Dagens ämne?
1kommentarer
So.. Jag har kollat runt folks bloggar idag.. Allt ifrån de stora bloggarna till de minsta och vad skriver alla om?
Fashion.. Filmer.. Sport...Fester.. Och liknande..
Vardagliga saker.. intressen. Och jag ser på mina egna "ämnen" och inser att det ligger väl någonstans intill?
Ändå skriver jag ingenting likt dem och nej, det är inte så att jag vill skriva som andra, tvärtom .. Men det känns så tråkigt, så oerhört egotrippat och .. för lätt? Ändå är det riiiiiktigt svårt att skriva en blogg.. Att skriva något som fångar folks intressen till att få dem att fortsätta läsa.. Folk skriver om deras vardagar - något som inte intresserar någon egentligen - men jag tror att folk ändå går in bara för att se om folk lyckas nå fram den speciella känslan .. Man går in för att känna "åh".. - något som tilltalar en ..
Hur gör man det?
Måste man finna något som betyder något för en själv så att andra känner det?
Ska det vara absolut äkta?
Tänk om man har så många tankar man vill dela med sig av varje dag, frågor man vill ha svar på .. men som är för personliga för att dela med sig. . Hur gör man då?
Delar man inte med sig av det så lyckas man väl inte nå ut till folk? Eller?
Vad säger ni? Vad tänker ni när ni läser detta? Vad gör ni själva när ni har tankar som följer er som ni inte kan dela med er av? Vad gör ni för att få ut något och inte göra det för personligt?
Ett annat ämne nu ..
Jag läste en artikel idag.. Om 18-åriga Felicia som just nu ligger hemma med en korsett om sig - en sådan jag hade i somras. Felicia och hennes två vänner var påväg till Mcdonalds en kväll när de plötsligt fattade sladd och voltade med bilen .. Felicias vänner klarade sig oskadda medan hon hade en krossad mjälte, kotfraktur, brutet revben och spricka i bröstbenet.. På en lång nivå mer skadad än vad jag var. Men kotfrakturen hon hade - korsetten hon använder - och vägen tillbaka .. påminner så mycket om hur man själv hade det. Något som skrämmer mig lite är att hon går på samma skola som jag - cybergymnasiet, mediaprogrammet. Hon går däremot två år över mig men ska gå om eftersom hon inte kommer kunna gå till stundenten hemskt nog.. Men hon kommer kunna gå överhuvudtaget - något man tackar den dagen man kan gå utan att ha så ont som de första stegen gör. Jag kommer ihåg när jag skulle ut ifrån sjukhuset - stilla liggandes i ett par dagar för att sedan resa mig . . men jag tror knappt jag gick en halv meter innan man kände smärtan i ryggen .. Det var inte som smärtan när man bröt ryggen, inte så invändig.. men det var som ett hårt tryck, dunkandes i ryggen .. Och då kan jag bara tänka mig hur hon har det med korsett på sig varje dag - sprucken mjälte dessutom .. brutet revben och spricka i bröstbenet också måste hon använda korsett? Ni anar inte hur det smärtar eftersom korsetten trycker in magen och trycker upp benen ..Hon ska gå med korsetten i 16 veckor, jag gick med min i 15 .. Och vägen tillbaka är svår, jag andas fortfarande som jag gjorde under tiden jag hade korsett, jag har fortfarande inga muskler och har ingen kondition.. Och just nu har jag ingen ork eller lust till att göra något åt det trots att jag såååå gärna vill känna mig vacker och igång igen! Som jag gjorde innan olyckan hände - då var jag igång fem dagar i veckan inklusive ridningen och kände hur kroppen mådde bättre! Men .. motivationen kommer väl igen. .. Just nu känner jag ett starkt behov till att faktiskt åka hem och besöka Felicia. Vi kanske inte är jättelika men att ha någon som gått igenom nästintill samma sak kanske ger något?
Jag ska fundera ett tag till .. egentligen, vad ska en främling komma hem och prata med henne om?
Men att visa korsetten, förklara hur det gick och faktiskt prata om hur både hon och jag gått igenom ett mirakel.. att vi är kapabla till att gå utan problem igen.
Det kanske är så .. Hm, kanske jag borde göra det:)
Fashion.. Filmer.. Sport...Fester.. Och liknande..
Vardagliga saker.. intressen. Och jag ser på mina egna "ämnen" och inser att det ligger väl någonstans intill?
Ändå skriver jag ingenting likt dem och nej, det är inte så att jag vill skriva som andra, tvärtom .. Men det känns så tråkigt, så oerhört egotrippat och .. för lätt? Ändå är det riiiiiktigt svårt att skriva en blogg.. Att skriva något som fångar folks intressen till att få dem att fortsätta läsa.. Folk skriver om deras vardagar - något som inte intresserar någon egentligen - men jag tror att folk ändå går in bara för att se om folk lyckas nå fram den speciella känslan .. Man går in för att känna "åh".. - något som tilltalar en ..
Hur gör man det?
Måste man finna något som betyder något för en själv så att andra känner det?
Ska det vara absolut äkta?
Tänk om man har så många tankar man vill dela med sig av varje dag, frågor man vill ha svar på .. men som är för personliga för att dela med sig. . Hur gör man då?
Delar man inte med sig av det så lyckas man väl inte nå ut till folk? Eller?
Vad säger ni? Vad tänker ni när ni läser detta? Vad gör ni själva när ni har tankar som följer er som ni inte kan dela med er av? Vad gör ni för att få ut något och inte göra det för personligt?
Ett annat ämne nu ..
Jag läste en artikel idag.. Om 18-åriga Felicia som just nu ligger hemma med en korsett om sig - en sådan jag hade i somras. Felicia och hennes två vänner var påväg till Mcdonalds en kväll när de plötsligt fattade sladd och voltade med bilen .. Felicias vänner klarade sig oskadda medan hon hade en krossad mjälte, kotfraktur, brutet revben och spricka i bröstbenet.. På en lång nivå mer skadad än vad jag var. Men kotfrakturen hon hade - korsetten hon använder - och vägen tillbaka .. påminner så mycket om hur man själv hade det. Något som skrämmer mig lite är att hon går på samma skola som jag - cybergymnasiet, mediaprogrammet. Hon går däremot två år över mig men ska gå om eftersom hon inte kommer kunna gå till stundenten hemskt nog.. Men hon kommer kunna gå överhuvudtaget - något man tackar den dagen man kan gå utan att ha så ont som de första stegen gör. Jag kommer ihåg när jag skulle ut ifrån sjukhuset - stilla liggandes i ett par dagar för att sedan resa mig . . men jag tror knappt jag gick en halv meter innan man kände smärtan i ryggen .. Det var inte som smärtan när man bröt ryggen, inte så invändig.. men det var som ett hårt tryck, dunkandes i ryggen .. Och då kan jag bara tänka mig hur hon har det med korsett på sig varje dag - sprucken mjälte dessutom .. brutet revben och spricka i bröstbenet också måste hon använda korsett? Ni anar inte hur det smärtar eftersom korsetten trycker in magen och trycker upp benen ..Hon ska gå med korsetten i 16 veckor, jag gick med min i 15 .. Och vägen tillbaka är svår, jag andas fortfarande som jag gjorde under tiden jag hade korsett, jag har fortfarande inga muskler och har ingen kondition.. Och just nu har jag ingen ork eller lust till att göra något åt det trots att jag såååå gärna vill känna mig vacker och igång igen! Som jag gjorde innan olyckan hände - då var jag igång fem dagar i veckan inklusive ridningen och kände hur kroppen mådde bättre! Men .. motivationen kommer väl igen. .. Just nu känner jag ett starkt behov till att faktiskt åka hem och besöka Felicia. Vi kanske inte är jättelika men att ha någon som gått igenom nästintill samma sak kanske ger något?
Jag ska fundera ett tag till .. egentligen, vad ska en främling komma hem och prata med henne om?
Men att visa korsetten, förklara hur det gick och faktiskt prata om hur både hon och jag gått igenom ett mirakel.. att vi är kapabla till att gå utan problem igen.
Det kanske är så .. Hm, kanske jag borde göra det:)
1 kommentarer
Anonym
08 Dec 2009 17:14
jag har festat med henne. hon är jätte snäll ! hon blir nog glad om du gör det ... hon umgås med rätt ånga i min klass :) men jag tycker du ska göra det louise ! / emily
Kommentera