14 Mar

23:34

And here It Is.

2kommentarer

Det stora avgörande ögonblicket som fick vaggarna att svaja.

De senaste tre månaderna har jag bara väntat på att få hem min bäste vän. Det finns ingen som lämnat ett sådant tomrum - och tydligt försvinnande i vardagen som han. Min biokompis. Min vardagliga glädje. My best friend.
Men 3 månaderna gick ändå fort förbi och jag klarade mig bra. Mitt liv ordnade upp sig och jag har längtat efter att få dela med mig och få ta del av hans resa och utveckling.

Men samma dag som han kommer hem svajar min osäkerhet. Jag som så gärna vill träffa honom får jämt och ständigt pressa fram ett försök till att få honom att träffa mig.
Frågorna som går runt i huvudet klyddar ihop sig och skapar ett stillsamt panik.
- Har han inte saknat mig? Vill han inte ses? Bryr han sig inte? Är jag kanske ersatt och mindre viktig?

Sanningen är förmodligen inget av det. Min bästa vän har varit en bästa vän på de sättet att han fått mig att skratta varje gång vi talas vid. Likväl som jag mått bra av våra fika-bio-snacka-stunder.. Som faktiskt aldrig går in på djupare ämnen. Trots att jag ibland vill få fram något viktigt och ger ett försök i ett tappert oros samtal,så övergår konversationen snabbt till lättnad. Vi är olika på det sättet. Jag behöver prata. Han behöver inte det. Vid något tillfälle kan jag se på honom och veta hur han mår och har det ändå.

Men när han kom hem idag var jag livrädd. Trots att någon annan fått övertyga honom om att träffa mig,så stod han åtminstone utanför dörren och till mitt tjutande jubel! Där och då vill jag ju veta allt - men osäkerheten är som en skärande bris i luften - och mycket av det som kommer ut är väl rent allmänt pladder. Och där sitter jag hjärtbrusten och undrar - min älskade vän,ser du inte mig? Ser du inte vilken del du är av mig? Är jag inte detsamma för dig eller är det bara min egen osäkerhet som får mig att tvivla?

För sen är det ju så. För mig finns det ingenting bättre än när du ger mig en puss på pannan.. Och det var det sista du gjorde innan du gick idag.
Och där och då,ler hjärtat igen.

2 kommentarer

mamma

16 Mar 2013 21:38

stolt över dig gumman

Svar: Tack mamsen <3
Louise Norman

Michaela

17 Mar 2013 19:53

Louise, du måste förstå att livet handlar inte om att försöka passa in bland människor och vara folk tillags, utan att hitta människor som passar in i ditt liv och som aldrig skulle vilja att du är någon annan än den du är. Du är verkligen en så rar och underbar person, ändra dig aldrig. Skulle någon annan säga något annat, så är personen inte värd att ha i din krets. Man ska göra saker och umgås med människor som ger dig energi, inte dem som tar energin. Puss på dig

Svar: Kära Michaela, vad du värmer mitt hjärta. Så rörd jag blir av dina ord. Och du har så rätt. Jag har levt mitt liv på att försöka vara god nog åt andra, men efter att jag gjort min innerliga resa och äntligen börjat hitta mig själv, har jag börjat förstå vilket värde jag har som människa och vad även jag förtjänar - på grund av detta förstår jag tydligare än någonsin - vad man ska leva på och det är som du säger, människor som ger energi, inte som tar den. Människor som bryr sig om en och ställer upp för en, inte som utnyttjar en och underskattar en. Ibland tar det en väldigt lång tid för en att komma till insikt och ibland är det extra svårt att se sanningen i vitögat, särskilt när det är för en person som fått en sådan betydelse för en. Men för att fortsätta inse sitt eget värde och för att fortsätta respektera sig själv, så måste man inse vilka människor som passar in i ens liv, precis som du säger. Jag tackar dig så innerligt för en sådan upplyftande kommentar och för en liten påminnelse om att man måste uppskatta sitt liv och sig själv. Hoppas allt är väl med dig och att njuter av livet du har - bergen ser inte fel ut och jag hoppas att du har hittat dina rätta medmänniskor. Stor kram!
Louise Norman

Kommentera

Publiceras ej