Missnorman

Jag älskar att vara i det tillståndet jag är i nu. Det tillståndet då tankarna inte flödar så att orden är i klumpar, utan komplett väntar på rätt tillfälle att få rinna ur mig. Det är också i ett tillstånd som detta som jag sitter och väntar på ögonblicket jag är i London igen.. Då jag sitter på en slitet hotellrum någonstans och känner doften av gammalt trä och nytvättade lakan, hör det smattrande regnet och tystheten i den extrema trafiken. Och jag föreställer mig känslan när jag återigen sitter och ser Fantomen på operan för andra gången i mitt liv. . och jag vet att det kan bli lika överväldigande som senast. Med tanke på att Peter står på scen, kan det bara bli någonting betydelsefullt.

 

Förslagen inför min födelsedagen öser in.. Göteborg är ute ur leken, men en heldag i köpenhamn med strippklubb, karuseller och live musik på ströget är en väldigt pigg idé.. medan jag känner ett enormt sug efter att sitta på ett hotell i london och se två-tre musikaler per dag och bara känna, hur min inspiration flödar. Det var länge sedan min inspiration var såhär tydlig. Det måste vara för att någon äntligen tänt glöden i mig igen.

 

 

Jag har försökt fokusera så hårt på att ta mig till liv igen att jag hållt i i varenda tråd som verkligheten gett mig. Jag har gått ut för att spendera all tid jag kan på mitt liv och vad som finns kvar och trots att det funkar en viss tid, så inser jag ju inte förrän jag sitter här nu .. att jag inte behöver rymma och hålla i i vad vi kallar liv - utan du måste vänta på det ögonblicket du plötsligt har lite insikt och inspiration. Det är då du plötsligt flyger lätt igen.

 

Och jag svävar.. och låter bara mig själv följa med.

 

Verkligheten kan bli bra.

Men den jag blir när jag är där jag är just nu, är ännu bättre.

 

So while creation Is In the making..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har levt varje dag för vad den är. Den senaste tiden har jag stärkts av beslut som visat vad som är äkta och inte äkta. Jag har skaffat mig jobb, vardag och rutin. Nya människor och fått säkrare självförtroende. Men jag insåg idag att jag har rymt från dem orden jag fick höra när telefonen väl ringde. Jag har ringt dig, jag har tänkt på dig, jag har läst igenom alla våra meddelanden, jag har saknat dig och jag har gjort allt i min makt för att inse vad jag fick höra. Men jag har också varit rädd varje natt, då jag inte haft förmågan att släcka lampan. Jag har inte klarat varje dag utan musik eller tv i näreten. Jag har skrivit till dig, ihopp om att man egentligen får ett svar. Jag har också varje dag, varit livrädd för den dagen vi ska säga hejdå. Jag har hoppats att jag haft förmågan att göra det på egen hand, men jag har vetat att begravningen görs för att man ska få ett avsked. Ett avslut. Ett avslutat kapitel. Men.. Det var inte förrän begravningsbilen körde förbi oss påväg till kyrkan som jag insåg vad det är jag faktiskt ska möta. Jag har trott att jag förberett mig, men beroende på att varje dag haft någonting i sig.. har jag inte föreställt mig vad ordet begravning verkligen gäller. Och när hjärtat sjönk, bankade hårt och kroppen vek sig insåg jag hur hårt detta verkligen skulle bli. Plötsligt uppstod en tystnad vi alla inte .. var förberedda på.

 

Att vara samlade, som sorgsna själar var på sitt sätt hjälpsamt. Olika människor blev tack vare dig samlade som ett och fick en sammanhållning som fick oss alla att skaffa lite extra styrka.

 

Åtminstone tills vi kom fram.

 

Värmen satt i kläderna, men när vi gick in, i ett led, pojkarna i svarta kläder, vi i svarta kläder och med de oranga rosorna i hand blev det plötsligt en helt annan sak. Rädslan kändes i knäna, skakningarna började visa sig i händerna och tårarna låg någonstans gömd i kroppen. Men vi stod enade och tog varje steg närmare i tystnad.

 

Plötsligt stod vi där, i öppningen av kyrkan, och när Josefin och jag bestämt oss för att ta oss en titt in.. kände man barriären som höll på att brista. Josefin vände med tårarna rinnandes, medan jag kände att det var att bära eller brista. Benen skakade, hjärtat brände men fötterna bara fortsatte. Jag tog ett steg fram på lavan under fötterna och följde blicken till kistan. Den långa, vita,vackra kistan.. och kom slutligen fram till bilden med dig när du kite-surfar. Kroppen skakade, benen var svaga, ögonens tårar rann omedvetet och jag.. Jag kunde inte förstå, att du var så nära och ändå så långt borta.

 

Slutligen blev det för mycket för kroppen att hantera och jag vände med snabba steg ut till dina kära vänner. En ung kille, vars ansikte jag kände igen arbetar för kyrkan och stod rakryggad och mötte min blick precis innan jag gick ut. Jag kunde inte förmå mig annat än och svara hans blick med orden.. "Detta kan inte vara lätt för dig".. Jag såg honom ta ett andetag för att sedan nicka och jag började sedan halvspringa ut.

 

Tiden gick. Vi satte oss på bänkarna för att skakningarna skulle lätta och den kompletta tystnaden blev brytande genom luften. Det låg en dimma i tystnaden och trots det enormt vackra vädret var sorgen ännu tydligare.

 

Vi kramades. Tryckte varandras händer. Klappade varandras ryggar. Och efter några minuter reste vi oss och mötte det som skrämde oss så.

 

Din begravning.

 

Bänkarna fylldes.

Så många bekanta ansikten.

Din familjs.

Dina släktingar.

Din flickvän.

Dina vänner.

Vi.

Du.

 

Vi insåg att du var så nära och trots att så mångas tårar föll i det ögonblicket vi såg din kista, förväntade vi oss att du skulle flyga upp och säga att det hela är ett dåligt skämt. Men den enorma buketten låg lång över kistan, följd av vackra begravningskuddar och blommor och ljus.

 

Det hela gick så fort. Din familj, ledsna och starka gick fram rakryggade med med sorgsna hjärtan. Prästens tal, om att även om du var tystlåten bland oss, var du också kreativ inför många av oss - därav var du tekniker.. Precis som han talade om.. hur folk blev imponerade av dig - för att du var svår att ta dig inpå, men absolut öppen när vinden förde dig när du kite-surfa. Vinden vi andades tillsammans.

 

Låt efter låt fick oss att bryta samman. Överallt hördes snyftningar och höga gråtljud. Näsdukarna for upp i folks händer och trots allt det var tystnaden precis likadan.

 

När Phil Collins.. "You'll be in my heart" spelades.. såg jag och Josefin på varandra och tänkte samma sak.. "Så typiskt Johan.." och några rader sjöng vi med i tystnaden.

 

Plötsligt var det över, och när vi reste oss rad efter rad insåg jag plötsligt vad det innebär att gå fram till en kista. Det innebär inte bara en avslutning på en begravning, det innebär ett avsked, ett hejdå.. Att släppa taget. Det innebär att man måste låta dig gå. Och jag visste inte hur jag skulle. . . Så när begravningens sista låt spelas och rad efter rad reser sig blir rädslan större.. och slutligen viker sig kroppen och jag for ned i gråt. Josefins hand smekte min rygg samtidigt som varenda tillfälle av dig spelades upp framför mina ögon. Jag landade i mitt knä och lät gråten fara ut. Gråten som jag trodde blev mitt avslut.

 

Och slutligen gjorde vi det. Vi reste oss. Vi gick framåt. Vi mötte din kista. Jag lade min ros. Jag såg på din bild och log i tanken på dig när du surfa. Sedan såg jag kistan bredvid och önskade bara att du surfar någonstans i din dräkt just nu. Person efter person började ge sig bakåt .. medan jag stod kvar.. och viskade orden en sista gång..  "I love you"..

 

Att vända dig ryggen kändes som mitt största svek. Men jag vet att det inte fanns någonting annat att göra.

 

Att sedan stå enade, i den här hemskheten, och se alla brustna ansikten var något av det hårdaste. Men att få krama om din familj och få säga det jag annars inte fått tillfälle till, var hårt men en befrielse.

 

Sedan var det över. Vi stod där. Kramade varandra. Såg oss omkring. Låt tårarna falla och tog slutligen de sista stegen ut ifrån kyrkan som var så hårda att gå.

 

Dagen var snabbt över, tröttheten låg i kroppen, tårarna tog både stop och lyckades slutligen inte sluta rinna. Man vet inte riktigt hur man ska göra detta gubben.. Kan du förstå det?

Såg du oss?

Såg du hur många du påverkat?

Hur många du lämnat?

Hur många som dig saknar?

Hur många som dig älskar?

 

Resten av dagen har varit hård att ta sig igenom. Man vet inte när man ska gråta eller skratta. Känna smärta eller ro. Om man ska sova eller leva. Men timmarna har passerat, natten är kommen och jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Man är okej - för att man måste vara det. Man är trött, för att känslorna tog så hårt över en. Man är matt, för att tårarna torkat ut en. Men man känner dig, saknar dig, tänker på dig och vill bara prata om dig.

 

Vi vill prata med dig. Vi vill bara krama dig. Vi .. vi vill bara att detta inte ska vara vad det är.

Men vi försöker acceptera det. Vi har inget val. Vi har så pass mycket respekt för dig och så pass mycket kärlek för dig att trots att vi inte har något annat val än det, så lever vi vidare, och kommer bära dig med dig varje dag på grund av det. Och vi hoppas.. att du funnit ljus i mörkret. Vi hoppas.. att var du än är så har du det bättre.

 

Och jag hoppas att vart det än för dig, så möter jag en dag dig.

 

Käre vän.

Jag har inte förstått det, det kommer ta tid att göra det. Och det är helt okej.

För att man fick ändå ett nytt kapitel att gå igenom.

 

Sov gott min ängel.

 

My heart will cry everyday for you. And everyday I will miss you. And everyday.. I will love you.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag vill jag bara ha komplett fokus på vad jag ska. Jag vill skaffa mig all styrka jag kan och bara få fram all kärlek jag kan och framför allt hoppas jag på insikt och avslut.

 

Men trots denna tunga dag, så fanns det någonting som tog min uppmärksamhet. Och det är att det i en dag som denna - i en situation som denna - då vi vet hur en ung människas liv kan förstöras - finns det fortfarande människor som gör allt i sin makt för att hålla kvar i det som förstör. Det finns fortfarande människor som lever på andras åsikter - för att kunna ha någon alls - det finns fortfarande människor som gör allt i sin makt för att hitta en anledning till att styra upp någonting som skapar osämja och när det väl börjar likna någonting som kan leda till fred så blir den uppstyrningen plötsligt så mycket värre.

 

Att detta fortfarande händer.. Att människor är så svaga.. Att människor inte inser att livet är för kort - och vänskapen lång nog - är det sorgligaste där är.

 

Det gör ont att veta att detta pågår utan en gnutta av medkänsla.

Istället får man stå bredvid och låta det passera.

 

För vad jag vet, är att jag kommit längre. Jag har insett mer.

& jag kommer göra allt jag kan för att göra saker och ting bättre.

 

Och jag vet nu, vilket liv jag ska leva och vilka människor jag lever med.

Jag känner det i kroppen nu och framför allt känner jag det i hjärtat.

Vissa människor är kanske bättre att vara utan.

För jag är bättre nu.

 

 

Men inte bättre utan den jag ska säga hejdå till idag, min älskade vän.
Jag vet inte när jag ska inse att du inte bara är försvunnen, utan faktiskt borta.

Jag hoppas jag inser det idag.

Jag älskar dig.

Spiderman är en film som aldrig varit mig varm om hjärtat, tvärtemot har jag tack vare Toby Mcguiare och Kirsten Dunst komplett känt avsky för filmen - deras skådespeleri har varit kalt och uttråkat, men storyn har alltid varit rätt - och jag kan säga det.. Efter att ha sett the Amazing Spiderman ikväll.. har vi äntligen fått filmen vi borde fått från dag 1.

Storyn är som den varit, men med några detaljerade ändringar(som de absolut fanatiska fansen kommer tänka på), men det är ingenting som stör - snarare är ändringarna nästan bättre för filmen och trots att den är ganska uppenbar så är det så det ska vara - en actionfilm.

Andrew Garfield är en kille med helt rätt insatts för sin roll - kollar man in killen tänker man sig en datanörd som tar sig igenom high school, men med dräkten på ser man hur både hans kroppssätt, manlighet och smidighet enats i ett. En del av hans sätt att hantera kroppen är det som gör scenerna läskigt snygga.

Musiken, tekniken och klippningen är gjort på helt rätt sätt. Allting är gjort på ett sådant as snyggt sätt och det gör att du dras allt längre in i storyn.

Men någonting som är så bra med denna filmen är inte bara hur det är gjort eller hur storyn fungerar.. Utan det är hur allting smälter ihop till ett.
Skådespelarna har en charm som verkligen fungerar och att huvudrollerna har ett förhållande utanför bioskärmen är inte lätt att ta miste på. Varenda roll lyckas på något sätt binda ihop hela storyn och skapar en kemi som når ut till publiken - detta gör att filmen blir något mer.. mänsklig.
Samtidigt ligger humorn alltid ett snepp före och kan få en scen att nå toppen. Tillsammans med kärleken, kemin mellan Andrew och Emma Stone(huvudrollerna) blir attraktionen starkare och något gulligare för publiken att se på. Där är action från minut ett och du finner dig underhållen varenda minut igenom.

Och bäst av allt? Du finner dig älska denna hjälten.

Jag hann både fnittra, gråta, skratta, hoppa till och komplett förälska mig under dessa minuterna i filmen.
Mina förväntningar må ha varit få, men detta hade jag aldrig kunnat ana.

Ta er tiden.

The Amazing Spiderman Is so worth It!

 

Oh and uh.. På tal om bio.. Har jag berättat om mitt nya jobb? ;)

Som gamla tider samlades vi idag med nära och kära inför en fotbollsfinal, med solen högt på himlen, värmen kvavt i luften och bordet dukades med olika händer. Slutligen njöt vi av Paella innan matchen kom igång, då vi satt samlade i vardagsrummet och njöt av en inte bara spännande match - men en värdig match, då Spanien verkligen spelade som ett lag, läste av varandra och hade ett fantastiskt passningsspel. Deras 4-0 klassade ut Italien och dem har visat sig vara Världens bästa landslag. Då kan det inte bli en dålig kväll.

 

Men nu när jag hemma igen och har ett litet skav i hjärtat, med en ätande oro, frågeställande om saker jag borde och inte. Och en del av mig har ett svar som kommer ta lång tid att erkänna.

 

Så istället har jag tagit mig tillbaka till det jag alltid förs tillbaka till, med tre nya boxar och en hel del dramatiska avsnitt. Det enda som inte känns fel.

One Tree Hill.

 

Det här är det bästa med långa sovmorgnar, då jag äntligen får tillfälle för sådant jag älskar under nätterna.

So welcome back, Tree hill. 

Welcome back Sawyer.

The one thing that doesn't leave and yet always comes back.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen har legat på i Höllviken idag och graderna har nått över 20 grader vilket visar sig hos Höllviken borna. Folk börjar komma i klänningar, flippflopp, t-shirts och shorts. Men mest av allt märker man hur grillmaten går åt och ser hur flera planerar för en riktig hemmafest.

 

Trots att jag fick en regnig och åskig ledig dag igår så kan jag inte klaga. Det var mysigt att ha en hel del för sig själv, att sitta och gå igenom sådant som legat bakom en och sedan få chans att leva på en ny energi. Det har jag sannerligen gjort idag.

 

Jag har dansat mig igenom gångarna på jobb, sjungit inför mina kunder och fått flera att både le och skratta. Under tiden jag stod och städa med en kvast använde jag den som ett stativ - omedveten om kunden bakom mig som kommenterade att hon önskade att hon kunde vara så lycklig när hon städar.

 

Jobbdagarna går fort, men idag är jag glad över att den är över. Det är kvavt och instängt och upprepande och att komma hem och äntligen njuta av solen är någonting jag behöver.

 

Därför sitter jag här nu, med ett glas rosé, solen i ansiktet och datorn redo för att skrivas på.

Kvällen kommer gå fort, men det gör ingenting då jag åtminstone får tid för vad jag behöver.

 

 

 

 

 

 

 

the most magical moments can accur.

And I'm still waiting for that moment.

Igår hade vi sommarens första musicquiz och trots att Millennium inte var fyllt av folk var stämningen go och vädret blev slutligen bra. Efter några gråa moln sken solen, värmen låg på lur och favoritmaten låg på tallriken.

 

Det som är så underbart med Höllviken är att det verkligen har sina vackra stunder - vid ett ställe som Millennium är alla bekanta med varandra och det jag lade märke till igår var hur varje människa hälsade på varann. Oavsett om det var genom att höja sitt glas i en gest, en nick eller en handskakning så var det med värme. Det är vid sådana tillfällen jag känner mig på rätt ställe - då alla accepterar alla och värme sprider sig. När man märker att känslorna bland omgivningen är så varma så känns Höllviken precis lika varmt och ännu mer vackert.  Det är just det som gör att jag älskar Millennium - de har genom året skapat många olika familjer och vi har alla lärt känna varandra.

 

Jag hoppas att sommaren snart kommer igen ordentligt och jag hoppas så att folk tar och samlar sig - för stämningen blir så mysig och musicquizet är alltid lika roligt.

 

Detta är som en start på sommaren och jag hoppas att vi har fler varma dagar.. både i solen och i hjärtat!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje dag beger jag mig upp för att möta kollegor och kunder, med ett leende och en positiv anda. Med skämt och trevligheter försöker jag liva upp en stämning som kan göra någons dag bättre och trots att det finns några surpuppor här och var försöker jag fortfarande påverka så pass länge att de åtminstone ser något piggare ut. Att tilltalas personligen är ibland förvånande för folk och jag ser att dem hajar till medan vissa älskar småsnacket. För mig blir det givande - att veta att jag sköter jobbet och samtidigt gör något bättre.

 

Men ibland blir dagarna tyngre - jag visar aldrig det, men från ingenstans kommer illamående känslan, klumpen i halsen och när jag är som mest fokuserad kan din röst plötsligt dyka upp i huvudet.

 

Det som är ännu jobbigare är att jag ser dig överallt. Helt plötsligt finns det pojkar med samma hår, samma stil, ringar på fingrarna - en kille hade till och med en liknande ring på tummen som du hade.

 

Jag hajar till för småsaker.

Din bil.

 

Tas tillbaka till när du hämtade mig och sa "Kan jag inte skänka kläder.. vill jag göra någonting för att åtminstone hjälpa dig".. också körde vi till Skanör för att hämta påsar.

Små gester som visade vad vi gjorde för varann. Smågester jag önskar jag sagt mer om. Jag vet att du vet.

Jag tänker på när vi såg Pay It Forward - du hade ju aldrig sett den och du var på något sätt så inspirerad. Du kände igen dig i honom. Han ville göra något bättre, som du. Men varför gjorde du inte det för dig själv?

Vi sa ju de.. om 5 år.. Tänk var vi är då.

Vi är inte här.

Vi skulle inte vara här.

Vi skulle se tillbaka och säga "Jäklar, vad långt jag kommit"..

 

Nu får jag se tillbaka.. och tänka på att jag gjorde det för att jag vet att du velat det. Du har alltid sagt till mig att jag är så stark, som klarat mig genom så mycket. "Du är bäst på sånt".. Hah..

 

Jag vet inte riktigt hur jag tar mig ur detta Johan..

Detta är en helt annan sorts knipa.

Jag är inte arg. Jag är inte ledsen.

Jag är så frustrerad.

Jag ringer fortfarande din mobiltelefon och lämnar in ett meddelande.

Jag smsar fortfarande och tror utan tvekan att du ska svara.

Jag går förbi ditt hus flera gånger och vill bara knacka på och se dig stå där.

Höra dig säga "Hej".. med händerna i fickorna och ditt blyga leende.

Sen hade jag velat säga åt dig att jag hatar dig - för det sämsta skämtet i världen och sen hade allting varit som det ska vara.

Men istället går jag vidare och lämnar det mörka huset bakom mig.

Istället går varje dag vidare och jag tror fortfarande att du är en levande del av det.

 

Ibland kunde det ju gå veckor. Veckor för oss att prata och det för diverse anledningar, men du kom alltid tillbaka. Rätt som det var låg du hela natten intill mig och somnade efter film efter film, eller så skrattade vi åt fyllan. Vi gjorde småsaker. Jag gjorde det mesta av pratet, inget ovanligt, du verkade så trygg med det. Men plötsligt ändrades det. Jag började stänga av mig och när jag minst förväntade mig det så kämpade du ju så stenhårt. Du var där dagligen, bara för att fråga hur jag mådde och om inte det så stod du utanför när jag kom hem. Eller så hade jag flera dagliga samtal och jag var rädd  - efter att ha blivit sårad så många gånger börjadde jag tveka, men det gjorde inte du. Du visste att du ville bevisa exakt vad jag betydde. Och du lyckades. Jag trodde aldrig du skulle säga det. Men det gjorde du. Då vårt band bands på nytt igen.

Du vet.. Vi var bra så. Varandras stöd. Alla råd vi ställde varandra, varenda trygga omfamning då vi kände hopplöshet eller vårt sätt att rymma genom att prata om allt annat än själva problemen. Men vi gick ändå in på dem - ibland så djupt och jag undrar så. . Kunde jag gjort mer?

Jag försökte ju ge dig mellanrum, tillfälle att lösa ditt och samtidigt var jag här när du än behövde det. Men skulle jag gjort mer..? Jag borde tagit det på så större allvar..
Jag borde inte bara ha lyssnat, jag skulle ha agerat .. Johan.. Jag vet inte om jag hade kunnat, men jag vill bara att du ska veta att jag önskar att jag gjort det. Jag önskar så min älskade vän, att jag pratat med dig såsom jag gör nu. Jag har så mycket och säga och vet inte var jag ska göra av det - du svarar ju inte.

 

Jag är så ledsen för att jag inte gjorde mer. Jag är så ledsen för att jag bara lyssnade, för att jag bara var en trygg omfamning. Jag kan inte säga att jag inte förstod hur allvarligt det var, men .. Jag trodde att det skulle räcka.. att vara där. Det verkade ju .. det verkade ju fungera. Jag trodde.. Jag är så ledsen för att det inte funkade. För att du inte hittade livsgnistan. Jag är så ledsen för att vi inte tittar tillbaka tillsammans om fem år, men jag hoppas att du ser över mig och jag hoppas så.. att du är stolt över att jag fortsätter dagligen.

 

Att du inte finns i våra liv, kommer ta lång tid att inse. Jag vet inte om man gör det tillslut, men oavsett.. så måste du veta att hur lite vi än vill det, måste vi fortsätta. Lära. Växa. Känna. Leva.

Vi måste göra vad vi älskar av livet, så att vår livsgnista kan fortsätta.

 

Men du måste veta, att jag kommer älska dig i hela mitt liv. Och jag ska lära mig, så att detta aldrig händer igen,

&' vi ses igen min vän.

 

 

 

Hur bra dessa dagarna än är.. med vänner, familj och folk så finns det ingen bättre än mina ensamhetsdagar. Då jag under en dag kan göra precis vad jag vill - mysa under täcket i en evighet till en bra film, njuta av en tidig morgon med en riktig god och mysig frukost. Och slutligen bara små pula mig genom dagen.

 

Rätt som det är har jag städat mig genom dagen - både så att badkaret är nystädat, sängen bäddad och olika hörn dammade. När dagen väl tagit sig en början tar jag mig en promenad med musik i öronen och andas in doften av fukt.

 

När jag slutligen får ett ögonblick över tar jag på mig ett par tofflor, skinnjackan och kameran i handen och beger mig ner längst gatan. Gatan som fortfarande är blöt efter regnet men tom på folk och bara sådär tar jag bilder på vad jag än kan finna mig att se.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slutligen kommer kvällen, då jag myser med min favoritmat och tända ljus - ännu en bra film och bara avslappning. Emellanåt går jag och sjunger för mig själv och föreställer mig hur jag dras runt på en scen med både sceneri och kostym.
Vanligtvis brukar jag ta tillfälle att stanna inne när jag väl har tid för mig själv, men istället bestämde jag mig för att gå på bio - och det är faktiskt inte helt fel att gå själv. Det kan vara riktigt skönt och då var det helt rätt - Rock of Ages kändes ända in i benen och jag visste att jag vaknat till liv på nytt. Natten skulle bli lång, vilket den för en gångs skull kunde få bli..

De forna åren har varit så planerade att midsommar känts självklar. Men varenda år har så få av oss lagt ned så mycket och så lite har visat tacksamhet.. Så detta året blev utan planering, midsommar blev mångas besvikelse och jag bestämde mig för att köra på någonting impulsivt.

 

Medan Höllviken var regnigt, stod tälten uppe, musiken framme och många började fira redan vid tidig morgon. Överallt hördes all sång och skratt och mot eftermiddagen lös solen glatt på familjerna som var ute och gjorde lekar. Höllvikens alla hörn var fyllda av tipsrundor och jag log vid varenda stople - jag insåg att jag varit så insörjad i mitt på midsommar att jag aldrig riktigt känt av midsommar känslan - åtminstone inte sedan jag var riktigt liten, men detta året kändes det tydligt.

 

Efter att ha cyklat genom Höllviken och tagit mig förbi folkfyllda trädgårdar och glada människor kom jag först fram till Hampus. Där var grabbarna redan adrenalinkickade och fyllda av öl. Någon timme senare fann jag dock mig fram till stugan. Morfar, Martin, Lotta och mina kusiner stod ute och spelade kubb och jag gjorde snart dem sällskap. Vi blev aldrig riktigt klara innan det var dags för mat, det självklara - sill, ägg och nypotatis. Det blev en mysig middag och högljudda diskussioner tillsammans med familjen innan jag begav mig vidare till kära vänner. Tiden gick lite fortare när jag kom fram till Zacke och pojkarna, där sexskämten blev avancerade och slutligen seriösa pratstunder.

 

När kvällen kommit till sitt slut tog jag mig till Höllvikens andra ände för att göra mina favoritmänniskor sällskap. Och vad jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare.. Som vanligt får Ahmed, Louise,Genc, Sandi och Robel mig att le& denna gången fick en ny liten kicka mig att skratta. Shabi har gjort oss sällskap och är Sandis nya kärlek. Vi hade så fantastiskt roligt och jag kände mig både lycklig och trygg. Dessa människorna får alltid mig att känna mig älskad!

 

Men innan kvällen riktigt börjat tog jag mig hem till det tomma huset och gjorde mig redo för en jobbdag.

 

Trots att dagen blivit impulsiv, har den alltså lyckats bli riktigt bra.. och precis lagom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Älskar du Rock'nroll? Vill du bara få en enda chans till och komma in på 80-talets nattklubbar?
Boka en biljett till Rock Of Ages och sätt dig i sätet och sveps med av den bästa musikalen vi sett och hört av på länge... Och äntligen är det med rock n roll!

Det fanns en anledning till att jag valde att sitta längst bak på bion och det var för att jag visste att jag aldrig skulle kunna sitta still.. Och tur var väl det. Ensam längst bak sveptes jag snabbt med och fick nästintill känslan av att vara med på plats - och tro mig, det önskar jag att jag vore.

Filmens story är något av en klische, men det behövs - Det är Hollywood och trots att det fanns high school musical liknande ögonblick hade filmen fler starka ögonblick än svaga.

Om det är någonting vi har väntat på så är det en riktig rock'n'roll musikal och skulle den göras så skulle den göras såhär.

Filmen har en briljantisk nivå av humor - de lyckas samla en fantastisk känsla av nostalgi och narr på så tydliga sätt och samtidigt en stark kärlek till det äkta i Rock'N Roll. Mycket av filmen lyfts tack vare Russell Brand som alltid levererar på sitt eget sätt tillsammans med Alec Baldwin. Mary J Blidge kommer in i filmen och är den enda som faktiskt lyckas beröra på ett sådant ett tårarna bränner någonstans långt bak i ögonen. Men trots att Tom Cruise hyllats för sin roll som Stacie Jaxxxe är jag inte mäktigt imponerad. Hans roll blir slutligen dryg och han tar inte ut sina svängar tillräckligt mycket för att få publiken att känna det - åtminstone inte mig. Hans roll känns alldeles för tillrättavisad och inte så nonchalant och fullkontrollerad som rocknroll är - och såsom jag vet att den kan vara. Dem som vinner hjärtat i dagens film är de två nya okända huvudrollerna - Diego Boneta och Julianne Hough. Deras kemi är någonting som fungerar med storyn och trots att Diego är något av ett high school musical material och Julianne är mer av en country girl så fastnar deras typer just för denna sortens musikal. Störst eloge måste jag dock ge Catherine Zeta Jones som sätter en helt ny krydda på sin karaktär och hon är en av dem som når ända ut i svängarna!

Varenda karaktär har ett humoristiskt sätt i sig som absolut bara kryddar musikbranschen och dess löjliga kontroll och de skapar en perfekt kemi för musikalen.

Och musiken kan ju inte bli bättre - Det är det bästa av det bästa inom rock' n roll och filmens syfte lutar sig helt och hållet på hur mycket kärlek rock and roll faktiskt har i sig. Det finns en anledning till att alla inom Rock branschen blivit legender. Det finns en anledning till att deras låtar fortfarande spelas. Det finns en anledning till att Rock'n roll fortfarande kan rocka. &' Det är för att Rock And Roll är äkta. Det är gjort och skrivet på kärlek, smärta och komplett galenhet.

 

Det är en oerhört rolig film att svepas in i och det är fantastiskt roligt och höra dem prata i nutid om Michael Jackson och ännu större legender. Det är fantastiskt roligt och se hur dem bygger upp gamla låtar som de kom fram då. Vi togs tillbaka till rockens början och fick uppleva en riktig feelgood känsla som fortsätter att spinna vidare - precis som musiken.

 

Rock ' N Roll dör aldrig. Och det viktigaste med denna fantastiska musikal är att det är just vad den visar.

Så .. Det handlar inte riktigt om hur kärleken är runt omkring mig. Det handlar inte riktigt om hur jag ständigt ser paren på jobb, killen som lättsamt lägger armen om sin flickvän - bara för att hon i en elektrisk reaktion ska komma närmare honom. Det är inte heller bara förlovningarna som ploppar upp runtomkring - eller de romantiska kyssarna folk ger och det är inte de kärleksfulla leendena..

Det är känslan av hur jag minns att det är.. och ännu värre.. känslan av att jag vet hur det kan vara.

När jag ser allt detta omkring mig så känner jag det. Den osynliga armen om mig, den osynliga pussen på pannan. Den enormt starka reaktionen som går igenom kroppen av en enda rörelse. Eller den helt magiska känslan som går igenom kroppen när ens kärlek kysser en framför världen - och får det att kännas som att det bara är vi som existerar.

Samma känsla man har när man delar med sig av kroppen. När man känner värmen av varandra, hans händer i håret, hans läppar längs halsen. Den där känslan då ingenting annat finns än närheten av hans kropp, puls och andetag. Känslan när två blir en.

Men mest av allt.. längtar jag efter det ögonblicket jag ligger i någons armar, trygg, avslappnad och lycklig, komplett omsvept av kärlek. Då vi ligger i sängen och låter timmarna passera och älskar varenda sekund av det. Då livet inte spelar roll, för att vi har varandra. Då man ibland låter musiken spelas i bakgrunden - då musiken kan säga så mycket mer än man själv kan.

& Ibland längtar jag efter det ögonblicket jag kan dela med mig av mitt livs viktigaste grejer. Alla mina texter, alla mina favoritfilmer, mina favoritställen och favoritfotografier. Jag längtar efter att känna mig så berusad och så trygg att jag kan lämna mitt hjärta öppet.

Jag vet att jag är redo för att dela med mig av mitt livs äventyr.
Jag vet att jag har så mycket att ge.
Jag undrar bara när någon ska vara redo att ta emot det.