Missnorman

Någonting hände idag. Någonting som plötsligt fick den vardagliga känslan att bli inspirerande. Den vardagliga glädjen jag har känt, den som jag absolut mår bra av vände om sig på något sätt. Frida kom hem och en glädje jag inte riktigt föreställt mig kom fram. När jag väl såg henne framför mig, hörde henne skratta, såg hennes ögon, såg henne le och kände henne hålla om mig så var den tomheten hon lämnat borta. När hon tog fram presenten hon köpt till mig kände jag tårar brinna i ögonen, tårar jag egentligen inte ville skulle rinna, inte för att jag skämdes utan för att jag ville visa att jag var glad över att hon var hemma .. men det jag väl på ett sätt, tårglad och vi skrattade bort tårarna tillsammans - och då kändes det genast bättre, att skratta med Fridus.
Det konstiga är att jag inte känt Frida så länge, hon är ännu en av min kusins bästa vänner som min kusin presenterat mig för! Hur tacksam borde jag vara egentligen? Hur tacksam borde jag visa mig vara över att Matilda gör mig till en sådan del av sitt och sina vänners liv? För utan dem ... vet jag inte vart jag hade varit idag. Matilda.. Hur mycket är jag skyldig dig? För alla vänner du ger mig, för all glädje och för all .. kärlek? Det är sådana obeskrivliga saker att man inte inser hur tacksam man borde vara över att få ha dem, över att få vara del av detta livet..
Hur som helst, tillbaka till Frida.. Jag har som jag sa, inte känt henne längre men funnit något så tryggande i Frida. En glädje, en trygghet, en förståelse .. Det är egentligen inte chockerande att se hur vi ligger på samma nivå men det fascinerar ändå på ett sätt.. Trots att Fridus och jag inte känt varandra länge så har vi funnit personliga saker hos varandra som vanligtvis tar lång tid att finna. Och att höra henne säga idag "När jag gick i New York så fanns du i mina tankar hela tiden, jag bara kände "Louise, det är här du ska vara"... Och det var nästan som ett avgörande, dem orden - Ett avgörande som sade "Jag ska dit"!. Det är nämligen så, att jag alltid haft drömmen att göra resan till New York, att när jag vid första möjlighet kan - flyttar till Usa för att inte komma tillbaka. Och det låter väl hemskt, för att lämna familjen. Mamma,Pappa, Lillebror, kusin, alla vänner.. Det är något man får offra. Men jag vet om att jag aldrig kommer leva mitt liv på rätt sätt om jag inte gör det. och precis som Frida sade idag "Så även om man är glad över att träffa sina vänner, som man känner att man saknar... så finns det en del av en som bara vill åka. "... En del som säger att man inte hör hemma här. Och inte bara som man säger, utan man känner, att bortom det man ännu inte vet.. väntar något som är menat att hända. Och det finns vissa saker man måste göra för sig själv, och inte för andra..
Nu ligger jag och ser på kortet Frida gav mig. Framsidan är en bild av "I (L) NY" och på baksidan har hon skrivit "Keep up the dreaming. "
Av enbart dem orden känner jag nästan klumpen i halsen och tårarande långt ned .. brännandes..
Vissa människor är menade att hamna i ens liv, för en anledning.. och plötsligt börjar jag inse vilka som gör skillnad och jag inser nu .. att jag är så otroligt tacksam.
Tack Fridus, för allting och välkommen hem! Och vet du vad?
Du betyder så otroligt mycket för mig! Jag älskar faktiskt dig!

Och tack min Matilda, jag hoppas du ser detta.. för du anar inte hur stark min kärlek är för dig.
*Uh, nu kommer mina tårar!*   - och jag är så tacksam för allting du ger mig, du anar inte hur starkt det håller mig vid liv. Jag älskar dig min prinsessa , I am by your side forever.