Missnorman

Alla dessa stegen, tog jag mig igenom i somras och det var nog inte förrän ett par veckor sedan då jag gick tillbaka till sjukhuset för röngten som jag verkligen såg vad som hade hänt... då jag verkligen accepterade, och insåg..
Att jag är glad som ens kan gå idag.

Här är en text som jag skrev när jag kom hem ifrån sjukhuset för ett par veckor sedan:

När jag kom till sjukhuset idag, så fick jag ett oväntat slag av rädsla i mig. Jag kom tillbaka, till stället där jag varit dagen jag bröt ryggen. Jag kommer ihåg... hur jag låg i vattnet och sade att vattnet var varmt när jag låg och skakade med blåa läppar och frös. Jag kommer ihåg hur jag inte nådde mina lungor men ville lugna människorna omkring mig genom att skämta bort det jag kände. Jag ser mig själv... på alla fyra, automatiskt resande efter att ha ramlat av och hör den "knäppen" i ryggen och ser mig själv falla ihop igen .. Sand och vatten blandat i både ansikte och mun,  det var som is brinnande igenom en ..

Jag kommer ihåg när jag kom in på sjukhuset, och alla dessa människor stod i .. turkosgrönt? omkring mig.. jag kommer ihåg röster omkring mig och bara hur allting överrumplades så att jag knappt förstod. Det gick blixtsnabbt. .

Jag går igenom korridorerna och kommer ihåg hur mina föräldrar såg på mig när vi stod i ett av hörnen, väntandes på besked, okapabla att prata med varandra. Jag pratade med pappa.. och bad honom att ringa den enda killen jag älskat, men det var som att han inte hörde mig, jag såg hur oron var det enda som pratade med honom nu.

Jag ser ambulanserna utanför, och bilden av min mamma när hon ser mig läggas upp i ambulansen kommer tillbaka, hennes chockerande vita ansikte med tårarna modigt uppsvalta och ändå rinnande.

Jag kommer ihåg.. första gången min pappa matade mig efter 3 dagar med morfin .. Jag kommer ihåg, hur han såg på mig med lättnad av min ätlust men med sådan sårbarhet i ögonen .

Jag kommer ihåg, smärtan jag glömde bort att känna. Något som överrumplar kroppen så mycket att det är som att man redan är förlamad - man känner inte den längre.

Och då kommer jag till rummet där jag ska röngtas .. så ser jag en kille framför mig, ett år yngre än mig själv kanske, och jag ser att han har någon speciell sjukdom på grund av hans ..vad de kallar,"efterblivande miner" .. i ansiktet. Och när han reser sig så är det som att alla minnen brinner framför mig i slowmotion..
Hans ena ben hänger inte med och armarna rör sig lite ryckigt.  Men han ler... Han ler åt sin pappa som ler tillbaka. Och jag förstår snabbt..

Vad hade hänt? .. Vad hade hänt om det hade hänt mig? Vad hade jag gjort om jag hade blivit förlamad? Vad skulle jag ta mig till? Alla mina drömmar, som hade kunnat gå upp i rök - att små saker som att aldrig kunna gå igen - hade varit omöjligt....

Jag tänker på, Mirjana i min klass.. som har varit blind i hela sitt liv. Hon har aldrig sett en människa.. Hon har aldrig sett ett ansikte, ett uttryck , hon har aldrig... levt sig in i världen av en film eller av en bok.Hon har aldrig sett de vackra färgerna av en solnedgång eller en helt ljusblå himmel ...Hon har aldrig.. sett mer än skillnad på ljus och mörker.

Hur lever man så?

När jag står där, redo för att ta mina röngtenbilder så kommer jag ihåg när "sköterskorna" inne på röngten skulle lägga mig rätt genom att lyfta mig på småställen så får jag tårar i ögonen .. Jag kommer ihåg hur jag skrek till varenda gång, av smärtans tryck som gav ett nytt slag. Jag kommer ihåg sjuksköternas falska röster av "åh, stackars flicka, snart blir det bättre"..

Jag inser plötsligt, att hela mitt liv hade kunnat gå ifrån allt till inget. Från drömmar till omöjligt. Jag inser, att jag plötsligt aldrig hade kunnat känna något ifrån midjan och nedåt;'(

Allting gaddar upp sig, och jag förstår plötsligt.. att enda gången i mitt liv, har jag chansen att överdriva denna olyckan till den värsta, vilket jag vanligtvis gör, men för första gången.. tror jag att jag till och med ljög för mig själv. Jag sa till alla att jag inte frös - ändå såg alla hur jag skakade och de pratade om att bära upp mig ur det kalla vattnet men vågade inte pga deras oro över min rygg. Jag sade att jag inte frös - ändå lade läkarna varma filtar och sade om och om igen "Hon är iskall!" . Jag sa till alla att jag inte hade ont - ändå grät jag utan att jag själv märkte det. . Medan oron rann tydligt ur mina föräldrars ögon, låg jag kvar i att allting skulle bli bra - sådant händer ju ändå inte mig. Jag ringde alla i min närhet - men kände mig inte nära någon. Jag tror... att jag ville se alla reagera, jag tror jag ville  höra att alla brydde sig och se deras oro i ögonen. Jag tror jag ville att folk skulle tänka på mig hela tiden, och jag tror jag hoppades på att betyda mer för folk än jag gjorde. Jag kände för första gången på länge, hur mitt hjärta reagerade på mina föräldrars blickar som nådde rakt in i själen på dem, som att de var genomskinliga. Jag såg för första gången på 3 år hur min klass samlade ihop sig för att visa deras tankar åt mig. Jag såg för första gången hur människor inte brydde sig... och jag såg vilka som gjorde det. Och just sådana grejer, fick mig att vakna för livet.. Småsaker som gör oss bortskämda gör livet värt att leva.

Hur hade livet varit ... hur hade livet varit om jag aldrig hade kunnat gå igen?

Jag vet inte.. Jag kan inte ens se bilden . Och därför tänker jag låta allting jag aldrig insett dra sig över mig, även om det ska behöva svämma över av tårar..

Jag har varit med om en resa, omöjlig att beskriva ;'(

Och nu måste jag inse vad jag har att leva för.

Jag måste öppna mina ögon.