Missnorman

Ärligt talat, så är det.. oerhört jobbigt att ha skilda föräldrar.
Mina föräldrar är okapabla till att kommunicera och där kommer saker som tillhör oss - barnen i kläm ..
Min pappa .. kan inte tvätta kläder. Han har krympt flera av mina tröjor och blekt två av mina jeans... Och mamma, på den delen är hon bättre.. Men hela tiden ska jag alltså ta med kläderna jag använder hos pappa tillbaka till mamma för att hon ska tvätta dem rätt men då tänker jag istället bara - kan jag inte få tvätta det själv?
Well, nej.. Nu har vi gjort så att idag delade vi upp våra kläder.
Hälften av min brors garderob är hos pappa och hälften hos mamma, likadant är det för mig..
Och det är bättre, för dem .. för nu är deras konversation helt avbruten - de behöver inte diskutera pengar eller kläder eller .. de behöver bara inte dela någonting.
Men allting för oss delas, allting för ossssss barn ska komma i klämm(känn inte dig skyldig nu mamma, det är ingenting jag menar illa emot dig. .)  - Jag bara tänker... hur skönt hade det inte varit om jag hade haft en egen lägenhet där jag haft en enda garderob med alla mina kläder och haft en egen jävla tvättmaskin så att jag kan tvätta själv?
Sedan några år tillbaka har jag varit fullkomligt redo för att ta steget ut för eget ansvar. Att där är mycket man ska lära sig och vara försiktig med vet jag självklart också, det är inte så lätt som det låter. Men det är fortfarande.. något som min själ skrikit efter  i flera  år. Ett eget ställe där jag kan göra det till vad jag är. Där jag kan ha en egen tvättmaskin, egen garderob, egen säng, eget kök, egen mat, eget badrum .. En lägenhet där jag kan ligga hur länge jag vill och morna mig i sängen och gå upp och göra mig maten jag är sugen på i egen takt och sedan lägga mig i ett skönt bad med lite tända ljus och lugnande musik i bakgrunden för att sedan gå upp och välja några kläder jag lagt fram .. En egen lägenhet där jag kan gå upp mitt i natten och göra mig te och sedan sätta mig och skriva i flertal timmar utan att någon säger till mig vad som är fel med att vara nattuggla och att jag behöver min sömn .. Ett eget ställe där jag kan göra det jag behöver för att må bättre.
Jag vill ha en lägenhet där jag kan leva som jag är.
Jag vet att det låter så oerhört egoistiskt och kanske även omoget för att komma från en sextonåring.. Ni vuxna förstår säkert min längtan men skrattar åt min naivitet och tänker att jag kommer vakna om ett par år till .. Men det ni inte vet är att jag inte hör hemma här.. Inte just i Höllviken .. men jag här, i min ålder.. Jag har aldrig passat in. Jag har aldrig haft... vänner som jag känt "Det här är rätt för mig"... Jag har aldrig känt mig lika triggad till att gå ut på samma ställen som andra ungdomar i min närhet gör. Folk som vet detta säger hela tiden att jag ska "ta det lugnt" och att "min tid kommer"... men grejen är att jag har inte bråttom. Jag är bara.. inte ens vilsen, men jag är... ensam .. kanske? Även om jag står i ett rum som är fyllt av bekanta ansikten, så gör det inte att jag känner mig som dem. Jag vill inte säga att jag känner mig som dem.. eller att de är vissa människor. Men jag har bara inte funnit.. just människor som nära mig som jag vet "hör ihop" med mig..
Folk ... särskilt vuxna, har alltid tagit mig som att jag är äldre än jag är. Och det är ingenting jag pratar om för att skryta, utan det är för att förklara... att det känns som att jag har fötts.. i fel dimension.. Och det är något som irriterar mig ofta nu, gör mig okapabel till att vara trevlig emot människor som varje dag är omkring mig.
Jag är nära min familj varje dag och .. jag kan vara ledsen, sur, tyst, trött eller enbart oläsbar .. och det gör dem frustrerade .. för att "de når inte mig"... och vad de inte har förstått är att jag inte vill att dem ska det. Jag kan inte gå runt och se ledsen,sur,trött eller enbart oläsbar ut utan att människor ska lägga sig i. Och ja, det är jättegulligt att man har människor som bryr sig och jag är tacksam för det. Men hade jag velat prata med någon så hade jag gjort det. Det är bara så att.. Man har dagar då man är OFF. . Dagar då man bara vill att människor ska lämna en ifred, ge en lite space..För det är den jag är. Och det är så svårt för många. Och för familjen .. jag vet inte om det skadar dem, men det gör dem först frustrerade och sedan aggressiva.. De reagerar ett steg i taget och när jag inte visar någon känsla... så funkar det inte. Vi lever under samma tak och då måste man vara trevlig och gullig och dittan och dattan om man inte vill ha problem ... Om ni inte kan ta det - lämna mig ifred då.
Därför... hade det varit så skönt att få ta ett eget steg ut i världen utan människor som fortfarande drar i en.
2,5 år till .. och sedan är det slut med livet här.
Och jag kan inte vänta, tills jag får andas med egna lungor.. och med egen luft.