"Kräftan är i personligheten ett mörkt rum, tills man tänder ljuset."
1kommentarer
Och denna lilla mening lyckades tända någonting väldigt starkt inom mig. Berörd och sann kände jag att ingen kunnat säga det bättre.
För länge sedan hade denna mening varit det centrala i mitt liv. Jag hade varken hittat in eller ut, kände mig inte hemma bland mina vänner och fann ingen plats i vardagen. Jag kommer ihåg en vän till mig, som såg in i min sargade själ och sa "Louise.. Du är så oerhört inlåst i dig själv." och jag kommer ihåg att just det citatet gjorde väldigt ont. För det var sant. Men sanningen är också att kräftan är det motsatta - vi är sociala varelser och vi trivs som bäst i ett hav av människor, älskar dem närmast oss och vi lever på dess bekräftelse och närhet. Men när jag gjorde min innerliga resa, fann jag ljuset inom mig och mötte min kropp och själ på en ny nivå och då mötte jag också den personen som undhållit sig i alla år och jag kände att jag sträckte ut handen, puttade undan det som varit i vägen och släppte den personen fri. Livet var och är på många sätt fantastiskt. Jag andas med en ny styrka och känner dofter på ett nytt sätt. Mina ögon uppfattar färger, liv och tecken på ett helt nytt sätt och mitt hjärta.. tar äntligen till sig livet på det mest genuina sättet som det ska.
Men såsom kräftan på många sätt är sagd, så har hon ett skal som hon bär med sig vart hon än åker - ett skal som är hennes hem, trygga boning och hennes fantastiska fristad. Men på så många sätt är detta skal och hem också hennes undanflykt. På något sätt lyckas hon dra sig undan från alla levande ting - sådana som kallas vänner, nära och kära. Och när hon är inne i sitt skal, så finns det ingenting som kan få henne att komma ut. Och jag har länge hört mitt skal ropa på mig, såsom vågorna ekar ut ur ett snäckskal. Jag har sett inom min väg och varit så nära på att gå tillbaka. En del av mig har omedvetet redan halva foten inne. Jag har inte tänkt på det, men märker det när min mor påpekar att jag inte hör av mig till mina vänner och jag märker det när jag ser en väns namn på displayen och jag känner att jag inte vill svara. Men på något sätt är den andra foten mer villig än den andra och jag är fortfarande ute bland verkligheten, ler åt främlingar, suger in solen, den kalla atmosfären, talar med vänner och bestämmer träffar. Men jag förstår vad min mor menar. Jag öppnar fortfarande dörren för vissa och håller den stängd för andra. Jag vet fortfarande inte varför. Men jag känner att dörren snart stängs för alla och likt en snigel drar jag mig in i mitt hus för att stanna där tills jag funnit trygghet.
Jag trodde detta mönstret var som försvunnet, men ett sargat hjärta har kvar sina ärr och ibland visar de sin påverkan.
För likt Gayan sa till mig, så måste jag tillåta mig själv att känna när jag ska känna, ta en paus när det behövs och sedan gå och må bra i livet igen. Man ska kunna göra lite av varje - och sanningen är ju att jag gör det. Jag mår bra när jag står på tångens frysta topp och tar in doften av kyla, känner solens värme mot ansiktet samtidigt som brisen biter i kinden. Jag klappar på hunden som hoppar förbi mina fötter och ler åt människorna som passerar en bit bort. Jag skrattar när jag hoppar bland sand, is och tång och sjunger för mig själv. Ensamma ögonblick som jag mår bra av. Eller, såsom en av mina kära medmänniskor yttrade.. "Jag älskar ditt sätt att njuta av det lilla och nära".. såsom att lägga mig i ett bad efter att ha gått en lång promenad, med lite meditationsmusik och en bra bok. Eller såsom jag njuter nu - med en klassiker på tvn, datorn uppslagen och bloggen som mitt förstaval, olikt igår där jag igår skrev ner mina första sidor av resan från och på Bara Vara. Jag skapar och kanske, det är detta jag måste få tillfälle till att göra - skriva ner allt som finns inom mig, så att jag kan få plats till att ta in nytt.
Så kära människor därute, ni som lever med mig, förstå mig, ge mig tid och förlåt mig för mitt omedvetna beteende. Förstå att en resa behövs göras ensam för mig ibland och att det inte är någonting gentemot er. Utan kräftan behöver finna sitt inre rum, så att de får balans och harmoni, utifrån vilket de kan fungera och inte vara offer för sin personlighets ebb och flod.
För att ni ska förstå mig bättre, behöver ni enbart läsa texten härnedanför. Den beskriver mig så precist som någonting kan.
Kräftan Representeras av havets ombytliga tidvatten, känslornas ebb och flod.
Kräftan styrs av månen.
Nyckelord: ”jag känner”.
Element: vatten.
Kräftmänniskor är till sin läggning passiva, mottagliga, känslomässiga, moderliga och omhändertagande. Kräftan symboliseras av det långsamma kräftdjuret, som helt identifierar sej med sitt hem, vilket hon/han alltid bär med sej, ständigt beredd att krypa in i det när något hotar. Kräftor känner sej lika mycket hemma på land (fysiskt plan), som i vatten (känslomässigt plan). De saknar vitalitet, tycker inte om fysisk ansträngningar, är lite tröga och kan vara lata. Hon/han löper därför risk att få problem med cirkulationen senare i livet. Kräftan är väldigt tillgiven och styrs av sina känslor. Hon/han är empatisk, söker medkänsla och förståelse, men har svårt att se sin egen självcentrering. Kräftan blir olycklig om hon/han inte får vara med dem/de hon älskar och behöver komma i första hand. Kräftan är mycket tillgiven och trogen med benägenhet att inte släppa greppet om den hon/han älskar. Kräftan lever genom sina känslor och är mycket hemlighetsfull. Mycket försiggår i det undermedvetna. Det kan vara svårt att få ett direkt rakt svar från en kräfta, som ofta glider iväg, precis som kräftdjuret gör när något närmar sej. En kräfta som är i känslomässig obalans kryper in i sitt skal och kan inte nås förrän hon/han har kommit ut igen. Kräftan är mycket intuitiv och har svårt att skilja mellan tankar och känslor. Hon/han är utlämnad åt sina humörsvängningar, ena dagen upp, andra dagen ned, vilket gör att andra uppfattar henne/honom som obeslutsam och undanglidande. Kräftan är mycket mottaglig för sin omgivning, vilken hon/han omedvetet känner in. Kräftan är det mest feminina av stjärntecknen. Hon/han har ett ständigt behov av trygghet och ett tryggt hem. Kräftan är mycket konventionell och försiktig, absolut ingen äventyrare eller risktagare. Hennes/hans känslomässiga osäkerhet är mycket stor, tills hon/han kan lämna sin självcentrering och gå utanför sej själv. Månen, som styr kräftan, kan inte lysa av sej själv, utan enbart reflektera solens ljus. På samma sätt är personligheten ett mörkt rum, tills man tänder ljuset. För att bli harmoniska och balanserade, behöver kräftorna finna sitt inre rum (centrum), utifrån vilket de kan fungera och inte vara offer för sin personlighets ebb och flod. Kräftans typiska utseende: under medellängd, små händer och fötter, milda ögon, vit hy, runt ansikte med tendens till dubbelhaka, liten uppnäsa, breda höfter, tung och brydsam eller vaggande gång.
1 kommentarer
mamma
16 Mar 2013 21:41
Jäklar vad det stämde in på dig:)
Kommentera