Missnorman

Iallafall sedan olyckan ..

Jag tänkte att jag gör så, att jag berättar lite om vad som hände dagen jag bröt ryggen ..


I Januari i år började jag bli mycket mer aktiv  - delvis hade jag pojkvän och spenderade väldigt mycket tid med honom, samt med mina vänner.. gick ut och hittade på olika saker.
men också.. kände jag mig bättre på humör och blev därför mer omedveten i hur mycket jag rörde mig.
Jag började gå till gymmet med en vän vid namn Olivia och även med min kusinvitamin Matilda.
Jag tränade cirka 3 gånger i veckan .. och en dag frågade Olivia mig om jag hade kunnat tänka mig att rida ut en av hennes familjers hästar och hur skulle jag kunna säga nej till det?
Vi började rida ut och den 5e dagen var det som alla andra dagar, vi red ut i skogen och hoppade över träd och galopperade i full fart..
När vi kom till havet så stack Olivia till ett håll för att hästarna inte skulle stressa av varandra så hon galopperade på ett håll och jag på ett annat..
När vi skulle rida tillbaka så skulle jag rida emot Olivia, då bockar min häst och tar upp bakbenen i luften så att jag faller framåt - landar på "svanken" - reser mig snabbt upp på alla 4 och sen hör jag bara Olivia skrika "Lägg dig ned Louise!" innan jag lyckas nå mina lungor igen och sen blir allt väldigt... tröttsamt, dimmigt..
Smärtan ... är nog obeskrivlig. Man når inte lungorna, det känns som att hela kroppen sprattlar men som att man själv svimmat.. Tids nog, tar smärtan över helt och man börjar fokusera på vad man ska göra.. på hur man ska andas. Jag kommer ihåg att jag själv tänkte.. "Okej, du kommer ihåg när man föll ned från klätterställningen på stora hammar som liten och tappade andan? det är såhär, du har fått en smäll på svanken .. det går över, andas"... men ingenting lydde, kroppen sade allt annat, luften gick inte ned och tårkanalen hade inga hinder..
Inte nog med det så låg jag i vattnet, vilket kylde ned mig ordentligt och hela tiden låg jag med ansiktet ned i vattnet, oförmögen att lyfta huvudet pga ryggraden men tillslut hjälpte folk mig att bara vända på mig..
Efter en stund hade en del människor samlats, men ambulans tillkallades inte utan istället tror jag någons döttrar fick tag på min häst(Sparky) och tog tillbaka honom till stallet medan deras föräldrar höll koll på mig.. tillslut kom Olivias mamma och körde hem mig och då gick pappa in till grannen som är sjuksköterska och hon lade direkt sina armar om min nacke och sade att ambulans behövdes.. så pappa ringde och de var framme på ett par minuter..
Min mamma kom, chockad.. efter ett par minuter och då hade dem spänt fast mig på en "bräda" ..  Jag fick lustgas i ambulansen vilket hjälpte vääääldigt mycket, haha,det flummade till det hela väldigt mycket kan jag ju berätta.. Väl inne på sjukhuset stod där ett helt gäng av läkare beredda att ta hand om mig - jag kommer ihåg hur jag såg folk som stod med plasthandskarna höjda och skydd på kroppen - de såg ut att vara 12-13 stycken och inom två sekunder hade de alla tagit hand om mig.. Någon sade "Hej Louise, jag kommer känna på din ryggrad nu" och samtidigt lade någon tryck på armen och sa "Louise, vi kommer ta lite blod nu".. och en annan fortsatte "93-07-16 - är det rätt?"
Allting var väldigt förvirrat och gick väldigt,väldigt fort..
ehm, efter det kommer jag inte ihåg vad som hände riktigt..
Jag kommer bara ihåg... mina föräldrars ansikten, vita och tomma men fyllda av känslor. Jag kommer ihåg hur jag sa att "jag kommer bli bra, förlamning händer inte mig, hallå!" ... Jag sade att de var oroliga i onödan medan jag kände klumpen i magen av deras blickar.
Jag tror inte att jag riktigt förstod vad som hänt när jag låg där.. Jag förstod nog inte vilken smärta jag haft, vad som kan hända och vad som redan hänt mig.. Det var inte verkligt för mig, chocken låg kanske fortfarande i..
Men jag kommer ihåg att jag lades in i ett rum där jag tjatade om hur hungrig jag var eftersom jag inte ätit på två dagar och jag bad om mat hela tiden, tillslut fick vi besked om att jag inte skulle få mat överhuvudtaget för att jag skulle röngtas! så istället fick jag ju morfin - vilket jag avskyr, det gör så jävla ont efter att ha haft det i ett par dagar och jag var så FRUKTANSVÄRT hungrig! Sandig och blöt var jag fortfarande också! och kan ni tänka er, att man får ett bäcken att gå på toa i .. ? åh, det är fruktansvärt!
men .. jag fick spendera natten där, och dagen efter så kom det in studerande som då läser medicin och de kom då in till mig och jag som fått morfin var ganska igång..och sade till dem  "oooh, interns! Grey's anatomy!!!!" och pratade både engelska och tyska och allt möjligt..
sen på dagen där tog vi röngten bilder om jag minns rätt men fick spendera natten där igen och ett par timmar efter det så kom resultaten fram och det var då .. att jag brutit 2 kotor och fått en spricka.. Kota L4,L3 och spricka i L2 om jag kommer ihåg rätt...
Vi skickades mellan olika salar.. och tillslut hamnade vi på avdelningen där de gör gips och liknande och där låg jag i några timmar innan tre män kom och mätte upp plast omkring mig, som var 50 grader varmt.. Det blev därefter en korsett som skulle hålla min rygg rak och återuppställa de brutna kotorna..
haahha, men det var roligt därinne.. en av killarna som gjorde korsetten var tvungen att forma korsetten efter mina bröst då ju .. och första gången han kom in så tittade han på mina bröst och såg på korsetten "eeeh .. jag kommer snart" också gick han tillbaka och uttöjde dem lite till .. sen kom han tillbaka - provade och gick ut igen .. sen kom han tillbaka och hade gjort små "skålar" - tittade på mina bröst och sa "jag kommer drömma mardrömmar om detta i natt alltså!" hahah ... tillslut fick han dem i rätt storlek iallafall!
Och det var min sista dag på sjukhuset.. När jag kom tillbaka med korsetten på mig så hade jag fått besök av Helen, Josefin och Veronica.. Det var första gången jag fick både äta och röra mig på 5 dagar sammanlagt - så skönt? MINST SAGT!
Det första jag fick på sjukhuset var fisk .. och ärligt talat så har jag aldrig ätit något godare i hela mitt liv!
Jag kommer ihåg hur pappa såg på mig med glittrande ögon och jag har länge funderat på hur jag ska beskriva det ögonblicket, och jag tror.. det var ren tacksamhet, lugn och lycka.
Sen skulle jag då resa mig... och det! var svårt.. det kändes, jag kunde knappt gå någon meter utan att få problem ..
Att sätta sig i bilen blev också komplicerat.. men det gick, och att komma hem ...  var nog det bästa på länge.
Jag fick någon sorts medicin som jag skulle ta de första veckorna framåt för smärtan och jag hade en säng som låg i vardagsrummet eftersom jag var tvungen att ligga rakt hela tiden osv..
Ja, och så var det hela sommarn .. Man låg inne, åt, gick ut någon gång, låg inne... och ja.. det blev en speciell sommar, men jag ska inte klaga..
för jag har fortfarande känsel i mina ben.
Jag kan gå.
Jag lever.
Jag är så.. lyckligt skattad.

Detta var en kort och slarvig sammansattning av vad som skett under just tiden på sjukhuset .. Jag kanske skriver mer andra dagar, men nu känner jag mig trött och lyssnar därför på min kropp!
Nu vet ni iallafall lite mer om vad som hände mig!
Så när ni klagar på livet... tänk på detta.. och inse att livet kan ändras på ett ögonblick.

Och ni vet om, om ni har några frågor att ställa - så kör på! annars får ni sova så jätte,jätte,jätte gott!