Medan jag just nu är ockuperad av det nuvarande så saknar jag inte mitt förflutna och oroar mig inte för framtiden. Istället tar sig lite nya människor in i livet och när man ser den närmaste som en läroguide så är det olikheter alla lär en - och just nu så är det att njuta av det som är.
Trots att det snöar i slutet på mars så är värmen inomhus allt man behöver..
Så glad påsk kära vänner.. Ta hand om era kära och varandra.
Vissa dagar har man sådana dagar då man behöver möta lite speciella vänner - vänner som är utöver ens vardag och som man kan prata ärligt med utan att behöva tänka på något och man vet att man alltid får ärlighet och värme tillbaka. En av dem mötte jag idag. Världens bästa Sofie!
Tack för att du är du hjärtat.. Du gör livet bättre!
Igår bestämde vi oss för att göra något annat än att sitta i soffan,vid datorn eller på en pub i Höllviken. Så vi var snart på Big Bowl i stan och kom ned till en folkfyllda barer,rökrum,barbord och bowlingbanor. Det är en underbar stämning på ett ställe som Big Bowl - ett ställe jag skulle kunna tänka mig att sitta på en lördagkväll. Lite annat än dem jäkla nattklubbarna.' Vi hamnade naturligtvis bland air-hockeyn,motorcyklarna och bilarna - på sådana ställen kan man bara ha roligt.
När vi väl kom till vår bana välkomnades vi av vår grannbana... Där tjejen kastar sitt klot rätt upp i luften.. Och studsar sönder banan(haha,nästan iallafall).. Och inte bara en .. Eller två.. Eller tre gånger.. Utan - h e l a - tiden.. Man började tycka synd om tjejen för hon hade ingen jävla aning om vad hon gjorde.
Jag å andra sidan som inte spelat bowling sedan första året på gymnasiet förväntade mig ett fiasko - och surprise surprise.. Mitt sikte har blivit bättre genom åren och hade det inte varit för mina "försök-kast" så hade jag haft flertal striktes.. Men med mina spärrar tog jag mig till tredje plats - och det var inte illa beroende på vilka mina motståndare var,men med tanke på Ph&Eddie's tävlingsanda så var det inte en mening med att försöka ta sig förbi dem,trots att det inte var allt för långt ifrån;)
Det har blivit en bättre helg än förväntat. Men impulsivt är alltid bäst. Mer av det.
För ett år sedan hade jag varit fullt upptagen med att analysera sådant som andetag,hjärtslag,ögonblick och blickar. Jag hade varit så enormt naivt upptagen av allt det nya att jag analyserat sönder en bild och uppfattat en egen bild av en situation som inte stämmer. Sedan hade jag betett mig som en hjärtbrusten,ensam och utnyttjad tjej.
Men efter den långa resan man upplever under sin soul-searching så hittar man många pusselbitar som faller på plats. Jag har haft så bråttom att mina bitar har kastats åt helvete,men när dem väl började hamna på plats så började min balans i kroppen och sinnet göra det också. Idag mår jag så bra som man kan må, och följer strömmen som tar mig dit jag ska.. Inga destruktiva tankar längre.
Utan nu är det bara att njuta av dem tillfällena man får vara en liten apa. Det är allt annat än fel det.
Låt livet ta er vart ni vill & kom ihåg.. Be your own master.
The big Bang. Det ögonblicket du sitter i vardagsrummet och musiker omringar dig och du känner dig som mest vid liv.. Så förväntar man sig inte att hjärtat ska slå ett extra slag och bli lika tungt som en sten. Din andning blir tyngre. Tårarna samlas och halsen blir tjock. Du sätter dig ner och känner känslan överta kroppen - när du tror att det är en hjärtinfarkt,men förstår att det är saknad. Förtvivlan. Tomhet. Lidande. Smärta. Övergivnad. Alla dessa känslorna som drar sig som trådar från hjärtat och ut i kroppen är känslorna från ett brusten hjärta.
Detta händer på de minst oväntade tiderna. Som häromdagen då jag satt på bussen med hörlurarna spränga av musik och överraskades av en låt jag inte hört på länge - Paradise,som fick omvärlden att se lite mjukare ut. Tills du fastnar så hårt i dagdrömmen att du känner hjärtat sjunka bit för bit - tills kroppen är övertygad om att du har brustit igen.
Likaså när man drömt en djup dröm och vaknar mitt i uppståndelsen - så överöst av de tydliga känslorna att hjärtat slår extra fort,dina sinnen är dova och känslorna tydliga. Det är då man ligger kvar och kramar kudden extra hårt.
Och här sitter jag nu i vardagsrummet och har dansat,njutit av min smoothie och förberett mig för vardagens tuffa pass - men blir istället påmind om ett ärr i hjärtat och en bit som fattas.
Fan. Var är du?
And you See this..
Thank you dear friend. ❤
Medan jag gick längs den snöfyllda vägen och halvlyssnade på Lukas prat om någon Lamborghini.. Så ser jag plötsligt ett hjärta i papper liggandes i snön och jag stannar upp och storler. Medan jag fortsätter gå i min egen värld - komplett upptagen av det tecken livet just gett mig så sätter jag mig i bilen och tittar upp och för syn på en 5:a med ett litet hjärta ovanför sig. Jag ler igen.
Sedan jag läste Agneta Sjödins bok så har jag börjat se saker som uppenbarar sig. Små tecken,en siffra,symbol eller tex.. Ett hjärta.
Jag läste idag om en man i tidningen som kört ute på motorvägen som sedan fångat Jesus på baksidan av en lastbil - och får många så är det ingenting mer än lite smuts och tramserier,men för mannen i sätet var det en uppenbarelse och det har fått honom att se fler saker i vardagen.
Någonstans känns det som att man dagligen gör förbi tecken - tecken som kan skickas från mästare som guidar en genom livet eller tecken som är minnen från det som varit förflutet eller skall komma i framtiden. Det viktiga är att man följer det. Vågar man det vågar man öppna dörren för uppenbarelse.. Och när man upplevt det,så är det som att känna något nytt tilltala livet.
Som Agneta gjorde i boken,skall jag också göra.
Skriva ned saker som är viktiga för dig. Symboler,tecken.. Vad du nu kallar dem - det är vad du ser dem som,som kommer guida dig och du kommer inse att det kan uppenbara sig på oväntade platser och vågar du följa det så kan det ta dig till ställen,människor eller förbereda dig för en situation.
Jag kan ta ett perfekt kortfattat utdrag från Agnetas bok: Karaktären i boken träffar en ny man. Han är den första sedan uppbrottet från hennes förra kille,och hon tvekar. Hon är fortfarande så brusten. Men han är manlig,het och någonstans kan hon inte motstå. Men i taxin hem lyser trafiksignalerna rött in igenom fönstrena,som en varningsskylt som säger "stopp".. Och när de närmar sig hemåt stryker sig en svart katt mot henne ben som för att säga "tänk efter" och sedan tjuter en polisbils signal av - som ett sista tecken på att hon inte borde".
Vissa kallar det slump,men när man ser det från ett sådant perspektiv kan man plötsligt börja fråga sig själv om det kanske är guider som dagligen leder en genom livet.
Så öppna ögon och öron mina vänner.. Man vet egentligen inte vad man missar.
Jag älskar mina filmkvällar där jag kan ligga i min säng i lugn och ro och se sådana filmer som tar sig in på min top 10 lista. Typ som Fight Club gjorde igår. Men det finns inget mysigare än när man vaknar och ser ett tjockt vitt lager av snö utanför fönstret tillsamans med vita stora flingor som faller mjukt mot marken. Kära Skåne,Höllviken och vårt södra lilla landskap som alltid har vintern i en extra lång tid eller en vår som medför regn och ruskigheter och någonstans får man sluta klaga och börja njuta. Så jag satte på en kanna te,fyllde på en kanna kallt vatten,ett glas med yoghurt & kanel,lite citronvatten och en macka.. Tände lite ljus och satte mig under min fina nya filt och började njuta av en film jag inte sett på en väldigt,väldigt lång tid - Forrest Gump. Och jag är redan rörd och värmd i hjärtat.
Ibland är sådana här dagar precis vad man behöver och idag är en perfekt dag för det.
Idag vaknade jag med orden från gårnattens långa konversation. Konversationen med orden "shit vad du är söt" fortsatt med "sitter och smälter till din röst.." I fortsatt prat om musikaler,dans & livet. Ett sällsynt tillfälle. Och det gjorde att dagen började på sin bästa sida - jag öppnade ögonen med ett leende och längtade efter att påbörja dagen.
Solen lös utanför fönstret,vinden hade lagt sig och mina vänner värmde hjärtat. En del dag åkte vi runt till köpcentrenas största ställen och jag som avskyr att gå i affärer,har börjat njuta av att gå och titta timme efter timme. Utan stress eller behov njöt vi av varandras sällskap och fick nytta gjort samtidigt.
När kvällen tog sig in strömmade killarna in i lägenheten och satte upp sina datorer. Hela kvällen har varit lugn och mysig.. Killarna kunde inte undgå att mysa med oss också,fram tills de fann ett spel som fick dem att skrika,skratta och få panik samtidigt. Stackars Bea som precis lagt sig,lade sig när ljudnivån är som högst & jag ligger i soffan och njuter av grabbarnas småsnack,sjuka skämt & sjuka spelsätt.
Känner ändå att min plats i livet är bättre än någonsin. Min uppfattning om att jag inte passat in har varit fel.. Jag hade en plats i detta livet hela tiden - jag skulle bara acceptera den.
När man inte förväntar sig någonting av livet levererar det som bäst!
God natt världen.. Hoppas livet öppnar lika många dörrar för er som för mig!
Det stora avgörande ögonblicket som fick vaggarna att svaja.
De senaste tre månaderna har jag bara väntat på att få hem min bäste vän. Det finns ingen som lämnat ett sådant tomrum - och tydligt försvinnande i vardagen som han. Min biokompis. Min vardagliga glädje. My best friend.
Men 3 månaderna gick ändå fort förbi och jag klarade mig bra. Mitt liv ordnade upp sig och jag har längtat efter att få dela med mig och få ta del av hans resa och utveckling.
Men samma dag som han kommer hem svajar min osäkerhet. Jag som så gärna vill träffa honom får jämt och ständigt pressa fram ett försök till att få honom att träffa mig.
Frågorna som går runt i huvudet klyddar ihop sig och skapar ett stillsamt panik.
- Har han inte saknat mig? Vill han inte ses? Bryr han sig inte? Är jag kanske ersatt och mindre viktig?
Sanningen är förmodligen inget av det. Min bästa vän har varit en bästa vän på de sättet att han fått mig att skratta varje gång vi talas vid. Likväl som jag mått bra av våra fika-bio-snacka-stunder.. Som faktiskt aldrig går in på djupare ämnen. Trots att jag ibland vill få fram något viktigt och ger ett försök i ett tappert oros samtal,så övergår konversationen snabbt till lättnad. Vi är olika på det sättet. Jag behöver prata. Han behöver inte det. Vid något tillfälle kan jag se på honom och veta hur han mår och har det ändå.
Men när han kom hem idag var jag livrädd. Trots att någon annan fått övertyga honom om att träffa mig,så stod han åtminstone utanför dörren och till mitt tjutande jubel! Där och då vill jag ju veta allt - men osäkerheten är som en skärande bris i luften - och mycket av det som kommer ut är väl rent allmänt pladder. Och där sitter jag hjärtbrusten och undrar - min älskade vän,ser du inte mig? Ser du inte vilken del du är av mig? Är jag inte detsamma för dig eller är det bara min egen osäkerhet som får mig att tvivla?
För sen är det ju så. För mig finns det ingenting bättre än när du ger mig en puss på pannan.. Och det var det sista du gjorde innan du gick idag.
Och där och då,ler hjärtat igen.
Att stänga igen en bok efter att ha sträckläst den i tre dagar är en känsla som är väldigt vacker. Nästan underbar. Den här boken som har en massa kapitel, var ett enda stort kapitel för mig. Flera gånger trodde jag att Agneta skrivit saker direkt ur mitt huvud. Så att slå ihop boken.. Är samtidigt en väldigt tom känsla.
Historien om en tjej som känner alldeles för mycket,som blir lämnad gång på gång och vet inte varför,inte hittar en plats i vardagen,som söker och söker och söker och hamnar i säng med mer än en kille som får kroppen att njuta men hjärtat att värka och den tystheten,tomheten och frågan om "vem gjorde du det där för?" som har varit min fråga en gång för mycket .
Agneta skriver varmt,hjärtligt och mycket detaljerat. Hennes olika karaktärer fångar snabbt upp en varm plats i hjärtat och du längtar hela tiden efter mer.
Historien tar med dig på nedgångar och det oerhört svåra sättet till att hitta upp i den mörka tunneln. Då världen stannar upp och du inte vet mer. Men när hon väl vaknar upp och står i en storstad som rycker med henne till olika hörn,människor & kanter pga livets olika tecken börjar hon snart finna en puls för livet igen & som läsare börjar man snabbt tro på det omöjliga. - Ödet.
I en kvinnas hjärta ler du åt makabra ögonblick,gråter med smärtan,charmeras av charmörerna,älskar alla hennes olika läromästare och hänförs av de olika sätten livets tecken tar sig in i hennes liv. Kärleken blommar och du känner hettan i passionen och den fantastiska levnaden som pulserar i Marias kropp,själ och hjärta. Slutligen känner du hur en människa finner sig själv igen och hur kärleken äntligen handlar om hur man älskar sig själv.
För alla som någonsin sökt inom sig, är detta en bok att läsa . Du kommer förstå ödet på ett nytt sätt,se saker i ett nytt perspektiv och framför allt få en inspiration till ditt eget liv.
Jag har själv inspirerats och redan skrivit ner sidor av mitt liv och ska fortsätta med listor för livet och hoppas att jag en dag ser och känner så mycket tecken omkring mig - så att också jag kan hamna rätt en dag.
Agneta bemästrar denna bok på ett fantastiskt sätt. Hon lyckas få en att tro på styrkan inom en människa och får en att förstå hur mycket man missar av livet tills man öppnar ögonen och öppnar hjärtat. Man börjar också tro på att allt händer för en anledning och att du ska ta emot ett tecken när du får det. Eftersom Agneta själv säger att Maria är den karaktär som är mest lik henne själv,kan jag bara tänka mig hur stark och känslosam och oerhört levande hon själv blivit. Och det är då man lyckats . Lyckats med sitt sätt att leva.
Tack Agneta för underbar läsning! Det var länge sedan jag blev så tagen av en bok och det var fantastiskt att äntligen känna igen sig själv.. & se svar på många av dem tankarna man själv haft..
Boken får 5/5
Varje dag vaknar jag av att kroppen skriker - skriker efter att få komma iväg. Värme. Levande växter,grönska.. Vänliga,varma människor.. Sol. Blått hav. Levande vatten. Jag behöver något nytt. Och överallt ser jag att människor reser omkring mig. Så är det ett mål jag skaffat mig så är det isåfall,att resa. Efter denna viktnedgången på 6 månader & en hel sommar med jobb,så ska det bli min fristad. Thailand några månader. Eller en resa till Indien.. Full Bara-Vara resa. Kanske man har turen till att kunna hitta något som gör att man kan stanna kvar. Eller bo någon annanstans. Men varje dag känner jag att det borde vara något annat än det jag har här. Jag är klar med allt det tekniska - jag vill ut och leva med kroppen.. & Thailand vore ett perfekt ställe för det.
Efter att jag läst dem första tre kapitlena i Agnetas nya bok var jag som tagen. Det var länge sedan jag satt ner med en bok i min famn och sträckläste,men den här ville jag inte lägga ned. Samtidigt kom en inspiration tillbaka som inte funnits där på länge - den inspirationen som gör att minnen som är långt borta kommer tillbaka,historier,ögonblick,texter som skrivits - saker som upplevts. Det kändes nästan som att mina fingrar var reda för att gå ut och springa - så pass mycket ord ville få komma ut. Jag var för första gången redo att skapa - skapa sådant som skrivs ned innan hjärnan hunnit uppfatta att orden är där. Jag ville,jag ville så gärna. Hela min kropp skrek "stanna hemma. Tänd ljus. Ät god middag. Ha en bra film i bakgrunden. Sätt på datorn och skriv Louise. Skapa historien du inte hittat." Men ibland går det inte som man vill. Och efter att planer gått upp och ned ett tag så satt mina kära vänner på plats - vi åt middag och skrattade,spelade musik & spel. Och när man sitter där och skrattar åt småsaker och finner en gemenskap i gamla och nya minnen så är det inte så fel det heller.
Men längtan har dragit i mig ikväll.. Och nu ligger jag i min sköna säng,med tvn på lågt ljud och boken uppslagen igen.. Redo för att ta mig in i en värld som får mig att känna mig som hemma igen. Och jag hoppas att imorgon är en sådan dag,där jag ska få skriva igen. Jag har glömt.. Vilken oerhörd påverkan en bok har på mig. Eller kanske inte bara en bok,men en historia som når sig in på en. Och det var precis vad jag behövde.
Så god natt världen. Jag hoppas ni kan finna samma inspiration i ert liv som jag.. Och jag hoppas ni får ta vara på dem ögonblick ni har.
När restaurangerna börjar öppna för Afterwork,solen står på,folk är ute och går i tjocktröjor och djurens röster hörs tydligt. Då.. Då börjar det likna sommar.
Imorgon är första dagen för AfterWork.. Och jag längtar efter doften av god mat, sällskapet av en god vän ,en corona i handen med utsikt över Malmös central medan live-musiken gör det hela lite bättre. Det här är vad man väntat på.
Välkommen våren.. Imorgon firar vi dig.
& för alla er som kan,vill & känner för det .. Välkomna till och göra oss sällskap på Skeppsbron kl 16!
Att spendera hela dagar med att springa ärenden,rensa lådor,springa upp och ned för trappor,fika på golvet och att sitta ute på balkongen med solens värme på kinden medan lägenheten är upp och ned i renoveringsprojektet är något av det mysigaste jag gjort på länge. Det är inte bara det att jag spenderar timmar med vänner,upplever roliga och mysiga stunder - såsom när vi idag stod tillsammans i rummet och sjöng på alla låtar vi någonsin känt till. Det är också känslan när man river av alla tapeter,som lager av sig själv. Ibland går det bara att riva av visa lager,medan vissa sitter hårdare än betong. Men man sliter och sliter och slutligen går det. Det är när man ser resultatet som det känns så glädjande.. Särskilt när man vet att man varit där för att hjälpa till.
Det känns också lika underbart och slita på kroppen och samtidigt längta efter att gå upp tidigt nästa dag,så att man kan slita ut sig på nytt.
Men mest så längtar jag efter att se hur lägenheten slutligen blir.
Det kommer ta tid,men det innebär bara mer tid att spendera ihop tillsammans. Och mer än någonsin,uppskattar jag tid med dem jag har nära.
Tack för idag kära ni!
Som man känner när vår,sol & sommar närmar sig.
Jag älskar och vakna lite tidigare än vanligt för att se solen utanför fönstret,en blå himmel & blommande blommor i en vad på rummet. Att veta att vi är snäppet närmare varmare och skönare tider är den bästa känslan på länge. Och jag älskar att spendera den tiden på att göra något annorlunda - och på en dag som idag blir det en hel dags renovering på Linus&Helens nya lägenhet!
Jag älskar sådana spontana dagar! Underbara dag! Välkommen!
https://cdn1.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330e15e087c36d4ea5aeaf.jpg">https://cdn3.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330e15e087c36d4ea5aeaf.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330eafe087c36d1e2daa27.jpg">https://cdn2.cdnme.se/1431576/6-3/pic_51330eafe087c36d1e2daa27.jpg" class="image">
En dag som idag då min bror och hans vänner sitter runt bordet och spelar upp dessa getvideos som går runt(haha) så tänker jag på alla dem gångerna vi skrattade åt sådant som inte var roligt. Skämt som var roliga för oss och ögonblick som blev något av de bästa vi delat.
Ögonblick som passerar där du fortfarande är med - och jag ler åt tanken av vad våra konversationer kunnat vara.
Jag må ha släppt mig själv fri käre vän,men det betyder inte att jag inte saknar dig. För det gör jag. Jag saknar dig. Jag saknar din närvaro i mitt liv.
Men oavsett vart du är just nu,så värmer hjärtat av att veta att vi haft fler ögonblick som varit bra än dåliga. För att vara ärlig så har allt varit bra - för du var en sådan bra del av mitt liv. Och för det kan jag se tillbaka och le åt tanken av dig.
Och jag hoppas,att det är så jag kan se tillbaka i resten av mitt liv.
Är det någonting jag önskar Höllviken så är det att ni är starkare. Mindre beroende på andras förflutna,kontakter & åsikter. Jag önskar att ni kan hälsa på en människa utan att er flickvän blir arg. Jag önskar att man kan gå ut utan drama. Nu har man än en gång gått hem utan att avsluta en bra dag med en bra kväll. Ni är fruktansvärt svaga . Jag hoppas ni växer en dag. Som människor. För er egen skull.
