Missnorman

Jag fick ett litet slag under bältet idag, omedvetet tror jag.. Min bror sade "Håll tyst MAMMA!" och såg på mig med bestämd blick och jag besvarade med en frågande blick. "Jag är så trött på att du försöker bete dig som en jävla mamma" . Jag tänkte igenom allt jag just sagt och inte någonting av det lät direkt vuxet, jag snäste av honom med att han skulle sluta vara otrevlig och vi bråkade som vi vanligt gör. Vilket av det var mammigt? Vilket av det var som att jag försökte uppfostra en son? Okej, att han ska sluta och vara otrevlig kanske är en sak .. Men han menade ju tydligen mer än så eftersom han sa att han är trött på att jag "försöker" bete mig som en mamma.. Försöker. Jag rös av tanken på att jag beter mig som en mamma.. Att jag är beskyddande och snäsig mot mig bror är en sak, men att jag försöker efterlikna en mamma är så olikt mig som det kan komma. "Skaffa barn Louise" mumlade han hörbart. "Jag ska en gång i tiden" svarade jag lugnt. "Du borde skaffa nu eftersom du redan beter dig som en mamma" hyttrade han. Jag visste att hans ord lagt till någon extra tyngd i sig som han var omedveten om och jag började tänka igenom vad.. När det slog mig att det handlade om mina föredetta killar så blev det lite skrattretande. Jag själv ansåg att mina naiva ex enbart gjort narr av mig för att jag hade haft rätt, men det vet inte dem, det kommer dem lära sig när dem mognar. De skrattade nämligen åt mina seriösa pratstunder och mina allvarliga blickar när jag blev orolig. Var kärlek plötsligt en överbeskyddande mamma-liknande sida? Min bror visste inte att vissa av mina föredetta killar kallat mig för "Mamma" ... Egentligen förstod jag inte vad dem menade .. Vaddå mamma? Men när ett av mina ex hade alkoholproblem och problem hemma så var jag där med ord jag hoppades skulle hjälpa, förklarade vad som skulle hjälpa och inte .. Men sådan är jag.. Ofta i diskussioner i varför man gör saker i livet, vad som kan få en till att må dåligt, varför dem röker på .. Varför de tar till våld eller annat som skadar en .. Varför folk tar till saker som skadar sig? Jag är sådan som bryr mig om folk och vad de gör och är oftast den som står emot.. Och tydligen har det omvänt sig från omtänksamhet till att bli "mammig" .. Vad jag inte förstod var att de flesta skratta åt det jag sade och skulle på senare tid göra narr av det jag sade, med orden av att jag betedde mig som en extramamma. Sedan när förväxlades omtänksamhet med en mamma?  Vissa personer säger det inte som en negativ sak, vissa anser det som att jag är mer mogen och att vissa råd jag ger är väldigt hjälpande, väldigt realistiska och uppgivande, vissa anser att jag har en tyngd i mina ord, som att en vuxen person kunde sagt det till dem.. Jag fick en komplimang ifrån både ett ex och en mycket god vän, där jag suckade när vi diskuterade och bad om ursäkt för mina råd och seriösa sida.. Jag började skämmas över mig själv, när han tog fingret under min haka och såg mig in i ögonen "Be aldrig om ursäkt för det du gör, för du hjälper så många mer än du förstår och den du är kommer ta dig längre än du vet".. Något som värmer och styrker det jag tror på .. Men trots hans komplimangs ärlighet övertar de negativa kommentarerna de positiva.. Jag hade även en tjej som för ett par dagar sedan hade problem och hon var enbart bekant för mig, men hennes problem igenkändes i mina och jag skrev låna konversationer med henne och plötsligt skrev hon "Jag har gått till psykolog i tre år.. Men hon har aldrig lyckats göra det du har gjort för mig. " Det måste väl betyda att jag gör någonting rätt? Jag kan väl inte vara mammig när jag enbart vill hjälpa? .. Ändå finns där folk en gång pratat med  som hånfullt skrattar åt mina råd och säger till mig att skärpa mig, att sluta vara mammig.. Jag har även haft problem med vänner  .. När de gjort någonting dumt så har jag varit den som har gått därifrån och de skrattar - mes - tänker dem, tills dem åker fast och jag har ett rent samvete..
Är jag verkligen så mammig när jag enbart menar väl?
Är mina råd så pass "vill - att  - det - ska - låta - bra - vuxet - moget - hjälpande" att det blir för tillgjort .. Vill jag bete mig så moget att personer börjat skratta mig rakt upp i huvudet?
Det är väldigt förvirrande, denna situationen..
För jag vill bara vara en vän som gör något för personer som har det svårt .. Men plötsligt vänds det och jag blir som en mamma .. Och det.. verkar inte vara någonting positivt. . .

Upplever ni mig som mammig?