Missnorman

Det är fredag och känslan av att det är långhelg borde ligga lugnande i bröstkorgen. Doften av det nykokade kaffet sprids i lägenheten och diset i det gråa vädret utanför ger en lugnande hösteffekt. Jag tänder ljusen. Mysfaktorn. Den jag har efterlängtat och älskat så innerligt i alla mina år. Det som gör hösten till min favoritårstid. Den där det är okej att vara inomhus och läsa en bok utan stopp. Den där det är okej att ligga på soffan och se serier i timme efter timme utan dåligt samvete. Men istället är det tvärtom. Jag vaknar med andan i halsen och ligger ständigt med hjärtklappning i bröstet. Jag tittar på telefonen och letar efter något som ska ge mig en sorts av bevis på det som gjort mig orolig. Om kvällarna då jag försöker fokusera på händelserna på tvn spelar det konstant upp scenarios i huvudet som jag är inkapabel att stänga av. Missar inlevelsen jag brukar ha när jag hänger mig till en film eller story. Jag går igenom saker som måste göras, hinnas ikapp och saker som borde ha varit. Jag reflekterar över relationer, framtid och frågetecken. Även under mina mest intensiva pass på jobb märker hur jag huvudet på något eget distanserat vis har reflektioner som inte ens borde övervägas. Jag märker hur det känns som att huvudet får paus för en sekund när en gäst oväntat avbryter mina tankar och suger tillbaka mig till verkligheten. Jag känner det i ögonen. Hur den där känslan genomspirar de som möter min blick och hur den på olika dagar stängs av och på. Känslan är svår att sätta ord på. Det gör det extra svårt att svara på när ens vänner ställer den innerliga frågan "Hur mår du?" - för det är inte en konstant form av dåligt. Det har snarare varit en form av "Det har varit så mycket så länge och jag reder inte ut det" att det gör att det skapats en form av frånkoppling. Det är verkligen en form av frånvaro. En form av konstant ansträngning. Och den gör mig om möjligt, ännu mer stressad. Jag skakar på axlarna. Andas för en minut. Jobbar med mina tankar och försöker kontrollera saker som så oväntat kommer till ytan. Vissa dagar funkar det och på automatik lyckas jag göra vissa dagar riktigt bra. Vissa inte. Vissa dagar oroar jag mig för helt orimliga saker och hinner tänka i banor som aldrig slagit andra. Vissa dagar ligger det i halsgropen och med tårar som brinner innanför ögonlocken för att påtrycka allt jag borde känna. Mest i lägen där det såklart inte alls passar och det ökar snarare stressen jag så innerligt försöker att undvika. Känslan av att försöka bli av med något, utan att veta exakt vad det är är en svår nöt att knäcka. Det gör att man känner sig utmattad. Låg. Deprimerad. Trött. Det hjälper inte att man dessutom går om sina vänner en del. Jobbar olika. Missar saker. För mig som lider av en form av "fear of missing out".. blir det en innerlig stress för mig att inte få tid med de människor jag älskar. En form av rädsla i det inre som säger att man är en dålig vän. Att man glider ifrån sina vänner. Att man känner sig extra ensam. Inte ett ämne som är jättelätt att vidröra och förstå om man inte har upplevt en känsla av övergivnad. En plats som för mig alltid varit väldigt närvarande. En plats jag så många gånger bearbetat. Jag skulle vilja säga att det är en plats jag många gånger lyckats överkomma, men som jag alltid går tillbaka till. Jag gissar på att vissa saker i livet ska återupprepas för att mönsterna tillslut inte ska återkomma och jag gissar på att vissa saker bara finns för att det är så du ska få vara människa. Jag försöker planera mina dagar. Förbereda för morgondagen. Ställer in mitt humör på vad dagen ska vänta sig. Öppnar sinnet. Skriver ner tankar. Listor på saker jag inte ska glömma. Har musiken som ett verktyg för att sätta sinnesstämningen på de sätt jag kan. Jag gör mina måsten. Jag gör till och med en helhetsrenovering i mitt hem för att försöka få en balans där som jag inte kan finna i mig själv. Jag väntar mig på något sätt att det ska pinpointa en punkt på insidan som säger "Ah, där är det ju. Problemet. Nu löser vi det". Men hur många skruvar jag än skruvar i väggarna så skruvar det inte om någonting inombords.  

Jag kan hitta det stundtals, i oväntade konversationer med främlingar och nära. I mannen jag hjälpte häromdagen som la sin hand på min axel och kallade mig för sin ängel och för ett litet ögonblick gav mig ett syfte. Jag kan känna det i glädjen under en konversation med främlingar från andra delar av världen. Jag kan känna det när jag skrattar så innerligt med mina vänner att det gör ont i kroppen.  På de som helt omedvetet drar fram lystern jag känner att jag kan livnära mig på. Det kan vara saker jag saknar. Människor att inspireras av. Stunder så genuina att de känns in i bröstkorgen. Ögonblick då det inre glimrar av glädje och att det för ett ögonblick känns som att jag ska sväva av magi.

Nu är det istället ett mörker där jag letar efter ljuset. Där jag springer efter de älvstoft tingeling lämnar längs med vägen och jag greppar varje ögonblick jag kan livnära mig på.

Jag försöker komma ikapp.

Löven på marken, de tända ljusen och känslan av att göra ingenting.

Angela observerade sin dotter. Hon satt tyst i soffan och lät sina små händer omfamna den lilla buketten vilda blommor hon nyss plockat. Hennes blick är fortfarande glittrande oskyldig och Angela finner en viss tacksamhet åt barns ovetande. Då Richard varit stationerad utomlands under större delarna av Sophies liv hade hon inte vanan av att ha honom hemma och Angela visste att det både skulle hjälpa och stjälpa i olika scenarion. Det skulle inte bli några facetime samtal, inga presenter och inga pappa-dagar.  Angela och hennes mor försökte tala med Sophie på hennes sätt och få henne att förstå att pappa kommit till himlen där han skulle vara med farfar och andra barn och vuxna – med dem vi inte kan vara med. Även om Sophie inte skulle komma att förstå helt vad det innebär så var atmosfären i huset något att ta på och något hon omedvetet skulle ta med sig. Angela gjorde allt hon kunde för att hålla en normalitet för barnens skull – en normalitet som på många sätt hjälpte henne själv att komma upp om dagarna.
Andrew och Danny hanterade det på andra sätt. Danny var i en djup svacka och är ständigt ledsen medan Andrew totalt stängt av. Angela väntar bara på hans sammanbrott. Vissa dagar vill hon nästan provocera fram det men vet att hon samtidigt fattas verktygen till det.
Angela såg ut genom fönstret för att blinka bort de tårar som återigen var på väg fram. Den här hopplösheten hade hon aldrig känt av förut. Sorgsenhet och ledsamhet var inte längre tillräcklig. Inte heller ilskan eller chocken. Det var nästan som att hopplöshet och acceptans tagit sig samman. Att se sina barn växa upp utan sin far. Hur skulle hon kunna läka platsen som nu lämnats i deras hjärtan och framöver sitt?
Deras innan så höst skadade gräsmatta var nu i nyanser av en sommaräng - fylld av blommor i olika färger, flaggor och tända ljus. Angela såg ett äldre par komma gåendes längs med vägen med ytterligare en bukett. Hon iakttog försiktigt deras gester.  Mannen höll i kvinnans arm medan hon försiktigt lutade sig mot marken och lade ned en bukett röda tulpaner.  Kvinnan såg upp mot fönstret. Angela hann inte avvika innan deras blickar möttes. Kvinnan nickade åt hennes håll och Angela såg vänligheten i hennes ögon. Ögonblicket varade ett ögonblick längre innan hennes man ryckte försiktigt i hennes arm och de fortsatte sin vandring.
Tystnaden var fullständig. Angelas blick hade fastnat på paret som försvunnit ur hennes syn för länge sen. Händerna skakade, ögonen brann och hon visste att hon när som helst skulle falla i gråt. Hon kände kroppen vika sig, klumpen i halsen framträda och rädslan i attacken framhäva sig. Precis innan gråten kom fram kände hon en liten hand på sitt ben. Sophie stod vid hennes vänstra ben och höll försiktigt om det med sin ena arm. Det var detta som inte fick hända. Angela tog ett djupt andetag och stängde sina ögon. Det var en sak hon hade lovat sig själv och sina barn den dagen Richard dog.   
"Mina barn skall aldrig behöva trösta mig."
Med den tanken satte sig Angela på knä och såg på Sophie med ett svagt leende på läpparna.  Rösten var ännu för svag för att tala så hon drog in doften från Sophies vilda blommor och log försiktigt. Sophie svarade med en oförstådd blick.
- Vill du hämta dina bröder? suckade Angela fram.
Sophie nickade och sprang iväg med buketten i sin ena hand.
Angela vankade av och an i köket. Hur hade hon förberett sig på detta?  Kan man förberedda sig för det?
Danny, Antwon och Sophie avbröt hennes tankar när de observerade henne i dörröppningen. De såg på henne med  stora ögon och hon observerade sina tre mirakel och kände stoltheten.  Man kan inte förbereda för detta. Men det kommer gå. Det måste det.
Angela sprang fram till sina tre barn och höll om dem.
Det var dags.
Klockorna ringde när hon tog sina första steg innanför kyrkportarna och Angela häpnar till. Längs med väggarna är varenda ljus i hela kyrkan tänt och längs med raderna sitter röda rosor fästa med små flaggor och sorgband på. Andrew tar Angela i handen och hon känner dem båda ta ett par andetag. Trots den enorma storleken på kyrkan kändes det varmt, tryggt och kärleksfullt. Den vita kistan var omsvept av den gyllene flaggan och ovanpå låg ett makabert vitt, stort hjärta gjort av ett dussintal vita rosor skickad från byns enda florist – Mrs Hopkins. Framför kistan stod det stora porträttet på Richard i full uniform och bredvid fanns dynan med medaljer och hans mössa hängd på hans vapen. Det var en viss lättnad som lyftes från hennes axlar att det militära erbjudit sig att anordna begravningen å familjens vägnar. Med vissa önskemål gav Angela sitt samtycke.
Runt om kistan ligger en oändlighet av buketter och bud. Angela känner värmen inombords över uppslutningen som visar hur många själar Richard under sin tid lyckats beröra. Tårarna rinner längs med hennes kinder och hon klappar mjukt sina barn i håret innan de långsamt går fram. Längs med bänkraderna ligger programmet med Richards ansikte på framsidan tillsammans med en brosch med band i ära för Richards insats för alla att sätta över hjärtat. Till vänster om dem på yttersta raden sitter sex mycket välbekanta ansikten. De är klädda i fulla uniformer och med sorgband på armarna. De reser sig alla upp och lyfter på hatten innan de med mjuka ögon ser åt vårt håll. Hela Richards truppförband. Hon känner hur hennes haka börjar skaka när hon ser dem var och en.
    - Tack.. För att ni är här, säger Angela med gråten i halsen. Jag hade aldrig klarat det utan er.  
- Det är våran ära, svarar Mccormick ödmjukt.
- Det är perfekt, säger hon och ser sig omkring.
   - Låt oss veta om det är något mer vi kan göra för er Angela, säger Major Jake och sträcker ut sin arm mot hennes axel. Vad ni än behöver.
   - Tack Jake, ler Angela rörd av omtanken.
Alla sex tar på sina huvudbonader, ser på barnen och reser sina händer i givakt.
Både Danny och Andrew sträcker på ryggen, trycker ihop benen och lyfter höger handen mot pannan i salut. Sophie ser på dem innan hon går fram till en av männen och sträcker fram sin plockade lilla bukett och Jake frågar efter en kram när han tar emot dem. Sophie lutar sig glatt mot hans axel medan resten av oss står med tårar i ögonen.
När gästerna börjar anlända fylls de första raderna av män i olika uniformer,  soldater och officerare. De går var och en fram och gör honnör innan de med raka rörelser går och sätter sig. Richards dedikation av service hade fått även de mest oväntade ansiktena att visa sig och det mest förvånande av alla var när General James McConville anlände och fick resterande rader att resa sig upp. När han kom fram till vår sida stod han med fast blick och gav sina kondoleanser åt oss alla. Angelas far stod bakom henne och lade stärkande sin hand på hennes axel. Angela höll krampaktigt i Sophies och Dannys händer i ett tappert försök att hålla ihop för sina barns skull. Statsråd, majorer, vänner och familj fortsatte fylla raderna tills kyrkklockorna slutat ringa. Nästan alla var på plats förutom Richards kusin Steve som bosatt sig på andra sidan jordklotet. Richards närmaste vän och marskalk Stanley satt ett par rader längre bak. Hans familj var inte med honom vilket förvånade henne. Hon kunde se tårarna som rann längs med hans kinder. Denne store man hon under alla år lärt känna som det skämtsamma stenblocket satt nu ensam medan hans hjärta brast. Hon ville tvinga fram sig själv för att hålla om sin mans bästa vän. Trösta honom och berätta om de stunder hon observerat deras relation så att han aldrig skulle behöva undra om han var en tillräcklig vän. Deras äventyr var det som höll Richard vid liv ett litet tag längre och som gjorde hans annars så påfrestande vardag lite mer bekymmerslös. När hon observerat människorna hon kände igen började hon urskilja bekanta och bybor som tagit platser bland bänkarna. Richards doktor - Mr Clifford - satt på femte raden med sin fru i hand. Hon nickade och såg hans tomma blick falla till golvet. Det fina med att bo i en liten by är uppslutningen bakom vid händelser som dessa. Efter att ha växt upp i denna byn hade inte  en själ hade gått oberörd.
Längst bak i kyrkan ser Angela en man i svart kostym. Hon fastnar på hans ansikte men inser att hon inte kan placera honom. Han har mörkt kortklippt hår, ser nyrakad ut och hans ögonbryn ger honom en mycket besvärad blick. Han sitter rak i ryggen med knäppta händer. Angela urskilde känslor som gnistrade i hans väldigt gröna ögon. Och mitt i den bestämda minen han höll fann Angela honom på något sätt mjuk. Hon funderade länge. Hon hade mött alla de arbetande för kyrkan under förberedelserna för begravningen och han var inte en av dem.  Hon fortsatte observera honom i hopp om någon form av igenkänning men fann inget bekant minne.
Begravningen sker på något vis automatiskt. Det militära har en policy de efterhåller och trots att allt är så hedersamt och vördande som möjligt är det samtidigt i en takt som nästan känns robot-driven. Det som bryter av är stunderna av tal som hedrar minnet av Richard som vän, militär och far. Det är hjärtligt, fyllt av minnen som får folk att skratta och tårarna att rinna. En av männen från Richards patron håller ett mäktigt tal om en av deras räder och målar upp bilder om hur Richard blev vän med bybor i Afghanistan, hur han läste god natt sagor för barn på plats och målade upp en sagovärld i en värld annars fylld av krig. En annan berättade hur han i enbart kalsonger en natt räddade livet på två av sina kamrater. Richards mamma höll ett rörande tal om hur hon alltid haft svårt för hans yrkesval men alltid varit så stolt över honom som människa. Varenda ord var fyllt av kärlek till mannen hon uppfostrat. Hon avslutade med att se åt vårt håll och säga hur tacksam hon var över att jag hjälpt honom föra vidare en del av honom i våra barn. Det var inte förrän det var Angelas tur som luften kändes extra tung. Man kunde höra en nål falla och Angela fick sansa sig lite extra. Hon såg ut över havet av människor och hennes hjärta blir överöst av känslor. Varenda ansikte var där för kärleken till mannen hon levt med och nu skulle leva utan. Hon såg sorgen som reflekterades i deras ögon och kände hur varje blick lämnade intryck i henne. Det var inte förrän hon mötte blicken på mannen i svart som hon tog ett djupt andetag och började tala.
Precis som Richard alltid sa.. Så har jag svårt för att hålla det kort. Att hålla saker inom ramarna och inte lägga hjärtat på bordet var aldrig riktigt vår grej.
Hon hör lätta skratt ifrån delar av publiken.
Men jag skulle aldrig vilja ha oss annorlunda. Precis som i sitt yrkesval.. Så tvekade aldrig Richard på vad han ville göra. Varken när det kom till oss eller till honom själv. Richard var från första ögonblicket så säker på sitt liv i militären att inget annat skulle kunna passa hans vardag. Hans sätt att behöva betyda, komma till användning och förmåga att arbeta var det som gjorde hans kunskap så bred, hans lärande så viktigt och hans fokus så klart. Men han var också det enda i min vardag som gjorde mitt liv klart. Han gav mig fokus när jag såg suddigt. Han gav mig säkerhet när jag fumla. Han gav mig perspektiv när jag gick vilse. Ric.. Han kunde röra min hand i ett rum fyllt av människor och få mig att känna som att vi var dem enda personerna på plats. Han fick saker i min vardag att bli väsentliga på sätt jag aldrig tidigare varit med om. Ric må ha varit var den mest utmanade, envisaste jäveln men herregud vad rätt han alltid var på det. Jag lät honom givetvis inte alltid veta det, men.. Han hade mer rätt än fel. Richard gav mig ett liv jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. När vi gick in i detta.. Så visste jag redan vilket liv han hade valt att leva och trots att jag försökte förneka det så drog Richard in mig i sitt magnetfält. Jag visste att jag skulle få ångra mig om jag inte tog min enda chans till att få leva ett liv med honom – oavsett hur det skulle utspela sig. Det var för sant för att stå emot. För mig blev det episkt – det där förhållandet man nästan drömmer om – Disney sagan och visst .. Trots att verkligheten är någon helt annan så är det så han fick mig att känna. Han gav mig den overkliga verkligheten av att konstant känna mig älskad. Vi pratade ofta om att denna dagen skulle kunna komma och tack vare det hade vi förmågan till att inte lämna saker osagt. Vi sa, kände och gjorde. Vi skapade, älskade och levde. Han gav mig möjligheten och motivationen till ett liv jag aldrig annars hade fått möjligheten att känna till. Jag är honom förevigt tacksam för det.
Hon ser åt hans fotografi på kistan.
Tack älskling för att du fick mig att skratta samtidigt som du tog mig på djupaste allvar. Jag har älskat varje sekund av livet med dig och jag kommer i resten av mitt liv vara tacksam för vad du gett mig och för vem du har gjort mig till. Tack för våra barn, för de människor du introducerat i mitt liv och för det drömhus du fått att kännas som ett hem. Min värld kommer vara vackrare för att du tog del av den. Jag är så stolt över dig Ric och jag ser så fram emot att få möta dig sen.
Snyftningarna sprids genom raderna och Angela ser hur Andrews ansikte är begravt i hans händer medan Danny ligger tryckt mot sin farmors famn – alla med högljudda tårar. När en av officerarna  börjar läsa ur bibeln och honnörs låten “Taps” börjar spelas av orkestern i bakgrunden går rad efter rad fram för att lägga blommor på kistan. När Danny lagt den sista rosen på kistan står församlingen upp i en tyst minut. Orgelns toner fyllde kyrkan och Angela lutar sig över kistan och lägger sina läppar mot den. Hon står där och andas ett par andetag innan hon tar sina tre barn i sina händer och för dem långsamt åt sidan. Framför dem lyfts blommorna försiktigt av och i en nästan koreograferad rörelse viks flaggan i en ceremoniellvikning och passerar varje medlem av Richards trupp innan den lämnas över i Angelas händer. Precis när kyrkan blir helt tyst ställer sig truppförbandet intill kistan tillsammans med Richards bror Wyatt, hans far Kyle och hans vän Stanley. I ett gemensamt svep lyfter de kistan och går med raka ben och rörelser ut i en känslofylld kyrka.
Angela hör Dannys och Antwons högljudda gråt och ber hennes mamma ta Sophie så att hon kan ta hand om sina pojkar. De tar ett första steg efter kistan. Hon känner hur varje steg är som att gå på lava. Hennes kropp brinner och hennes sinnen börjar bli dunkla.
- Vänta..
Innan Angela hinner säga mer viker sig hennes ben och hon faller rätt in i någons famn.
Hon behöver luft, säger en mansröst hon inte känner igen. Ta med dem andra vidare så tar jag hand om henne.
Hon känner hur någon lyfter henne och kroppstyngden trycker ned henne mot den betryggande bröstkorgen. Doften av trä och citron når hennes näsborrar och hon tar ett djupt andetag.
Bra, säger mansrösten. Precis så ska du andas.
En sval hand smeker hennes kind och nedför hennes nacke och hon ryser. Precis då sätts hon ner och ligger halvt kvar i knät på någon som satt sig ned på ett trappsteg. Hon öppnar svagt ögonen.
Mannen i svart.
     - Ursäkta mig, lade hon förvirrat fram.
När hon såg upp i främlingens ögon stirrade hans stora ögon in i hennes. Sårbarheten hon lagt märke till var starkare nu och hans ögonbryn rynkade sig i en orolig min. Det fanns mer än oro i hans blick. Hon kunde läsa tusen känslor i ögonen som talade men inte tyda orden som fulländade historien. Han såg matt ut - som att han inte sovit ordentligt på en lång tid. Hans hy var grå och skör. Hon ville nästan röra vid hans kind just för att se om han var lika skör som han såg ut.  Han log ett gömt leende och började försiktigt flacka med blicken.  
Angela påminde sig själv om  att tala. De verkade tänka samma tanke för i samma ögonblick som hon ska börja tala rörde han på läpparna.
- Hur.. hann han påbörja.
- Ursäkta, men.. hann Angela säga.
De log bägge två.
- Jag är ledsen, fortsatte Angela.
Du har ingenting att be om ursäkt för, svarar han och smeker försiktigt hennes kind.
Angela lyssnade till ljudet av sitt hjärta och kände paniken i slagen som fortsatte öka. Hon tog ett djupare andetag och såg in i ögonen på främlingen som satt framför henne. Han verkade se känslorna i hennes ögon för han tar emot henne på nytt när hon faller ihop. Hennes kropp sviker henne och tårarna rinner för första gången längs med hennes kinder. Under gråten ekade onaturliga ljud in i hans skjorta under de ögonblicken som gråten blev som värst. Hon tappade andan och försökte gång på gång finna ett sätt att resa sig upp men  kunde inte. Hon kände hur kroppens alla spänningar släppt och hur matt hon var och lät sin egen kropp falla tillsammans med de känslor som fallit på plats inombords. Alla känslor som hållits inne de senaste dagarna och som hållits undan för barnens skull och som inte framkommit även när hon behövt det kom äntligen till ytan.
 När tårarna inte längre rann låg Angela lutad i trygghet mot mannen i svart. Hon mötte blicken på mannen som fortfarande var en främling vars famn ändå mottagit henne. Denna söndriga själ som han nu blivit en del av. Hon log åt hans ståtliga ansikte.
- Det känns som att jag känner dig, viskade hon svagt.
Han såg på henne med ett mer spänt ansikte men höll henne i lika stadigt grepp.
- Men gud vad konstigt sagt, fortsatte hon hulka ur sig. Herregud, här kan jag inte sitta. I din famn dessutom.. Nej men herregud vad knäppt. Nej men se på din skjorta..
Angela började dra sina händer över fläckarna på hans skjorta och han avbröt henne genom att ta ett grepp om hennes handleder och föra dem till hennes sida för att sedan varsamt smeka sin tumme över hennes kind.
- Det här behöver du aldrig be om ursäkt för, svarade mannen lugnande. Du får stanna här så länge du vill och behöver. När man är i sorg.. är man aldrig helt resonlig och idag är du helt och hållet resonlig.
Angela mötte hans blick och hon kunde inte förstå hur men glöden tändes i henne när hon såg på honom och hon kände sig något starkare. Han pekade åt någonting bakom henne. Hon följde det han pekade på och såg att skjutningspartiet tagit sin plats bredvid kistan.
- Jag.. hulkade Angela fram.
Hon tog ytterligare ett andetag och sansade sig innan hon tilltalade mannen på nytt.
Detta är inte likt mig, sade hon med bestämd ton.
Han svarade inte henne.
- Jag .. Jag vet inte vad som händer längre, skrattade hon försiktigt. Jag gråter i en främlings armar. Du måste tycka..  Hon tappade nu orken av ord och kunde inte tro sina öron när hon erkände för sig själv att det verkligen var vad hon gjorde.
- Jag vet inte riktigt vad som händer, fyllde hon i när hon fasansfullt kom på närvaron av sina barn.
 Men gud, mina barn.. Såg dem? Är dem..?
Mannen i svart stoppar henne och pekar mot folksamlingen.
De är okej, svarar han. En av dina söner blev lite skärrad men dina föräldrar tar hand om dem.
Mannen såg in i hennes ögon med en blick som inte visade sorgsenhet, utan stolthet. Det såg nästan ut som att hans ögon log mitt i denna sorgsenheten.
- Situationen du är i kommer aldrig vara lätt, rispade han fram. Men lättare. Och du är redan på så god väg. Glöm inte bort att du också är människa. Någon måste ta hand om dig.
Hon tog mannens hand och skakade varmt om den.
Tack för.. Det här. För din vänlighet.
När du än behöver det ma’am, svarar han och nickar med ett mjukt leende.
Hon vänder tveksamt bort från mannen i svart utan att kunna återge den tacksamhet hon kände för hans omtanke. Hon känner hans blick i nacken när hon går mot graven och flocken av människor i väntan. När hon står med sin familj vänder hon tillbaka blicken åt mannen i svart och ser att han är som bortblåst.
Hennes mamma möter henne och omfamnar henne.
Är du okej? Vem var det där? Sa hennes mamma fundersamt.
Angela ser återigen åt hans riktning.
Om jag bara hade haft någon aning..

En vecka efter boklanseringen möts vi upp ute på landsbygden i ett stort egenbyggt hus där boken kom att skapas. Morgonsolen har precis nått trädtopparna och fåglarnas sång är det enda ljudet som når oss. På den inbjudande verandan står två korgstolar, ett mindre träbord och blommor i jordnära färger. På väggen hänger en amerikansk flagga gjord på tunt trä i rustika färger och gitarren står lutad mot dörren som står på vidgavel. Inne i huset fyller brunt ek bjälkarna och ger ett lugnande inslag i det annars så höga taket. Böcker med skinnomslag pryder väggarna och kombinerar sig fint med de stora skinnmöblerna som står placerade mitt i rummet. Solens morgonljus ger det en väldigt inbjudande känsla och ger värme till den rödmönstrade mattan som döljer sig under glasbordet.

Ut ur köket kommer Jill med en ljusblå bricka fylld med iskall lemonad, glas och det typiskt amerikanska snackset - twinkies.
- Det här är min dröm. Jag drömde om att bo på landet i USA och att spendera mina kvällar med att lyssna på musik på verandan, skriva eller att få läsa en bok med bara naturen som sällskap. Nu gör jag det – på en plats mitt ute i ingenstans. Jag har ett kök med utsikt över trädgården, en blomsterträdgård och en rosenträdgård.  Jag älskar känslan av att ha händerna i jorden. Bortsett från mitt skrivande så är det det enda stället jag kan skapa något på, berättar hon entusiastiskt.

I trädgården odlar hon mestadels grönsaker som hon gärna lagar men hon älskar även sina rosor.
- Nashville har en del som odlar på hemmafronten. De kan till och med livnära sig på det. Det här är mer min hobby. Jag älskar att det första jag ser på morgonen är min rosenträdgård.

Något annat som de flesta besitter i Nashville är ett brinnande musikintresse och talang för olika instrument. Nashville är känt för sin countrymusik och hon betonar att det inte är något hon själv haft talang i men något hon kommit att älska och känner en nyfikenhet för.
- En av stammisarna nere på den lokala baren har lånat mig sin gitarr och man måste jobba hårt för att lära sig. Jag sitter dagligen och övar och skulle vilja säga att jag älskar det - men det är svårt. Blåsorna på fingrarna hjälper varken mig i spelandet, i hemmarutinerna eller vid odlingen. Särskilt inte vid skrivandet, säger hon och ögar skrivmaskinen som står på hyllan innanför dörren.

Efter lanseringens succé väntar nu en bokturné runtom i södra texas och odlingen får vänta.
- Det har nog inte sjunkit in än, säger hon drömmande. Jag kan fortfarande inte helt förstå att det är mitt liv. Jag kanske inser det när jag är där. Det har alltid fallit sig naturligt för mig att skriva och att göra det på ett sätt där man kan få leva på det.. Det ger en helt annan känsla av frihet. Det här bevisar bara att vem som helst kan uppnå sin dröm. Man måste bara våga prova.

Hon sipprar på lemonaden och ler. För tre år sedan var hon nyskild, boendes i Sverige och gjorde tillfälliga reportage på en radiostation. Nu är hon en nylanserad författare, boendes på andra sidan jordklotet med sin nya amerikanska pojkvän.
- Lätt för mig att säga som bor i landet där alla ens drömmar blir sanna.. That's what they say anyway. Usa är inte alltid det landet man tänker sig, puttrar hon. Sverige är ett så öppnet land i sitt tycke för homosexualitet och ras. Här utmanas man verkligen i sina värderingar och grundläggningar och man får välja sina battles i många lägen. Samma när det kommer till fattigdom. I sverige pratar vi om stadsmissionen - men här bor dem i extrema områden och omständigheter utan varken försäkring eller hjälpmedel. Man får ett annat livsperspektiv. Och med Trump som president ifrågasätter man amerikanernas livsperspektiv mer än någonsin.

Men Jill ser sig omkring på sin omgivning och tar ett djupt andetag. För ett ögonblick står tiden stilla och det är bara naturen som talar.
- Men jag är tacksam. Tacksam för att en del amerikaner visar ett intresse för den så socialt tillbakadragna svenska tjejen som har svårt för att ta eget intiativ till visat intresse. Tacksam för att de så ofta plockar upp ens bok och inte bara säger att de ska läsa den, utan gör det. Många här är do'ers och det skapar en annan form av driv hos en än vad man ser i svenskar. Jag lär mig konstant om nya saker tack vare det och vore det inte för det.. Hade denna boken aldrig blivit skriven.

Dagen hennes bolag signerade hennes bok var dagen hon beskriver som första dagen på resten av hennes liv.
- Jag kunde andas igen, säger hon och väger sina ord. Hade jag aldrig hamnat i hamsterhjulet och om min man aldrig hade lämnat mig så hade jag aldrig haft något att skriva om. Jag hade heller aldrig träffat Brian. Dagen min bok skrevs kändes som första dagen på ett äventyr jag alltid skulle minnas - och när den väl signerades så kändes det som första dagen på resten av mitt liv. Nu får andra minnas det också. Och relatera till det. Känna sig förstådda av det. Eller bara underhållas för en stund. Tolka det på helt egna vis varenda gång. En större gåva kan man inte önska sig.

Kan vi då vänta oss flera böcker av Jill inom det närmsta?
- Inget är omöjligt men en bok är en lång process, så jag kan väl börja med denna.

Efter att ha bäddat ner Sophie tar hon sig nedför trappan och stannar till halvvägs. När hon står där inser hon att allt plötsligt inte är som det brukar.

"Han är ju hemma" tänker hon för sig själv när hon hör honom stiga ur duschen. 

Richard har sin första återkomst från armen och är tillbaka i vår verklighet för ett par dagar. Efter att ha gått och lagt sig med en orolig magkänsla och en tom säng i månaderskulle hon nu dela allt igen med mannen hon så länge varit utan. Hon ser ner på sina händer och inser att hon skakar. 

"Va i..? Är jag nervös?" Tänker hon för sig självt. 

Av alla människor i världen så var Richard hennes största trygghet,bästa vän och den enda hon aldrig känt en rädsla inför. Plötsligt var allt omvänt. Hon visste inte hur annorlunda han kände sig. Hur mycket han varit med om. Hur trött han kände sig. Trots att deras konversationer alltid varit intima,var det en annan sak att ha framför sig när reflektionerna framför en såg så annorlunda ut. Men Angela hade aldrig varit en för att vackla när saker varit annorlunda så med tydliga steg gick hon ned för trappn. När hon kommer in i badrummet ser hon hans reflektion i spegeln. Trots att mannen framför henne är samma man hon känt i 16 år.. så är han annorlunda. Hans kroppsbyggnad är hårdare och muskulaturen har tagit en markant plats. Hans armar, rygg och axlar är fyllda av ljusare märken och vävnader som skiftat färg efter ärr. På hans vänstra ben fattas en bit av huden som vinklas inåt när han balanserar på benet - efter granatsplittret som nått dem vid en av befästningarna de försökt överta. Hans kroppshår har mörkare nyans och tjocknat i brist på vårdnad. Hans grova händer ser nästan fortfarande smutsiga ut trots att han är nyduschad och han trycker varsamt handduken mot ansiktet och möter hennes blick i spegeln när han sänker den. Hans alltid så väldigt markerade ögon lyser i hennes och talar för känslor som inte yttras högt. Hans ansikte är helt men brustet och förhårdnader har satt sig på hans kinder och rynkorna tagit sin plats. Men trots hans uppenbara skillnad är hans uppenbarelse fullständigt hänförande. Han är fortfarande en av de mest manliga,tilldragande och sensuella man hon fått möta.Hans promenenta hållning tillför ett lugn hon aldrig funnit hos någon annan och hennes längtan för honom var fortfarande lika tydlig som första gången hon såg honom. Hon går långsamt fram och ställer sig så nära hans ryggtavla att han kan känna hennes andetag mot sin nacke. Hon smeker långsamt sina läppar längs med hans axlar och tar in hans nyduschade doft - doften av cypress når hennes inre och hon känner hur hennes kropp flammar till liv. Richard måste ha känt samma sak - för hans ögon är stängda, men gåshud sprider sig längs med hans kropp i hans stillhet. Hon smeker försiktigt sina händer om hans midja, kysser hans hals och drar sig varsamt om hans kropp och stannar upp så att de hamnar precis mitt emot varandra. Ingen av dem säger nånting, men pulsen ökar för dem båda och andetagen ligger på deras läppar. Trots att de haft så lång tid ifrån och så mycket isär var deras lust för varandra aldrig mindre här.

- Ang.. andas han medan deras läppar finner varann.

Deras munnar fyller tystnaden och de låter sina tungor utforska på nytt. Trots att ingen av dem någonsin känt sig distanserade från varandra så fanns det något nytt i deras sätt att bemöta varandra. Det var inte längre bara småbarnsföräldrar som tog en snabbis eller individer som sökte passion och lust när tillfället yttrar sig, utan det här var längtan. En längtan som legat outtalad så länge de inte fått känna varandra.

Utan att märka det stönar Angela i deras kyss - tagen av kroppens längtan och den innerliga känslan som vaknat till liv.

Richards händer tar av plagg efter plagg längs med Angelas kropp och smeker varje del av henne tills hon kvider. 

Richard trycker Angela upp med väggen och smeker sin hårdnad mot hennes underliv. Det pulserar i dem båda och de båda stönar i frustration och passion. Han smeker sina händer längs med hennes kinder innan han greppar tag om hennes nacke och kysser henne med allt han har. Hon låter honom invadera - smaka och känna hela henne och känner hur varje del av henne svarar på hans beröring.

Hennes händer söker sig över hans mage ner mot hans skrev innan hon tar ett varsamt tag om hans hårdnad och smeker honom. Han stönar högt i hennes mun och lutar sin panna mot hennes medan han släpper ut ett ljud av njutning. För ett ögonblick ser han upp på henne och just i detta ögonblicket är det bara dem två. Hon ser den djupa känslan i hans ögon och svarar med lågan som automatiskt spirar i hennes kropp när han njuter. Hon biter sig i läppen och känner hur han hårdnar i hennes hand.

I nästa ögonblick är hans ena hand om hennes käke, forcerad med ännu en hård kyss - en bekräftelse på att han känner henne och vill ha henne och han smeker tveklöst sina händer över hennes sköte för att bekräfta detsamma. Hon släpper ut ett njutningsfullt stön - hon är så våt och känner hur hela hennes underliv dunkar efter känslan av att få känna honom i henne.

De verkar ha delat känslan och i nästa ögonblick för Richard in henne till sängen. Han lägger henne på rygg och lyfter hennes ena ben och trycker det försiktigt upp längs med hennes kropp medan han tittar henne i ögonen och släpper inte blicken medan han utan att tveka trycker sig mot hennes öppning och glider in.

Känslan överväldigar henne och hon rör sin höft för att möta hans rörelse. De båda andas djupt när de blir ett med varandra och stannar upp för att känna varenda del. Hon tittar upp på honom och känner honom pulsera i henne och börjar rotera sina höfter i långsamma rörelser. Hon älskar att se känslan av att han njuter - hur hans kropp svarar på hennes beröring och hur varje ljud är till för att hon skapar tillfredsställelse i hans kropp. Hon lyfter sig mot honom och kysser hans hals, smeker hans kropp och drar sin ena hand under hans pung för att smeka hans kulor medan han åker in och ut ur henne.

- ÅH Fuck.. Ang...

Hans takt ökar och han stöter hårdare in i henne.

- Ta mig. 

 Deras kroppar rörde sig sammansvetsat och Angela tog sina ben om Richards kropp för att föra honom djupare i sig.

- Åh Richard, kved hon när hon kände honom som djupast i sig.

De kysstes passionerat medan deras kroppar slogs mot svett, känslor och tårar.

Richard tog ett hårt grepp om Angies armar och tryckte sig hårt in i henne medan han kände sig närma sig.

När hon såg honom i ögonen kände han hur han vackla och stönade medan han fyllde sig djupt, långt in i henne och lät deras kroppar tala för att saknad de fått uppleva.

 

Med långa frustningar och snabba andetag ligger de kvar i vad som känns som timmar. De håller varandras kroppar och passar mjukt på att röra varandra. För varje gång hans fingrar rör hennes kroppsindex är det som att stötar av elektricitet går igenom hennes kropp och laddar hennes kropp med all energi hon så länge försökt finna allt annat i. 

Han ligger intill henne när han varsamt viskar:

- Igenom varje liv Angie. 

Hon tittar på honom och känner klumpen i halsen när han citerar deras bröllopscitat.

- Genom detta liv och alla andra,fyller hon i.

- Är våra själar ett med varandra, viskar dem tillsammans. 

- Jag älskar dig,säger han med all känsla betonar i sina ord.

Hon känner en tår rinna längs med hennes kind.

- Och jag älskar dig. 

För ett ögonblick stannar deras värld upp och deras kroppar ligger inslingrade medan natten tar deras sista energi och de somnar med vetskapen om att åtminstone imorgon har de varandra. 

- - - 

När morgonens ljus bryter in i rummet vaknar Angie till. Värmen av Richard har hållt henne vaken stora delar av natten men hon har uppskattat hans närvaro för mycket för att vilja göra något åt det. Hennes hjärta värkte när hon såg hans ansikte. Att älska honom skulle bli hennes liv viktigaste och läskigaste ting. Hon smekte hans ögonbryn och kysste försiktigt hans kind. Precis när hon tänkte väcka honom hörde hon Sophie’s små fötter på golvet ovanför och hon bestämde sig för att snabbt resa sig och låta Richard ta sin tid. 

- Mamma,mamma,var är pappa? 

Sophie kommer nedrusandes med lockarna ståendes över hela håret.

- Pappa sover raring,så vad sägs om att vi överraskar med hans favoritfrukost tills han vaknar?

Sophie jublar och springer med full fart ut i köket. 

Jag samlar snabbt ihop mitt specialrecept för Richard’s favoritvåfflor med muskot,kanel och kardemumma och ler åt minnet till när vi åt det för första gången,nakna i en etta med enbart ett våffeljärn tillgängligt.

- Mamma? 

Andrew kommer lunkandes in i köket och ser sig omkring.

- Godmorgon hjärtat! Säger Angie och ler åt honom.

- Pappa är kvar va? Säger han oroligt.

- Självklart gubben,säger jag varmt. Han skulle aldrig gå någonstans utan att meddela dig. Han sover. Jag tänkte vi skulle överraska med hans favoritfrukost.

- Våfflor?

- Fixar du tillbehören?

Andrew svarar med att resa sig och leta omkring i både skafferi och kyl och snart har köksbordet fyllts av olika bär, alternativ av sylt och choklad och syrap. 

- Mmmmh,det doftar ljuvligt,säger Richard när han är påväg ut mot oss andra.

- Pappaaaaaa! Jublar Sophie och kastar sig mot Richards famn. 

- Godmorgon lilla solstrålen! Säger han kärleksfullt.  Är allt detta till mig? 

- Japp! Fyller Sophie i. Mamma vet att det är precis vad du önskar dig! 

- Jasså? Ler Richard och går fram för att ge mig en kyss. Ja,hon har gett allt jag önskat mig och lite till.

För ett ögonblick ler vi allihop. 

Tänk vad livet kan ändra sig på ett ögonblick. Igår vaknade vi alla med en vetskap om att Richard kanske aldrig skulle komma hem och idag står han trygg och älskad i vårt hem. 

Angie ser sig omkring och för ett ögonblick var hon tacksam för att detta var livet hon kunde få leva i. 

Hon tittar på mig och frågar

"Vem var du före honom?"

När hon ställer frågan inser jag att jag stannar upp inombords och tänker.. "Före vem av dem?"

Före Markus.. Före William.. Före varenda kille som tänt hoppet om att de brytt sig om mig på något vis och sedan övergett skeppet innan det ens börjat sjunka?

"Jag har varit med om detta innan".

"Det är som ett återupprepande mönster.." 

Jag försöker hitta ord för det som vill fram och någonstans mellan förståelse och förvirring fumlas orden bort.

"Har du någonsin frågat efter ett svar? Har du någon aning om vad du tror att du hade fått för svar?"

"Asså.. Det.. I flera scenarion skulle jag kunna säga tusen ursäkter. Att den ena killen som jag skrev med i åratal, som var det bästa jag hade.. Han var nog alltid för rädd. Han ville ju aldrig erkänna vår relation för någon då han antog att det var något ingen skulle förstå.. och en del av honom gillade nog att hålla mig som sin lilla hemlighet. Jag ska erkänna att jag gjorde det också. Att vi fick vara vårt ostört. Men jag visste att det var bräckligt och jag vet att hjärtat bankade ett par gånger i bröstet när jag väntade på nedslaget som en dag skulle komma. Och det var inte ens en romantisk relation, utan bara en väldigt genuin och djup relation. Och det är nog skrämmande för många. Jag inser också.. att medan jag skrev 15 sidor så skrev han 5. Jag tyckte det var vår grej då.. men kanske visste han redan då hur han skulle hålla lite avstånd? Jag har alltid varit den som ger lite för mycket. Kanske.. Kanske det också var så att han aldrig brydde sig så mycket som jag, även om jag alltid kommer tro det innerst inne. Det är lite så jag gör. Jag gör det nu också. Med William. Jag vet att han innerst inne är en fantastisk kille och jag vet att om vi hade mötts eller pratat en gång till så hade allt varit som igår.. Och det är så jag ursäktar varje kille. Att de är så bra och att jag egentligen vet att det handlar om mer än mig. Att det måste vara något annat än jag som är anledningen.  Att det .. förmodligen bara är så att jag inte hann få den betydelsen som yttrades. Det känns svårt att tro att man inte betydde något alls. Jag vet inte ens varför jag sörjer. Vissa dagar så vaknar jag och tänker.. "asså louise.. I samma ögonblick som du mötte honom så visste du inte ens om du gillade honom. Du tyckte det var lite obekvämt att titta på honom och du kände inte den stöten i kroppen som du trodde du skulle.. och du vet att du egentligen kan bättre.. så varför sörjer du så mycket?" 

Men det är precis som att jag måste tvinga mig själv till att stå på kanten till lidande. 

"Jag är så villig att ge så mycket av mig själv.. att när det skrämmer mig som mest så lyssnar jag inte på rösten som säger till mig att stanna upp. Istället kastar jag mig in i det och hoppas att det ska gå rätt.. Och varje gång går det fel."

Jag skrattar. Hon också.

"Jag är den här människan som kastar mig in i det och tänker att rätt person inte skräms av det. Och eftersom jag så gärna vill det så gör jag det varje gång och istället slutar det fel".

Jag tar ett djupt andetag och kom ihåg frågan hon egentligen ställde.

"Så.. Personen jag var innan jag mötte honom.. Personen jag var .. hade egentligen allting utstakat. Allt gick så bra. Jag var i esset i livet. Ett bra måndag till fredagjobb. Vänner som fyllde min uteplats och människor som skapade magi långt över midnattsslaget. Jag var människan som kände mig.. stabil. Lycklig. Jag kände mig så mottaglig och därför kände dejting så annorlunda denna gången. Jag visste direkt vad jag var ute efter och det skulle krävas en särskild känsla för att hitta det.. Jag lovade också mig själv att så fort jag hamnade där.. så skulle jag aldrig låta mig bli nedbruten. Jag kände mig stark nog till att gå vidare - precis som jag hade gjort efter 1,5 års relation till Rasmus. Det kändes som att jag var så grundad i mig själv."

"Sen såg jag hans ansikte.. och så fort hans leende log mot mig på skärmen så kände jag en omedelbar dragning. Jag kunde föreställa mig våra barns leenden mixade av våra leenden och jag kunde se honom vakna i sängen bredvid mig dagligen. Och det var bara av hans bilder. Ett par sekunder senare pratade vi i telefon och vi blev lite för snabbt varandras existens. Varje vaken minut blev hans och min. Morgon som kväll. Dag som natt. Vi andades varandra och blev så upptagna av hur vi lyckades vara så lika. Vi pratade i mun på varandra, skrattade ikapp med varandra och pratade som att vi alltid hade känt varandra."

Jag stannar upp och tar ett djupt andetag.
"Jag vet att det låter för bra. Och det tyckte vi bägge två att det var. Vi försökte verkligen landa i verkligheten medan våra pusselbitar föll på plats."

"Han tryckte på alla mina knappar. Han.. sa allt jag drömt om att höra. Han fick mig att tro att vi skulle sitta på uteplatsen tillsammans, vakna tillsammans, se varje solnedgång tillsammans, njuta av höstdagar och dansa till musik vi båda älskar om kvällarna. Han gav mer än jag. Så fort jag började dra mig undan och försiktigt säga "Vi kan inte gå såhär fort fram. Jag måste andas." 

så var han den som drog mig i kragen och sa "aldrig. Louise. Vi satsar. Vi ger allt. Det här är för bra för att inte satsa på. Lova mig att oavsett vad som händer är vi del av varandras liv".

Han såg mig i ögonen och planerade nästa veckas grillning. Han skrattade med mina vänner. Och bara sådär.. klippte han. Och han rubbade hela min existens som jag kände till den.
"Hur ändrades du?"

"Jag som gick från.. så glad. Som en människa som dagligen ler till folk.. såg inte ens människor i ögonen längre. Han tog mitt leende. Jag kunde plötsligt inte hålla fokus. Jag bröt samman konstant. Jag kunde sitta bland barnen när tårarna plötsligt rann nedför mina kinder.. eller så kunde en tjejkompis knacka på min dörr en eftermiddag och finna mig totalt söndrig på hallgolvet. Det gjorde så ont att det kändes som att någon vred om inuti."

"Och nu?"

"Nu.." 

"Nu har jag försökt gå vidare. Och det går bättre. Jag lyckas vara med om detta på ett sätt som gör att jag plockar fram ett större plåster per gång bara.. Jag kände samma smärta för Markus i början och nu.. nu dyker han sällan upp i tankarna. De gånger han gör det så försöker minnena dra till en väldigt speciell känsla som påpekar  "att om du bara hör av dig och skickar något magiskt så kommer han komma tillbaka på samma ställe som alltid". Innan hade den tanken fått mig att gå in i en meddelande konversation för att skicka ett meddelande han aldrig läst.. Medan jag nu slår bort tanken innan den tagit sin fulla plats. Jag har lite samma problem med William. Det är så oavslutat att jag fortfarande kommer på saker jag vill dela med honom - solnedgångskvällar, vindstilla soluppgångar, en låt han hade älskat.. men jag skrev ett meddelande till honom där jag lät honom veta att dörren alltid står öppen."

"Du skrev ändå?"

"Jag kan ju aldrig motstå. Jag måste veta att jag gjort allt."

"Vad väntade du dig för svar?"

"Asså.. för ärlighetens namn.. så handlar det inte ens om svar. Jag har börjat lära mig att man ska sluta räkna med människor. Mitt meddelande handlar inte om att få balans av vad han svar än blir eller inte blir. Det.. Det handlar någonstans om att jag måste få veta.. att jag gjort och gett allt på ett sätt som gör att jag kan lämna det bakom mig."

"Kan du leva med det även om du inte får svar?"

"Någonstans på vägen lär man säger att tystnad säger mer än tusen ord."

"En del av mig hatar det talsättet.. För jag tycker tystnad är så jävla grymt att utsätta någon för. Men ja.. Jag kan leva utan det. Jag vill inte det i vissa lägen. Men jag kan."

"Svarade han dig?"

"Ja. Direkt".

"Och?"

"Han svarade som jag nästan kunde veta. Han har ingen aning om vilket sätt han påverkat mig på och han är för.. icke mottaglig för att kunna erkänna det."

"På vilket sätt?"

"Jag skrev långt, eftertänksamt och poetiskt. Han svarade kortfattat, oeftertänksamt och på ett sätt där han "let's me down easy". Han ger mig fortfarande hopp -  för han är för snäll för att vara en idiot som kastar mig åt sidan med ord."

"Men han är inte mottaglig. Han lät mig precis veta att han känner precis samma sak för mig nu som när han tog avstånd i Juli. Men nu vet jag. På något sätt kunde mitt sätt att öppna dörren stänga den".

"Så vem är du efter honom?" 

 

 

 

 

 

- - - - - - - - - 

 

 

Jag går längs med gatan med musiken i öronen, solen gömmer sig lite bland molnen och den halvgråa dagen ger löven omkring mig lite extra lyster. Jag ler för mig själv - min favoritårstid. Inte för varmt, inte för kallt. Dagarna känns extra långa trots att mörkret kommer tidigare och tända ljus har en större effekt tidigare  på dagen. Det sker vindstilla morgnar och vindstilla kvällar och det känns som att magin ute aldrig tar slut. 

- Vilket leende du har!

Killen som passerar mig ler åt mitt håll när jag inser att komplimangen kommit från hans håll. Jag stannar upp.

"Leende".. Jag jublar till inombords och gör en innerlig piruett. Det är tillbaka. Mitt leende är tillbaka. 

 Universum verkar ha känt av min energi och låt efter låt som spelas får mig att vicka på höfterna, röra på axlarna och le extra stort. 

Timmarna går och jag går lugnt och härligt igenom butik efter butik. Jag älskar min ensamtid. Jag älskar strömmen av människor som går förbi medan jag får njuta av min musik, min oas och min ostörda tid av att hitta saker som kan passa mig. Oftast är det en process och så även idag, men på något sätt får den goda viben mig att känna tålamod och slutligen fylls påse efter påse tills jag känner mig mer än nöjd med mina köp. 

Plötsligt dyker ett stort och vågigt hår upp framför mig och innan jag hinner tänka mig för jublar jag

"LUUUUUUZ!" så att hela mobilia vänder sig om. 

Glädjen hörs i våra rop och vi möts i en varm omfamning. 

Det som händer härnäst är den bästa delen av mig. Jag följer med mitt oväntade möte och påvägen möter jag flera personer som ser åt mitt håll. Jag ler och hälsar på dem. Hälsar dem en trevlig helg. Killen i kassan ler åt mig "Honey.. Jag önskar jag kunde säga att jag skulle få en trevlig helg men jag är fast här. Stängning och öppning. Underbemannat och Coronatider. Livet är inte all that".

"Jag är arbetslös och blev nyss dumpad. Men vet du vad? Jag är så taggad på livet. Jag ska bryta mina mönster och börja om helt. Göra något jag aldrig gjort innan. Vill du veta en sak? Jag har stått exakt där du står - jag öppnade tom eget i Höllviken. Jag stod bakom den och tog skit för en lön som inte är värd det. Men vet du vad som är så bra med det? Det blir bättre. Universum har ett sätt att ge tillbaka för det du kämpar för". 

Killen höjde på ett ögonbryn och log nyfiket.

"Dig? Hur dumpar man dig?"

Mitt leende spred sig innan jag hann tänka mig för.

"Titta bara på det leendet. Och de ögonen. Jag önskar jag hade hälften av din utstrålning".

Jag skrattade generat.

"Åh ja. Det har du. Och den är varm", svarade jag. 

"Vet du vad? Jag bjuder på detta. Dagens goda gärning för att du fick mig att le idag".

Jag tappade mer eller mindre hakan men fortsatte le 

- Nej men..

"Tyst nu kvinna och gå och finn dig en man värdig ditt leende". 

Mitt hjärta värmdes och jag log ödmjukt och tacksam till grabben framför mig. 

"Hur lyckas du med det där? Du pratar med allt och alla och alla älskar dig" säger min kollega till mig.

"Det gör dem inte. Titta på hur många som lämnar mig".

Verklighetens mörker försöker alltid ta över för att inte glänsla över dessa ögonblicken. 

"Tänk om man bara hade kunnat le som du och fått världen att se vacker ut".

Jag tappade nästan mitt kaffe när orden kom ur personen framför mig.

"Men Luz.. Tänk på dig som räddar människor dagligen. Människor i utanförskap, fattigdom och förtryck. Du gör skillnad på riktigt."

"Och det gör du också! Men du ser inte det. Du måste tro på dig själv. Du vet vad jag har sagt. Jag har trott på dig hela tiden."

Och jag vet att hon har rätt. Hon lyfter alltid det jag inte tror på i mig själv.

Timmarna går och ett bra tag senare landar jag på hemmaplan. I väntan på mina vänner står jag i min egen värld och sjunger i en hörna när någon varmt lägger en hand om min axel och börjar småprata. Ett par minuter senare vinkar någon från andra sidan rummet och tjejerna i kassan ler varmt och igenkännande. 

Ifrån ingenstans hoppar ett huvud fram 

"Men hej Louise! Vad kul att se dig här!"

En bekants mamma känner igen mig och jag ser förvånad ut över att hon kommer ihåg mig.

"Jag ser ofta dina bilder på facebook. Du är så fantastiskt duktig. Du lyckas fånga så mycket. Men du har alltid varit duktig. Du har en väldigt speciell förmåga". 

Inom mig är jag så rörd och tacksam, men utåt fumlar jag med att tacka åt all den omtanken som sprids åt mitt håll.

"Värst vad du alltid känner folk" skrattar Cassi när hon kommer tillbaka vid min sida.

"Ja, det är ju självefan" skrattar jag, men inombords tänker jag på något väldigt speciellt. Hur fantastiskt det är. Hur jag lyckats beröra och bli berörd av så många människor. Hur så många människor ser mig för vem jag är och hur jag måste lära mig att ta åt mig av de som ger mig allt det här. Att det här är universums sätt att säga "Lyssna, du är värd det" . 

När jag äntligen når millennium för att möta mina föräldrar kommer personalen varmt fram för att hälsa.

Innan jag hinner säga någonting fyller Darko i:

"Wow Louise.. Vad du alltid lyser upp med ditt leende. Du är så vacker".

Jag ler ännu bredare.

"Hur kan jag inte det.. när man bor som vi gör? Jag är hemma". 

Han klappar mig på axeln.

"Det är rätt. Vi har det bra här".

Jag trycker varmt om hans hand och tackar för de vänliga orden.

Skratt, musik och klingande glas fulländar vår kväll och jag ser mig omkring när jag inser att det är allt det här jag är - full av liv, glädje och gemenskap och väljer man bort det.. så är det något de förlorar - inte jag.

 

 

 

- - - - - - 

 - Vilken grej. Vad glad jag är att du har den insikten, säger hon och skriver ner små noteringar på ett papper.

- Ja. Jag lever verkligen bland så mycket intryck varje dag. Jag sitter ju verkligen aldrig still. Jag upplever allt från parken till malmös gator till att åka iväg bland vänner och mycket mer. Mitt liv är innehållsrikt. Jag måste bara.. reda ut hur jag ska leva utan att drunkna i känslor på de olika områdena. 

- Att drunkna i glädje är ju inte fel, ler hon.

- Nej, det är det ju inte, skrattar jag. 

- Vad tror du att du ska göra annorlunda till nästa gång du träffar någon? Tror du att du kommer tappa balansen igen om du träffar någon igen?

- Jag vet verkligen inte. Jag har ju.. valt att inte ta jobb och liknande för den anledningen. Jag vill ju .. inte ta ett drastiskt beslut. 

- Det låter klokt. Jag tycker du ska landa i dig själv först så kommer resten med det. 

- Jag börjar undra.. för.. Jag vill inte ändra på den jag är. Jag vet inte vem jag är om jag inte ger hundra procent. Om jag inte får lov att ha my heart in my sleeve. Det är fan inte värt det om man ska dra ned sig själv för att någon inte klarar det. Någon måste klara det.

Hon ler. Jag ler. 

- Jag ska iallafall klara det tills det är värt det - även om jag får ge för mycket av mig själv, för det är den bästa delen av mig. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag går nedför det sista trappsteget med telefonen i hand. Den känns som en tegelsten och jag ser en stund på namnet innan jag sätter mig bekvämt, med en rak hållning och hakan högt innan jag trycker på "Ring". Det är en konstig känsla inombords - för trots att jag känner på mig att något är fel, så är jag trygg i min position i livet med honom.

Det tar inte mer än ett par signaler innan han svarar.

 

- "Heeej". Hans röst är varm men avvaktande. Han vet inte vilken sida av mig han ska vänta sig och det får mig att känna mig lite extra självsäker.

"Tjena" säger jag lite oseriöst.

Jag hör att han slappnar av.

"Läget?" frågar han lätt.

"Jodå.. " Svarar jag med en oväntad ton. "Det är bra. Jag är lite konfunderad bara".

"Jasså?" svarar han och han vet precis varför.

Jag minns inte exakt hur jag uttrycker mig, men då vi bägge två valt att lägga korten på bordet sedan dag ett håller jag inte tillbaka.
"Du förstår själv att du inte vill detta va? Din tystnad i sig säger sitt" svarar jag med en ordentlig lättnad inombords. Att säga det högt blev nog lika stor insikt för mig som för honom.

"- Asså.. Det .. Det här handlar inte alls om att jag inte vill. Det här är inte menat för att pusha bort dig på något sätt. Jag vill fortfarande träffa dig. Jag vill fortfarande prata dig. Jag tycker fortfarande att du är en av de vackraste, godaste och mest speciella människor jag någonsin träffat".

Något jag beundrat med honom är hans förmåga att uttrycka sig. Han är alltid oväntat snabb på att sätta ord på det han känner och trots att det kommer snabbt, spontant och oplanerat så är det uppriktiga i orden fortfarande där. Jag lyssnar på värmen i hans ord och hör honom måla upp färger framför mina ögon.

"Jag pratar med alla om din öppna dörr. Jag försöker få alla mina vänner att förstå att din dörr alltid är öppen och hur det känns att sitta där. Asså jag tänker så ofta på att bara.. åka ner där och ta med mina skor och komma ner och springa en runda vid havet. Att få andas. Louise. Jag kände mig så hemma när jag satt där. Det var helt ärligt en av de bästa dagarna jag har fått möjligheten att uppleva".

"Men...?"

"Men.. Ja..Jag vet inte. Jag antar att jag var tvungen att träffa dig för att inse att jag inte var redo"..

Jag inser i samma ögonblick som han säger det att jag redan visste detta.

Jag går tillbaka till känslan i hans ansikte i ett av våra första samtal över facetime.. när jag säger "Är du säker på detta? Är du säker på att du är redo att prova på detta? Behöver du inte leka av dig och prova på annat?"

Han stannade upp och log lite sådär barnsligt, med den där glittrande blicken i ögonen och sa

"Helt ärligt Louise.. Av det jag upplevt av dig redan.. Så vill jag ingenting annat än att ge detta en chans. Det jag känner för dig redan.. Det är något annat. Jag tycker verkligen att vi måste ge det en chans och jag tror att detta kommer bli så bra gumman. Lova mig en sak bara. Lova mig att oavsett vad som händer.. Så ser vi till att vara en del av varandas liv.".

Han lät säker. Och helt ärligt så visste jag att det skulle bli litegrann som att spela på casino - antingen vinner du fullpott ... eller så  går du därifrån lottlös.

Det som fick mig att tro på honom var faktumet att han var så lik mig. Att hans värderingar var precis som mina. Att hans humor var lika skadad. Att han kunde prata lika djupt som han kunde hålla det lätt. Att han har ett bagage han inte är rädd över att öppna upp sig om. Att han har förmågan att uttrycka sig på ett ytterst ovanligt sätt. Hans sätt att se på mänskligheten och le gentemot den. Hans goda avsikter- Att han fick mig att värdera om verkligheten på ett sätt där jag gjorde plats för honom i den. Men framför allt.. För att han är det närmsta till mig som jag kunnat komma och det kändes så familjärt som det bara kunde göra. Han hörde hemma här.

"- Jag visste det" viskar jag nästan till svar.

Han suckar.

Vi pratar vidare. Vi går igenom hur han gått till sina grannar och suttit på balkongen för att jämföra hur det är att sitta med mitt grannskap men sa att han inte kunde uppnå känslan. Han väljer sina ord med omsorg och han fortsätter hylla känslan av att han kunde sova hos mig, för han sover ingenting hemma. Han fyller i med att ifrågasätta hur han ibland vill välja bort sin egen verklighet för att passa in i min - medan jag tycker den ska kombineras. Vi går igenom för och nackdelar. Små och stora ögonblick. Saker han pratat med sin pappa om. Saker som händer med hans familj. Han informerar om att exet hört av sig och relationen han försöker bistå med till henne. I slutändan kommer vi tillbaka till oss. Till hur fort fram det har gått. För att vi båda kastat oss in helt hundra i det.

" - Jag skulle inte vilja att vi gör något annat annorlunda, säger han. För hade vi gjort det så hade vi inte varit helt oss själva och inte upplevt det på det sättet vi gjorde med varandra. Nu höll vi verkligen inte tillbaka".

Han pratar om det som om det vore sista gången vi sågs.

"- Fan ... Jag blir helt tårögd fan".

Vi båda tjocknar till i halsen och snyftar till.

"- Jag känner så mycket för dig redan." säger han.

"- Det är därför jag inte vill slänga bort detta .. Jag.. Jag tycker verkligen inte att vi ska.." hulkar jag ut.

"- Gå miste om detta.." fyller han i..

"- Nej. På vilket sätt det än är".

"- Du är antingen kärleken i mitt liv.. eller min bästa vän genom livet Louise".

Han säger det med en sådan innebörd och jag bryts och fylls av det samtidigt.

Jag ler och inser att jag är lika okej med det som han är. Oavsett om det är såhär det går till eller om vi skrattar genom livet som bästa vänner så hellre det än att vara helt utan det.

"- Jag vet".. ler jag mellan tårarna.

Vi avbryts av att hans pappa kommer in och konversationen behöver avbrytas. Vi babblar i mun på varandra och de känslosamma tårarna byts ut mot omtanke, säkerhet och värme.

"- Jag kommer gärna till dig nästa vecka.. och bara.. dricker vin..och snackar.. och andas.. Jag vill fortfarande detta.. Jag behöver bara.. bromsa det lite bara."

"- Det är helt okej, säger jag lite för lättsamt. Vi kan börja som vänner och se vart det tar oss. Vi börjar om helt enkelt".

Jag vet att det jag säger inte ens stämmer för mig själv i slutändan. Men jag har tendensen att utsätta mig själv för omständigheterna och ser hellre till att det löser sig på något sätt än ingenting alls.

" - Vi hörs i dagarna"

" - Glöm inte att du lovar att bjuda med mig på allt du vill ha med mig på. Du vet om att jag bara kan behöva en push för att komma ditåt".

"Jag lovar".

 

En vecka passerar och samtalet kommer aldrig. De resterande fem dagarna passerar också. Varje dag söker jag hans ansikte och undrar om nästa ringsignal ska vara hans. Inuti bröstet har känslorna av övergivnad börjat riva men jag trycker ner dem som att de vore eld i gyttja. Känslan av panik stiger och jag släcker återigen min egen gnista. Det finns ingen chans att han som är så god mot alla skulle vara annat mot mig. Att han som konstant tände hoppet inte skulle leva upp till det.

 

Tystnaden fortsätter tillsammans med dagarna. Hans facebook uppdateras. Instagram likaså. Han delar med sig av budskap som verkar gälla för alla andra än mig och jag sätter frågetecken i mitt eget huvud.

När min födelsedag anländer försöker jag att inte visuelisera upp för stora förhoppningar, men jag är övertygad om att världens meddelande väntar. Det är inte förrän när dagen nästan passerat som jag inser att inte ens då - så ger han mig annat än tystnad.

Jag ser mig i spegeln och försöker kommunicera med reflektionen jag har framför mig. Vad i hela fridens namn får en kille som han att behandla mig som att jag är totalt ovärdig, efter allt han sagt och delat? Vad får honom att lämna mig svarslös, övergiven och ofärdig?

Känslorna äter upp mig inifrån och jag känner dvalan ta över mig inifrån. Det är som en distinkt dimma som tar över och en hinna som sätter sig som ett lager för att skydda resten av ens inre från känslor. Jag kan inte längre se i klarhet. Omgivningen är dimmig, känslorna diffusa och mitt inre oklart. Mina vänner lyfter mitt liv, min vardag och alla andra dagar som väntar sig komma. De överraskar på min födelsedag - och mitt hjärta står stilla. Jag blir överraskad med hotell och middag och den ena vännen efter den andra dyker upp och vi har en helt enastående kväll att vänta. Jag inser att det förmodligen är en av de bästa jag får chansen att uppleva - och det känns som att jag stod bredvid för att observera. "Du var bara lite taggad och disträ" säger en av dem dagen efter.

"Lite" tänkte jag för mig själv. Jag är inte bara lite disträ. Jag är utmattad. Jag är totalt frånkopplad. Jag ser på livet framför mig och inser att jag inte är närvarande i så mycket jag annars hade älskat. Jag gav inte bara honom min tid, mitt hem och mitt inre - jag gav honom min utstrålning, mitt nuvarande och allt jag byggt upp för att vara.Och ju mer jag gjorde för att bli starkare - desto mer kom jag närmare till att kollapsa.

"- Det är inte ditt jobb att bära upp något som han tog sönder".

Matthew Hussey upprepar sin mening för säkert 30:e gången på ett par dagar. Varje morgon försöker jag övertyga mig själv om det jag redan vet och försöker lägga på lager inom mig.Jag inser att för att jag ska kunna börja bygga på detta - så måste jag ta tillbaka makten i det hela. Inte för att jag ens vet om jag kan. Att bli ghostad - utsatt och bortglömd av någon man gillat är inget som känns möjligt att återhämta värdet ifrån, men i ett tappert försök till att lyckas går jag snabbt in för att radera hans sociala medier. Jag raderar utan att tänka och försöker överväga om jag ska göra alla delar samtidigt eller ta en grej i taget - lite som ett plåster åt gången. Det var inte förrän ett par dagar senare - när jag insåg att han inte ens märkte min frånvaro - som jag insåg att jag skulle rivit av alla plåstrena samtidigt. Jag skickar ett sms som ett sista avslut för min egen ro's skull och önskar honom väl innan jag avslutar min sista kontakt med honom någonsin.

Långt inombords känner jag mig lugn. Varm. I balans.

Det tar inte lång tid förrän han raderat det sista han har av mig på sociala medier heller. Inte ens i det där smset fick jag ett svar. Inte ens i välmening. Jag halvlog för mig själv.Tänk vad sorgligt. Att killen som behandlar resten av världen med vänlighet och omtanke. Kärlek och godhet. Killlen som själv blivit sårad och utsatt.. Inte ens kunde önska mig detsamma. Tänk att han skulle utsätta mig  - "en av de godaste han vet" - på ett så ovärdigt och icke gott sätt.

Ja. Vilken förlust han skulle komma att göra. För väljer man bort mig såhär så är det något han i sig själv kommer ha svårare för att förlåta i slutändan.

Jag kommer i ärlighetens namn sakna honom. Jag kommer i ärlighetens namn alltid att undra hur mycket vi hade kunnat skratta. Hur mycket vi hade kunnat prata om. Hur mycket vi hade kunnat dela. Jag tror ärligt talat att han är en människa jag hade kunnat älska, gammal,grå och för jävlig.. Oavsett titel i livet. Och istället är det ännu en människa jag måste vara utan. Jag undrar vad anledningen är. Vad dessa konstanta läromästare är till för. Någonstans måste det vara slut på livets läxor. Jag fattar att man har mycket att lära, men .. Kan man åtminstone få en paus däremellan?

Jag hoppas du tar hand om dig och att du mår väl.. och att livet någonstans ger tillbaka för allt både du och jag försöker göra för att ge världen allt den förtjänar.

 

Hon sipprar på kaffet och känner hur värmen sprider sig utmed själen. Morgonen är för en gångs skull lite molnig och solen visar tacksamt nog lite frånvaro medan värmen hänger kvar. Hon behöver tiden till att vara inomhus och göra ingenting. Varje dag har det gått i ett och de konstanta försöken i att distrahera huvudet från vad hon inte kan göra någonting åt har gjort veckodagarna lite extra långa. Idag lyckades hon få ro på det enda sättet hon kan - med kroppen i havet och huvudet under vattenutan medan andetagen fyller lungorna. Det finns ingenting mer lugnande för kropp, sinne och själ som att få njuta av havet på dess varmaste dagar. Nu är hon mör och huvudet tungt. Hon hade behövt gråta. Det är inte så att hon inte försökt, men varenda känsla har legat gömd bakom en vägg som inte gått att rubba - kanske för att det känns som att om hon tillkännager den så kommer hon inse att det kommer bli jobbigare för henne än vad det blivit än.

Det är fem dagar sedan de pratade sist och hon vet inte om han på något sätt bryr sig. Om och om igen gör konversationerna om i huvudet och hon försöker greppa vid minsta lilla som går att finna. Till viss del vet hon att så fort hon hör hans röst, ser hans ansikte eller känner av hans energi så har hon full tillit till vad de är igen. Hon har aldrig upplevt något liknande. Det är precis som att han satte sig in i hennes liv och gav klarhet i allt och ingenting har någonsin känts så normalt. Samtidigt har ingenting varit mer skrämmande och ingenting mer obekant. Det enda hon någonsin har vetat är hur man går in i relationer med killar som inte vill gå fram och där känslor inte varit en delaktighet i allt. Nu är känslorna på insidan, utsidan och någonstans mitt emellan och hon vill ingenting annat än att göra allt av det. Jobbigt då att han satte stopp för det. Han som ville gå all in. Som såg på henne på ett sätt som fick henne att tappa bort sig i meningen. Han som hon hela tiden vill hålla om och känna doften av. Vars hand hörde ihop så fint med hans. Vars konversationer aldrig hade ett stopp från när de startade. Han som var lika mycket för mycket som hon. Tills det blev för mycket för han. Tills han blev livrädd för allt vi är och som varken överger det eller agerar på det. Och nu står vi och stampar på oklar mark. Den enda marken jag inte vill vara på med honom. Fem dagar har passerat och jag har inte hört ett ljud av honom. Jag accepterar och respekterar till fullo att hans liv har annat. Men det är så jobbigt i slutändan, för varje dag längtar jag efter att han ska få bli del av mina dagar. Så nu får tystnaden gärna komma till ända. Jag måste få veta. Är kärleken äntligen menad att få hända?

Sophie's fnitter sprider sig som en melodi i luften och hon kramar sin dotters hand lite extra.  Doften av sand når henne och hon tar ett djupt andetag för att få in den bekanta doften. På så många vis så känns det som att komma hem varenda gång man tar sig upp för den lilla kullen för att sedan mötas av kritvit sand och ett kristallklart hav. Hon ler varmt för sig själv och känner hur lugnet återigen sprider sig inombords.

- Mamma, mamma! ropar Sophie och pekar på hunden som springer längs med strandkanten.

- Gå du, säger hon och släpper sin dotters hand.

Sophie rusar snabbt iväg men stannar halvvägs till för att ta av sig skorna. Hon skrattar och slänger dem slarvigt åt mitt håll.

- Unge, fnittrar hon för sig själv.

Hon ser på när Sophie springer längs med strandkanten i tappra försök att leka med hunden som nu hoppar mellan hennes ben. 

- Ta det försiktigt, ropar hon svagt. Du kommer bli blöt.

Vågorna når gott och väl upp till Sophie's knän när de når land och hon plaskar förtjust.

- Såja.. skrattar hon frustrerat. 

Längs med stranden har folk börjat ta sig ned för dagen. Sommaren är ovanligt tidig och det varierande mellan regniga dagar och sol börjar se sitt slut. Det här är oavsett årstid hennes favoritställe. Ingenting är mer läkande för henne än att få sitta i ett med vågorna. Det är något speciellt med havets förmågor. Det är som att i varje våg ut tas det lite negativ energi och i varje våg som kommer in lämnas ny energi. Hon har suttit här i alla möjliga väder. Regn, storm och sol. Den senaste promenaden hon tog var innerligt den bästa hon varit med om. 

Himlen hade i början av kvällen varit brinnande röd och övergått i orange och svagt rosa när hon nått stranden. När hon gått en stund och nått bryggan sitter hon och fokuserar på det glasklara havet och färgspelet på himlen som passerar sig. I nästa sekund slår vågorna mot kanten och varma vindar tar fart tillsammans med nätta regndroppar. Det var inte förrän hon vände sig om en stund senare för att se en helt genomgrå himmel bakom sig - och en jätte regnbåge som lyste upp mörkret med all sin färg. Hon minns att hon kvävde ut ett glädjetjut av det som pågick framför henne och att hon lovade sig själv att föreviga den bild som var framför henne. Magi. På ena sidan pågår en solnedgång fylld i sina mest pragmatiska färger och på andra sidan kom mörkret och på vägen enades dem i ett. Lite som livet. Det går upp och ned och är både ljust och mörkt och tillsammans kan det skapa något magiskt. 

Det hade gått lite över ett år sedan Richard's död och Angela hade på något sätt hela tiden behållt fotfästet.

De säger att sorg tar tid och trots att hon är förberedd på att de ska komma i vågor så har det på många vis gått bättre än väntat ändå. Hon vet inte om det beror på att hon kanske inte till fullo inser att han aldrig kommer komma hem igen. Istället är det fortfarande som under hans turer - han kommer trots allt tillbaka. 

Det är oftast inte henne själv det är jobbigast för. Det är reaktionerna på medmänniskorna hon möter. Häromdagen hade Sophie mött en av sina kamrater från förskolan på sommaravslutningen och då kamraten nyss förlorat sin mormor i cancer pratade barnen obekymrat om deras bortgång och att de egentligen skulle varit här, men att de inte kunde på samma vis.  

Sophie så kvickt och lättsamt som alltid, sa så berörande "Min pappa är också död. Han sitter på ett av molnen och tittar på oss idag. Vilket tror du han sitter på?" 

Medan de båda barnen börjat titta upp så tog resterande föräldrar något så när förskräckta andetag i en reaktion på det berörande talesättet. Sympatiblickarna tar nästan aldrig slut. 

Inte för att man inte uppskattar dem, men för att de tillslut är allt folk verkar se hos en.

Alla förutom en. 

 

Angela hade inte hört av Dale på veckor. Tystnaden från honom kunde nästan påverka henne mer än tystnaden från RIchard och på många sätt kunde det irritera henne. Hon gjorde allt hon kunde för att skaka av sig känslorna det skapade inom henne, men det gick inte. Hon såg på klockan och undrade vart han befann sig nu. Vad han gjorde och hur han mådde. Och varför han bara inte svarade henne. Hon visste att han brydde sig. Det var det tydligaste i världen. Men han blev alltid onåbar och det var precis som att när han hade kommit som närmast var han tvungen att ta sig ännu längre bort. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi förmå sig att förstå, hur något som var så lätt för henne, var så svårt för honom. 

 

Jag har suttit här i snart tre timmar och ändå känns det som att tiden har stått stilla. Himlen har varierat mellan blått och grått och solens strålar har till och med försökt tvinga sig igenom. Oväntat nog hamnade jag på det enda cafeet jag inte besökt sedan jag slutade jobba här för två år sedan. Espresso House är oväntat folktomt och jag sitter med ryggen mot gallerians vägar och ser ut mot parkeringen. Det är inte den vackraste synen ifråga, men det är det närmsta i natur och internet jag kan komma. Jag kommer inte ihåg senast jag var inne på denna sidan. Jag skulle inte ens skriva, det var inte därför jag kom hit. Det var meningen att jag skulle studera teori och fokusera ordentligt. Istället förde musiken och känslorna in mig på det vita välbekanta planket och allt är precis som igår. Fingrarna rinner som en musikers fingrar över ett piano. Jag är lugn och säker och kan känna kroppen fyllas av färger inombords, likt ett vitt papper som en konstnär målar på. Kroppen återhämtar känslan den inte känt vid på en väldigt lång tid - konstnärligheten i skapandet. Jag är lite självbelåten över hur välbekant detta känns och att jag har det kvar någonstans inombords. Känslorna lättar snabbt i takt med känslorna som dansar genom kroppen - det här är frihet för mig. Samma frihet jag upplever när jag ligger i havet. Det är ingenting som ger mig samma ro som den tystnaden, den lättnaden och all den insikten som jag får där - och här. Det har gått månader. År. Jag har inte uttryckt mig här - trots alla de äventyr, magiska äventyr och stunder som tagit mitt liv med storm. För ett par månader sedan satt jag på regligen av Johans båt med komplett blankt hav under mina fötter, med en solnedgång vars färger är obeskrivliga och känslan av fullkomlighet och ro var i ett. Jag var lyckligt lottad som hade en vän med båt, som fick ta mig tillbaka till havet - ett ställe jag tveklöst levt ett andra liv i. Och jag var lyckligt lottad med vänner att spendera livet med. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har haft det bästa året i mitt liv. Den ena dagen bättre än den andra. Sommaren har varit oklanderlig, magisk och jag har fått allt jag önskar. Mitt hem har varit en öppen dörr där människor funnit en trygg plats, glädje och gemenskap. Jag har fått vänner som blivit familj. Min dröm blev sann. Jag tog tillbaka min barndom - och jag tog även tillbaka platsen av den far jag i så många år känt mig försummad av. Jag trodde nog aldrig att vi skulle hamna här - han och jag. Jag har alltid trott att vi ska vara varandras bästa vänner och att vår infekterade, känslofyllda storm av relation skulle landa i ett blankt hav. Istället är det oupplöst - dimmigt och någonstans slutade jag simma mot det och vände mot den klara stranden som gav mig klarhet och trygghet. Nu är vår relation varken. Inte infekterad och inte färdig. I decennier har människor sagt att vår relation inte är min att laga. I år har människor sagt åt mig att klippa och sluta må så dåligt av all den kärleken jag känner för min far. Och den kommer jag aldrig sluta känna. Men det är inte förrän jag kommer ifrån honom i en längre tid som jag inser det på egen hand - min självsäkerhet kommer när han inte är nära. Det infekterade i det känslomässiga är som bortblåst när vi inte har kontakt. Jag hinner landa i mig själv och inse hur mycket av en solstråle jag är och kan vara - och det är inte förrän han ibland kommer nära som jag känner de moln han försöker föra nära. Jag har lyckats blockera. Men jag tycker det är en oerhörd sorg, att vår relation inte kan vara mer. Att han inte kan ta sitt ansvar och någonstans inse vilken skyldighet han har som pappa - och att problemen som ligger i honom över vår relation måste sluta ligga och klämma så att vi kan få den relationen jag vet att vi kan ha. - Den jag har fått känna och uppleva vid ett handfull tillfällen i mitt liv. Han är min bästa vän och en av mina mest älskade delar i livet - och det finns inte någon annan jag skulle vilja uppleva saker med än han. Min första stora kärlek. Men jag släppte ansvaret - jag insåg att det inte var min kamp att utföra eller vinna. Det är hans. Det är inte förrän då vi äntligen kommer att komma nära.

 

Med min insikt gällande pappa är det mycket jag har lyckats överkomma. Min insikt till min destruktiva relation till killar har delvis lättat. - Det är inte alltid och det är inte utan motgångar, men det är åtminstone framsteg i denna del vi kallar livet. Innan kunde jag prata med en kille i tre veckor och bli beroende. Jag kunde i min naitivetet tro att killen vars bemötande jag lyckats finna, skulle bli en del av hans värld utan konstigheter . - Alla söker väl kärlek i de de dejtar? Haha, ack. Åh, naiva lilla flicka. Beroende på min brist av förhållande skulle jag alltid komma att söka kärlek i det jag hittar. Jag sökte det i Jonathan, övertygad om att hur vi upplevde livet ihopa var menat för själsfränder. Det jag lärt mig nu är att han kanske är min själsfrände, men på den vänskapliga nivån. Jag tror inte jag har helt klart för mig vad kärlek är och fäster mig gärna vid tanken av den. Där har Rasmus varit "hjälpreda" i min senaste utveckling. Rasmus har till skillnad från de andra aldrig gett mig löften han inte kan hålla. han har aldrig lovat mig kärlek, blommor och ett liv tillsammans. Han har varit tydlig med vilken form av relation han är redo att utveckla. Hans formuleringar har inte sagt att han inte vill ha mig delaktig, men inte heller inriktat på vart vår relation kan leda. Till viss del kan det vara superförvirrande och kanske inte något som alla klarar av - men för mig är det outforskad mark. Behövde jag själv ett förhållande? Är jag nöjd med att ha någon nära som ger en viss sorts kontakt med en människa som åtminstone är genuin? Så länge avsikterna inte var dåliga och en gemytlig lojalitet outtalad finns där, kanske det är vad jag behöver. Jag har trots allt aldrig begärt eller önskat en etikett av någon jag träffar. Jag tror den svåraste omställning för mitt innersta är att inte ingå med målet av att falla för honom. Det omöjliga i min värld är att träffa någon utan att bry sig mer än vad man ska. Och trots hans ärlighet har mina känslor tagit sig genom en del av sprickorna och försökt ta grepp om det de kan finna. Men till skillnad från innan - så har jag hunnit landa innan jag svävar iväg. Jag har lyckats med att inte bli beroende och för känslomässigt involverad, eftersom han är världsklass på att hålla mig utesluten på alla sätt han kan. Det som förvånar mig mest kring Rasmus är att han egentligen är motsatsen till allt jag någonsin önskat mig eller varit intresserad av. Vi har så lite gemensamt. Men jag kommer inte ihåg senast jag kunde vara mig själv såhär mycket med en människa. Jag är lika bekväm i hans närhet som jag är när mina bästa vänner är nära. Jag är lika trygg utanför hans famn som i den. Han har inte fått min osäkerhet att äta upp mig inifrån. Jag skulle snarare säga att jag aldrig varit mer avslappnad. Jag minns inte heller senast jag var såhär attraherad till både det mentala och fysiska. När rasmus lägger ett finger på mig reagerar hela min kropp med en sensuell våg av intensitet. Nästan som en stöt som långsamt tar sig genom kroppen. När hans läppar når mina tar det sekunder innan hela min kropp vacklar och min inre gudinna ger ett enda stort leende. Jag är trygg, självsäker, medveten och avslappnad på ett sätt jag inte vet att jag varit innan. Det som gör honom viktig för mig.. Är inte den fysiska bilden. Inte attraktionen. Det är konversationerna vi kan ha. Vissa dagar flyter det på som att vi inte pratat på veckor och ibland kan det komma ut allt mellan himmel och jord. Men.. Det är lite som han kan säga "Vi hann ändå med det viktigaste - att få prata med varandra". Att hans perspektiv tyder på att han finner lika mycket ur våra konversationer som jag, visar att det är är mycket genuint hos honom att hämta. Jag tror att vi har en viss likhet när det kommer till känslor. Han är mästare på att inte hålla en nära - men han analyserar och dividerar mer än vad någon anar. Jag vet varför han är så försiktig som han är - för samma anledning som jag - där är förflutet som har gjort skada. Jag vet också att han är som han är för att han vet att han just nu inte har plats för den form av relation jag önskar. Där så mycket i denna relationen som fattas och det är delvis pågrund av detta. Han vill inte göra det till ett förhållande. Han är tinderaktiv. Han pratar med andra. Han hör av sig när det passar. Ni hör - det är inte ett helt nytt mönster för de relationer jag haft tidigare och jag borde ha alla anledningar till att vara osäker - skillnaden denna gången är att jag är med på villkoren och att jag faktiskt finner en outtalad respekt av honom och en gemensam nämnare av en viss hum av känslor som vi hyser för varann. Jag tror att jag i detta outforskade område av mig själv har mycket att lära. Jag får lära mig att inte ha så bråttom fram. Att inte bli beroende av den jag träffar. Att inte skapa för höga förväntningar. Att må väl i en relation som inte har några måsten för varandra. Kanske det är som Cassandra säger.. Det kanske är meningen att jag i denna relationen ska lära mig att inte tänka för mycket och våga ta det för vad det är och njuta av det vi kan ge varann så länge det varar. Jag tror att skillnaden oss emellan.. Är att det är mig det kommer bli tufft för när han börjar ta avstånd eller när det blir mer tystnad än annat.. Och det är jag som kommer sörja när han lämnar i slutändan, för han har säkert annat att hämta hos andra. Men kanske är det då jag får lyfta på hakan, gå rak i ryggen och torka tårarna och tänka just det jag försökt känna.. "Det var kul så länge det vara.. och det var helt klart bättre att få ha honom, än att vara utan". Alla kapitel har ju trots allt ett slut.. och en sak kan vi vara säkra på. Vilken jäkla bok jag kommer skriva.. ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Angela lyfter den stora högen av papper och suckar högt. Tänk att det gått så lång tid sedan hon rensade sist. Hon går igenom skattedeklarationer, försäkringar,reklam,lönespecifikationer,dödsbo och kvitton i den stora kartongen. Slänger allt som gått ut genom åren och sparar det nyaste. Hon vet att hennes sådana här dagar egentligen handlar mer om att rensa själen än sitt hem, men det ena utgör på något sätt det andra. Lugnet känns inuti, när det finns omkring henne. När det äntligen börjar komma till sin ordning kommer hon till slutet av högen, där hon ser att de formella papperna övergår till långa texter. Hon stannar för ett ögonblick. Hon vet någonstans inuti vad det är, men det är alltid lika förvånande när hon får upp de långa texterna i händerna. Varje gång får det henne att påminnas om att det faktiskt var verkligt. Ibland går det så lång tid att det känns som att det inte varit en del av hennes liv - och det här får det alltid lika verkligt. Hennes blick kastas mellan raderna och minnena kastas omkring i sammahang med orden. Hon fylls av samma känsla hon känt i alla andra år. Det är inte främmande eller smärtsamt, det är tryggt och familjärt. Hon läser det sista datumet "2015-09-28". Det var senaste gången hon hörde av Dale. Hon känner hur omsorgsfullt han valt orden, hur mjuk klang de har och hur uttrycken är just hans. Hon önskar att hon inte kände en sådan enorm trygghet i det hela, men hennes instinkt kunde inte gå över till annat. Hon vänder papperna upp och ner innan hon återigen lägger de längst ner i lådan, välbevarat men ur sikte. Precis som han. Hon kände hur hennes tankar försökte graspa någonting realistiskt. En förklaring på varför det blev tyst. Hennes eget mående sa till henne att sluta och hjärtat bankade tydligt i bröstet i tecken på att hon skulle släppa det innan smärtan kom ikapp henne. Hon visste någonstans att det var hennes eget fel, att hennes sätt att försöka komma nära - genom att göra det enda hon vet - ge och ge alldeles för mycket, var det som förde honom ur balans. Varje födelsedag och varje jul satt hon med tummen mot månen och ögonen mot stjärnorna i tanken på att hon skulle ha gjort något för honom, men hon visste.. Att ju mer hon försökte nu, desto längre bort skulle han komma. Om det ens gick att komma längre bort än han redan var. Tankarna studsade vid att hon måste sluta bry sig om människor på ett sådant sätt. Hon borde ju veta att han aldrig skulle bry sig likadant. Hur kunde hon ens begära det? Det var det här hon hade kommit till en viss förståelse med. Detsamma gällde varje man hon kom nära nu. Hon skapar förväntning om att alla ska vilja ge tillbaka det hon ger, istället för att ta det som det är och det skrämmer iväg dem varje gång. Hon ler. Richard skrämdes aldrig. Hon glömmer aldrig början på deras relation. Han var så redo och trots alla års väntan på kärlek var hon livrädd när den kom. Medan Richard började prata om att deras hem blev ett backade Angela tio steg. När han väl konfronterade henne om vad problemet var så kunde hon aldrig svara på vad det var - men hon hade alltid varit så jävla bra på att vara ensam. Hur skulle det helt plötsligt vara när någon kommer nära? Blir en del av ens vardag? Det roligaste av allt är att när hon fick panik,var han hel lugn. Han var så säker på detta att han kunde ta ner henne på jorden när hon svajjade iväg och plötsligt så visste hon, att det var honom hon ville vakna bredvid. Det var hans doft hon ville känna mitt i natten, hans händer som skulle finna hennes kropp i mörket och hans läppar som skulle möta hennes varje morgon och varje kväll. Hon kunde nästan känna hans doft när hon satt här, i kvällsmörkret, trots att det gått 7 år sedan han var här. Hon kunde känna hans läppar, underläppen större än den andra, mjukt finna hennes trötta mun i natten och mjukt öppna upp den. Hon njöt varje gång deras tungor naturligt smekte varandras, precis lagom nog för att det skulle skicka en signal till resten av kroppen. Hon kunde fortfarande höra hans andning öka och känna ryggmusklerna under hennes händer medan hans händer sökte hennes kropp medan hennes höfter mötte hans rörelser. Det var något av det bästa hon visste - de gånger han var hemma från sina rundor i Afghanistan väckte deras sexliv allt till liv. Hon älskade att de kunde vara mitt ute i butiken eller på förskolan för att hämta barnen, när han gav henne en enda blick som väckte hennes kropp till liv. Vissa tillfällen kunde hon inte hindra sig själv och trängde in honom på toaletten för att ta ett fast tag om hans byxor och riva av dem för att känna honom hårdna i sina händer medan han fumlade av hennes kläder för att snabbt tränga in i henne. Richard behövde inte röra henne för att hon skulle känna honom. Och det har inte ändrat sig. Hon ler för sig själv. Han hade kunnat sitta till vänster i soffan om henne och beundra henne på avstånd, medan hon sipprade på några klunkar vin och lät romanerna skriva sig själva. Hon skrattar för sig själv. Ibland log hon av att känna hans blick i nacken. Det kändes så galet - så konstigt att tänka tanken på att hon aldrig skulle se honom igen. Hon önskar ibland att hon kunde beskriva känslan hon hade över det - för hon känner sällan sorgen. Hon känner snarare att de kommer ses igen - att livet inte kommer gå utan att det kommer igen. Sophie upprepar fortfarande att hennes pappa fortfarande lever och Angela tror på något sätt att det är så - han är inte med oss, men han dör nog aldrig. Hon hoppades på ett sätt att hon på något sätt skulle komma till ro i sorg, för det kändes inte rätt att inte sörja. Men döden var på något sätt lättare att hantera, än när han var här - då rädslan fanns varje dag över att han skulle sluta existera. Nu har det värsta passerat. Trodde hon iallafall. Dales frånvaro var någonting som skapade en annan form av disträ. Hon visste att han fanns därute, varje dag och gjorde valet att ignorera henne. Vissa dagar passerade hon hans sida av stan och tog sig förbi hans hus. Varje gång var det gardinerna förbidragna eller så var det släckt. Hon funderade allt för ofta på att stanna och knacka på, men hon visste att hon inte var välkommen och rädslan av att knacka på hos någon som inte ville höra av dig var större än resultatet av att faktiskt göra det. Det här var en sådan sak som gjorde henne förvirrad. Hennes relation till Richard var lättsam - kanske för att han släppte in henne på alla sätt som fanns. Det var det enda som skulle hålla dessa veckorna av distans kloka. Dagen hon blev gravid med Andrew skulle han åka på sin första vända och hon visste vad dessa turerna kunde göra med soldaterna. Hon hade sett det i Lindas man som led av svåra splitterskador. Hon hade känt smärtan av det när Johan tog livet av sig. Det var en ständig kamp för de som kom tillbaka. Skillnaden är att dessa männen led av svår PTSD. Richard och Angela kom till bestämmelsen om fullständig exponering och ärlighet. Hon ville veta allt och han skulle bli tvungen att dela med sig av allt. Det kom att bli några av deras mest känslofyllda ögonblick tillsammans.

Första vändan satt de i köket tillsammans, med en vinflaska halvt uppdrucken efter att ha älskat på köksgolvet. Svetten satt fortfarande på fönsterna och han hade brännskador på knäna efter att ha dragit sig för hårt mot golvet medan han tryckte sig i henne. Han klinkade så smidigt med fingrarna över keyborden och tog försiktigt ton.. "Jag har det ganska bra.. Lite ensamt kanske, men man börjar ju bli van.. Jag känner igen folket omkring mig, jag känner inte nån men jag känner dig.. och vem känner dig?"

Det hon älskade med mannen framför henne, var att han på de mest oväntade sätten kunde finna sätt att beröra henne. Med sin skära röst tog han sig hela vägen in i henne hjärta och berörde med alla känslor hon innan inte kunde kommit att känna. Tårarna rann tungt längs med hennes kinder medan han fortsatte att spela. Han övergick till hennes favoritsoundtrack.. The hobbit, titanic, avatar, braveheart.. och hon log medan tårarna rann. Medan mannen hon älskade läkte det inre hon inte visste att hon tagit skada av. Tillslut stannade han upp och efter ett par sekunders tystnad började han.

"Jake och jag var först på plats. Det som är svårt med platser som dessa är att vi aldrig vet vilka vi ska lita på - vår mening är att rädda civila. Barn och kvinnor. Terroristerna har ingen kärlek för civila som försöker utbilda sig eller skaffa vardagsrutiner. De avbryter det så gott de kan - och de som visar sig fela mot deras principer är de som får betala priset." Han andas. "Dessa barnen.. de sätts på självmordsvästar. Som straff gentemot Allah och gentemot IS-ledarna. Detta inför sina mödrar. Och ibland syskon. Papporna är redan avrättade eller en del av IS-terrortorium på annan plats. Vårt jobb är att se till att de skadar så få som möjligt...

 

 

Mitt första barn. Han hade blå tröja. Du vet, ungefär samma färg som Andrew under sin skolavslutning. Lika blå som himlen är en sommardag. Han hade brunt hår. Samma längd som Andrew hade när jag åkte hemifrån. Jag kunde se mig själv pussa hans panna. Det hade lika bra kunnat vara Andrew Angie.

 

Han ser upp på henne nu. Hans ansikte är ansträngt - hans ådror pulserar i hals och panna, men ögonen försökte med rödnad hålla tillbaka tårar.

 

"Han kom mot mig. Mot konvojen. Jag skrek rakt ut att han skulle stanna. Han grät. Han visste att om inte han fortsatte gå så skulle hans ledare sätta en kula i både honom och hans familj. Och han visste att om han fortsatte skulle vi göra det.

 

Ang, han kan inte ha varit äldre än fem.

 

 

 

Jag sköt honom."

 

 

 

Angela blundade hårt medan tårarna fortsatte rinna.

De var tysta i en längre stund.

 

"Jag är ledsen. Jag vill inte göra dig ledsen Angela."

 

"Det.. Det är inte du. Jesus Richard. Hur är det möjligt att monster som de sätts på vår jord, så att du får känna skulden av det?"

 

"Hur kan jag döda barn?"

Angela såg i hans blick att det här var en kamp hon inte kunde vinna. Vilka svar hon än gav honom så skulle det vara någonting som plågar honom som hon inte kan ta bort.

 

"Jag vet att vi inte kan vinna över detta. Det som pågår inombords. Men.. Männen bredvid dig. Männen i din konvoj. Lenny, Jake, Thompson, Cody, Mccormick.. De är din familj,right? Om du föreställer dig våra ansikten på dem - mitt. Sophies. Andrews. Dannys.. Är det lättare att ta det beslutet? För du vet att du alla dagar i veckan inte hade tvekat för vår skull. Du hade alltid räddat oss. Dina män är samma familj som vi. Det är okej att lida över mänskliga liv i detta krig, men du vet att varje lidande har varit nödvändigt - det är rätt val. Krig är krig för att det inte är rättvist, men baby.. Du gör detta för att detta en dag inte ska hända mer. Det hade varit värre om ingen hade gjort någonting åt det" .

 

"Är du redo för mer?"

 

Hon tog hans händer och tystnad omgav dem medan han fortsatte berätta om deras räder - blåsorna på fötterna som uppstod över de evighetslånga milen de fick springa över öknen. Svullnaden som gav sprickor i huden pågrund av värmen. Hur Mccormick föll ihopa med infektion. Hur barn hjälpte dem hitta vatten i en övergiven byggnad. Han beskrev hur han kommer ihåg varje död han var anledningen till.

"Händerna du håller i har bragt liv"

"Richard.."

"Varje gång ett skott har lossats, så måste någon av dina kamrater - som vittnen - konfirmera att skottet du tagit varit dödande. Om inte måste det ske fler. Och varje gång man kommer tillbaka måste du fylla i papper som redogör för hur dödandet går till och "the outcome of the situation that led upon death". Det... Det det är politiken i det hela. Jag dokumenterar för att kunna redogöra för om en död går fel. Och jag hatar det. Pappersarbetet är bara en försäkring för statens skull. Jag gör inte detta kriget för deras skull. Jag gör det för familjerna. För barnen därnere och för er här hemma. Och om vårt krig en dag innebär att krig tar slut för deras skull och att jag skyddar er från det, then so be It. Då skulle jag sätta mitt finger på avtryckaren varje gång. "

"Jag vet. Och jag är med dig i varje skott du avfyrar."

 

Jag såg att han himlade med ögonen, innan han begravnde ansiktet i våra händer. För han vet att hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå vad de går igenom därborta. Hur deras liv ser ut på andra sidan världen. Medan vi dricker våra lattes och köper våra kläder. Men jag visste att jag var menad att förstå det. Att respektera det. Att göra så gott jag kan för att uppskatta de som gör det för oss. Att hur många liv hans händer än tar, så är han aldrig mindre värd för mig. Han blir aldrig ett monster i ögonen av de han älskar och det måste han veta. Jag var skapad för att älska honom, när han inte kunde det själv. Och vår relation var allt den var för att han lät mig ta del av det han inte trodde jag kunde förstå.

 

Hon inser i efterhand hur stark hon blivit av livet med Richard. Hur mycket han gav henne - både genom sin distans och genom sina svårigheter. Han lärde henne hur man skapar ett liv för sig självt tillsammans med andra och han lärde henne hur självständig hon kunde vara i ett delat förhållande. Angelas liv före Richard var fyllt av äventyr,spontanitet och självständighet. Ingen fast mark. En ständig sökan efter mer. Hon älskade att leva livet med det som kom framför henne - men hon hade ingen aning om vart hon hörde hemma. Hon var inställd på att hon skulle leva ett liv utan barn. Utan giftermål. Hon var så säker på det att det blev ett kännetecken bland vuxna hon mötte. "Tjejen som aldrig ville ha barn" - det var nästan tabu att säga. Hennes veranda var alltid fylld av vilsna själar under sommarnätterna och kvällsäventyr med sina killkompisar när tjejerna satt hemma. Hon visste inte annat än livet hon levde för sig själv. Kanske var det därför det var så skrämmande när Richard kom och rörde om i livet. I all planering. När hon fick börja räkna med honom i vardagen. Kanske det var därför Angela fick panik inombords när han stod utanför dörren när hon kom hem. När han helt plötsligt trängde han sig in i en vardag hon inte hade planerat att dela. Som hon inte visste hur man dela. 3 barn senare, giftermål och hus och hem satt Angela plötsligt i en vardag hon aldrig drömt om, men som han lärt henne dela - ett liv hon kunde utforska utan att behöva söka. För när hon fann det hon inte sökte efter - sin familj.. så var hon hemma. Hon fick finna sin egna kapacitet och styrka där hon innan varit svag. Hon hade aldrig klarat av den utmaningen som skulle komma, om det inte vore för hans sätt att bemöta det. Han fick henne att växa. Blomma. Han gav verkligen vatten till det lilla frö hon planterat och hon vet, hur stolt han varit om han satt henne leva. Och hon vet att han aldrig valt att ha henne att leva med, om hon inte varit kapabel till att göra det. Det var hennes största ära. Att få leva upp till att vara mamman till hans barn och frun till sin man. Hon rör lite på läpparna och klappar sig själv på ryggen när hon inser vilket mod hon har. Som tagit sig an det hon var mest rädd för och till och med gör det på egen hand.

- Ibland kan du allt Angieang, säger hon till sig själv.

Och där går tankarna till Dale.

Av det han gett henne chansen att uppleva tycker han är en sådan karaktär, med så mycket ryggrad i det han säger och gör - så varför saknar han så mycket mod? Varför är han rädd över att säga det han egentligen säger med sin tystnad?

I sitt kapitel med Richard har livet inga frågetecken. Hon är fulländad, färdig och har inga frågor kvar. Men när det kommer till hennes livshistoria med Dale är där ingenting annat än frågetecken. Vad var meningen med det här om det skulle lämnas så ouppklarat? Varför skulle han fixa så mycket till henne om han inte ville se henne igen? Varför svara om han egentligen ville avsluta? Varför ge en extra tanke på de speciella dagarna om han ändå tänkte försvinna igen? Vad är det han är så rädd för i slutändan? Gör hon rätt i att sluta hoppas eller ska hon tjata sig till bilderna som aldrig kom?

Hon biter sig i läppen.

- Döden skulle jag allt överleva, men att ha dig levande i livet någonstans skulle bli den största utmaningen.

 

Världen är ett stort ställe att leva på,men du är tillräckligt nära för att vara nåbar.

 

 

 

Det är en ny måndag och jag satt imorse och tänkte på hur sjukt det är, att människan bestämt att det är såhär man ska leva. Ta sig via någon form av fordon till ett jobb, där du spenderar dina dagar för att få in pengarna som ska få resten av dagarna att gå runt. Jag halvfnös åt hur meningslöst det låter - och ser ut. Och jag biter mig själv i tungan varje gång Tony's röst i bakhuvudet säger "Oroa dig inte Anders, Louise kommer ta sig an världen och göra något magnifikt. Hon är för speciell". Jag har fått höra i halva mitt liv att jag är menad för mer. Och en röst inuti mig säger att det är så också. Jag är och kan mycket mer. Och här är jag - påväg till ett jobb som tenderar att vara ett av de mest ordinära. Men jag inser också att jobbet jag har inte är så ordinärt. Om man suttit i många av de fallen vi gjort så hade folk inte haft en aning om hur de skulle hanterat dem. Jag uppfostrar barn. Lär känna dem lika mycket som deras familj. Jag ser deras smärtor, rädslor och glädje. Jag ser deras uppmärksamhetsbehov, aggressionproblem och bekräftelsesökande. Och jag inser att det jag faktiskt gör - gör en helt fantastisk skillnad. Ni vet när en läkare gör en operation, så är det vissa som kommer på sig själva med att stirra på sina händer - i någon form av hänförande - är de tagna av vad deras händer gör på automatik. På samma sätt finner jag mig ibland - jag ser mig själv i en situation med ett barn och när någon av mina kollegor säger "Louise.. Vi har aldrig fått ut detta ur honom innan. Aldrig hört något liknande ens..". Det är då jag frågar mig själv, efter en ny vecka på avdelningen - hur jag, outbildad och otränad - har förmågan att dra ut något i ett inre hos ett barn - och då är det ju inte ens första gången. Att känna en anknytning till någon och få den formen av connection är något av det vackraste och jobbigaste jag varit med om - eftersom jag vet att jag någon dag måste gå därifrån, okapabel till att göra med för den. Jag har redan lämnat en, som tog en stor del av mitt hjärta och nu vet jag att jag snart måste göra det igen. Min oro för någon av dem kommer aldrig försvinna. Jag som inte ens vill bli mamma, hade velat ta dem under mina vingar - för det finns ingenting de förtjänar så mycket som kärlek. Det är exakt detta det går ut på. Kärlek. Att se och höra. Att finnas till. Bekräfta. Ge närhet. Det är allt en enda stor balans och om så många barn fått mer av det, så hade vi vuxna inte varit så fuckt up som vi oftast är. Jag tittar på mitt ordinära jobb, men fylls varje dag av den innerliga värmen när jag hör att jag fått ett barn att skratta så att det kiknar. Jag tittar på mitt ordinära jobb och inser vilken ovärderlig lyx det är att komma på morgonen till famnar som kastar sig i din, med leenden som är glada över att se dig på nytt. Jag inser vilken betydelse det är när någon av barnen säger någonting som gör ont i mig, för det innebär att deras tillit till mig är full. Mitt jobb är inte ordinärt. Min förmåga är inte ordinär. Och jag ser vilken skillnad jag gör. Jag känner den. Jag berör på varje ställe jag kommer till. Jag felar, men läker mer. Och ändå går jag här och undrar - vad är det jag ska göra? Är det min mening att jag ska ta mitt pick och pack och se världen? Bli frilandsjournalist? Ska jag öppna eget? Med vad isåfall? Vad är det meningen att jag ska göra? Efter att ha provat klädesbranschen, förskolebranschen, restaurangbranschen, evenemangbranschen och mycket mer.. så är det ena inte klarare än det andra. Det är här du kommer in. Menad för att guida mig. Med någon form av tecken. Det är här du säger någonting som jag bara känner är "självklart". Men jag saknar din guidning. Din förståelse. Din förmåga. Låt det inte gå till intet.

 

Jag är så rädd att jag sitter där,87 bast och halvglömsk,med ett glas vin i handen - utan att ha skrivit vår bok,utan att ha fått se in i dina fina runda ögon och utan att ha fått veta vad som blivit av denna fantastiska relation. För mig kommer det alltid vara en del av allt. För dig är det det lättaste att vara utan. 

Åh,jag saknar dig så att det känns på alla sätt M. Jag kommer alltid vänta. 

Jag vet att jag inte känner dig längre. Jag vet att jag inte har en aning om du bryr dig alls. Jag vet att det är mycket som ändrat sig och att det kanske inte verkar klokt. Men varenda gång jag tappar hoppet för vad du är för mig så läser jag igenom våra gamla mejl och finner bevis på allt du alltid varit och som vi varit för varandra . Jag läser meddelandet du skickade på Facebook,där hopp är det som återigen för dig till mig. Jag hör känslan i din röst. Jag hittar länkar skickade med låtar som sa mer om oss än vi själva gjorde ibland. Jag hittar texterna utskrivna,tillsammans med korten du skickade med blommorna. Bevisen finns där. De är många och de är alltid lika värdefulla. Någonstans långt inom dig så vet du.. att oavsett hur lång tid som går och oavsett vad som händer..  så vårdar jag dig väl inombords. Att jag alltid håller dig trygg. Det är ingenting som ändrar sig för mig. Och det är det som gör det till det värsta av allt - de gångerna jag tillåter mig själv att känna för den delen är det så mycket verkligare än valet du tar för din frånvaro. Du finns därute och väljer att hålla dig undan. Trots att du gett mig hopp så många gånger,så har jag inte haft någonting att hålla kvar i. Du är lika onåbar som månen och ändå kan jag se den.

Jag vet inte vad jag ska göra med det. Du är som ett hemsökande spöke för mig,levande i verkligheten jag finns i. Det är smärtsamt och ändå det jag längtar mest i världen efter.  Längtar efter att dela allt med. Så mycket av livet du hade älskat att få höra om. Så mycket jag hade velat höra. Så annorlunda jag gjort allt och så likt allt ändå hade varit. 

Herregud. Jag kommer aldrig sluta längta efter dig. Jag kommer aldrig glömma dig.

Jag går sönder av att vara utan dig,och har dig ändå alltid med mig.

Hoppas allt är väl och att du tar hand om dig.

Alltid här.

L. 

 Klockan är 21.22 och jag står på min egna "spot" inne i centrum och tar min dagliga bild. Den är vacker, fylld med färg och solen lyser som det starkaste klotet det är. Men när jag blundar är det starka ljuset en varm smekning på ansiktet. Havets bris är ljummen och värmen påkännelig.Jag står där. I centrum av Höllviken och centrum av mitt inre. I händelsernas och välmåendets center samtidigt. Mina sekunder av paus i verkligheten, där perspektivet alltid blir vackert. Jag hinner inte mer än och pausa i ett par sekunder förrän jag hör mitt namn. Människorna från andra sidan vägen har fångat min dagliga rutin och de ropar högljutt för att få min uppmärksamhet. När jag ser att det är människor jag inte brukar prata med, gamla bekantas föräldrar, så lyser jag upp. De omfamnar mig, klappar mig på kinden och tittar på mig med vänliga,mjuka ögon när de upprepade gånger säger "Alltså vackra, underbara Louise.Man kan enbart le av att se dig.Se de ögonen och se det ansiktet. Finaste tjejen". Mitt inre fylls, som ett glas med vatten och jag överröses av kärlek. Det är helt otroligt vad mycket det kan göra, att känna sig sedd av människor. Oväntade människor. Vi skrattar, ler och småskrattar och kramas tills jag fortsätter min promenad längs med byn. Där fortsätter det. På andra sidan staketet i byn står en av mina vänner och sträcker sina händer mot mig och omfamnar mig i omtanke. Shakespeare är fyllt med människor som hälsar från olika håll och kanter. Personalen skämtar, servitören lägger sig hand på mig av vänlighet och jag känner hur jag lyser där och då. Min utstrålning framkallas av alla de som ser mig och jag går som på moln. Jag blundar och stannar för ett ögonblick upp i min tacksamhet och tar in känslan av att vara sedd och älskad, som jag är. Det finns inget finare än människor som ser vem man är. Kvällen är fortfarande ung och när jag ser mina vänner gå längs med solnedgångensfärger över gatan samtidigt som jag beundrar pubarnas fyllda uteplatser, de vackra färgerna som reflekterar sig i byggnaderna och känslan av värmen i luften så känns det som utomlands. Vi frossar i det. Hur bra vi har det. Hur bra vi mår. Hur mycket så lite kan göra. Vi skålar, kramas, sprider ut oss och kompletterar varandras olikheter. Det fina med spontana utekvällar. Det slutar aldrig kännas bra.

 

Förrän jag för första gången, förmodligen någonsin, sitter där och känner mig själv dämpas.Energin försvinner. Jag har inte ens ork nog att försöka. Människor märker att jag är distraherad och det är som att ju mer de märker,desto mer stänger jag av. Jag hade i detta läget hellre gått hem och lagt mig i en trygg famn och bara stannat där. I samma ögonblick kommer Denise och ger mig den kramen som trycker ihop de delar som håller på att falla samman. För ett ögonblick plåstras jag om och känner att jag får syre i den energi som tagits bort.Tänk att en så liten gest kan göra så mycket.

 

Någonstans under kvällen plingar telefonen och i mängden notiser och sms, så vet jag med hela min instinkt att det jag ska få läsa inte är från de jag har omkring mig. Jag vet av ren instinkt vem det är och ler redan innan jag öppnat upp appen. Den lilla rutan lyser upp och jag ler. Där är han. Som en litet meddelande i en vardag gör han min dag varje dag och den lilla gesten av hans vänliga ord, gör allt för att jag ska må lite bättre under dagen. Hans små meddelanden får mycket av min tid att kännas mindre ensam. Våra konversationer skapar så mycket omtanke, glädjande tankar och en lättnad av det objektiva, samtidigt som vi har förmågan att röra vid varandra i en verklighet där vi är främlingar. Det är något fint, att beröras av en människa du inte riktigt känner, trots att det känns som att man kan få se mer av någons inre genom det. Det är ingen hemlighet att detta påminner om någon jag kände mycket väl. En människa jag också har haft möjligheten att röra vid i en verklighet där vi är främlingar, men närmast vänner trots det. De påminner mycket om varandra och en del av mig har flera gånger gått igenom i huvudet hur han hade reagerat om jag berättat om denna nya människan, som har mer likheter med honom än han kan ana. Namnet på hans käresta, åldern, uttrycken, utseendet. Det är lite skrämmande ,att jag på en anonymsida skulle finna en människa att beröras av, med så mycket av hans likheter. Trots det känner jag inte alls att jag ersätter honom, för han berör mig på ett annat sätt. Han är också nåbar. Varje morgon på samma ställe ler vi främlingar åt varandra. Varje match söker vi efter varandras blickar trots att vi inte gör något åt det. Vi passerar varandra  i verkligheten och önskar varandra gott på avstånd. Det är fint ändå. Denna delen av mig är en del jag beundrar mest, för hur många har möjligheten att uppleva detta? Det är precis som att dessa människor skapar mer färg än du annars ser. Som att känslan av det som skrivs, skapar mer känsla än vad som alltid syns. Det är något väldigt fint med det hela. Men det är också en väldig sorg att det inte blir mer än så. En sorg att det kan bli som det blev för mig och Han. Min Magiker. Där man förlorar någon på ett sätt som blir påtagligt, för det är varken döden eller valt. Det skapar förvirring. Varför ska man beröras så djupt inpå livet av en människa som ändå inte ska ta del av det? Varför ska man lida i resten av livet för någon som inte lider för dig?  Jag är alltid mer förberedd på att det är så det ska bli. Nästan inställd. Den delen kommer nog alltid stå i vägen. Övergivnadsissues. Det är inga små problem det där. Det kanske tar en livstid att leva med, men för tillfället är jag bara tacksam för tiden jag har. För dessa morgonögonblicken, för när den färgglada rutan lyser, för de små meddelandena, för vänskapen, för omtanken, för vetskapen om att mitt liv rörts vid och formats av så väldigt speciella människor. Stänger jag mina ögon här och nu så känner jag för första gången på en väldigt lång tid, att jag är tacksam för allt här och nu. Så ibland måste man stänga ute det yttre och känna på det inre. Låt alltid det inre guida dig.

 

God natt bloggen. Så spännande det ska bli att få komma tillbaka.

Nu sker det.

 

Nu tas du bort. Med allt du är och har.

 

Tack för allt!

Jag har många gånger talat om för er att jag känner mig annorlunda i världen, att jag inte passat in i min omgivning och att ingen riktigt förstått mig. Jag har antingen känt alldeles för mycket eller ingenting alls.. Jag anses vara väldigt konstig i mångas ögon och för mig är det en komplimang att vara annorlunda. Jag blir frustrerad över småsaker - som att inte klara av en uppgift eller någonting liknande(precis som hon inte klarar av en slips.. vilket jag inte heller gör för den delen).. och ibland är allt som behövs att man träffar någon som är lika annorlunda som du, lika fuckt up i huvudet och varit med om lika mycket känslomässigt för att denne ska förstå en. Just där är jag nu i livet. Just därför passar denna filmen så bra. Just därför gillar jag den. Hur två främlingar kan förstå varandra på ett bättre sätt än andra. Hur två människor kan läka.

 

Jag har länge undrat vad denne nya människa ska lära mig - men jag inser nu att denne människan pushat mig till att göra mer, bli bättre, tro på mig själv och må bra som jag är. Jag har också insett att jag tagit fram mina tuffare sidor och människor börjar äntligen se en tjej med lite stake. Jag kan vara snäll och ge allt till dem jag älskar, men jag kan också vara jävligt tuff om det behövs..  och jag har också lärt mig att inte leta efter kärlek - det kommer när man behöver det. Och med andra ord.. Så är jag mer stabil än jag varit någon gång i mitt liv.

 

Och på ett bra sätt visar en film som Silver Linings Playbook hur det kan göras. En charmig, för vissa lite halvtradig film, men för mig lite sådär upplyftande - lite halvroliga stunder och lite halvkänsla stunder. En bra blandning av vad en verklighet kan vara - men mest av allt visar den på ett ärligt sätt hur en människa egentligen är, tänker och vad dem känner.

 

En mysig söndagsfilm helt enkelt!

Medan vi slog oss ned på ett halvavskärmat cafe kändes dagen varm. Solen lös och folk satt ute i sina bara tröjor och en halsduk, men vinden slog hårt emot oss och flera gånger fick man rätta till håret för att kunna se ordentligt.

 

En man satt med sin partner bredvid oss och jag kunde svagt höra hur de nynnade på en opera, medan tjejerna bakom fnittrade intresserat åt varandra. Hunden i famnen såg nästan plågad ut i sin utstyrsel och lade huvudet på bordet i syfte av uttråkning. På olika håll och kanter satt människor här för en anledning  - vissa kanske bara för att slappna av en solig dag,som den äldre mannen bredvid oss som långsamt rökte på sin cigarr.. eller tjejerna som diskuterade sitt livs bästa och värsta stunder.. eller kanske som vi, som satte oss ner för att återigen dvälla i våra problem.

 

Cigarettpaketet låg i den centraladelen av bordet - bara för att påpeka den enorma ångest som låg på våra axlar. Kaffet var där som en påminnelse om extra energi och våra enorma suckar var ett bevis på att det skulle bli ett långt samtal för oss båda två att ta.

 

Medan Sandras röda hår lös i solen började hennes röda läppar röra sig. Hon började prata om samma situation som min, där relationen påbörjats med närhet och fysisk attraktion. Där skratt och värme tagit sig in i ögonblicken och gjort tillfällena bättre än hon räknat med. Hon beskrev killen som hoppat på tåget i hennes liv och likt min,hade han inte enbart hoppat på tåget, utan han hade charmat varenda jävla person ombord och lyckats slå ner alla käglor av tvivel. Är det någonting vi lärt oss efter alla år av ensamhet så är det att vara starka, ha karaktär och att må bra. Vi är så pass självständiga att vi inte låter oss påverkas i första hand - varken av tjejer, vänner eller killar. Men vid något tillfälle så möter alla den där killen som tar sig in i huvudet på en - han som är komplett medveten om vad han gör och väljer när han vill göra det. Han som har lite extra spänning - men vars goda sidor fortfarande lyser igenom. Och när han väl tagit sig ur huvudet, så spelar det ingen roll vad som händer i kroppen, för hur mycket man än vill så kan man inte riktigt vända ryggen till och gå därifrån - vilket är just det man egentligen borde.        I ren förtvivlan diskuterar vi situationer, ögonblick, telefonsamtal och sms. Desperata, lustfyllda och glädjerusande ögonblick som bägge två njutit av - även passionsfyllda diskussioner eller små bitska samtal som visar just hur intensiv relationen egentligen är.. och vad som än hänt, så har man ändå hittat en väg tillbaka. Och hela tiden undrar man vad det är man håller på med. När man gick in i denna relationen fanns inga förhoppningar, inga känslor och inga måsten - men plötsligt fanns det där. Dilemmat. "Har jag börjat bry mig? Kommer han kunna såra mig? Vill jag att han ska kunna  ? Har jag fått känslor för honom eller är det kanske så att jag är desperat efter närhet och tror att hans kropp är kärleken jag söker ?"   Hela tiden tankar som försöker skapa ett hopp i en hopplös situation. Vid något tillfälle är reglerna tydliga - inga känslor och ingenting personligt, bara fysiskt närhet, bara kropp och lust. Inte själ. Men när  går man egentligen med på en sådan situation? Finns det någon som kan ge sig själv till någon utan att verkligen känna att man inte ger en del av sin själ då?

 

Medan vi fortsatte prata om detta så försökte jag se mig omkring efter tecken - tecken som sa att vi pratade om rätt saker, eller att svaret finns framför mig eller kanske att jag borde öppna ögonen. Men ingenting. Visserligen är det svårt att leta efter tecken när man inte vet vilka det är.

 

När vi väl talat oss igenom våra hopplösa situationer och är mitt i kavakaderna så är svaret självklart. Vi kommer inte att gå härifrån och ändra på någonting som är. Och det gör oss ännu mer hopplösa, desperata och naiva. För frågan är vad vi accepterar som svar?

 

Vill vi ändra på den enda regeln båda kommit överens om? Vill jag bli involverad? Tycker jag verkligen om honom eller.. är det kanske så att man njuter så pass mycket av närheten att man inbillar sig annat? Eller är jag så pass desperat att jag enbart behöver närhet? När blev jag så pass lite för mig själv att jag går med på att bli utnyttjad? Gör jag detta för honom eller mig ? Är det så att man kanske trodde man ville ha något och insåg att man inte ville ha det när man fått det? Eller hoppas man att man någonstans förstår att man förtjänar mer än vad han är villig och ge? Eller hoppas man att han är villig att ge mer än han säger att han klarar?

 

 

Ju mer vi funderade på det, ju mindre kloka blev vi.

 

Och för ju mer tid som går, verkar vi förlora mer av vår klokhet, styrka och karaktär.

 

När blev det så svårt att hitta ärlighet i en relation?