Time
1kommentarer
"Ibland önskar jag att jag kunnat förstå. "
"Förstå vad?"
"Förstå hur du klarar att hålla dig borta så länge."
Han satt tyst och tog in mina ord. Kvällen var fortfarande varm. Himlen må vara svart och månen må sitta längst upp på himlen, men sommaren var påväg in och för ett ögonblick funderade jag på vilka äventyr som väntade. Oavsett vad jag föreställde mig - så visste jag att det aldrig blir som man tror.
"För mig.. så är det som att öppna en bok och lägga den ifrån sig efter att man läst ett kapitel. Jag klarar inte av att vänta ens ett par dagar när jag väl börjat.. Men du.. Du hade säkert kunna låta månader passera, innan du läser nästa för att sedan lägga den ifrån dig igen.. och där emellan läser du säkert dussintals tidningar".
Han skrattade åt mitt påstående.
"Du vet att jag gillar att läsa va?"
"Mm.."
Jag visste att det var mer än ett påstående. Jag känner honom, mer än någon annan. Men det verkade som en bra jämförelse för oss -- han fanns där helt plötsligt, som kapitel av ens liv. Och varenda gång tog det stopp efter en tid. Försvann som att han enbart varit en skepnad som rört vid ens liv.
Men när jag såg åt sidan så satt han där. Jag log åt honom, lite mjukt. När jag såg på honom kände jag hur hjärtat värmdes.Jag kunde se på honom att det inte var lätt och jag hade vetat det hela tiden. Jag kände mig hemsk som ens drog upp det. Men en del av mig kunde inte ens hindra sig. Jag ville ha svar. För mig var så många dagar en plåga. Dem kvällarna hjärtat brast och man lade sig med det falska hoppet om att morgondagen kan vara den dagen han finns igen. Eller den dagen du iallafall får ett tecken av honom. Flera gånger vaknade man lika tjock i halsen och gråten på lut. Vissa dagar var förödelsen så stor, och hans tystnad så hög.. att jag inte ville möta världen. Det var dem dagarna jag lade täcket över huvudet och låg i min dvala. Det är inte förrän man ligger sådär som man förstår hur ledsen man verkligen klarar av att vara. Men värst av allt, var den dagen jag insåg att det gått så pass lång tid att jag glömt allt om honom. Hur mycket jag än sökte i mitt hjärta, min hjärna och i alla mina minnen så kunde jag inte minnas. Alla våra fantastiska konversationer var som raderade ur sinnet och hans röst som bortsprungen. Likväl små saker som minnen av hans kläder, ögon och doft. Små saker som var hans signatur. Jag fann ingenting. Och jag undrade om det var ett straff eller en välsignelse.
Och precis som senast, dök han upp precis efter det och påminde mig om sin existens igen. Alla gånger väcks jag till liv igen och alla gånger stärks jag likt ett batteri som fylls på av energi. Den sortens livsglädje ger han mig.
Jag såg att det tog emot, men han började röra på läpparna.
"Jag ber dig inte att förstå"..sade han försiktigt. "Inte heller att förlåta mig, men jag ber dig.. att vänta. En dag kommer du att förstå".
Hans ord högg till i bröstet på henne. "Förlåta honom?" Hon var hela tiden övertygad, om att det var något hon gjorde och att det var det som skrämde honom, hon hade bara inte förstått vad. Och visste han inte, att det inte fanns någonting i världen hon inte skulle förlåta honom för. Inte ens förlorad tid.
Hans vita converse lös till hans bruna ben, även såhär i natten. Hans slitna jeans var uppvikta och skjortan hängde sådär halvsexigt öppet över hans nakna bröst.
Hon lutade sig mot hans axel. För att ta vara på ögonblicket - och tiden - ville hon hålla sig så nära hon kunde, medan det fortfarande fanns chans för det.
"Det finns ingenting att förlåta" sade jag.
Tystnaden tog över igen. Gräset hade börjat sticka på den nakna delen av deras ben och hon lutade sig fram för att dra ut filten under dem. Hon kände hur han lade sin hand på hennes rygg. Hon stannade upp, förvånad och märkbart berörd av hans beröring. Med lätta drag drog han handen över hennes rygg och när hon lutade sig tillbaka, kände hon hur hans hand rörde sig med tillsammans med ryggen. När hans hand nådde hennes axlar tryckte han henne emot sig. När hennes blick väl nådde hans ansikte såg hon till sin lättnad att han inte såg henne i ansiktet, utan han såg upp mot stjärnorna. Hon följde hans blick och såg upp på den stjärnklara sommarhimlen. . och bara sådär mindes hon allting de två någonsin rört vid. Hennes hjärta log igen och hon förstod, att oavsett vad som händer, oavsett hur lång tid som går, så finns han i hennes hjärta.. Och även om hon inte skulle tro de, så skulle hon bära med sig honom. Föralltid.
1 kommentarer
En vän
18 Mar 2013 21:26
Du skriver fantastiskt Louise. Där är någonting väldigt speciell i det du skriver. Hoppas på en bok från dig en dag!
Kommentera