To much thinking..
0kommentarer
När klockan ringde kvart i sex imorse så greps jag snabbt av panik - jag hade ännu inte somnat, trots att jag vridit och vändt mig hela natten - utan att ha tänkt på någonting.. Jag ställde snabbt om alarmet till kvart över 7, blundade hårt och lyckades somna för att väckas efter en liten stund igen. Jag släpade mig ur sängen och gick fram för att dra upp rullgardinen och utan om medskap om varför så bad jag om regn idag. Jag bad om att himlen skulle vara vit med gråa moln i hopp om att det skulle bli en regndag.. Till min besvikelse var det soluppgång men tvingade mig själv att njuta av den fina solen som lutade över hustaken. Det fick bli mina svarta jeans - som jag lyckats få två hål i - och min vita tröja med svarta rosor på idag. När jag ätit mina två ägg så gjorde jag mig snabbt i ordning och cyklade hem till Danni. Morgonen var kall- som en vintermorgon med frost på marken och den stora halsduken gav tyvärr inte lika mycket värme som jag hoppats på. Vanligtvis brukar jag och Danni ta bussen ifrån kämpinge till Höllviken centrum för att ta bussen till skolan därifrån, men denna gången cyklade vi dit - i full fart och tog bussen därifrån istället. Skoldagen gick fort. Jag hade mediekunskap vilket var någorlunda lätt när man väl lärt sig och sedan väntade jag en timme på Danni för att sedan åka hem till mig och sola. Det var inte lika varmt idag som det var igår, vi kände solen bränna då och då men mestadels gav vinden gåshud och efter någon timme bestämde vi oss för att plocka undan och gå ned till byn. Bussen kom precis när vi gick så vi tog den runt och gick till biblioteket för att hyra en bok jag ville ha men naturligtvis hade dem inte fått in den än.. Så istället hälsade vi på Peter på hans jobb - Millennium och han bjöd oss på god mat och hans arbetskamrater på go underhållning. Deras sexistiska humor är lika sjukt vartenda gång, men de går åtminstone inte över gränsen.
När Peter slutade så följde jag med honom för att köpa en present till Danni - hon fick ställa sig på ett helt annat ställe medan vi hittade något fint.. och han är duktig. För att vara kille så hittar han saker som alltid kommer vara något extra fint.
Sedan gick vi tillbaka till Danni och följde Peter till bussen. Vi bestämde oss då för att gå hemåt så vi tog en liten extra omväg och gick hem till min farmor för att hämta ett par filmer. Trots att det var lite kallare så höll vi oss i god form med powerwalk, värme av solen och en massa skratt. När vi var halvvägs hem så ringde Michelle, hon stod utanför mig med Milian i hopp om att överraska mig och jobbigt nog var jag inte hemma men hon bestämde sig för att möta oss istället. Dannis energi försvann efter ett tag - hon hade inte ätit tillräckligt under dagen och hennes ben blev som gelé, så väl framme hos Michelle satte vi henne på bussen och sedan fick jag och Michelle vår vanliga tid tillsammans, tiden som alltid är lika bra och alltid lika värmande. Den tiden som är värt allt, tiden när vi är tillsammans. Lille Milian sov, han hade feber , lillkillen.. Men det är troligen bara en biverkning av ett vaccin han fick igår och blir snart bättre!
När dagen började gå mot sitt slut så kom jag hem och hjälpte mamma laga mat - försökte åtminstone, löken var så stark att ögonen inte kunde sluta svida så tillslut fick hon ta över så dukade jag istället.
När vi ätit så plockade vi undan och städade lite och sedan kände jag hur kroppen var helt slut så jag satte mig ned i fåtöljen för att se att min mobiltelefon hade 15 missade samtal och 19 sms.
Förvånad läste jag igenom alla sms - vilket mer än hälften av dem var ifrån Danni men samt något samtal ifrån en gammal pojkvän och bilder på Lukas kattungar osv..
Jag skulle snabbt svara på Dannis sms när hon ringde upp - irriterad suckade jag i telefonen och bad henne lugna sig medan hon kvackade ur sig att jag skulle vara med henne och Peter ikväll. Min kropp var trött och jag kände mig färdig - jag ville lägga mig under en filt och mysa i soffan för att lägga mig tidigt men efter tre klagande samtal och fem bönande sms ifrån Danni samt ett bönande samtal från Peter så gav jag med mig. Trött och med dåligt humör tog jag snabbt på mig och mötte Danni på vägen. Jag kände hur grinigheten låg inom mig och jag bet ihop hårt för att det inte skulle brista. Jag var trött och visste att min ensamhet var något jag behövde idag, egoistiskt att tänka så naturligtvis, men det är en sorts balans, men jag offrade den ju.. Så så egoistiskt var jag väl inte..? För mina vänner är viktigare, dem går först.. Urh, vad det låter löjligt att tänka såhär, att skriva såhär.. Men det är så det är, ensamheten är en sorts balans vartenda männska behöver för att inte brista .. och idag var dmin dag för det(dock verkar jag ha dessa dagarna för ofta.. ). Klockan var strax efter åtta när vi började cykla och jag försökte finna "Ask-molnet" som skulle komma över ifrån vulkan utbrottet på island på den rosa himlen men det var inte förrän vi var vid kanalen som molnen började se lite annorlunda ut - det var inte mycket till tecken men de låg i tre långa ,breda och raka sträck, som tre stora flygplan som lämnat långa gråa moln efter sig. Sådana här "fenomen" som forskarna kallar det brukar göra mig extra orolig, jag nojjar. Jag föreställer mig dofter och försöker finna tecken på vad som finns omkring och jag tänker också extra mycket på hur vi förstör vår planet och på alla naturkatastrofer som har hänt den senaste tiden - och på vilka som kommer. Det är inte konstigt om jordens undergång är nära.
- jag ska inte överdriva, men det jag är filosof, jag tror någorlunda på sånt här.
Är människan verkligen så egoistisk under sin livstid att jordens natur inte är värd att tänka på?
Kvällen fortsatte och väl hemma hos Peter kände jag mig tvingad att kolla hemsidor för att se någonting om det så kallade "fenomenet".. Det stod inget vidare, mer om flygplatserna och några småeffekter detta kan ha.. Peter klagade på min nyfikenhet och jag fick bita ihop för att inte låta den idiotiska ilskan jag kände inom mig - antagligen på grund av min trötthet ta över, istället sade jag bara till honom att var tyst. När jag var klar satte han på en komedi - ingenting jag kände för, men allt handlar inte om mig.. (trots att det är så när man skriver blogg..)
Så vi fortsatte med filmen och min dåliga magkänsla släppte sig lite under filmen och jag skrattade faktiskt - trots riktigt dåligt skådespeleri och trots ingen handling överhuvudtaget så fick den mig på lite bättre humör, tills vi skulle cykla hem. Stjärnorna lös starkt, vilket alltid känns lite tryggare men den dåliga magkänslan som följt mig hela kvällen satt kvar. Jag visste att jag inte skulle utmana ödet genom någon mörk liten stig eller så idag.
Kvällen var fortfarande kall, men både Danni och jag trampade på så hårt vi kunde så tillslut började man svettas som resultat - det är en positiv känsla jag haft idag åtminstone, all rörelse. Man känner att det tar på kroppen och man känner av att kroppen mår bättre.
Nu är jag hemma, i en varm säng och känner mig inte alls trött, men hoppas på att jag kommer kunna somna ändå och sedan blir det en sista skoldag imorgon med en sista lektion där vi kommer få se "The Notebook".. Och ännu bättre..Då är det fredag.
Nu ska jag försöka sluta tänka, försöka slappna av. . och jag ska försöka somna.
Sov gott.
Best Wishes.
MsN.
När Peter slutade så följde jag med honom för att köpa en present till Danni - hon fick ställa sig på ett helt annat ställe medan vi hittade något fint.. och han är duktig. För att vara kille så hittar han saker som alltid kommer vara något extra fint.
Sedan gick vi tillbaka till Danni och följde Peter till bussen. Vi bestämde oss då för att gå hemåt så vi tog en liten extra omväg och gick hem till min farmor för att hämta ett par filmer. Trots att det var lite kallare så höll vi oss i god form med powerwalk, värme av solen och en massa skratt. När vi var halvvägs hem så ringde Michelle, hon stod utanför mig med Milian i hopp om att överraska mig och jobbigt nog var jag inte hemma men hon bestämde sig för att möta oss istället. Dannis energi försvann efter ett tag - hon hade inte ätit tillräckligt under dagen och hennes ben blev som gelé, så väl framme hos Michelle satte vi henne på bussen och sedan fick jag och Michelle vår vanliga tid tillsammans, tiden som alltid är lika bra och alltid lika värmande. Den tiden som är värt allt, tiden när vi är tillsammans. Lille Milian sov, han hade feber , lillkillen.. Men det är troligen bara en biverkning av ett vaccin han fick igår och blir snart bättre!
När dagen började gå mot sitt slut så kom jag hem och hjälpte mamma laga mat - försökte åtminstone, löken var så stark att ögonen inte kunde sluta svida så tillslut fick hon ta över så dukade jag istället.
När vi ätit så plockade vi undan och städade lite och sedan kände jag hur kroppen var helt slut så jag satte mig ned i fåtöljen för att se att min mobiltelefon hade 15 missade samtal och 19 sms.
Förvånad läste jag igenom alla sms - vilket mer än hälften av dem var ifrån Danni men samt något samtal ifrån en gammal pojkvän och bilder på Lukas kattungar osv..
Jag skulle snabbt svara på Dannis sms när hon ringde upp - irriterad suckade jag i telefonen och bad henne lugna sig medan hon kvackade ur sig att jag skulle vara med henne och Peter ikväll. Min kropp var trött och jag kände mig färdig - jag ville lägga mig under en filt och mysa i soffan för att lägga mig tidigt men efter tre klagande samtal och fem bönande sms ifrån Danni samt ett bönande samtal från Peter så gav jag med mig. Trött och med dåligt humör tog jag snabbt på mig och mötte Danni på vägen. Jag kände hur grinigheten låg inom mig och jag bet ihop hårt för att det inte skulle brista. Jag var trött och visste att min ensamhet var något jag behövde idag, egoistiskt att tänka så naturligtvis, men det är en sorts balans, men jag offrade den ju.. Så så egoistiskt var jag väl inte..? För mina vänner är viktigare, dem går först.. Urh, vad det låter löjligt att tänka såhär, att skriva såhär.. Men det är så det är, ensamheten är en sorts balans vartenda männska behöver för att inte brista .. och idag var dmin dag för det(dock verkar jag ha dessa dagarna för ofta.. ). Klockan var strax efter åtta när vi började cykla och jag försökte finna "Ask-molnet" som skulle komma över ifrån vulkan utbrottet på island på den rosa himlen men det var inte förrän vi var vid kanalen som molnen började se lite annorlunda ut - det var inte mycket till tecken men de låg i tre långa ,breda och raka sträck, som tre stora flygplan som lämnat långa gråa moln efter sig. Sådana här "fenomen" som forskarna kallar det brukar göra mig extra orolig, jag nojjar. Jag föreställer mig dofter och försöker finna tecken på vad som finns omkring och jag tänker också extra mycket på hur vi förstör vår planet och på alla naturkatastrofer som har hänt den senaste tiden - och på vilka som kommer. Det är inte konstigt om jordens undergång är nära.
- jag ska inte överdriva, men det jag är filosof, jag tror någorlunda på sånt här.
Är människan verkligen så egoistisk under sin livstid att jordens natur inte är värd att tänka på?
Kvällen fortsatte och väl hemma hos Peter kände jag mig tvingad att kolla hemsidor för att se någonting om det så kallade "fenomenet".. Det stod inget vidare, mer om flygplatserna och några småeffekter detta kan ha.. Peter klagade på min nyfikenhet och jag fick bita ihop för att inte låta den idiotiska ilskan jag kände inom mig - antagligen på grund av min trötthet ta över, istället sade jag bara till honom att var tyst. När jag var klar satte han på en komedi - ingenting jag kände för, men allt handlar inte om mig.. (trots att det är så när man skriver blogg..)
Så vi fortsatte med filmen och min dåliga magkänsla släppte sig lite under filmen och jag skrattade faktiskt - trots riktigt dåligt skådespeleri och trots ingen handling överhuvudtaget så fick den mig på lite bättre humör, tills vi skulle cykla hem. Stjärnorna lös starkt, vilket alltid känns lite tryggare men den dåliga magkänslan som följt mig hela kvällen satt kvar. Jag visste att jag inte skulle utmana ödet genom någon mörk liten stig eller så idag.
Kvällen var fortfarande kall, men både Danni och jag trampade på så hårt vi kunde så tillslut började man svettas som resultat - det är en positiv känsla jag haft idag åtminstone, all rörelse. Man känner att det tar på kroppen och man känner av att kroppen mår bättre.
Nu är jag hemma, i en varm säng och känner mig inte alls trött, men hoppas på att jag kommer kunna somna ändå och sedan blir det en sista skoldag imorgon med en sista lektion där vi kommer få se "The Notebook".. Och ännu bättre..Då är det fredag.
Nu ska jag försöka sluta tänka, försöka slappna av. . och jag ska försöka somna.
Sov gott.
Best Wishes.
MsN.
Kommentera