Missnorman

Denna vägen.. denna ödeslånga väg jag inte längre orkar vandra på.
Igenom smärta, igenom lätthet.. har jag aldrig känt mig själv såhär, aldrig varit så ... säker på att ge upp.
Alla säger "Vänta Louise, din tid kommer.. ta en dag i taget"... men att ta dessa dagarna, steg för steg, bit för bit.... är inte så lätt som alla tror.
Varje dag finner folk orsaker till att tro att deras liv har en mening .. för mig, tar mitt liv bort något varje dag.
Varför ge mig saker om jag ändå ska förlora det? varför? varför!? ge mig inte något om du - mitt öde - ändå vet att jag förr eller senare ska förlora det, varför hela tiden ge mig saker som får mig att lida!? varför? varför just jag!?

Jag önskar hela tiden, att det vore jag.. oavsett situationer kan jag önska att det vore jag, men det är det inte och det enda folk säger är .... fortsätt vänta, din tid kommer, håll ut..

Vad tror ni händer när man håller i något för länge?
Antingen håller man det så hårt att det kvävs.. eller så löst att det lyckas svippa iväg..
Just nu - släpper jag allt.