannar. Parkerar. Ser på mig och ler. Eftersom han ändå skulle dit, så kunde vi åka med honom..
Det kändes märkligt att sitta bredvid sitt ex, som man älskat så högt och åka med honom till ett ställe för att träffa någon annan som man nu älskar högre..
När vi väl kom dit så hade inget kommit igång än, men det var ändå fyllt med folk.. och vi gick omkring och mötte lite bekanta vänner och det blev väl någon drink eller två.. Haha! Men man måste väl kunna njuta när man kan?
Men sen ringde han och ingenting annat spelade roll.
Det tog oss en evighet att hitta varandra i röran. Det var hundratals människor omkring oss och mörkt ute.. Men tillslut, stod vi där och såg på varandra och sprang rakt in i varandras famn..
"Låt mig få se dig!" var hans första ord och sedan log hans ögon emot mina medan jag kände rodnaden på mina kinder.
"Ah,Louise" sade han med värme och höll om mig. Och sen stod vi där.. Hur länge vet jag inte, men nästintill en timme stod vi bara där.. Höll om varandra och lät det vara som det alltid varit mellan oss..
Det blev en heldel trängsel i kön vi hamnade i och Danielle råkade bli bortputtad.. men jag uppfattade ingenting mer än att Alex var här, och han stod där och höll om mig.
Det är så konstigt att Alex.. Efter såhär många år fortfarande betyder lika mycket.. Vi träffas ungefär en gång per år.. och det är när saker som malmöfestivalen eller falsterbo horse show eller något liknande händer, men vi tar dem chanserna och njuter av varenda sekund av att få vara tillsammans.. och det svåraste måste vara att säga hejdå. Vi står alltid där och säger hejdå, vi känner tyngden.. Vi vill inte och håller i varandras händer så länge vi kan och börjar sedan släppa försiktigt med några millimeter och sedan avslutar vi det med ett leende. Det låter sorgset nu, men det är en oändlig lycka när vi ses.
Alex och min historia är ganska.. humoristisk egentligen. Än en gång var det ödet som styrde. Det var för omkring 5 år sedan, när jag och Veronica gick på Malmöfestivalen som vi fick syn på ett gäng killar. Som yngre älskade vi uppmärksamheten när killarna tittade och vi tittade naturligtvis tillbaka.. Dem följde efter oss i tio minuter innan dem vände eftersom vi inte gav någon respons.. men då vände vi efter dem. De gick in på Stadium och det var då han tittade på mig för första gången. Långt hår, den lite blyga ögonkontakten med sneda och breda leendet.. med dem vitaste tänderna. Haha.. Någonting klickade redan då, första gången våra ögon möttes. Och sedan gick dem ut och satte sig på en bänk, Alex satt längst till höger och log när vi väl kom fram. Vår konversation där kommer jag inte ihåg, men hans ansiktsuttryck är precis desamma som han använder idag. Komiskt nog åkte han och hans tre vänner med oss till Höllviken samma kväll.. Och vi sov hos Veronica. Jag med Alex, Veronica med Robin och om jag kommer ihåg rätt så tror jag Christopher sov på golvet.. Haha! Och sedan den dagen har Alex varit speciell för mig. Och jag har för honom.
Vi pratar inte ofta och ses ännu mindre.. men när vi väl träffas så lyser världen upp och blir bättre. Och det kände jag av imorse, när vi började jobba.. Jag som varit trött och grinig kände mig pigg och glad och .. starkare. Som nya krafter. Som han alltid ger mig=) Och det är efter det som kommer vi på hur mycket vi saknar varandra.
Alexander är någon som jag skulle kunna.. göra väldigt mycket för. Åka världen runt för. Göra vad han än ber mig om. Och .. trots att jag precis som för alla andra har varit "mammig" när det gällt vissa grejer, trots att han är tre år äldre, så förstår han varför.. Så förstår han att jag vill hans bästa. Och hans svar på allt vi har är dem få ord han lyckas använda för att säga tillräckligt.
Jag har klagat på att ödet har fört människor till mig som jag ändå förlorat, men nu minns jag... Alex. Han kommer aldrig lämna mig. Så jag antar att ödet har sitt sätt.. Och tack vare ödet finner jag dessa bra stunderna då man önskar att man kunde uttrycka sig tillräckligt mycket.. Men jag antar att det bara kan upplevas.
Nu ska jag gå ned och krama om min mamma och säga att jag älskar henne och sedan ska jag ta en kall dusch och sedan njuta av en bra film ikväll!
Have a nice weekend.
Louise.
1 kommentarer
Hannah
13 Jul 2010 12:52
Så fint du skriver louise !
Kommentera