Missnorman

Det här med att vara kvinna.. må inte vara min grej. Speciellt inte under lingonveckan. Jag har en enorm smärtgräns och kan till och med tycka det är skönt med vissa smärtor, tex. när jag tatuerar mig(hoho).. Men finns det en smärta min kropp inte klarar av så är det den som dyker upp en gång i månaden. Det är då jag hamnar lite utanför kroppen och smärtan tar över och jag inte klarar av att göra någonting mer än att gnälla, vilja gråta och bara ha så ont.. Så här ligger jag nu och andas som om jag ska föda barn, gråter lite tårar då och då och lyssnar på det bästa från spotify. Dagar som dessa, är det värre med tankarna - jag blir en känslig, orolig och nervös själ. T.ex. över att jag förtillfället är arbetslös.. På en dag som idag är det nästan det värsta.. Eller faktumet att Lukas är kvar i USA, med inte helt rätt människor.. Eller när min väninna berättade att hon börjat kolla på bröllopsklänningar.

 

Jag har precis öppnat mitt hjärta och min famn och kan säga att jag för första gången är redo för att göra en annan människa till del av mig själv - jag är redo att börja träffa någon. Det var mitt största steg, att känna att jag kan släppa in någon . Men under tiden är nästintill alla omkring mig förlovade, har ett barn eller ett påväg. Deras framtid är satta och säkra och de har en bästa vän att dela sin vardag med.

 

Jag pratade med en av mina vänner häromdagen.. och jag frågade om hennes liv med hennes pojkvän och Hon pratade med enorma gnistor i ögonen och ett leende i ansiktet när hon sa "Han är min bästa vän. Han är verkligen min bästa vän. Det finns inte någonting vi inte vet om varandra. Och vi har ett fantastiskt sexliv..  Han kan få mig att skratta varje dag. Och jag kan gråta hysteriskt framför honom. Vi är verkligen bästa vänner.. Vi är så bra med varann."

 

Och det var i det ögonblicket som jag kände, att det var det jag var redo för. Jag är så redo för det. Och jag har ingen aning om hur man når det. Som många säger, så kommer det när det ska. Och det som är så bra med mitt liv just nu, är att jag fokuserar på allt jag är och har - mig själv. Jag tränar varje dag, jag äter rätt, jag sover rätt. Jag tar hand om mig själv och mår bättre varje dag. Jag ger äntligen mig själv det jag förtjänar.. och genom att ta hand om sig själv.. kan man ta hand om allt annat i sitt liv.

 

 

Men den här veckan, när jag äntligen har en ensam vecka, är det ändå en del av mig som önskar att jag haft en andra halva att spendera den med.

 

Men nu kan jag se fram emot, att den dagen det händer, kommer jag vara så pass fulländad av mig själv, att han enbart kan expandera min värld. Och det.. kan jag inte sluta vänta på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ta en titt på detta klippet så kommer din dag bli bättre.

Åh, världens sötaste lilla tös.. och jag kommer förmodligen reagera på samma sätt den dagen det händer.

 

 

 

I natt är en av de nätterna då jag på något sätt lyckas sova ett par tunga timmar, för att sedan vakna upp och tro att det gått dagar, veckor eller år sedan jag vaknade sist. Hjärnan har lagt av och du tittar dig omkring för att uppfatta vart du är. Haha, kan ni tänka er hur de vore om någon sovit med en och man vaknat upp helförvirrad?

 

Nu är det rätt så mysigt, då jag har på The Hobbit i bakgrunden(Ja,jag kan förmodligen se den ett dussintal gånger och fortfarande tycka att den är lika bra. ), njuter av vackra bilder i WeheartIt och ser igenom gamla bilder för att komma ihåg lite minnen. Det bästa med att fortfarande bo hemma är väl att man bara behöver gå ned till kylen mitt i natten för att se att mamma gjort morötter med dippa till mig(Tack Mamma!). I natt är en av de bättre nätterna.
Med tiden har jag fått erfarenhet av mer jobbiga nätter - då man är exponerad i de långa timmarna och de enorma lagren av känslor aldrig verkar ta slut. Det är inte förrän man legat i fosterställning och gråtit hjärtat ur sig, som man förstår hur det är att må som man gör då, men det är inte heller förrän då man verkligen mår bra heller. Att rensa sig själv är något det viktigaste man kan göra.  Mina nätter nu är bättre. Mycket bättre. Nu är dem kreativa igen, mysiga och skapande. Idag är faktiskt en nästintill perfekt natt, då jag har allt jag behöver, då jag sovit ut och tycker om det mysiga ljuset i rummet.

 

Dörren jag öppnat för mig själv har gett mig många möjligheter - jag längtar efter sommarn så att jag kan få visa upp allt jag kan bli. Jag har tur som har så många olika människor som hjälper mig - allt ifrån mamma med maten till min faster med akupunkturen. Akupunkturen jag påbörjat ska hantera mina sömnproblem, sötsug och kroppsvärk och efter bara en gång har det fått sin verkan. Jag är så trött genom dagarna att jag ibland inte vet om jag kommer orka hålla mig vaken,sen sover jag tungt genom nätterna - även om jag inte sover hela nätterna och samtidigt skaffar jag mig en ny energi och ett nytt sätt att trötta ut mig i träningen. Jag är mer motiverad än någonsin och hur trött jag någonsin är, så går jag ändå till gymmet. Det har aldrig hänt förut kan jag ju säga.. Haha.. Matvanorna har jag ändrat helt - det är 6 mål om dagen som gäller och jag längtar varje morgon efter ett glas nypressad grapefrukt.

 

Många människor förstår inte riktigt vad det innebär med en dörröppnare - många tror att det innebär att man ändrar sin vardag eller gör ett sådant val som att börja träna, men det är inte det. Det handlar inte om att göra någonting - det handlar om instinkten till vad du gör. Det är ett sätt att öppna dörrarna för ditt eget liv och din synvinkel på det. Vissa människor vägrar se hur dem lever sitt liv och det kan ta dem halva sitt liv innan de väl ändrar på sitt sätt att se det, men när de väl har lyckats med det så inser dem hur mycket de har gott miste om. Jag brukade tro att jag inte förtjänade att finnas på denna jord om inte jag var mörk, djup och känslig. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig om jag inte var så. Jag trodde inte helt ärligt, att jag skulle kunna bli älskad alls. Nu vet jag hur inlåst jag höll mig själv, hur jag höll mig i ständig dvala och var så pass förvirrad att jag varken kunde se in eller ut. Idag vet jag hur man öppnar dörrarna. Idag vet jag hur man tänker om - jag har sett mig själv i spegeln för första gången, jag har sett själen inuti mig och jag har insett hur mycket jag är och hur mycket mitt liv kan bli. Jag har öppnat dörren för mitt liv genom att säga Ja till mig själv - du måste acceptera allt du är för att kunna göra det - acceptera livet du har och omgivningen du lever i. Det är då du kan börja vända på din synvinkel - du kan börja se saker med en positiv anda och du kan uppfatta saker på ett varmare och mer genuint sätt. Du kommer att inse att ett problem, inte är ett problem - utan en möjlighet för en lösning. Du kommer inse hur en knut löser upp ett helt rep. Och du kommer inse hur orädd du är som människa när du mött sådant du tror är främmande. Du kommer också märka, att när du väl funnit känslan av kärlek, respekt och lycka för dig själv, så kommer du märka att det kommer bli som ringar på vattnet - omvärlden kommer påverkas och blir ett bättre ställe, som för var och en av oss,behöver bli bättre. Du kommer också att se, att när du ser på världen med andra ögon så kommer andra se dig med andra ögon. Ändra din syn, så ändras ditt liv.

 

 

 

 

 

You gave me a promise once, a promise I know you'll keep. Now I need you to do one more thing for me, and It's remembering. Remember everything. I don't care how, but In that way we'll be with each other all the time even if we're not with eachtoher at all. And because of that, I'll know one thing to be as true as It ever was.

 

Jag har hundratals anledningar till att gå upp varje dag. Hundratals anledningar till att leva och för att vara det bästa jag är. Jag har stoppat mig själv så länge, för jag trodde, att om jag hindrade mig själv från att bli allt fullt ut, så skulle allt jag är komma till mig ändå - och fullända mitt liv, så som det skulle bli. Men jag har hundratals anledningar till att gå upp varje dag. Men mest av allt, så har jag mig själv - och jag är innerligt lycklig över att jag är jag. Jag är lycklig. Jag väntar inte längre på att leva. Jag ligger inte längre i sängen, dag efter dag utan att ha en aning om hur många timmar, dagar eller veckor som passerat. Jag väntar inte på att någonting ska hända längre. Jag reser mig. Och jag har rest mig upp för att se det bästa av vad jag har. Och Jag längtar efter att gå upp varje dag. Jag har längtat efter känslan där man känner att hela kroppen vaknar till liv i det ögonblicket man öppnar ögonen. Och så fort jag öppnar mina ögon, varje dag, så händer någonting nytt  - något litet eller något lite större. Och jag reser mig och jag vet att jag kan göra det bästa av det.

Idag längtar jag efter morgondagen - jag längtar efter att få gå upp imorgonbitti och gå i snön, gå förbi ängdalakullen som ligger i ett tjockt täcke med snö och jag längtar otroligt nog - efter mina timmar på gymmet. Mina timmar på gymmet som blivit de roligaste timmarna på hela dagen. Igår var roligast - då jag först av allt mötte Ms T - en amerikansk, svart kvinna, som var en stammis på jobb - som nu har tagit kontakt och vill träffas.. Bara det där lilla ögonblicket som väckte glädjen till liv.   Jag har aldrig gått på gymmet på dagen. Jag har inte klarat av att människor är där, eller så har jag fokuserat på hur jag känner mig. Men sedan jag var på Bara Vara.. har jag hittat säkerheten i mig själv och ärligt talat - jag har brister, både i kropp och själ, men ärligt talat, så kunde jag också idag stå bland människorna och känna mig så jäkla bra. Jag kunde anstränga mig och fokusera på vad jag skulle - jag kunde samtidigt skratta med pojkarna och få hjälp av dem som visste vad dem gjorde. Jag kunde vara jag och jag kunde känna mig så jävla bra pågrund av det.  Jag har kommit över min osäkerhet och det.. är något jag aldrig trodde skulle hända. Jag är så stolt. Jag är så stolt över att vara jag.

 

Så jag längtar efter att vakna varje morgon. Jag längtar efter att göra det bästa av min dag varje dag och jag längtar efter att få uppleva små ögonblick som förgyller min dag. Jag längtar efter vad jag har. Jag längtar efter att få vara jag. Och jag tänker aldrig någonsin igen, be om ursäkt för det. För jag är bättre, än ni någonsin kommer förstå att jag är.

 

Det borde du också.

Du som läser detta.

Det finns bara en av dig.

Var den personen.

Var den alltid.

Och var lycklig, över vilket märke du lämnar här idag.

When I was two years old, my father took me into his arms, and like many others nights, he held me close, put music on and danced with me. The music that would play in the background was epic musicians - Bruce springsteen,  Bryan adams and probably many more´, but most of It.. was a musician of who's music I'd grow up with. Lyrics, melodies and songs that I would learn before I knew what music meant. This man.. Was Tony Carey. As I got older, I remember still hearing his music in the car or from my fathers office.. and a little here and there and everytime I would sing along, completely naturally. And while I grew, so did his music. I didn't only learn the music - I learned the story of lyrics, I saw It In front of me and sometimes while I had a minute in the car, I would listen, close my eyes and imagine everything he sang. This man came to be an inspiration - little did I actually know about him by that time, I mean.. I was to young to care about anything other then Michael Jackson.. Haha, but.. As I really, got older.. The music became personal. Important. And one day, I came home and there he was  - Tony, the man. In person. I probably tried to stay cool.. While he borrowed my bed, which by the way - was a bed that was in my room,filled with posters of Orlando Bloom from both pirates of the caribbean and lord of the rings(SIGH!) - but truthfully It was way cooler then I would ever recognize. I know I didn't say much, but I was observing - taking in every moment and word and his "co-workers" or "friends".. was with as well, and I remember them being big - and very german.. and I tried to be a part of It as much as I could, but yet again - maybe still to young and maybe, I tried to take It a bit to cool, cause I still held myself in the background. I never feelt like I was in the wrong place.. Quite the opposite actually.. I feelt like I was exactly where I was supposed to. And not because of how big he's been. But because of what he's been to me. The difference between me and many others is that I would never see a person a celebertie. I've meet a lot of people in my life, which apparantly has been big (Louise Hoffsten, Dan Hylander, Daniel Lema) and so forth.. and.. I've never actually known them.. Their not really of my generation, so I never spent time on feeling like I've been with someone important.. or huge.. or whatever.. Being a celebertie isn't exactly.. I mean.. It's cool and all, but you know.. There's more to It then meets the eye. I don't really care about it.. I never have. The reason, Tony impressed me, was because of his way of being. He is very jaunty and the same time he is really humble. He has a way of carrying himself that sort of reminds you of an old indian chief..   I remember hearing him sitting in our backyard, talking about old times with - very - very - famous people - people,some people that was so famous.. I sometimes dropped my jaw.. anyway.. It wasn't that he was talking about them, It was the way he talked about them.. He has a way of making It very powerful.. and It's when he picks up a guitarr and everyone is quiet, and he starts to play, very quietly, and he tells his stories.. and everyone Is just in trance. It's something very.. powerful.. about It.. Once again, he tells his stories like an indian chief tell old tribal stories.. He Is very honest in everything he says and you just know, this man.. Has lived his life in a honest way. He might have done a lot, and seen a lot - but he walks like a man with no regrets. At the same time, this is the easiest man on earth - he is so funny and probably one of the worlds most sick people;) haha, but still.. I mean.. this man has so much to him.. and especially for kids - both for his own, but also, for like.. me and my brother. He is always so happy to see us and he spends so much time talking to us while he sees us and for me.. To be so "behind-the-stage" of this mans life.. It Is one of the fue things that.. means more to me then I could explain. But most importantly, I think Tony are one of the fue things my dad and I sort of connect through. Tony and my father are sooooo alike and yet so different.. But they understand eachother in ways people don't understand eachother, hah.. They have a very uniqe relationship and I know my dad knows more about Tony then many others and I know my dad has becomed more of a person because of him. I also think Tony Is someone who my father and I both appriciate.. I mean, when dad tells me things about Tony or when something has happened, we are both just as involved. We get how important he actually Is.. and today, that Is one thing I really do, appriciate. I think, as you get older, you understand better and I understand everythingelse just as clearly and I wish I could have been older so that I could have been a bigger part of It. But to be honest, to be part of It at all - that Is what matters. That Is why music means what It means to me. Music brings people together. And In some twisted way, It brought Tony to our lives. And I can't wait for the day, that I tell my kids about this man. An old rockstar that became a friend.

 

Also.. he has made my father grown and I am glad, that I actually thanked him for this once. I thanked him for how he helps my dad and believes in him and I thanked him for making us a part of It. Because.. For me.. Who has seen how hard my father fights for his music, for what he loves - It has been a long journey, with many "KIDS SHUT UP, I'M RECORDING"..days.. Haha.. and I remember I actually thought that was cool to tell the radiostations one day, but.. So far.. You are the only once I've told. But my father has fought for this for years - and he has had shows where no one turned up or very fue people turned up and.. It's never a joy to see the sadness in your fathers eyes when that happens - or when he plays in a club and people turn their backs to drink their beer and talk.. You know.. I get It. I get why his music Is so important and I have supported him in everyway I can... and I wish that I could get him to play infront of thousands and thousands of people, like Tony did.. but I think.. The day that Tony told him to tune his gitarr, was the day that my dad got to be on stage with him, was the day Tony replaced all of those thousands of people. He had light in his eyes when he played with him and he had a light in his eyes, when they laughed together. And that.. Is the best thing Tony has ever, given me. I am a very proud daughter, of my father. And for Tony to see my dad and his music, that.. Is the biggest thing that could've happen.

 

What I also think Is.. very, very impressive about Tony Is that.. he doesn't have those thousands of people in the audience anymore. If he's lucky, he gets up to a hundred. Concerts aren't the same anymore. But I remember one of the first performances he gave, here in a club in Malmö, which there might have been between 60-150 people through the night and everyone sat with their faces towards Tony. Everyone sat quietly, listening to the explanations Tony had for each song and then we sat and soaked It In - I remember having goosebumps for he actually played the song I asked for and he only played It that one time, through the whole tour. He makes people laugh, he takes them on walkabouts in his songs. He makes them listen to the music.. and that Is when you succed as a musician.. and that Is who I saw my dad becoming.

 

Eventually, Tony wasn't the only rock'star in our lives. All the sudden my dad goes live on KB - alone with an acoustic guitarr he was an opening act for Rainbow. One of the biggest rockbands in history. It was probably not the biggest success, but for me to see the drummer go up to father and say "This was really good Anders!" and see how they appriciate him made me realise, that he wouldn't need the thousands of people in the audience.. He needs the fue people that understands music to hear him. They are once that matters. 

 

It's also really wierd - I haven't known rainbow, more then through tony either.. but.. These are old rockstars, old men, with histories - with real, epic, rock'n'roll stories that all the sudden eat dinner in our living room.. and that.. live in a trailer in Hollviken while they are on the road .. Humble, kind and fun peole. People that we went shopping with - Joe and I actually picked out a really cool leatherjacket to eachother. And everytime I look at my white and first leatherjacket, I remember going into that store with them. The only more sick thing than that - Is that the day after Joe Is on stage on Sweden Rock and he has the jacket on the we choose. There he Is. 30.000 people in the audience. And the jacket that we pointed out. I mean, today - that Is a really effin cool. Haha. And that's what I mean.. Yeah, I may be a lover of their music as well, but I am not in the audience - I am behind the stage, with a name they know and a face they'll remember and for me to know that - Is the one thing that makes me the best of what I am. I am glad I am me.. I am glad for this life. Who else, has such memories? Who else, can appriciate them as I? Who gets to experience this?

 

And I think It's now, that I appriciate It more then ever. As I looked back the other day to rainbows history, you realise what a life they've had. They have been some of the biggest and they have some of the most epic names in their stories. And I can only imagine what of kind of live they've actually lived.And then I think about It.. and all the sudden.. I'm a part of that history.. Maybe not in the most epic histories, but still, I'm there. And how cool isn't that? Haha!

 

Considering how I've grown.. I feel like I'm ready to step In - I'm ready to be more then the background. I wanna be in what's left, you know. From now on,  I am to make myself a part of everything we have left, and not only appriciate It, but live In It.

 

Cause that's when, I feel like I am exactly where I belong.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(&Sweden Rock..*Host*Jackan!Host*.. Haaha!)

 

 

 &Titta vad jag lyckades hitta.. Min personliga favorit; Cold war kids.. live.. till &med min min pappa;) Varsågoda.. Njut!   https://www.youtube.com/watch?v=PmpuWtl_KLM

 

 

Okey, so.. Jag är en tjej som har problem med övergivelse. Jag har problem med människor som försvinner. Kalla det vad ni vill. Men idag.. Fick lukas MVG i betyg på sin utbildning i Miami. Fulll pott!! Åh, ni anar inte glädjen och ni anar inte hur stolt man blir - det är så länge sedan han känt en vilja, en glädje och en passion nog till att göra någonting och nu har han satsat stenhårt, lyckats, förändrats och hittat någonting i livet han vill göra. Ni förstår, Lukas.. Är den sortens person som kan ta sig an alla utmaningar i världen och han klara dem, göra något av dem och sig själv - han är så oerhört smart och så oerhört hängiven, så han kan, men han måste vilja. Det var länge sedan han verkligen ville. Men han har velat detta. Han behövde detta. Och jag är så stolt.. och jag är stolt över att han inte kommer hem och lägger sig i sängen i ett par månader.. utan att han tar sig ut i den stora världen och upplever. Han upplever.. och hur mycket jag än önskar att jag vore med honom varje dag, så är jag glad över att han är den av oss som gör de.

Skillnaden är .. att jag får panik. Jag får panik i det ögonblicket jag förstår att någon väljer att leva utan mig. Jag är så livrädd.. Det är något i mig som skriker och skakar och jag känner det, ända in i benen. Frustrationen och den intensiva ledsamheten.. Den är där. Varenda gång. När en person väl kommit nära.. Åtminstone, så nära som Lukas.. så blir mitt liv påverkat. Och det är inte bra, det är inte bra att jag inte kan skaffa en relation med någon på ett sådant starkt sätt utan att leva i konstant rädsla. Så .. Jag behöver samla mig. Jag behöver bli starkare, på den delen. Jag behöver se in i det som är så övergivet - inte för att det är svårt egentligen. Det är min pappa. Det är min pappa, som jag saknar, så fruktansvärt. Det är min pappa, som fattas i mitt liv. Det är min pappa.
Jag är inte rädd för sanningen. Det har jag aldrig varit. Men det är så svårt att få det svart på vitt, för vad gör man när man väl fått det dit?

Jag blev övergiven när jag var 10 år gammal, av människan som höll mitt hjärta i sina händer.. Det finns ju ingen sådan kärlek som man får och ger sin pappa.. Och jag tror att alla döttrar och söner, på något sätt känner samma sak - jag ser det i ögonen på mina vänner som säger att dem inte träffat sina pappa på månader och jag ser det i ögonen på min vän som säger "jag hatar honom".. beroende på att han aldrig varit del av deras liv och jag har hört det i ord, på vänner som försökt hålla sig starka för även, sin pappas skull. . Pappor är speciella. Det är våra pappor.

Och vi.. vi har en bra relation. Öppen. Ärlig. Vi kan förstå varandra som få gör. Men.. Så mycket har hänt. Så mycket har hänt och jag har släppt och jag har hanterat och jag har börjat gång på gång på nytt. Men när det kommer till vad som är så frågar man sig själv "Well.. Nu då? Jag har gjort allt detta.. och för vad? "

Kanske, för dem små ögonblicken vi är tillsammans när han spelar och jag är i mitt esse.. eller kanske dem ögonblicken vi åker på roadtrip bara han och jag, och pratar igenom allt och lyckas skapa en sådan enorm harmoni eller kanske, bara när vi lyssnar på låt efter låt och bara.. mår bra av att vara tillsammans. Ögonblick. Och han har alltid sagt det; Jag kommer alltid vara där i dem ögonblicken du behöver mig.

Men, annars?
Behöver jag dig varje dag eller är det meningen att jag ska klara mig själv? För det gör jag. Jag är inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för att lämna Sverige - jag längtar ju efter det. Så.. vad gör det okej, till att jag åker - till att jag överger det jag har.. medan jag inte klarar av att bli övergiven?

Jag saknar.
Jag saknar hela tiden.
Jag saknar dig.
Jag saknar min pappa.
Jag saknar min vän.
Jag saknar att berätta allt för dig.
Jag önskar jag kunde det.

Men ändå är jag här, ironiskt nog, och pratar så mycket jag kan.

Frågan är.. Kan du höra mig nu?

 

and a touch of the best dwarfs ' )

 

 

Det är fantastiskt roligt att gå tillbaka och se hurjag var och hur jag började skriva när jag startade bloggen. Hur attityden var, hur absolut förlorad jag var och hur villig jag var att skriva om hur ledsen jag var. Varenda detalj låg skrivet på bloggen och det är nästintill skrattretande och se hur eftertänksam jag varit och så otroligt exponerad. Det är samtidigt pinsamt och se skicket bilderna är i - på den tiden redigerade man inte, så bilderna är i vissa fall.. så dåligt skick att jag undrar hur jag ens kunnat lägga upp dem, haha.. På samma sätt är det pinsamt och se hur jag har skrivit en gång i tiden - det är så slarvigt och jag verkar aldrig ha haft en aning om vad korrektstavning är. Men .. bäst av allt är att jag hör att det är jag - det är exakt samma detaljer, känslor, människor och hopp jag talar om. Jag är precis lika passionerad och dramatisk, men jag vet nu hur jag ska använda det - det visste jag inte då. Och det är det bästa sättet.. med att ha haft en blogg som sin dagbok. Man lägger ut allting som varit i ens innersta och att se hur jag gått från en svag person till en stark, från en ensam till självständig och från en ledsen person till en tacksam och glad person.. Det är det bästa resultatet man kan ge mig.

 

2009 började med att jag hade en bruten rygg, vilket jag upprepade mycket märker jag. Och det fortsatte med diskussionen kring att ta in utlänningar i vellinge och sedan kom en del som jag förstår mig på än idag,det var väldigt viktig för mig då. Twilight var en del som blivit en viktig del av mitt liv för en anledning.. och.. Att New Moon kom ut precis när jag börjat blogga, var kanske mindre nyttigt,då allt det dramatiska förvärrades efter att Linus lämnat mig. Då och då ser jag att jag mönstret som New Moon gett mig.. och det är allt ifrån långa texter till att jag krossat rosorna han gett mig eller så har jag haft dem vid badet.. Hängt dem på väggen och slutligen, slängt dem. Haha, och det blev ju bara värre när New Moon då.. var ute.. Jag levde, på att känna som Bella gjorde då.. Men det var också tack vare twilight, linus, new moon och böckerna.. som jag mötte en av människorna som skulle förändra mitt liv.. så allt det mitt lidande skapat, har också gett mig något av livets bästa.. Men! Stackars er som fick läsa om de långa månaderna.. Haha, det kan inte ha varit roligt..

 

Då och då var där ju ljusa stunder.. Då en viss person lös upp min vardag eller när pappas låt om mig kom ut.. Eller alla roliga stunder jag och Matilda hade, då vi umgicks..Eller när faster emma hoppade fallskärm(vilket jag vill göra i år!). Sen märkte jag hur stort Idol var.. herregud, jag skriver om de i var tredje inlägg..hahah.. Om hur Erik fick mig att swoona eller calle fick mig att längta efter ett cafe eller om hur ledsen jag var över att mariette åkte ut.. hahah.. Tänk att det var så stort, då jag de senaste 2 åren inte ens förmått mig att slå på tvn när det varit. 2009 var det tvärtom - då följde man det varje dag och varje fredag och slutligen satt jag och matilda på arenan 2 dagar i rad och drack vin behind-the-stage och hade roligare än många andra. Det fanns även roliga stunder då jag och Fanny letade balklänningar.. Hahah, jag var så förstörd över att Linus lämnat mig att jag provade brudklänningar ihopp om att han skulle se på mig med andra ögon.... Hhaha, åh.. När man tänker på det nu så inser man hur liten och otroligt naiv man var.. Dumma,söta lilla tjej..

Sommaren var nog något av det roligaste.. Eftersom jag hade en bruten rygg så var det en väldigt lugn sommar för mig och det enda jag kunde göra var att gå korta rundor, sitta med mamma på kvällar på millennium eller ha lite vänner hemma på middagar. Allt för att ha så lite ansträngning som möjligt. Millennium var allas centrala punkt och jag spenderade fler dagar där då än jag gör nu. Det var även där jag mötte Steffi för första gången.. hihi, otroligt kul och se det nu!

 

Men så var där en liten roadtrip med min lilla söta Sandra som vi gjorde tillsammans med hennes dåvarande pojkvän och hans polare - ett gäng killar och vi två.. åkte till tosselilla - och vi hade det så sjukt roligt.. - det var det första riktigt roliga jag fick göra på hela sommaren och trots att vi höll det lugnt så var det väldigt roligt. och jag fick smeknamnet "broken-back-boobrah"(Beroende på min brutna rygg och mina bigbootha-bröst).. hahaha. En dag som alltid kommer finnas i minnet.. Jag kunde inte göra mycket men hade jävligt kul ändå..

Det är också otroligt och se skillnaden från när jag slutade på sandeplanskolan, med bruten rygg, till när jag började gymnasiet samma sommar. Det var nog ett av de läskigaste ögonblicken i mitt liv - att börja på en ny skola och samtidigt, har jag nog aldrig känt mig mer självständig.

Men innan jag slutade på sandeplan så fick jag säga hejdå genom att gå på balen - jag hade inte varit i skolan på 2 månader, knappt rört mig och alla var förtvivlade över att jag missat så mycket -  Men så en dag hittar vi en klänning och vi lyckas få den över korsetten, Petra fixade till mitt hår så vackert och vi lyckades skapa en outfit jag kände mig otroligt vacker i. På plats låg ödmjukheten i luften och alla gamla vänner kramade om mig varmt och det blev en kväll att uppskatta mer än jag trodde, särskilt nu i efterhand.

Det är också lite halv sorgligt och se tillbaka till 2009 då , det var då jag och den nya klassen hade funnit varandra och vi gjorde så mycket med varandra.. Idag, hälsar vi knappt när vi går förbi varandra.

 

Det känns som en evighet sedan, då 2009 är komplett främmande för mig - det är motsatsen till vad mitt liv är nu, men det är ändå oerhört spännande att ha det och se vart jag varit.. och var jag är idag.

 

Peyton and I have a life a lot like each others.  We can lie in bed a whole day in fetal position and be torn into pieces and yet, pick ourselves up and go out and meet the next person with a smile. The people around us, know nothing sometimes .. Despite the tired eyes, the uninterested way to travel among our fellows, no one see the sadness that has taken place for most of the night, day and, well .. Still, when you go up to live on. But we do it. We put a song in our headphones either to strengthen the extreme feeling we have at that moment, or so we put on a song that changes your day. Sometimes it's not even me who chooses the music, but somewhere, as a gift and a sign someone has left a song that reflects on the days to come. We know that music is the only thing that can affect and change our day, our life and who we are. Music is the only one who understands us in all situations and remain when everything else is gone. If I ever found myself on a desert island, I would have wish for an endless stream of music.

Though Peyton and I might not be able to actually convey by creating our own music, we have an own art. She has It In her painting and I have It in my writing. 

 

But.. Sometimes you dont need to use your art to reach out to people. Sometimes, you just use your heart. Peyton and I have a way, to speak to whoever wants to listen. We found a way to communicate about what we've learned of the world, impulsivly and we do It without knowing who Is listening. We're probably not brave enough to convey it to those who daily sit next to us, but In the moment, she puts on her camera and its microphone and talks about her life infront of the strangers behind the computers, she feels heard, loved and perhaps understood. But most of all .. She hopes she conveys to someone who feels heard, like her. She talks about her own life and she can only imagine the faces and ears that listen, but best of all ..Is that we are both hoping that there are some special people still watching, looking and listening. That is the true reason to why we tell our stories ..because we want some people to perceive them.   It's the same reason to why I have my blog. If there Is no other way to speak to a certain person, you'll go beyond your boundaries and hope that someone hears you.

 

Something else that Is great about us is how fearless we are to create something ourselves. We are independent and creative enough to discover places, places that will be something we characterize and leave a certain and specific atmosphere in. A place that always touches our hearts. No matter how long it takes before we go there again, we have places that are ours, which may remind us of the specific, special and little extra in life.  

 

Sometimes, we think that people are able to take these places away from us, and many times it felt like, for example, my blog, my place, was stolen and no longer mine. But it's when you go back to that particular place and reminded yourself of what it is that you can specify and not because it is yours.. But because of what I left there - what I conveyed and what I still feel for it.That's when It's a place for you to be.

 

But most of all, Peyton learned me how to survive all those times you lost what you had closest to the heart. I do not know if people can be left on all those ways that I been left on and I don't know If someone can be left so many times. No matter where or when It's been and no matter who has left, our hearts has always taken a turn. I felt my heart break when someone smashed the hope I tried to create, I have felt the pain of losing someone in body and blood .. and I have known the immense longing for someone I loved. Sometimes .. it is not only by my own life, but because of the people around me.. For I have seen the loss in my father's eyes when he talks about his childhood friend who is no longer living on this earth. I've seen a broken heart in my grandfather's eyes when his friend passed away not long ago. I have seen a tremendous sadness in my mother's eyes when her power hasn't managed anymore and drained her instead. I have seen and heard such a huge pain in my friends, when their heart had burst,many times too often. I have feelt and heard the despair in words that have been written. And I've feelt .. my heart burst, more times than I would wish for anyone. I felt it break, when I first felt abandoned by my father, whose confirmation was the only thing I was looking for in the world. I felt it break again when I realized I need to stop asking for it. And I felt it break again when the person who knew me the best, was no longer close or for as for as I know, even left at all .

 

In the end you wonder.. Am I always going to be abandoned?

 

I still feel the pain. I still feel abandoned. I am still praying for confirmation. I still rupture. 

 

The difference is that not so long ago both Peyton and I would lock ourselves into a darkness because of this and let ourselves drown. We had locked our hearts for all the new things to come. Now .. I have a way to breathe in all of this. I found a way to breathe again, to know, that no matter how much water you have over your head, It's only you who can make the choice to swim. You have to save yourself.

 

I now give permission and understanding to the despair I have inside me. It's okay to expose yourself to as much - for when you really feel that so much is lost, then you have truly loved. And If It touched your heart.. Then you never really lost anything.

 

But you know what? Do you what Is the greatest thing about me and Peyton?

It's that we never stop loving. We just wanna be able to love again. We wanna laugh and have fun and enjoy everything that life is. We don't only want to dream our life, we want to life It. We don't wanna be on center stage, we wanna be behind the scenes as a part of history.

We never stop believing in what we love, what we are and we.. never become less happy.

We are stronger.

We are more then meets the eye.

It sounds absolutely ridiculous to some people. But to me, It's truer then many things in life.

It's the fact that Peyton Elizabeth Sawyer changed my life.

A character created for a tv-show. A character that is non existing and non-real. But to me, she is more alive.. Then most things in this life.

 

Do you know why? Because of how much alike we are. Because she makes me, understand me.

She makes me understand,that I am here. And I am here for a purpose. And this is why;

 

 

The one thing we still don't have in common?

The one person who leaves, that comes back.

 

 

 

 

You are the star that shines the brightest on my heaven.

 

 

När man börjar dagen med en lång promenad kring det tysta grannskapet, med knallrande snö under fötterna och kvittrande fåglar från alla hörn kan dagen bara börja bra. Solen skiner, snön glittrar och vinterns kyla har skapat en tystnad som är sällsynt och vacker. Inte ens röster från ängdala backen hörs idag. Överallt flyger små fåglar mellan buskarna, förbi en,över en och nästan på en - de tar så mycket av maten som det finns kvar och någonstans önskar jag att det vore lika lätt att ge mat till alla skogens djur som till fåglar. Jag kan inte sluta tänka på de rådjur som stod intill väg 100 häromdagen. Vintern är en hård tid för våra vackra djur.

När jag viker av runt hörnet och ser att ängdala backen är ståtlig och tyst förvånas jag. Hela veckan har den varit fylld av barn och ungdomar..Men när jag väl tagit mig upp på ängdala backens hala sidor tar det inte mer än 30 sekunder innan förskolans dörrar slår upp och barnen kommer springandes med sina pulkor. Det tar inte heller mer än 10 sekunder innan någon frågat efter mitt namn, om jag är journalist, vilken tidning jag jobbar för och vad jag gör med mitt liv.. Bästa frågan är dock om jag är rädd för att åka pulka då jag inte hade någon och det var med ett skratt som jag förstod att det var signalen för mig att gå därifrån. Barnen kastade sig orädda ner för backen - med eller utan pulka, på plastpåsar och genom att tränga ihop sig på ett par pulkor de samlat. Skratten från barnen verkar ha spridit sig, för på mindre än en minut har barn från grannskapet tagit sig ut från olika håll och kanter. Mammorna hälsade och samlade sig med lärarna medan barnen lekte fritt. En liten thailändsk pojke stannade och log åt mig när jag gick.. Efter en sekund hör jag honom ropa "heiåå fickan".. Och Jag vände mig om, log stort och vinkade till pojkens förtjusning. Gulligaste saken jag sett på länge.

Någonstans längre bort hamnade jag på en stig, med färgglada buskar och varma hus. Plötsligt tyckte jag att jag väldigt tydligt hörde gäss på väldigt nära håll och jag stannade upp för att se om de faktiskt - stod precis bredvid mig. Först trodde jag att jag hörde i syne, men när jag i nästa sekund ser upp ser jag ett par gäss bara någon meter ovanför mig - de kacklade i mun på varandra, högt och hemskt och jag hann precis gå några fotsteg till innan de gick in för landning.

I nästa sekund flyger en hund upp i min famn. Oförberedd som jag är faller jag nästan omkull, men hittar min balans och jublar glatt till den glada hunden som sprungit in i mig. Busen var en ettrig sak, men söt som få och hundälskare som jag är var det bara roligt att få lite kärlek.

 

På denna lilla promenaden lyckades man med så mycket.. Jag hann också gå förbi poker-kvinnan i fönstret som som vanligt satt med en cigarett i handen. Hon vinkade inte tillbaka när jag log vänligt, något jag tyckte var allt för underhållande. Hon hade varit en perfekt sido-karaktär att ha med i en bok..

 

Nu ligger alla mina julklappar under granen och fantastiskt nog, så är alla som ligger därunder för en gångs skull från mig. Jag har nog aldrig kunnat handla så mycket och jag har nog aldrig älskat att handla så mycket som denna gången. (Ullared, the place! Haha,känn ironin;)  Att klä julgranen är alltid årets höjdpunkt för mig. Det är då jag och mamma sätter på julmusik och tänder ljus och dittar och dattar. Men denna gången märkte jag att det roligaste var att lägga alla julklappar under granen.. Hahah, ibland .. är det väldigt underhållande att vara jag.

För mig har dock vintern alltid varit min bästa tid och jag måste säga att i år har det nog slagit rekord. I år har jag inte bara kunnat ta morgonpromenader vackrare än andra.. Jag har dessutom fått chansen till att beundra julbelysning på alla skånes hörn. Vi har spelat julmusik och satt in en imperfekt julgran - men som är så mycket sötare än många andra. Vi har satt en tomte i toppen på vår gran - vår sötaste lilla tradition.

Jag har fått chansen att komma in i affären och känna doften av glögg och lussebullar. Jag har gått igenom affären och sett dans i köerna till den alltid lika glada julmusiken som kommer ut i högtalarna.

 

Jag har också fått chansen att ligga inne en hel dag,med maraton med New girl, one tree hill, disney och mysteriet på greve holm. . Att ligga under täcket en hel dag kan faktiskt vara extremt underskattat.

 

Men bäst av allt - åh, bäst av allt, är att jag efter alla år - fått min dröm fest. Min Julfest.   Julfesten jag inte slutat planera till - inte kunnat sluta handla till. Inte kunnat sluta förbereda för. Hela fredagen gick jag runt i huset och städade, dammade, lade ut ljus, maschaler, dammsugade, lade ut servetter och shotglas. Glögg på spisen och julgott på borden. Sånghäften på bordet.. Och självklart.. på en julfest måste man ha julmusik. När man slutligen anlände till fredagens fest.. anlände man till ett mysigt litet hus med tända ljus, med doft av glögg och jul, med dukning och gottigheter.    Jag kunde aldrig ha föreställt mig att alla verkligen skulle kunna komma, men till och med mina kära vänner från Göteborg tog sig ned. Höllvikens olika hörn, lite malmö brudar och mina närmaste vänner befann sig på plats och det blev inte bara en riktigt lyckad julfest, med julklappsspelet och snapshäften - utan det blev en riktig fest som dessutom gick mästerligt. En julfest där jag dessutom fick tack-presenter från mina kära vänner.. En av dem är uppdrucken, uppäten och den andra hänger på väggen. Haha. Det blev en av de mest minnesvärda kvällarna och lika fantastiskt var att alla mina vänner kom så väl överens. Jag känner mig stolt över att ha så många fantastiska vänner.

 

Och tack vare allt detta, lyckas en dag som idag sluta på bästa sätt. Lycklig. Med värme i hjärtat. Tacksam för vad jag har.

 

Och att sätta mig ned idag, som avslut på dagen, på ett av Malmös mysigaste cafeér med en gammal go vän, med god fika med samtal som aldrig tog slut, var det bästa jag gjort på länge. Omkring oss satt författare på olika håll,med laptopsen uppe.. En av dem mötte min blick medan han sökte rummet för inspiration och jag log länge innan våra blickar bröts. Ett kärlekspar avbröt sitt skrivande för några minuter för att kasta sig i armarna på varandra och jag blev så pass distraherad att jag glömde bort mitt samtalsämne. Haha, det är alltid underhållning på hög nivå när någon grov-hånglar framför en. På något sätt såg det ändå romantiskt ut när de satt i soffan, längst bort i hörnet intill lampan. De viskade sedan i varandras öron och jag kunde se kvinnan le intill sin mans nacke.. och jag kunde bara ana vilken historia de håller på att skapa tillsammans.

 

Som alltid, lyckas jag och matilda gå igenom varenda ämne och känsla man kan gå igenom på en kväll. Timmarna rusade förbi, känslorna och samtalen lika så. Det som är så fantastiskt med Matilda är att jag kan känna mig som en del av Sex&thecity serien med henne. Vi kan vara så tjejiga som möjligt, med fnitter, skvaller och ohindrat sex-prat. Men vi kan också gå djupt inpå ämnen som vi inte talar med andra om. Idag hann vi gå igenom varenda känsla man kan känna och det var verkligen.. precis det vi bägge två behövde.

 

Nu sitter jag här med inspirerande musik och är tacksam för ännu en dags bra slut.

 

Och jag tänker på något jag sade till Matilda idag, något som min fantastiska resa har lärt mig;

 

Jag är fortfarande samma gamla jag, med samma gamla liv, men jag kan säga er.. Att jag verkligen har lärt mig att ändra synsett på hur jag lever det.

 

Sov gott kära ni.. Hoppas vintern är lika fin för er, som för mig.

 

Det går inte att känna annat än värme när de första tonerna till det bekanta soundtracket tar sig ut genom högtalarna. Man sitter där med en nostalgitripp som tar en tillbaka till en av de bästa tiderna och i ansiktet får man det största, löjliga leendet. Sagan om ringen har en helt egen känsla i sitt slag och när man tas tillbaka till "Fylke" så kan man inte göra annat än och le sitt största leende.

 

Filmen börjar med samma värme, färg och bravur. Det mästerverk det varit förut ligger fortfarande i samma bana.

 

Att mäta upp till sagan om ringen filmerna är förmodligen en av de svåraste uppgifterna man kan ge någon, när man dessutom ska göra en pre-qual där varenda hängiven Sagan om ringen älskare har höga begär och förväntar sig mer än något bra på vita duken .. Ofta är uppföljare något man kallar pluspoäng - ni vet, filmer som man ser för att man ska få mer, men som aldrig är lika bra som första. Men när det gäller den här filmen, kan jag säga med handen på hjärtat, att det här är den bästa sagan om ringen filmen som gjorts.

 

Jag tror det var en evighet sedan jag skrattade mig igenom nästan en hel film, blev rörd in i hjärtat och dessutom satt på helspänn genom en hel film. En hel film som dessutom var 2 timmar och 45 minuter lång.

 

Det var en ständig fantastisk mix av humor, charm och halvblödiga ögonblick. Samtidigt lyckas de göra makalöst vackra scener och ändå se till att det sker några riktigt råa scener. Nya karaktärer fångar hela tiden vår uppmärksamhet och levererar exakt så mycket som tillfredsställer oss. Det blir aldrig för mycket och det tar aldrig slut. Vi hänförs, vi underhålls och vi älskar varenda ögonblick vi ser. Man lyckas ta sig in i historien om sagan om ringen på ett helt ny sätt och man kommer närmare än någonsin. Det gick inte ett ögonblick då jag inte hade mitt riktigt löjliga leende på ansiktet.. Jag var tillbaka i sagan-om-ringen-äventyret .. och jag älskade det.

 

Sen kan man fråga sig.. Hade den gjort samma succé som när den första sagan om ringen filmen släpptes, som den gör nu? Aldrig. Vi tas tillbaka till en början vi tittare och följare förtjänar att få se, och samtidigt får skaparna ett fantastiskt tillfälle att få berätta en del av storyn som förtjänar att få berättas.

 

Att vi känner igen oss i Fylke, i den vackra musiken, i små bekanta namn och karaktärer här och där.. är någonting som får oss att nudda vid en historia vi känner till så väl och samtidigt inte sjunka tillbaka in i den.. Istället lyckas de skapa en helt ny story, en helt ny film och helt nya karaktärer vi så längtar efter att få ta del av.

 

The Hobbit har blivit något eget.. Och det var verkligen ett oväntat äventyr.

 

Att få skratta i 2 timmar och 45 minuter.. Att få bli charmerad och underhållen och att samtidigt bli tagen av så bra action scener är det väldigt få som kan lyckas med - men dem lyckades med det. Det finns inte en minut du inte njuter.. och det finns inte en minut du inte vill ha mer.

 

Det här är en prequal alla borde se!

 

 

Nu är den enda kommentaren jag kan lägga; Att om jag fått önska mig en sak i livet så hade det varit att leva med den sortens människor.. och att den dagen jag gifter mig, så hoppas jag verkligen att det finns dvärgar på mitt bröllop. Hahah!

 

The Hobbit får 5/5!

Den största skatten finns inom oss & denna dag finns nu inom mig.

 

När mörkret lagt sig tutade Jonas utanför dörren. Jag hade med min fulla resväska, kudde, täcke, blommor & plånbok,en full famn - och vi skulle ju bara iväg en dag.

 

För säkerhetsskull låg där ändå dubbelt av något, för att ha något som de andra kan ha glömt. Vår resa började glatt, med lekar och allsång. Att man kan få så pass mycket hjärnsläpp som vi fick på sådant man egentligen kan insåg vi att vi är bäst på. Underhållning fann sin påverkan och vi var snart framme i ett ner snöat Kristianstad.

 

Den stora teatern lös vitt och majestätiskt. Snart satt vi på mitten av parketten, mitt framför scenen och med en perfekt sikt på alla håll och kanter.   Jag kunde dock inte hindra mig själv från att leta efter en speciell mask någonstans..  Han är trots allt allt i allt för mig..  Musiken, skapandet.. Min fantom.     Men det blev istället lite andra masker som tittade fram - nämligen guldiga ögon, lite morrhår och olika kattkostymer.

 

Det är första gången jag ser Cats och som musikalälskare är jag inte svårflörtad.  Cats är en historia som är svår för många att förstå sig på och musiken kan vara något svår att hänga med i för dem utomstående. Men varenda ton som togs var oklanderlig. Man hänfördes gång på gång av de röster som lyfte sig själva och man satt vid ett flertal tillfällen med gåshud längs både armar och nacke. Det var flera gånger min blick följde deras kroppars rörelser - de ska vara så överdrivna på en teater, och jag finner dem så mjuka. Att kunna dansa som man gör på en teater är att förmedla. Det var så hänförande och fantastiskt att se hur dem lever ut sina kroppar.

 

Jag som växt upp med Fanny på dagis har vetat hur flitig hon varit. Jag vet att hon gått på ballet och att hon sjungit i kör. Jag vet att hon legat i som en idiot för att göra allt man behöver för en teater,   MEN.. Jag har aldrig faktiskt sett det. Detta är första gången jag ser henne på scen, med en mjuk kropp som landar lätt på tårna, med fingrar som mjukt går ut i fulla rörelser. Hon är orädd för att verkligen ta för sig och ändå är hon inte huvudrollen. Hon tar perfekt plats på scenen:)

 

Musikalen går ihop tack vare alla dessa olika karaktärer som finns på plats. En man som tog min kompletta uppmärksamhet är en man som var "den sexiga katten"..  En man som i sin roll är något lönfet, hårig och egentligen, allt annat än sexig, haha, men.. När han öppnar sin mun och låter sig själv ta ton så tar han allas uppmärksamhet med sig. Jag kunde nästan stänga ögonen och höra honom som fantom.. och ännu bättre än när jag efteråt får veta att hans drömroll är fantomen..  Då kände jag att något verkligen hängde ihop där.

 

Det som märktes mest är att dessa människorna gjort den här teatern till kvalite. Det är så välgjort och folk har inte svårt för att hänge sig till att spela katter, vilket för många kan vara oseriöst. Men inte för dessa tjejerna och killarna. Dem gjorde det med hjärta och dem gjorde det så bra!

 

Jag är så glad att jag fått ta del av Fannys sista del i teatern, då inte bara hon men hela gänget satsar allt.

 

När vi  några minuter senare kramats, gett henne blommor och pratat om rumpor och gulliga killar så tog katterna av sig morrhåren och begav sig ut i snön med oss. För oss som bor nere i Falsterbo så är vi vana vid noll gradigt eller nån plusgrad sådär. Åtminstone till i slutet på December.. Men nu går vi ut från teatern och möts av 2 decimeter snö, minusgrader och vacker julbelysning.

 

Snart knakade snön under hjulen och vi var påväg mot Kristianstad centrum. Inte för att vi såg mycket, men vi hann åtminstone ta oss in en runda på O'Learys och se ett fullsatt rum med en massa olika sorters människor - människor, där likt vi i Höllviken, alla kände varandra. Väggarna var fyllda med sportlegender, presidenter och skyltar. Tv-apparaterna visade fotboll och högtalarna spelade de bästa låtarna på högsta volym. Det kändes något mer amerikanskt än på Höllvikens barer och jag var i mitt bästa elemente.

 

Intill oss satt den sötaste lilla tjejen, med kort rött hår, blåmärken över hela kroppen och det sötaste lilla leendet och välkomnade oss på bästa sätt. Nilla var en av de dansare som tagit min uppmärksamhet mest(Hon syns på en av bilderna ovanför - upplyft i luften) - jag hänfördes över hur hon är sin kropp, hur hon rör sig, lyfter sig.. Dansar och är. Här satt hon nu vid baren med oss, ännu mindre och ännu spralligare. En orädd själ, med artistiska drag och en livsglädje väldigt få människor har. Nilla öppnade snabbt sin famn, sitt hem och sin personlighet för oss. Jag hade kunnat sitta i obestämd tid och bara se på denna makalös tjej och aldrig bli uttråkad. Hon är orädd för att dela med sig, orädd för att ta för sig, orädd för att ge kärlek och glädje. Jag minns att hon knappt satt stilla en sekund. Så fort musik eller teater kom på någons läppar ställde hon sig upp och sjöng, snabbt, högt och inlevelsefullt. Samtidigt dansade hon allt hon hann med. Hon kommer aldrig få nog. Teater, musik, dans.. Det är hennes värld. Det kommer naturligt för henne och jag förstår varför hon och Fanny kommit så nära varandra som dem har.. De har exakt samma passion:)

 

När vi kommit hem till deras fantastiska, vackra, gigantiska, otroliga, majestätiska hem   - längst utanför kristianstad och då menar jag, så långt ut som man kan komma, så kommer vi till ett hus som aldrig slutar växa. Ett hus som nu var täckt av vit snö, tillsammans med tända marschaller, ett högt majestätiskt träd och en makaber trädgård så tog vi oss in i värmen och fick utsikt över en sjö som nu också var täckt av tjockt,vitt lager av snö. Mat os slog oss och vi välkomnades av Nillas fantastiska familj som stod redo att möta oss - 3 främlingar, med julöl och nygjord tacos. Vi slog oss ned vid middagsbordet, vilket har den bästa utsikten till sjön och den gigantiska trädgården. Anledningen till att jag inte kan sluta använda ordet majestätisk, gigantisk eller fantastiska - är för att det verkligen är så, på alla sätt som det kan vara.

 

Vi hann med mycket skratt på kort tid, vi hann med prat om teatrar, negern som faktiskt är fantastisk(Hahah! Inside-joke kära läsare), musik, Höllviken.. och förmodligen mycket annat.

 

Men snart nog var vi inte bara i köket. Vi fick en rundvisning på de fantastiska rummen som alla har sina personliga speglingar. Vi fick möta sköldpaddor - och Donna såklart, den fina vovven som snabbt fick allas uppmärksamhet. Vi fick se extra rummen, jacuzzin,badrummen och bron som går från rum till rum. Vi fick se glasrummet - där man ser rakt ner i det andra. Haha, ja, jag kan ju bara säga det - det är så mycket mer än utöver det vanliga.

 

Men mest ovanliga av allt.. var när Nilla flyger upp i luften och landar på en "stolpe".. Ja, en stripp-pole som man kallar det. Men när jag ser Nilla svinga sig upp, kasta benen i luften, snurra några varv och göra konstverk väldigt få människor klarar av hänförs jag. Detta är dans på högsta nivå. Akrobatik. Hon landar smidigt och går ned i split. Sen sitter hon där, med sitt iver i ögonen och ler stort. Ett litet fnitter tar sig även fram då och då. Jag kunde bara se och gapa. Nilla påminner mig väldigt tydligt om en väldigt speciell - fiktiv - karaktär. Graciös, vänlig, livsfylld och glädjefylld - en karaktär lik Alice Cullen. Många gånger vill man bara krama henne, men man vet att man inte kan låsa armarna om henne - hon lever alldeles för mycket i sin kropp - hon behöver ta ut sig.  För mig är detta så fräckt. Jag förmodar att det märks då jag inte kan sluta prata om henne.  Att själv prova på kunde bara sluta på ett sätt - och jag lovar er, det var allt annat än vackert. Haahah.  Johan var däremot inte långt ifrån. Han lyckades med en hel del konster och det blev många timmar med skratt, hänfördhet, akrobatik och dans.

Timmarna gick och natten blev sen, men tiden märktes inte för oss. Vi lät ämnen mellan himmel och jord ta sig mellan oss, men mestadels tog sig musiken in i bilden. Från ingenstans kunde antingen Nilla eller Jonas lyfta gitarren och påbörja en melodi vi alla sedan fortsatte sjunga på.. När magin låg som tätast tog Nilla upp gitarren och tog ton till Adeles "Make you feel my love" och för ett ögonblick satt vi alla komplett fyllda av ögonblicket. Och jag satt där.. & älskade ögonblicket som passerade mig nu.

 

 

När Nillas sista ton tog sin in tog hon in mitt intryck, reste sig och kramade mig, med sina små och kära armar.

 

 

Magin fortsatte spira på och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Jag visste att magin skulle komma till julen.. och se.. se hur mycket som kunnat hända på så kort tid. Åh, ni förstår inte ens.. Jag har enbart berättat hälften av allt som hände under vår tid tillsammans. Det är för mycket att beskriva. Men för första gången på en evighet brann min själ - jag ville fotografera, skriva, dansa & sjunga. Min inspiration var starkare än på länge och jag kände mig precis lika vaken i själen som jag borde alltid.

 

Något ögonblick senare reste Nilla sig igen, spelade korta tag på gitarren och börjar sjunga "Johan... Johan..".. En melodi hon själv kommer på tar sig på hennes läppar och hon sjunger , well, vi kan väl kalla det dikter.. hahah, på ett finare sätt - om oss alla. Vi applåderar, skrattar och tjuter åt hennes perfekta låtval och beskrivningar. Hon ser på oss alla medan hon skapar en text på plats  - detta är ett ögonblick jag inte på något sätt inte lyckades filma, men jag har hennes ordval i huvudet och blir exakt lika jäkla glad varenda gång.

 

Natten blev allt längre och längre, men vi kände inte ens av minuterna. Om vi hade kunnat, så hade vi fortsatt i timmar och dar. Detta var en av de bättre dagarna för oss alla - och vi ville inte att det skulle ta slut.

 

Pianot kom till användning i ett par minuter medan Jonas och Nilla spelade bredvid varandra.. Fanny var som en gullig tonårsårstjej när en telefon plingade till och vi hann verkligen uppleva allt man kan på en kväll.  Någonstans hann vi också se en skylt som sa "Varning för vildsvin".. vilket för oss var det största då det enda vi blir varnade för i vår del av Skåne är rådjur. Haha.. Åh.. Festen fortsatte och innehöll ögonblick av magi väldigt få får uppleva i den största delen av sitt liv. Hade vi levt detta livet alltid hade jag nog också varit lika lycklig och energifylld som Nilla och hennes familj - det är enormt vackert vad folk kan ha glädje och värme att ge. Där satt vi, 3 främlingar från Skåne, i en familjs hus och bjöds på öl och nattamat. Att vi sedan varit uppe hela natten verkade inte ha stört en sekund heller..

 

 

När killarna sedan tog till snarkningar blev det omöjligt för mig att finna en sekunds blund - så soffan fick vänta mig.. Men jag hann ju knappt komma in innan någonting händer mig. Liksom, det är ju jag faktiskt.. När jag passerar köksbänken hoppar jag till av att glasen skramlar omkring och att någonting väldigt tydligt rör sig. Jag, vidskeplig som jag är, springer till Jonas och hyser om spöken. Jag var faktiskt inte ensam - Donna morrade faktiskt också. Jonas satte sig upp och svarade på allt jag sa. Men det jag inte visste var förrän på morgonen var att han faktiskt gjort alltihopa i sömne. Hahaha. När Nillas pappa sedan kommer ut berättar jag om min skräckslagna historia och nattens knäppheter.. och han skrattar högt.. "Men lille du.. Det är ju möss.. Vi har fångat 50 stycken i år.. Det är mer än någonsin".. och där står jag.. "Möss!? Mösss? men..men.. "

 

Resten av folket fick sig ett gott skratt och ja.. tja.. jag skrattade slutligen jag också. Hahaah..

 

När ljuset tagit sig fram hoppade Nilla ut till oss i soffan, med täcke över kroppen och en kopp kaffe i handen påbörjades morgonen med "Mysteriet på greveholm". Bortsett från att barnen har världens fulaste skånska, så är det så roligt att tas tillbaka till greveholm. Spökena är det bästa i världen.. Hahah, jag känner mig så liten igen.

 

När alla väl tagit sig upp blev det återigen några härliga stunder med familjen. Att påbörja dagen med så mycket skratt, bra konversationer och mysiga ögonblick kan bara göra dagen bra.

 

När alla ett par minuter senare stod med tjocka jackor, handskar, halsdukar och mössor på huvudet begav vi oss ut i deras gigantiska trädgård på promenad. Där gömde jag kameran under jackan, begav mig ut och älskade vad jag såg. Glittrande snö, tjocka lager, med mjuk, tjock, kramgo snö. Snöbollar kastades och för ett ögonblick skrattade vi likt småbarn igen. Jonas hittade sig en skopa och började skotta snö. Fanny ledde ut oss på deras lilla brygga. Isen var inte tjock nog för att man skulle kunna ta sig ut, men utsikten var vacker nog och vi stod där och tog in allt för ett ögonblick. Rundturen fortsatte upp för hala stenar, stubbar och gräs. Kameran klickade gång på gång på gång. Om jag missat att ta med mig kameran hit så hade jag ångrat mig föralltid. Vi lyckades fånga fina ögonblick som jag kommer bära med mig resten av livet. Detta var en dag som fick oss alla att må så mycket bättre=)

 

 

 

Överallt kvittrade fåglar - mestadels uppe på deras terass, där fågelmaten hängde för att ätas. Hackehackspätt kom förbi och kastade snö på andra fåglar, bet en annan och åt litegranna. Andra gånger skottade han bort snö i sina försök att hacka.. Hahah.. Ja,ni hör, det var minst sagt en annorlunda dag..

 

 

När vi kom in i värmen igen hade brasan tänts.. Doften av mat nådde oss och synen vi ser när vi kommer in är makalös. Där stod Nillas pappa med flertal olika stekjärn, flertal knäckta ägg, nygjorda pannkakor & en fantastisk amerikansk brunch! Kan ni tänka er va? Vilken fantastisk morgon och vilka föräldrar! Kudos!

 

Vi fick oss en god, mysig, fantastisk frukost, gick igenom lite av höllvikens människor, spillde ut några glas med juice, skrattade, såg Nilla spela ut sin kropp igen och såg Fanny krama om sin nya familj efter att hon gett dem en "tack&hejdå" present. För ögonblicket kändes det ledsamt - framför allt för att allt skulle behöva ta slut. Framför allt.. för att vi inte varit del av detta förut. Man önskar att man fått ta chans till mer - men allt sker för en anledning och dessa dagarna kom vid helt perfekt tid.

 

Slutligen kramades även vi.. Packade våra resväskor och kramade om den kära familjen vi precis lärt känna.Familjen vi nu inte ville lämna och familjen som välkomnat oss tillbaka. 

 

Vägarna hem skulle vara isiga, snöfyllda och med långsam trafik tillbaka. För mig var det bra. Detta.. ville jag ta in. Några timmarsbilfärd. Musik. Inspiration. Ja, det var ett perfekt avslut på en perfekt helg.