Jag ligger nu hemma,trygg och varm i min säng.
Det har varit en lång dag och lång kväll. Fötterna värker,huvudet är trött och kroppen är äntligen avslappnad.
Imorgon väntar ett nytt äventyr.
Jag somnar med den vakande månen över mig. Den är stor,hel och lyser ljust genom min tunna rullgardin.
Jag längtar efter att sömnen ska ta mig med sig.
Natti
Känner känslan när det är fullmåne i London i natt..
Just exakt såhär.. Ser mitt liv ut i detta ögonblick.
Med ett helöppet fönster för att svalka min solbrända kropp går jag omkring i mitt lilla rum. Den första sparade buketten av rosor hänger på väggen och fångar ofta min Blick.
För ovanlighetens skull är det nystädat och med något av en doft från en parfym. Sängen är nybäddad och ser rent av mysig ut medan min byrå är fylld av alla mina viktigaste ting.
Fåtöljen är som vanligt fylld av grejer. Inför morgondagen har jag lagt upp mina nyinköpta kläder och smycken,de nya skorna och allt smink. Det är få gånger jag är såhär förberedd,men detta har jag länge längtar efter.
Imorgon är det dags för pappas releasefest. På skeppsbron kommer över 400 personer för att inviga pappas tredje album. På plats kommer det finnas mat,goodiebags,live musik och självklart en massa trevligt sällskap. Mig finner ni vid ingången. Och självklart kommer jag hålla igång med kameran så mycket som möjligt.
Vår dag börjar redan vid lunch tid imorgon.. Och kvällen kommer börja inpå innan vi tar oss vidare för att fira Zackerias tjugo års dag.
Hela helgen är fylld av planering och det är bara saker att längta efter.
För att påbörja fredagen på ett bra sätt har jag nu satt på Braveheart på Tvn. Ingenting kan få mig att må så bra som den filmen.
Klassikern!
Vädret håller verkligen igång en. Jag har gjort så många ärenden och känner ett ständigt sug efter att hålla igång mig.
Jag ber om att det håller i sig. Och jag ber om fler dagar med stjärnklara nätter,så att jag kan se ut genom mitt fönster och tänka på en annan del av livet.
Sov gott.
Louise
Det finns dagar då jag är väldigt ledsen. Det kommer antagligen inte som en chock för nån av er som varit del av mig så länge. Jag blir ledsen för att jag har en sådan oerhörd osäkerhet inom mig. Jag är väldigt rädd för hur saker och ting blir. Jag är väldigt rädd för att bli oviktig. Jag är väldigt rädd för att bli sårad.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
Det finns hundratals anledningar till detta. T.ex. att jag har försökt vara bra nog för min pappa i hela mitt liv men inte riktigt kommit upp till måttet där många vill att jag ska vara. Eller att jag har lärt känna hundratals människor som slutligen lämnat en.
Och varenda gång tänker man "Varför?"
Jag vet verkligen inte vad det är jag gör fel. Senast igår fick jag samtalet som sa "Förlåt mig Louise, jag förstår att du är besviken. Jag ber om ursäkt för allt jag gjort. Det är inte ditt fel".. Den där bekräftelsen som sa "Det är inte ditt fel." Och jag tänker ändå hundratals tankar kring hur det kan ha blivit.
Vid vissa tillfällen den senaste tiden har min osäkerhet tagit vid igen. Jag har börjat tänka att jag är utanför, jag börjar analysera varför folk inte ringer. Som nu på valborg när jag visste att flera av mina vänner var ihopa hos en vän.. och inte ringde mig.. undrade jag allt mer. Ville dem inte ha mig där? Har dem tröttnat? Varför involverar dem inte mig? Sedan finns det vissa tillfällen då det går dagar innan man hör av någon. Då börjar jag analysera frågan kring om personen kommer lämna mig, om jag inte längre betyder någonting.. och allt det dära.
I slutändan vet jag egentligen att ingenting är fel i vår relation. Jag vet också om att mina vänner är dem sorts vännerna man inte behöver oroa sig för. Jag vet också om att jag är omtyckt, men att man ibland behöver lite tid, vilket är helt okej. Det är verkligen inte så att jag äger någon omkring mig. Det är inte deras skyldighet att ständigt vara nära mig, ringa mig eller tänka på mig. Det är inte deras skyldighet att få mig att känna mig trygg.
Det är min egen.
Men fan.. Visst måste man ändå få önska det?
Att man fått det där smset som sa "Jag tänker på dig." Eller "Jag älskar dig".. eller mest av allt, det jag absolut känner mest.. "Jag kommer aldrig lämna dig".. Egoistiska jag.
Att man ens vill be om sånt. Det ska komma naturligt.
Det är det jag måste lära mig.
Jag måste sluta söka bekräftelse. Men fan vad svårt det är..
Ensam är stark. Och stark håller jag på att bli. Jag ska bara trycka på den svaga punkten först.
The Lucky One var en film jag förväntade mig väldigt lite av. Nicholas Sparks, som är den mest fantastiska författare jag känner till, sviker mig aldrig. Det vet jag. Men denna filmen har stått utanför mitt schema, jag har inte vetat, jag har inte gjort mig intresserad och jag har samtidigt hållt ögonen öppna.
Att smälta att Zac Efrons var huvudrollen var svårt när han sprang omkring i sina militärkläder, sköt av sitt gevär och fångade känslan av nattkriget som varje dag pågår för någon. Men för varenda minut som filmen gick fick man en större koppling. Plötsligt hade jag glömt att han var Troy från high school musical och istället såg jag en kille som funnit sig själv, i sin kropp, i sitt uttryck, sitt talesätt och framför allt i sina ögon. Man märkte att han som person genomgått en omvandling och skapat en helt annan atmosfär i sig själv. Och jag som i många år känt en speciell koppling för de hemmafruarna som har sina män i krig, fick mig idag en tankeställare när Zac med ett oerhört starkt skådespeleri visade hur hemmalivet för en soldat kan se ut.
Det som är så extrordinärt med denna filmen är att det har samma syfte som Nicholas Sparks resterande filmer. The Notebook, Dear John.. Dessa filmer där ödet för dem alla ihopa.
Vi tänker att det är på film, men det hade så mycket väl kunnat vara så. Vem vet.. För någon kanske det är så.
När dessa två rollerna tar sig ihop känner man en sorts vibration. Här har vi Taylor Schilling som spelar Beth, totalt självmedveten, med en karaktär som egentligen är alldeles för ung men som redan lever livet av en kvinna, en mor och livspassare. Hon ser ständigt bortom allt det hon borde göra för sig själv och låter rädslan hon lever med ta över henne. Hon tar ansvar för allting hon har och hur modig hon än är mår hon aldrig bättre. Fram tills det ögonblicket Logan kommer. Man märker en tydlig skillnad i hur hon är - hon är osäker i denna nya miljö han befinner sig i, hon är osäker i vibbarna hon känner från honom och hon är så rädd över attraktionen hon känner. Den ständiga förundran kring hur han är, hur han gör det, hur han ser ut. Det är ständigt något med honom som tar fram allt det hon är rädd för i sig själv. Och där börjar läkandet. I några smärtfyllda stunder ser vi hur två främlingar håller sig urvägen, tills de ögonblicken de två bara kan förstå varandra, i de ögonblicken de måste lära sig se bortom det som är bekvämt men som kanske är tryggt. Då de börjar hantera all den smärtan som finns inom en, då de på något sätt genom en främlings närvaro börjar ta tag i sig själv. Jag kan ju säga det, att kemin mellan Zac och Taylor är fantastisk. Taylor är nog en av de bättre skådespelerskorna jag sett i mitt liv. Hennes sätt att fånga sin karaktär säger så mycket, i hur hon står, rör sig, talar, ansiktsuttryck och framför allt hennes ögon. Hennes ögon säger så mycket trots att hon själv inte säger någonting. Och genom dessa två olika människorna lyckas de finna varandra. Genom dessa olika stadiena.. Att bortse från sin egen rädsla.. Att ge chansen.. Att sluta tänka.. Att börja se bortom det obekväma.. Att bli trygga.. Att bli vänner.. Till att bli kära.
Det som är så fantastiskt med dessa filmerna är att det inte handlar om just en av dem - det handlar inte just om Logan och hans liv. Det handlar inte heller om just Beth och hennes liv. Det handlar om hur varenda människa i deras liv fulländar varandras. Varenda karaktär i bakgrunden blir viktig och varenda historia är det som gör att historien får liv. Allt får liv. Det är fantastiska skådespelare som verkligen har lyckats fånga sin egen karaktär och de har verkligen lyckats skapa connection genom dem.
En av de scenerna jag måste höja är.. den första kyssen. Det är inte en självklar kyss, med tungor och längtan. Det är istället ett klick, en nyckel som vrids om. Ett ögonblick där all den där rädslan och främligheten kommer fram, men också där allting där blir självklart. Det var oerhört rätt att få se en kyss som inte var just gjord för en film, utan som istället visar hur det kan gå till. Man kände extra mycket under det ögonblicket.
Sedan måste jag ge märkelse till ..all the love scenes.. Trots att vi ser så många av dem så blir det i vissa av dem speciellt. Här fick vi äntligen se.. hur kärleken utspelar sig. Kropparna talar helt och hållet för sig själva.
Ni vet hur en konstnär ser ut när han målar en tavla? Han sveper sin hand vid vissa tillfällen och lägger det i en vinkel som är så försiktig, men som ger så mycket. På något sätt är det så man ser dem. Deras rörelser, hur deras händer är som silkesfingrar längs varandra hud, hur kropparna passar ihop, varmt intill varann, med läppar som är lätta i trycket, men så tunga för hjärtat. De smeker varenda del av varann och får det att kännas rent av naturligt, lätt, tryggt. Dem älskar. Om och Om igen och varenda gång är det så lätt, så försiktigt och ändå så hett. Deras känslor går naturligt ihop med deras sätt. Det är fantastiska scener att se. Jag passar på att lägga in ett quote ifrån boken, som jag tycker passar så bra in; "She was struck by the simple truth that sometimes the most ordinary things could be made extraordinary, simply by doing them with the right people..."
(Där är några scener med extra dramatik i och självklart behövs det, men för mig blev det lite för mycket fiction och lite för mycket förutsägbarhet. Men det är det enda jag tyckte var ett minus av filmen och det var ändå bara en sekund av filmen så det går att bortse. )
Det som gör denna filmen är alla karaktärers små historier. Var och en av dem har ett eget syfte och tack vare allt som händer märker man hur de läker, hur de slutar säga emot sitt öde och börjar leva det. Hur de slutar leva i rädslan och vågar göra sig av med den. Det blir inte alltid lätt, det finns ständiga motstånd. Men på något sätt är detta inte den vanliga historien om hur en kvinna finner en man och lever resten av livet med honom. Utan det handlar om hur man börjar gå utanför sina egna gränser. Det handlar hur var och en av dem hittar sig själva under tiden de hittar sitt em. Platsen de hör hemma på.
Jag är oerhört upplyft av denna filmen. Den hade äkta, jobbiga tillfällen där man satt så att tårarna flödade och sedan fanns det stunder då man bara skrattade. Samtidigt fanns det tillfällen då man inte kunde sluta titta, fascinerad och på något sätt i beundrans värld. Detta var ännu en fantastisk film gjord tack vare världen från Nicholas Sparks och jag tycker var och en av er ska se den.
Syftet med filmen stod verkligen för sig självt.
"Många är så rädda för sitt öde. Jag valde att leva genom det. Och jag fann min plats."
Filmen får 4/5.
Att smälta att Zac Efrons var huvudrollen var svårt när han sprang omkring i sina militärkläder, sköt av sitt gevär och fångade känslan av nattkriget som varje dag pågår för någon. Men för varenda minut som filmen gick fick man en större koppling. Plötsligt hade jag glömt att han var Troy från high school musical och istället såg jag en kille som funnit sig själv, i sin kropp, i sitt uttryck, sitt talesätt och framför allt i sina ögon. Man märkte att han som person genomgått en omvandling och skapat en helt annan atmosfär i sig själv. Och jag som i många år känt en speciell koppling för de hemmafruarna som har sina män i krig, fick mig idag en tankeställare när Zac med ett oerhört starkt skådespeleri visade hur hemmalivet för en soldat kan se ut.
Det som är så extrordinärt med denna filmen är att det har samma syfte som Nicholas Sparks resterande filmer. The Notebook, Dear John.. Dessa filmer där ödet för dem alla ihopa.
Vi tänker att det är på film, men det hade så mycket väl kunnat vara så. Vem vet.. För någon kanske det är så.
När dessa två rollerna tar sig ihop känner man en sorts vibration. Här har vi Taylor Schilling som spelar Beth, totalt självmedveten, med en karaktär som egentligen är alldeles för ung men som redan lever livet av en kvinna, en mor och livspassare. Hon ser ständigt bortom allt det hon borde göra för sig själv och låter rädslan hon lever med ta över henne. Hon tar ansvar för allting hon har och hur modig hon än är mår hon aldrig bättre. Fram tills det ögonblicket Logan kommer. Man märker en tydlig skillnad i hur hon är - hon är osäker i denna nya miljö han befinner sig i, hon är osäker i vibbarna hon känner från honom och hon är så rädd över attraktionen hon känner. Den ständiga förundran kring hur han är, hur han gör det, hur han ser ut. Det är ständigt något med honom som tar fram allt det hon är rädd för i sig själv. Och där börjar läkandet. I några smärtfyllda stunder ser vi hur två främlingar håller sig urvägen, tills de ögonblicken de två bara kan förstå varandra, i de ögonblicken de måste lära sig se bortom det som är bekvämt men som kanske är tryggt. Då de börjar hantera all den smärtan som finns inom en, då de på något sätt genom en främlings närvaro börjar ta tag i sig själv. Jag kan ju säga det, att kemin mellan Zac och Taylor är fantastisk. Taylor är nog en av de bättre skådespelerskorna jag sett i mitt liv. Hennes sätt att fånga sin karaktär säger så mycket, i hur hon står, rör sig, talar, ansiktsuttryck och framför allt hennes ögon. Hennes ögon säger så mycket trots att hon själv inte säger någonting. Och genom dessa två olika människorna lyckas de finna varandra. Genom dessa olika stadiena.. Att bortse från sin egen rädsla.. Att ge chansen.. Att sluta tänka.. Att börja se bortom det obekväma.. Att bli trygga.. Att bli vänner.. Till att bli kära.
Det som är så fantastiskt med dessa filmerna är att det inte handlar om just en av dem - det handlar inte just om Logan och hans liv. Det handlar inte heller om just Beth och hennes liv. Det handlar om hur varenda människa i deras liv fulländar varandras. Varenda karaktär i bakgrunden blir viktig och varenda historia är det som gör att historien får liv. Allt får liv. Det är fantastiska skådespelare som verkligen har lyckats fånga sin egen karaktär och de har verkligen lyckats skapa connection genom dem.
En av de scenerna jag måste höja är.. den första kyssen. Det är inte en självklar kyss, med tungor och längtan. Det är istället ett klick, en nyckel som vrids om. Ett ögonblick där all den där rädslan och främligheten kommer fram, men också där allting där blir självklart. Det var oerhört rätt att få se en kyss som inte var just gjord för en film, utan som istället visar hur det kan gå till. Man kände extra mycket under det ögonblicket.
Sedan måste jag ge märkelse till ..all the love scenes.. Trots att vi ser så många av dem så blir det i vissa av dem speciellt. Här fick vi äntligen se.. hur kärleken utspelar sig. Kropparna talar helt och hållet för sig själva.
Ni vet hur en konstnär ser ut när han målar en tavla? Han sveper sin hand vid vissa tillfällen och lägger det i en vinkel som är så försiktig, men som ger så mycket. På något sätt är det så man ser dem. Deras rörelser, hur deras händer är som silkesfingrar längs varandra hud, hur kropparna passar ihop, varmt intill varann, med läppar som är lätta i trycket, men så tunga för hjärtat. De smeker varenda del av varann och får det att kännas rent av naturligt, lätt, tryggt. Dem älskar. Om och Om igen och varenda gång är det så lätt, så försiktigt och ändå så hett. Deras känslor går naturligt ihop med deras sätt. Det är fantastiska scener att se. Jag passar på att lägga in ett quote ifrån boken, som jag tycker passar så bra in; "She was struck by the simple truth that sometimes the most ordinary things could be made extraordinary, simply by doing them with the right people..."
(Där är några scener med extra dramatik i och självklart behövs det, men för mig blev det lite för mycket fiction och lite för mycket förutsägbarhet. Men det är det enda jag tyckte var ett minus av filmen och det var ändå bara en sekund av filmen så det går att bortse. )
Det som gör denna filmen är alla karaktärers små historier. Var och en av dem har ett eget syfte och tack vare allt som händer märker man hur de läker, hur de slutar säga emot sitt öde och börjar leva det. Hur de slutar leva i rädslan och vågar göra sig av med den. Det blir inte alltid lätt, det finns ständiga motstånd. Men på något sätt är detta inte den vanliga historien om hur en kvinna finner en man och lever resten av livet med honom. Utan det handlar om hur man börjar gå utanför sina egna gränser. Det handlar hur var och en av dem hittar sig själva under tiden de hittar sitt em. Platsen de hör hemma på.
Jag är oerhört upplyft av denna filmen. Den hade äkta, jobbiga tillfällen där man satt så att tårarna flödade och sedan fanns det stunder då man bara skrattade. Samtidigt fanns det tillfällen då man inte kunde sluta titta, fascinerad och på något sätt i beundrans värld. Detta var ännu en fantastisk film gjord tack vare världen från Nicholas Sparks och jag tycker var och en av er ska se den.
Syftet med filmen stod verkligen för sig självt.
"Många är så rädda för sitt öde. Jag valde att leva genom det. Och jag fann min plats."
Filmen får 4/5.
Det är någonting med Höllvikens höjdpunkter. Från alla håll och kanter håller folk kontakt, i förväntingar om att alla ska kunna göra någonting tillsammans. De tidigare åren har vi av ren vana möts upp vid Maj-bålet, välkomnat sommaren och haft en stor grillfest vid stranden. Då har ingen bestämt någonting, utan det har varit ren tur att alla möts upp där för att sedan bege oss vidare för att göra någonting. Tidigare år har vi inte riktigt haft åldern inne och vi har spenderat tiden på att ringa brandkåren när skogen tagit fyr, ambulansen när ungdomar spyr och föräldrar när folk inte kan gå. Men vi är inte heller riktigt kvar i den åldern. Nu är vi någonstans förväntade på nytt - vi förväntar oss nyheter då någon ska fixa något för alla.
Jag gör allt jag kan för att involvera mig i det.
Men det är inte så lätt.
När planerna ständigt går i stupet tar folk den sista utvägen - Lund. Tusentals ungdomar mötts upp för en galen dags fest. Jag såg bilderna på avstånd, med fullständig kaos, där folk blir ovänner, fyllda med sprit och omgiven med musik. Dock syntes glädje också enorm glädje, grillning och sommar på flera håll. På ett sätt är det naturligtvis ett nöje. En festival är alltid trevlig,men den har också alltid samma innebörd. Och att använda valborg som ett tillfälle att supa sig full är inte riktigt min grej längre.
Så efter att veckorna gått och jag försökt få ihop någonting stod det väldigt still. Men jag bestämde mig för att försöka göra någonting. Någonting skulle iallafall inte bli ingenting. Eller?
Jag lade upp nötter, popcorn och choklad i skålar. Köpte hem lite läsk och blandevatten så att folk som skulle komma skulle kunna njuta. Jag satt själv länge innan folket började anlända. Och med folket menar jag två personer. De resterande hade tagit sig till en annan fest - en fest hos min barndomsvän. En fest som det visade sig.. att jag inte var välkommen till.
Jag blev väldigt förvånad och satt under hela kvällen ovetandes om till varför. Som vanligt, för folket i Höllviken, verkar det som att de söker efter en anledning till att inte vara nära mig. Jag vet verkligen inte varför. Är det verkligen så att jag kan vara så hemsk? Någonting måste ju vara fel om det här blir utvägen för var och en!
Jag gör så gott jag kan, jag menar intet ont. Jag.. har alltid försökt vara en bättre vän. Jag har ärligt talat, inte gjort någonting fel. Så jag förstår inte.
Men bakom ryggen kom alla svar. Det fanns ingen ordentlig anledning. Sanningen är att personens tjej inte tycker om mig. Sanningen är att hon inte tycker om någon tjej som varit del av hans liv.
Vad ovanligt att det är så va? Jag förstår mig inte på nån av er - jag har haft ett dussintal vänner nu, som valt bort mig för att deras fucking flick/pojkvän velat det. OCH HUR KAN NI LÅTA DEM VÄLJA ÅT ER!? Jag förstår att ni älskar er partner, men heeeeelt ärligt. Om er partner älskar er så mycket, HUR KAN DEM BE ER RADERA MÄNNISKOR SOM ÄR DEL AV ER OMGIVNING? Jag blir så frustrerad på det. Redan där - när dem ber er välja bort någon, visar dem att dem inte vill ert bästa. När ni väl gjort det - har hon/han fått dig att göra val nr 1. Och sedan kommer det fan bara få påföljder!
Ni får ursäkta mitt utbrott, men jag har hållt inne detta länge nog. Det är oerhört sorgligt att människor ska bli påverkade så. Att vänner man känt i flera år inte står upp för sig själv, för mig och för dem. Att människor är så pass svaga att de lämnar en person utanför.
Så slutligen satt jag där, ensam i min stol, med en drink i handen och såg solen gå ned.
Lyckligtvis, tycker jag om att vara själv. Ensamheten låter för många hemskt, men för mig är det en underbar tid att bara vara för mig själv. Jag tar vara på de få ögonblicken så länge jag kan göra det.
Bara för att göra något extra begav jag mig ner till Millennium som varit som ett andra hem genom barndomen. Och där möttes jag med öppna armar. Gamla familjevänner, vänners familj, personalen och min familj talade med mig tills de begav sig hem. Men sen satt jag där igen, omgiven av folk som ändå har varandra.
Och förstå mig rätt, självklart är man glad för att andra har personer i ens liv. Men ibland önskar man att man själv haft det.
Hade livet gått som jag vill.. så hade jag idag haft en pojkvän att göra middag till. Jag hade dukat ute på bordet, med tända ljus och findukning, lite goda drinkar och goddoftande mat. Vi hade suttit där i ett par timmar och njutit av solen, värmen och slutligen mörkret. Vi hade pratat genom livet, skrattat och pussats. Vi hade sedan avslutat med en bra film, tända ljus och en liten efterrätt medan timmarna utanför pågick. Slutligen hade vi lagt oss ned, med kroppsvärmen intill och låtit kärleken säga sitt.
Men livet kan inte alltid gå som man vill.
När det gäller sådana här tider är jag istället väldigt engagerad. Jag ringer runt, skriver på facebook, kontaktar folk, pratar med min mor.. Uppdaterar och fokuserar. Allt för att alla ska få det bra. Men i slutändan är det jag som sitter själv, i slutändan har alla någonting och utgår från att jag inte ska vara med. Det blir jag som sitter utanför planen och jag som försöker ta mig in.
Man börjar bli ganska trött på det. Man börjar bli trött på att försöka bli accepterad. Trött på att vilja vara del av någon. Especially of those who leave..
Kvällen blev naturligtvis inte helt katastrofal. När jag tog mig hem från Millennium och stjärnorna lyste klart på himlen stod några av mina vänner utanför dörren och med ett par pojkar och en flicka spenderade vi en kort tid i mitt vard
agsrum, med musik, skratt och lite sådär sprit. Kvällen slutade ändå i tid och jag har hunnit både plocka undan, göra mig i ordning och har nu myst ned mig.
Tack vare att dem kom gick ju kvällen från nedstämd till lite bättre. Valborg är valborg och det är överskattat. Folk letar efter en ursäkt att festa - medan jag kommit så pass långt att jag letar efter en anledning till att göra någonting tillsammans.
Resten av det som händer nu, kommer jag lära mig av.
Dennes förlust, blir min "vinst".. och min vinst blir min styrka.
Jag förstår ju, att när en person väljer bort mig för sin flickvän
eller pojkvän, så ger den mig äran till att skaffa ett bättre liv
med bättre plats för vänner. För det där är ingen vän.
Man lär sig av detta. Man lär sig av allt. Och jag måste lära mig att sluta förlita mig på att andra känner samma kärlek för mig, som jag känner för dem.
Jag hoppas allt är bra för resten av er. Att Valborg vart galen och glädjefylld, med vänner och faktiskt - alkohol. Det är som en del av traditionen.
Nu är det här.
Valborg.
Maj.
Sommarn.
Du är så välkommen.
Jag gör allt jag kan för att involvera mig i det.
Men det är inte så lätt.
När planerna ständigt går i stupet tar folk den sista utvägen - Lund. Tusentals ungdomar mötts upp för en galen dags fest. Jag såg bilderna på avstånd, med fullständig kaos, där folk blir ovänner, fyllda med sprit och omgiven med musik. Dock syntes glädje också enorm glädje, grillning och sommar på flera håll. På ett sätt är det naturligtvis ett nöje. En festival är alltid trevlig,men den har också alltid samma innebörd. Och att använda valborg som ett tillfälle att supa sig full är inte riktigt min grej längre.
Så efter att veckorna gått och jag försökt få ihop någonting stod det väldigt still. Men jag bestämde mig för att försöka göra någonting. Någonting skulle iallafall inte bli ingenting. Eller?
Jag lade upp nötter, popcorn och choklad i skålar. Köpte hem lite läsk och blandevatten så att folk som skulle komma skulle kunna njuta. Jag satt själv länge innan folket började anlända. Och med folket menar jag två personer. De resterande hade tagit sig till en annan fest - en fest hos min barndomsvän. En fest som det visade sig.. att jag inte var välkommen till.
Jag blev väldigt förvånad och satt under hela kvällen ovetandes om till varför. Som vanligt, för folket i Höllviken, verkar det som att de söker efter en anledning till att inte vara nära mig. Jag vet verkligen inte varför. Är det verkligen så att jag kan vara så hemsk? Någonting måste ju vara fel om det här blir utvägen för var och en!
Jag gör så gott jag kan, jag menar intet ont. Jag.. har alltid försökt vara en bättre vän. Jag har ärligt talat, inte gjort någonting fel. Så jag förstår inte.
Men bakom ryggen kom alla svar. Det fanns ingen ordentlig anledning. Sanningen är att personens tjej inte tycker om mig. Sanningen är att hon inte tycker om någon tjej som varit del av hans liv.
Vad ovanligt att det är så va? Jag förstår mig inte på nån av er - jag har haft ett dussintal vänner nu, som valt bort mig för att deras fucking flick/pojkvän velat det. OCH HUR KAN NI LÅTA DEM VÄLJA ÅT ER!? Jag förstår att ni älskar er partner, men heeeeelt ärligt. Om er partner älskar er så mycket, HUR KAN DEM BE ER RADERA MÄNNISKOR SOM ÄR DEL AV ER OMGIVNING? Jag blir så frustrerad på det. Redan där - när dem ber er välja bort någon, visar dem att dem inte vill ert bästa. När ni väl gjort det - har hon/han fått dig att göra val nr 1. Och sedan kommer det fan bara få påföljder!
Ni får ursäkta mitt utbrott, men jag har hållt inne detta länge nog. Det är oerhört sorgligt att människor ska bli påverkade så. Att vänner man känt i flera år inte står upp för sig själv, för mig och för dem. Att människor är så pass svaga att de lämnar en person utanför.
Så slutligen satt jag där, ensam i min stol, med en drink i handen och såg solen gå ned.
Lyckligtvis, tycker jag om att vara själv. Ensamheten låter för många hemskt, men för mig är det en underbar tid att bara vara för mig själv. Jag tar vara på de få ögonblicken så länge jag kan göra det.
Bara för att göra något extra begav jag mig ner till Millennium som varit som ett andra hem genom barndomen. Och där möttes jag med öppna armar. Gamla familjevänner, vänners familj, personalen och min familj talade med mig tills de begav sig hem. Men sen satt jag där igen, omgiven av folk som ändå har varandra.
Och förstå mig rätt, självklart är man glad för att andra har personer i ens liv. Men ibland önskar man att man själv haft det.
Hade livet gått som jag vill.. så hade jag idag haft en pojkvän att göra middag till. Jag hade dukat ute på bordet, med tända ljus och findukning, lite goda drinkar och goddoftande mat. Vi hade suttit där i ett par timmar och njutit av solen, värmen och slutligen mörkret. Vi hade pratat genom livet, skrattat och pussats. Vi hade sedan avslutat med en bra film, tända ljus och en liten efterrätt medan timmarna utanför pågick. Slutligen hade vi lagt oss ned, med kroppsvärmen intill och låtit kärleken säga sitt.
Men livet kan inte alltid gå som man vill.
När det gäller sådana här tider är jag istället väldigt engagerad. Jag ringer runt, skriver på facebook, kontaktar folk, pratar med min mor.. Uppdaterar och fokuserar. Allt för att alla ska få det bra. Men i slutändan är det jag som sitter själv, i slutändan har alla någonting och utgår från att jag inte ska vara med. Det blir jag som sitter utanför planen och jag som försöker ta mig in.
Man börjar bli ganska trött på det. Man börjar bli trött på att försöka bli accepterad. Trött på att vilja vara del av någon. Especially of those who leave..
Kvällen blev naturligtvis inte helt katastrofal. När jag tog mig hem från Millennium och stjärnorna lyste klart på himlen stod några av mina vänner utanför dörren och med ett par pojkar och en flicka spenderade vi en kort tid i mitt vard
agsrum, med musik, skratt och lite sådär sprit. Kvällen slutade ändå i tid och jag har hunnit både plocka undan, göra mig i ordning och har nu myst ned mig. Tack vare att dem kom gick ju kvällen från nedstämd till lite bättre. Valborg är valborg och det är överskattat. Folk letar efter en ursäkt att festa - medan jag kommit så pass långt att jag letar efter en anledning till att göra någonting tillsammans.
Resten av det som händer nu, kommer jag lära mig av.
Dennes förlust, blir min "vinst".. och min vinst blir min styrka.
Jag förstår ju, att när en person väljer bort mig för sin flickvän
eller pojkvän, så ger den mig äran till att skaffa ett bättre liv
med bättre plats för vänner. För det där är ingen vän.
Man lär sig av detta. Man lär sig av allt. Och jag måste lära mig att sluta förlita mig på att andra känner samma kärlek för mig, som jag känner för dem.
Jag hoppas allt är bra för resten av er. Att Valborg vart galen och glädjefylld, med vänner och faktiskt - alkohol. Det är som en del av traditionen.
Nu är det här.
Valborg.
Maj.
Sommarn.
Du är så välkommen.
Musik har många faktorer i mitt liv. Min pappa är ju min största del, men då och då finns det tillfällen man gör något eget. Välgörenhetskonserten var ett av dem största tillfällena och det har verkligen satt igång ett rep av kontakter. Ständigt sker det nya saker, nya spelningar, lektioner och tillfällen. Det är oerhört mäktigt och se hur musik kan påverka en. Mina vänner vet framför allt hur musik påverkar mig. Så häromdagen överraskade Zackerias mig genom att ta med mig till St. Johannes kyrkan i Malmö för att möta en australiensisk musiker. Andy Joseph. Med en kör bakom sig blev det en mycket mäktig spelning på bra klassiker och jag fick en ny kontakt genom att ta ett tillfälle att tala med Andy. Jag märker att jag verkligen är komplett säker i musikvärlden. Jag vet vad som är ärligt och jag vet vad världen behöver höra. Jag antar att det är en av dem sakerna min far lärt mig..
Det jag älskar med att ha en far som är musiker är att man får åka till en massa olika ställen. Man får ständigt träffa nya och olika människor, befinna sig i olika atmosfärer och man får tillfälle att göra någonting mer av en helt vanlig dag. Det är inte många som uppskattar känslan av att sitta en pub och höra live musik. För mig, finns ingenting bättre. Det är så jag har växt upp. Det är så jag trivs bäst.
Det som gör hela den här grejen något mer.. spännande.. är känslan när "My little girl" spelas.. och allas ögon plötsligt vänds på mig. Vart jag än befinner mig verkar det finns någon i varje hörn som vet vem jag är. Och de ser alla på mig med samma blick - de ser på mig med någon sorts beundran.
En av dessa dagarna hade vi häromdagen, när flera av mina vänner förvånansvärt nog gjorde mig sällskap på Tre Lyktor i Trelleborg där pappa spelade live. Vi njöt av gott umgänge, lite poker på sidan om, en öl eller två, live musik och slutligen då.. En låt som många fokuserade på. Mina vänner stannade upp och log när de hörde låten pappa skrivit till mig. Flera av dem klappade mig på axeln och lade viss tyngd på visa meningar han sjöng. Flera främlingar följde mig med blicken när jag reste mig. Min faster och hennes man ser alltid lika stolta ut när de hör den. Och jag känner mig stolt, jag känner mig ärad. Det är en av de få sakerna som kan påminna mig om att min far älskar mig.
Och nu tar vi det här på turne. Pappas spelningar blir allt flera och de som än så länge bara sett mig i videor och på bilder kommer nu få tillfälle att träffa mig, samtidigt som de kommer få höra min pappa och hans nya låtar live. Jag kommer för första gången åka med min pappa genom Sverige och det ska bli en oerhört rolig upplevelse. En jag hoppas blir lika fantastisk för både honom och mig.
Jag hoppas, att de av er som inte sett honom live , kommer till någon av spelningarna. Det är alltid en lika stor upplevelse.
Datumen för spelningarna som kommer, har ni här nedanför;
Det känns oerhört .. mäktigt .. på något sätt att vara så involverad i denna världen. Jag är så väldigt stolt över att få vara del av den, dess budskap och kamp. Trots att jag inte själv är så musikalisk, så har jag en passion för musiken. Att få vara med och lära sig hur det går till har skapat ett större intresse för mig och jag känner på något sätt att jag aldrig skulle vilja leva utan det. Därför har tanken börjat dra sig till eventarrangör och manager.. Vi får se hur långt min blodade tand kan ta mig efter turnen.. Jag vet iallafall en sak och det är att jag vill att detta ska vara en del av vardagen. Trots att livet är normalt så ger allt detta så mycket mer till en helt vanlig dag..
Det som gör hela den här grejen något mer.. spännande.. är känslan när "My little girl" spelas.. och allas ögon plötsligt vänds på mig. Vart jag än befinner mig verkar det finns någon i varje hörn som vet vem jag är. Och de ser alla på mig med samma blick - de ser på mig med någon sorts beundran.
En av dessa dagarna hade vi häromdagen, när flera av mina vänner förvånansvärt nog gjorde mig sällskap på Tre Lyktor i Trelleborg där pappa spelade live. Vi njöt av gott umgänge, lite poker på sidan om, en öl eller två, live musik och slutligen då.. En låt som många fokuserade på. Mina vänner stannade upp och log när de hörde låten pappa skrivit till mig. Flera av dem klappade mig på axeln och lade viss tyngd på visa meningar han sjöng. Flera främlingar följde mig med blicken när jag reste mig. Min faster och hennes man ser alltid lika stolta ut när de hör den. Och jag känner mig stolt, jag känner mig ärad. Det är en av de få sakerna som kan påminna mig om att min far älskar mig.
Och nu tar vi det här på turne. Pappas spelningar blir allt flera och de som än så länge bara sett mig i videor och på bilder kommer nu få tillfälle att träffa mig, samtidigt som de kommer få höra min pappa och hans nya låtar live. Jag kommer för första gången åka med min pappa genom Sverige och det ska bli en oerhört rolig upplevelse. En jag hoppas blir lika fantastisk för både honom och mig.
Jag hoppas, att de av er som inte sett honom live , kommer till någon av spelningarna. Det är alltid en lika stor upplevelse.
Datumen för spelningarna som kommer, har ni här nedanför;
Det känns oerhört .. mäktigt .. på något sätt att vara så involverad i denna världen. Jag är så väldigt stolt över att få vara del av den, dess budskap och kamp. Trots att jag inte själv är så musikalisk, så har jag en passion för musiken. Att få vara med och lära sig hur det går till har skapat ett större intresse för mig och jag känner på något sätt att jag aldrig skulle vilja leva utan det. Därför har tanken börjat dra sig till eventarrangör och manager.. Vi får se hur långt min blodade tand kan ta mig efter turnen.. Jag vet iallafall en sak och det är att jag vill att detta ska vara en del av vardagen. Trots att livet är normalt så ger allt detta så mycket mer till en helt vanlig dag..
Vi växer upp med kärleksfilmer som the Notebook,P.S. I love you och Dear John. Vi ser historier som får oss att tro på att den rätte finns. Historier där kärleken aldrig tar slut. Vi ser historier där kärleken varar förevigt. Vi ser filmer där folk spenderar livet ihop. Inte okomplicerat,men åtminstone fyllt av äkta,passionerad kärlek. Vi ser människor som Noah och Allie som efter allt.. Går bort tillsammans.
Vi ser på allt det som får oss att tro. Men vi säger ; Det är inte verkligt.
Vi säger ; Det är på film.
Det vi missar är att det faktiskt är osagda legender. Folks öden. Det händer.
Det fanns två personer i mitt liv.. Två personer jag ärligt talat inte kände väl.
Ylva hade under ett par år varit en arbetskollega och som många av de andra kollegorna blev hon en vän. Varenda gång någonting gick fel var Ylva där med en lösning. Varenda gång man behövde hjälp tog det inte lång tid förrän Ylva var där. Vi spenderade mycket tid ihop tillslut,då hon nästan alltid körde en till jobb och hem. Ylva var den sortens person som alltid ville hjälpa till. När jag var arg och svor var den hon som skrattade högt och kom med ett bättre uttryck och slutligen med en bra lösning. Ylva var den sortens person som alltid hade glädje som utväg.
Hennes partner,man och kärlek var precis samma person. Jag hade aldrig mött Tommy förut,men när jag bröt ryggen var han den första som kom hem till mig,med en gigantisk bukett blommor i alla färger. Under en stund satt han där,på kanten av min säng i vardagsrummet och pratade med mig. Han var precis lika glädjefylld som Ylva och ville verkligen väl. Under sommarn som gick kom Tommy vid olika tillfällen. Han körde mig till olika ställen och hämtade mig när jag var färdig. Han köpte mat när jag inte göra det själv och ställde upp flera gånger utan att jag bett om det.
Dessa två personer som på något sätt varit bekanta i mitt liv,blev istället betydelsefulla människor . Jag tänkte aldrig på Tommy och Ylva med sorg,utan med ren glädje. Det var det enda dem utstrålade och jag kände att dem levde ett liv tillsammans som alltid innebär äkta lycka. För familj,vänner och för sig själva. De har levt rätt och de har levt lyckligt.
Så när mamma berättade för för någon sommar sedan.. Att hon mött Ylva på sin dotters bröllop förväntade jag mig en lycklig bröllopshistoria. Men mammas ögon tårades och hon berättade att Tommy inte finns längre.
Det blev en oerhört stor chock. Tommy var inte ens gammal. Han hade väl nyss gått i pansion? Jag tog mammas hand och kände mig så oerhört ledsen. Döden är ett fysiskt grepp. Man lyckas fånga ledsamheten i det.
När mamma berättade att Ylva var där frågade jag ju om hur hon mådde och när jag fick hennes beskrivning kunde jag inte tro att det var samma person. Samma person som varit pigg,glad och alltid haft en glimt i ögat.. Var nu grå,svag och såg ut att vara mycket sjuk. Det var iallafall.. Vad vi antog.
Ett par dagar senare såg vi Ylvas dödsannons i tidningen.
Chocken för hennes död var precis lika stor.
Vi fick aldrig veta varför Ylva gick bort. Vi förstod att Tommy varit sjuk i cancer. Det värsta där är. Men för Ylva fick vi aldrig ett svar. Vi har diskuterat länge om att hon kanske också blev sjuk.. Men hur stor är chansen att båda två går bort i en sjukdom med dödlig utgång? Det enda svaret som är förståeligt för oss.. Är att sorgen kan ha blivit hennes död..
Vi har sett det på film. Vi har hört historierna. Men vi har aldrig trott på det. Det har aldrig varit oss så nära.
Men nu fick vi ett äkta bevis; kärleken blev deras bortgång och kärleken förde dem samman igen.
Det är en oerhört stor sorg för oss som är kvar. Men det är oerhörd stor glädje för dem. Att veta att dem är tillsammans,i frid och utan motgång gör det lättare för oss.
Nu kan de vaka tillsammans med glädje över deras barn,vänner och medmänniskor. Nu kan deras kärlek fortsätta vara evig.
Man kan bara be om denna gåvan. Man kan bara be om att kärleken är stark nog till att låta en gå bort ihop. Att ödet låten kärleken vara evig.
Man fäller några tårar varenda gång man tänker på Tommy och Ylva. Det är så många frågetecken för oss som är kvar. Det är så mycket känslor för oss som inte fick chansen att få ett svar. Men samtidigt är jag glad över att jag inte minns ett par som inte mådde bra.. Utan att jag minns ett par som var fyllda av glädje,värme och kärlek. Det är den största äran man kan ge dem.
Så tänk på partnern ni har,ta vara på varenda sekund, uppskatta varandra och ge all kärlek ni förmodar. Tänk på att spendera varje dag med den rätta. Och be om den största gåvan ; att få gåvan till Föralltid.
Mina kreativa dagar är det bästa jag har att komma till. Dagarna då jag är medveten om känslorna inom mig, medveten om orden som rinner ur mig och medveten om musiken som spelas i bakgrunden.
Varenda känsla i min kropp lyckas bli rätt, rätt av så lite. Allting omkring mig blir förståeligt och jag.. Jag lyckas skapa mer än jag gjort på länge.
Långa texter ligger framför mig, redo att utveckla sig. Texter som blir till kapitel. Kapitel som blir till böcker.
Böcker som alla varit en del av mig.
Böcker som kanske världen en dag får se.
Men trots att allt detta är okej. Önskar jag att det fanns någon jag kunnat dela det med.
Varenda känsla i min kropp lyckas bli rätt, rätt av så lite. Allting omkring mig blir förståeligt och jag.. Jag lyckas skapa mer än jag gjort på länge.
Långa texter ligger framför mig, redo att utveckla sig. Texter som blir till kapitel. Kapitel som blir till böcker.
Böcker som alla varit en del av mig.
Böcker som kanske världen en dag får se.
Men trots att allt detta är okej. Önskar jag att det fanns någon jag kunnat dela det med.
Det spelar ingen roll var jag befinner mig, hur eller när det gäller. Trots att det är få ord så vet jag att de är ifrån dig. Och från och med det ögonblicket fungerar ingenting för mig. Du har kompletta fokusen och allting som någonsin existerat kring dig kommer tillbaks till mig.
Det räcker för att påminna mig. Om det jag alltid visste.
Vad vore mitt liv utan dig?
Oväderliga ögonblick, som bara existerar inom mig.
Det räcker för att påminna mig. Om det jag alltid visste.
Vad vore mitt liv utan dig?
Oväderliga ögonblick, som bara existerar inom mig.
Det var en gammal vän till mig som en gång sa "Wow.. Ditt liv är verkligen som en tv-serie. Det händer hela tiden någonting och det verkar alltid komma in nya människor i bilden". .Jag har inte riktigt sett mitt liv på det sättet innan, men jag fick den känslan idag.
För första gången på länge har en komplett ny människa kommit in i mitt liv. Vi fann varandra väldigt snabbt och det var förvånande och känna att vi var så trygga med varandra, trots att vi inte känt varandra. Men tiden gick undan när vi väl träffades, ämne på ämne rabblades på ett naturligt sätt upp och omedvetet hade vi kommit väldigt nära. Det är inte så pass att vi kallar varandra bästa vänner eller att vi är naiva nog att tillge livet åt varandra, utan på ett naturligt sätt skrivs bara ett nytt kapitel i våra liv där vi har ett par gemensamma dagar. Ett par dagar med guldvärda stunder då vi gör så mycket genom så lite. Vi sitter och pratar och timme efter timme går alltid alldeles för fort. Det som känns som bäst med varandra är att vi på något sätt är så medvetna om varandra. Vi är medvetna om att vi är komplett olika, på nästan alla plan, men att vi tänker, känner och tycker likadant. Vi är medvetna om mycket som vi lyckas hålla genensamt och att finna någon som är så komplett olik en och så lik en är väldigt ovanligt.
Jag har träffat och känt väldigt många under mitt liv. Som liten var jag ständigt omringad av "kompisar" och vid en liten äldre ålder hade jag något vi kallade för "faddrar".. Mina faddrar var mina bästa vänner och jag mötte dem på samma ställe, varenda dag i flera år. Jag tog hem dem för att leka med dem och slutligen var dem mina vänner. Jag hade också semestervänner.. Alltså en tjej eller en kille jag mötte när vi var utomlands och samma dag som vi kom hem på hotellet sade jag att jag fått en ny bästa kompis.
Jag var väldigt naiv och hade inte svårt för att lita på folk.
På något sätt är det likt sig idag, men samtidigt är jag komplett medveten om vad jag gör.
Genom åren som gått har jag umgås med väldigt många olika människor. Allt ifrån populära, till nobodys, till lite mer töntiga, till knarkarna, till de kriminella, till de vanliga. Jag har alltid haft väldigt lätt för att anpassa mig till människor och genom att acceptera alla som de är har jag accepterats likaväl som jag tyckts om. Men jag har samtidigt haft en väldigt bra instinkt gällande olika människor. Människor vars utstrålning inte varit säker eller känts annorlunda. Jag har dock varit en väldigt duktig skådespelare. Jag har aldrig behandlat någon sämre än den andre, men jag har vetat vem jag ska hålla på en hands avstånd och vilka som kan få komma nära.
Jag har levt med människor som lurat till sig pengar av mig, människor som knarkat, jag har levt med langare och värre kriminella än så. Det tog mig tid innan jag förstod vad det innebar att bry sig och att vara medberoende. Men när jag väl förstod skillnaden tog jag steget ut ifrån att vara medbrottsling, till att visa att hjärtat var på rätt ställe.
Jag har trots att jag varit öppen, varit väldigt försiktig. Jag känner mig lätt obekväm i en situation och uppstod en kommentar som på något sätt kunnat vara tillämpad mot mig,gjorde jag allt för att försäkra mig om att jag skulle förbättra mig. Min osäkerhet var så pass låg att folk kunde se med blotta blicken att de kunde utnyttja mig. Men aldrig så pass långt att det faktiskt skulle skada mig.
Man växer ständigt genom alla sina erfarenheter och vad jag fick se och vad jag omgav mig med lärde mig mycket om livets spel, om naivitet och styrka och självständighet.
Vissa människor jag umgicks med utvecklades aldrig. Människor som är likadana än idag. Människor jag brydde mig högt om, men vars liv blev allt mer och mer.. Hur ska jag uttrycka detta rätt? Odisciplinerat. Människor som verkligen tappade sin stolthet och sig själva, människor jag så många gånger försökte hjälpa upp men som jag någonstans på vägen slutade hjälpa för att jag insåg - att denna personen inte vill ha min hjälp. Den trivs med att omgivningen ger uppmärksamhet och bekräftelse på det absolut värsta sättet.
Alla mina vänner har givetvis inte varit såhära. Jag har varit omgiven av mycket skit och det har varit så ständiga kapitel av drama som jag fortfarande kan blicka tillbaka till. Men det har också varit guldvärda stunder då vi legat 15 personer i en soffa och skrattat åt excorsisten. Det har varit guldvärda stunder då min bästa väns föräldrar spenderat dagar på att baka åt mig och våra vänner. Det har varit minnesvärda stunder med alla pojkar - då vi cyklade gemensamt omkring i Höllviken, enade, bara för att ha något att göra. Det har funnits hundratals tillfällen då vi badat nattabad eller haft långa nattasamtal.
Erik var en av mina närmsta vänner i en väldigt lång tid. Som grannar och bästa vänner spenderade vi flera dagar ihop och ibland njöt vi av att göra ingenting. En vänskap som var lätt och rolig. Det är en kille jag inte har en aning om idag. En kille vars namn jag aldrig hör eller ser. Det finns ingen speciell anledning. Det är sådant som händer - att man glider isär.
Skillnaden är, att så pass många har lämnat mig för en anledning att jag alltid anklagade mig själv. Men jag minns den dagen min pappa frågade honom och fick svaret "Det var ingenting som gick fel. Det var ingenting hon gjorde fel. Det är sådant som händer".
Flera av mina andra vänner gjorde tydliga val. Barndomsvänner jag delat mitt liv med i 8 år valde bort mig i det ögonblicket jag inte blev direkt omtyckt bland de viktigaste tjejerna. Vissa valde bort mig när en kille dumpade mig eller när ett nytt rykte hakade sig.
Vissa gånger var det bara så att jag blev bortvald för att personerna rent av inte tyckte om mig. Jag fick aldrig en anledning till varför, utan dem sa bara att dem kände så. Vissa kallar det avundsjuka. Jag vet inte vad jag kallar det, men jag vet att jag är glad för att sådana människor inte omger mig.
Vissa gånger var grupptrycket för mycket - om en person i gänget sa "prata inte med henne" så hakade andra på. Det bekymrade mig lika mycket då som det gör idag - jag tycker det är fruktansvärt att en persons ord ska avgöra andras.. Men det värsta är att människor tar andras ord istället för att ens höra mitt.
Men sen finns det dem som det gått fel med. För alla olika sorters anledningar. Både för att det är deras och mitt eget fel. Människor vars liv har påverkat mitt.
Sen har jag.. nog en eller två människor jag lärt känna som fortfarande finns kvar. De är inte direkta barndomsvänner, men från dem åren som gått har de än så länge inte lämnat mig.
Jag har känt många. Jag hade kunnat ramla upp flera hundra och jag har ändå minnen med var och en av dem. Jag har känt så många. Jag möter flera av dem varje dag. Ansikten jag umgåtts med. Ansikten som jag knappt idag pratar med. Och jag undrar.. Hur kan jag ha känt så många? Hur kan jag ha förlorat så många? Det är fel av mig och säga att det inte är mitt fel, för jag har alltid undrat. "Vad gör jag fel?" men bara för några dagar sedan fick jag ett sms med orden "Jag tycker bara inte att vi är vänner för vi har ingenting gemensamt. Vi har växt på olika håll, det gör väl ingenting?" och för en människa som känt mig, som varit del av mig.. Hur kan det bli så? Hur kan det inte göra någonting?
Hur många människor ska jag behöva möta innan boken blir full? Hur många människor kommer att lära känna mig med skapade kapitel som aldrig blir färdiga?
Jag känner att jag har känt så många, många som inte håller agg emot mig - men som inte heller skulle göra mig till en del av sig..
Varför? Hur?
Hade jag ändrat mitt förflutna? Nej.
Hade jag velat ändra mitt sätt att vara? Nej.
Men hade jag vetat att så många jag lärt känna inte längre skulle vara del av mitt liv idag, så hade jag inte släppt in dem från början.
För det känns som att - om man en gång lärt känna en person, kan man inte göra det igen?
Personen är borta - namnet finns kvar, samt minnena med all dess bagage.
Det är oerhört frustrerande att förlora människor. Det är lika frustrerande att möta nya människor.
Det är oerhört frustrerande och känna hur var och en påbörjar ett kapitel och precis innan man kommit halvvägs så antingen slutar det eller så raderas det.
Jag har alltid varit så rädd för att möta nya människor. Det verkar konstigt för människor som tycker att jag har lätt för att öppna upp mig - lätt för att få människor bekväma omkring mig. Skillnaden är att jag vet vad det innebär att ge ifrån mig och att ge delar av mig. Jag har lärt mig av alla livserfarenheter. Och trots allt detta drama jag haft omkring och i mig, så har jag bättre delar i mig, starkare delar i mig och en enormt mycket större medvetenhet. Så jag sväljer min stolthet och hälsar på alla jag kan, alla jag ser och alla jag en gång sett och hoppas på att de kan hälsa tillbaka med samma trygga känsla inom sig.
För hur ska man annars kunna skriva en bok med oskrivna kapitlen?
Jag håller på att skriva ett nytt kapitel och som vanligt är det alltid bra i början, men jag väntar på dramatiken och jag väntar på lösningen. Jag väntar på avslutet som jag hoppas drar ut sig i längden.
Jag vill inte lära känna människor som en dag försvinner.
För första gången på länge har en komplett ny människa kommit in i mitt liv. Vi fann varandra väldigt snabbt och det var förvånande och känna att vi var så trygga med varandra, trots att vi inte känt varandra. Men tiden gick undan när vi väl träffades, ämne på ämne rabblades på ett naturligt sätt upp och omedvetet hade vi kommit väldigt nära. Det är inte så pass att vi kallar varandra bästa vänner eller att vi är naiva nog att tillge livet åt varandra, utan på ett naturligt sätt skrivs bara ett nytt kapitel i våra liv där vi har ett par gemensamma dagar. Ett par dagar med guldvärda stunder då vi gör så mycket genom så lite. Vi sitter och pratar och timme efter timme går alltid alldeles för fort. Det som känns som bäst med varandra är att vi på något sätt är så medvetna om varandra. Vi är medvetna om att vi är komplett olika, på nästan alla plan, men att vi tänker, känner och tycker likadant. Vi är medvetna om mycket som vi lyckas hålla genensamt och att finna någon som är så komplett olik en och så lik en är väldigt ovanligt.
Jag har träffat och känt väldigt många under mitt liv. Som liten var jag ständigt omringad av "kompisar" och vid en liten äldre ålder hade jag något vi kallade för "faddrar".. Mina faddrar var mina bästa vänner och jag mötte dem på samma ställe, varenda dag i flera år. Jag tog hem dem för att leka med dem och slutligen var dem mina vänner. Jag hade också semestervänner.. Alltså en tjej eller en kille jag mötte när vi var utomlands och samma dag som vi kom hem på hotellet sade jag att jag fått en ny bästa kompis.
Jag var väldigt naiv och hade inte svårt för att lita på folk.
På något sätt är det likt sig idag, men samtidigt är jag komplett medveten om vad jag gör.
Genom åren som gått har jag umgås med väldigt många olika människor. Allt ifrån populära, till nobodys, till lite mer töntiga, till knarkarna, till de kriminella, till de vanliga. Jag har alltid haft väldigt lätt för att anpassa mig till människor och genom att acceptera alla som de är har jag accepterats likaväl som jag tyckts om. Men jag har samtidigt haft en väldigt bra instinkt gällande olika människor. Människor vars utstrålning inte varit säker eller känts annorlunda. Jag har dock varit en väldigt duktig skådespelare. Jag har aldrig behandlat någon sämre än den andre, men jag har vetat vem jag ska hålla på en hands avstånd och vilka som kan få komma nära.
Jag har levt med människor som lurat till sig pengar av mig, människor som knarkat, jag har levt med langare och värre kriminella än så. Det tog mig tid innan jag förstod vad det innebar att bry sig och att vara medberoende. Men när jag väl förstod skillnaden tog jag steget ut ifrån att vara medbrottsling, till att visa att hjärtat var på rätt ställe.
Jag har trots att jag varit öppen, varit väldigt försiktig. Jag känner mig lätt obekväm i en situation och uppstod en kommentar som på något sätt kunnat vara tillämpad mot mig,gjorde jag allt för att försäkra mig om att jag skulle förbättra mig. Min osäkerhet var så pass låg att folk kunde se med blotta blicken att de kunde utnyttja mig. Men aldrig så pass långt att det faktiskt skulle skada mig.
Man växer ständigt genom alla sina erfarenheter och vad jag fick se och vad jag omgav mig med lärde mig mycket om livets spel, om naivitet och styrka och självständighet.
Vissa människor jag umgicks med utvecklades aldrig. Människor som är likadana än idag. Människor jag brydde mig högt om, men vars liv blev allt mer och mer.. Hur ska jag uttrycka detta rätt? Odisciplinerat. Människor som verkligen tappade sin stolthet och sig själva, människor jag så många gånger försökte hjälpa upp men som jag någonstans på vägen slutade hjälpa för att jag insåg - att denna personen inte vill ha min hjälp. Den trivs med att omgivningen ger uppmärksamhet och bekräftelse på det absolut värsta sättet.
Alla mina vänner har givetvis inte varit såhära. Jag har varit omgiven av mycket skit och det har varit så ständiga kapitel av drama som jag fortfarande kan blicka tillbaka till. Men det har också varit guldvärda stunder då vi legat 15 personer i en soffa och skrattat åt excorsisten. Det har varit guldvärda stunder då min bästa väns föräldrar spenderat dagar på att baka åt mig och våra vänner. Det har varit minnesvärda stunder med alla pojkar - då vi cyklade gemensamt omkring i Höllviken, enade, bara för att ha något att göra. Det har funnits hundratals tillfällen då vi badat nattabad eller haft långa nattasamtal.
Erik var en av mina närmsta vänner i en väldigt lång tid. Som grannar och bästa vänner spenderade vi flera dagar ihop och ibland njöt vi av att göra ingenting. En vänskap som var lätt och rolig. Det är en kille jag inte har en aning om idag. En kille vars namn jag aldrig hör eller ser. Det finns ingen speciell anledning. Det är sådant som händer - att man glider isär.
Skillnaden är, att så pass många har lämnat mig för en anledning att jag alltid anklagade mig själv. Men jag minns den dagen min pappa frågade honom och fick svaret "Det var ingenting som gick fel. Det var ingenting hon gjorde fel. Det är sådant som händer".
Flera av mina andra vänner gjorde tydliga val. Barndomsvänner jag delat mitt liv med i 8 år valde bort mig i det ögonblicket jag inte blev direkt omtyckt bland de viktigaste tjejerna. Vissa valde bort mig när en kille dumpade mig eller när ett nytt rykte hakade sig.
Vissa gånger var det bara så att jag blev bortvald för att personerna rent av inte tyckte om mig. Jag fick aldrig en anledning till varför, utan dem sa bara att dem kände så. Vissa kallar det avundsjuka. Jag vet inte vad jag kallar det, men jag vet att jag är glad för att sådana människor inte omger mig.
Vissa gånger var grupptrycket för mycket - om en person i gänget sa "prata inte med henne" så hakade andra på. Det bekymrade mig lika mycket då som det gör idag - jag tycker det är fruktansvärt att en persons ord ska avgöra andras.. Men det värsta är att människor tar andras ord istället för att ens höra mitt.
Men sen finns det dem som det gått fel med. För alla olika sorters anledningar. Både för att det är deras och mitt eget fel. Människor vars liv har påverkat mitt.
Sen har jag.. nog en eller två människor jag lärt känna som fortfarande finns kvar. De är inte direkta barndomsvänner, men från dem åren som gått har de än så länge inte lämnat mig.
Jag har känt många. Jag hade kunnat ramla upp flera hundra och jag har ändå minnen med var och en av dem. Jag har känt så många. Jag möter flera av dem varje dag. Ansikten jag umgåtts med. Ansikten som jag knappt idag pratar med. Och jag undrar.. Hur kan jag ha känt så många? Hur kan jag ha förlorat så många? Det är fel av mig och säga att det inte är mitt fel, för jag har alltid undrat. "Vad gör jag fel?" men bara för några dagar sedan fick jag ett sms med orden "Jag tycker bara inte att vi är vänner för vi har ingenting gemensamt. Vi har växt på olika håll, det gör väl ingenting?" och för en människa som känt mig, som varit del av mig.. Hur kan det bli så? Hur kan det inte göra någonting?
Hur många människor ska jag behöva möta innan boken blir full? Hur många människor kommer att lära känna mig med skapade kapitel som aldrig blir färdiga?
Jag känner att jag har känt så många, många som inte håller agg emot mig - men som inte heller skulle göra mig till en del av sig..
Varför? Hur?
Hade jag ändrat mitt förflutna? Nej.
Hade jag velat ändra mitt sätt att vara? Nej.
Men hade jag vetat att så många jag lärt känna inte längre skulle vara del av mitt liv idag, så hade jag inte släppt in dem från början.
För det känns som att - om man en gång lärt känna en person, kan man inte göra det igen?
Personen är borta - namnet finns kvar, samt minnena med all dess bagage.
Det är oerhört frustrerande att förlora människor. Det är lika frustrerande att möta nya människor.
Det är oerhört frustrerande och känna hur var och en påbörjar ett kapitel och precis innan man kommit halvvägs så antingen slutar det eller så raderas det.
Jag har alltid varit så rädd för att möta nya människor. Det verkar konstigt för människor som tycker att jag har lätt för att öppna upp mig - lätt för att få människor bekväma omkring mig. Skillnaden är att jag vet vad det innebär att ge ifrån mig och att ge delar av mig. Jag har lärt mig av alla livserfarenheter. Och trots allt detta drama jag haft omkring och i mig, så har jag bättre delar i mig, starkare delar i mig och en enormt mycket större medvetenhet. Så jag sväljer min stolthet och hälsar på alla jag kan, alla jag ser och alla jag en gång sett och hoppas på att de kan hälsa tillbaka med samma trygga känsla inom sig.
För hur ska man annars kunna skriva en bok med oskrivna kapitlen?
Jag håller på att skriva ett nytt kapitel och som vanligt är det alltid bra i början, men jag väntar på dramatiken och jag väntar på lösningen. Jag väntar på avslutet som jag hoppas drar ut sig i längden.
Jag vill inte lära känna människor som en dag försvinner.
Jag brukar ju dra upp det mesta och jag tycker jag har pratat om det mesta.
Men det kanske finns någonting just DU har i tanken som du känner att jag borde prata om.
Det behöver inte handla just om mitt liv, utan den kan handla om att du vill ha någon annas syn och perspektiv på det hela!
Ge mig tips! Ös på.
VAD VILL DU ATT JAG SKA SKRIVA OM?
Lämna anonymt eller med namn, det gör ni hur vill (Självklart blir det roligare med namn, men jag förstår om man inte alltid vill stå för vissa saker).
I hopp om att det finns en liten kommentar här och var återkommer jag imorgon och ger svar!
Men det kanske finns någonting just DU har i tanken som du känner att jag borde prata om.
Det behöver inte handla just om mitt liv, utan den kan handla om att du vill ha någon annas syn och perspektiv på det hela!
Ge mig tips! Ös på.
VAD VILL DU ATT JAG SKA SKRIVA OM?
Lämna anonymt eller med namn, det gör ni hur vill (Självklart blir det roligare med namn, men jag förstår om man inte alltid vill stå för vissa saker).
I hopp om att det finns en liten kommentar här och var återkommer jag imorgon och ger svar!
Hoppas ni får en fiiiiin dag.
Best wishes
Louise
Louise
The hunger Games
The Hunger Games har länge varit på allas läppar. Förväntningarna har blivit allt större och jag som länge höll mig utanför Hunger Games världen fann mig snart involverad och var snabbt imponerad av trailern som spelades i omgångar på tv skärmen. Någonstans hamnade jag i biostolen och jag kände mig ovanligt intresserad och inte just spänd. Jag kände något speciellt i känslan av vad som skulle komma och mycket väl - filmen skulle leverera allting jag någonsin sökt efter. Storyn , musiken, skådespeleriet, kostymerna, landskapet, kärlekshistorien, spänningen, stunderna och ögonblicken från boken som man kan föreställa sig - allt fanns där. Men trots allt detta lyckades jag inte ta mig hela vägen in. När man gick ut ifrån bion kände man en sorts saknad, någonting var inte helt klargjort. För en film som denna behövs mycket mer - den har allt man söker och därför behöver det göras mer. Men för den som inte tagit sig chansen att se så är det definitivt värt att ta sig tiden - genom det virriga filmandet och de små missarna lyckas man ändå få en smakbit av historien och när uppföljaren kommer så vet jag att jag vill ha mer.
Filmen får 3/5.
Trailer finns att se här: http://www.youtube.com/watch?v=pJ87RdKsdEw
Thor
Det var inte förrän ikväll som jag satte mig ned och tog mig tid för Thor. Med höga förväntingar har jag hört så många tala gott om filmen och om Chris Hemsworth som spelar huvudrollen. Jag har fått höra om krigsscener, action, kärlek och komedi. Jag ska väl säga att filmen har lite av varje. Men för en gammal guda - historia krävs det mycket för att imponera - åtminstone på mig. Gällande kostymfilmer vill jag gärna ha en realistisk känsla och att mixa ihop modern tid med guda tid kan bli svårt - och jag hade velat att dem gjort det snyggare. Filmen blir på vissa ställen en b-film då tekniken på sitt sätt är dåligt gjort. Det hade nästan kunnat vara en barnfilm till och med. Så det är ingen ny Robin Hood - men en kväll när man inte har någonting annat att se är det en bra film. För de som ska se The Avengers tycker jag dock ska ta sig tid för att se Thor. Den är i sina ställen charmiga och Chris Hemsworth är sannerligen vacker att både se och lyssna på, samtidigt som Natalie Portman ger sin vanliga oskyldiga, söta roll så har de onekligen kemi och skådespeleriet är ingenting att klaga på. Återigen blir det lite B aktigt, när hon accepterar hans guda kraft som att det vore ingenting. Det känns som att filmen har gjorts under ont om tid och med en låg budget. Jag hade gärna sett mycket mer för en sådan här stark story, men när man stängde av filmen kände man ändå en sorts "good-feeling".
Filmen får 2/5
Trailer ser ni här:
Battleship
Battleship var en av dem filmerna jag inte förväntade mig någonting av men som jag såg fram emot mest. Att Rihanna skulle vara med var som en liten varningsflagga, men väl inne i storyn tyckte jag hon passade in på helt rätt sätt. Komedin var som gjord för att fånga en publik, det är genom den man visar i vilket spår filmen ligger i och man kan redan där avgöra om man kommer gilla filmen eller inte. Sekvenserna i filmen var så enormt bra gjorda. Att det är samma skapare som i Transformers var inte svårt att luska ut, men trots att det var spår av detta lyckades de skapa sekvenser som var helt nya och i vissa tillfällen ville man bara sätta sig upp och säga "WOW!" Ljudeffekterna var asfeta, teknologin är tagen till en helt ny nivå och samtidigt har man en oerhört bra "feel-good" känsla under hela filmen baserat på kärlekshistorien i både paren och soldaterna. Banden soldater emellan känns alltid äkta. Skådespelarna körde ett riktigt bra jobb och skillnaden mellan denna filmen och Transformers filmerna är att - det är mycket väl såhär det kunnat vara. Det är realistiskt på ett fiction-gjort sätt. Alexander Skarsgårds tjugo minuter var korta, men absolut sevärda medan huvudrollen Taylor Kitsch satte ett helt nytt märke hos mig och har ni inte följt honom innan - så gör det nu. Killen påbörjade sin karriär sovandes i en bil och nu.. Tja, se var han är nu! Filmen har ett par guldglimtar till och från, t.ex. med den benskadade karatären Mick som visar hur ett av de forna soldaternas liv mycket väl kan se ut. Filmen är snyggt gjord, musiken är så bra, skeppen ska vi inte snacka om - det finns bara ett ord för dem - Mäktiga. Skådespelarna är perfekta, effekterna är klockrena, historien är bra och sammanlagt blir det en riktigt bra Hollywood-movie. Så har ni inget för er - ta er tid, med både familj och partner och se den.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
The Three Musketeers
Som ett gammalt fan av kostymfilmer är jag ett gammalt fan till de tre musketörerna och trots att gammeldagsfilmerna har sin charm, har denna nya film också sin charm i sig. Bortsett från att effekterna idag är något likt mission impossible är historien detsamma i sig, bara något uppdaterat. Skådespeleriet från de nu (4) musketörerna är det som hela tiden håller filmen stadig. Väl medvetna om sina karaktärers drag charmerar de varenda jäkel på vita duken, särskilt den unge och väldigt "modiga" D'artagnan(Logan Lerman). Hans attityd ger nästan filmen en komisk klang och filmen lyfts upp på ett helt nytt sätt. Filmen har sina sega delar, men är annars en äventyrsfilm man lätt kan luta sig tillbaka med en söndagkväll. It's like they say - It comes to life, like never before.
Filmen får 4/5.
Trailern ser ni här;
Crazy Stupid Love
Åh, Crazy Stupid Love.. Hur beskriver man denna?
Detta är filmen med alla situationer som inte får hända- men som händer. Den är så realistisk att den träffar varenda punkt i folks liv på ett komiskt sätt som på ett sätt gör det så sorgligt - men samtidigt kan den inte göra det bättre. Filmen är den bästa komedin som gjorts på länge och tack vare historierna i denna filmen smälter allt samman på ett sätt man inte förväntar sig. Trailern avslöjar inte hälften av vad filmen innehåller och det kom så många tillfällen man förvånades över. Jag som inte är ett fan av komedi, fann mig komplett förälskad i denna filmen! Med skådespelare som Emma Stone, Ryan Gosling, Steve Carell och Kevin Bacon kan inte en film bli annat än bra. Detta är en film för den ensamma, det förälskade paret, den stora familjen och för det äldre paret. Det är definitivt en film jag rekommenderar!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Dear John
Om ni fann er hypotinserade av historien om Allie och Noah i The Notebook är detta definitivt filmen för er. Dear John är en naturlig, äkta kärlekshistoria som är så fylld av lycka att det bara kan övergå till smärta. Paret blir inte bara varandras bästa vänner, utan varandras värld och när John tvingas åka bort med armen står de emot många prövningar som tillslut får sina konsekvenser. Smärtan tycks aldrig bli nog, men inte heller kärleken. Oavsett hur lång tid som går emellan och oavsett vad som händer - finns det ingen av dem som slutar älska varandra. Channing Tatum och Amanda Seyfried ger ett oslagbart skådespeleri som är så genomträngande att varenda person som ser filmen börjar tro på kärlek igen. Lasse Hallström har återigen lyckats skapa en film med ett budskap man inte kan ta emot. Detta är en av de bättre, mest naturliga och fantastika filmer jag någonsin sett.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Soul Surfer
Soul Surfer är en sann historia om en tjej som drömmer om att bli proffssurfare. Hon har sedan hon var liten spenderat dagar i vattnet, på brädan, med familjen och med sina två föräldrar som själva varit proffssurfare. När hon spenderar en av de bättre dagarna i vattnet med sin bästa vän blir hon attackerad av en haj och armen blir avbiten. Filmen följer hennes väg tillbaka och hennes otroliga comeback. Inte en enda gång i filmen klagar hon på hur hon har det och inte en enda gång tillåter hon sig själv att ge upp. Filmen är oerhört inspirerande, det är nästan overkligt och se vilken styrka människor kan ha. Filmen får ett större upplyft tack vare skådespelare som Helen Hunt(Pay It Forward) och Dennis Quaid(The parenttrap). Filmen får en att tänka på att vardagen kan vara mer skrämmande än man anar, men människans livskraft är också starkare än man kan förutse.
Filmen får 4/5
Trailern ser ni här:
The Blind Side
The blind Side är en film baserad på en sann historia och det är en av de vackraste filmerna jag någonsin har sett, med ett komiskt inslag i sig men med en väldigt viktig historia. Big Mike är en pojke som inte haft en lätt uppväxt och som inte haft lyckan till att sitta och äta mat vid ett matbord, haft en säng eller kunnat köpa egna kläder. Quinton Aaron, som genom sin karaktär, inte säger mycket förmedlar så mycket genom de små sakerna han gör och hans sätt att prata med ögonen. Sandra Bullock har dock tagit sin skådespelarkarriär till en helt ny nivå och har tagit sig an sin karaktär på ett sätt vi aldrig sett förut. Hon är den sortens person som ingen säger emot och som som får vilken person som helst, att tro på sig själv. Hon tar in Big Mike och efter att ha börjat med småsteg blir Big Mike slutligen en del av familjen. Steg för steg blir allt större och slutligen får historien en större mening och filmen får en riktigt "feel good" känsla. Om man vill tro att ingenting är omöjligt och om man vill påminnas om vad som är viktigt i livet och samtidigt charmeras av Sandra Bullogs karaktär "Leigh Anne" är detta en film som du verkligen borde se. Du kommer både att skratta och gråta och charmeras och börja tro. Att ditt liv, kan bli bättre av att någon annans blir det.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här;
Remember The Titans
Remember the titans är ännu en film baserad på en sann historia och det är en av de historierna som förändrat världen på ett större sätt. Filmen är en klassiker och har setts av dem flesta, men för dem som inte sett den är det dags att ta sig an en historia som kommer förändra deras liv. Remember the titans handlar om de första två fotbollslagen av olika "raser" som mixas ihop. På den tiden var rasismen vanligt, svarta ansågs fortfarande vara mindre värda och gatornas krig mellan svarta och vita var som störst. När dessa två lagen blandas ihop har de inget annat val än och respektera varandra, men det dem inte inser.. är att när respekten kommer.. kommer så mycket mer. Dessa fotbollsspelarna blev varandras familj och de ändrade inte bara på sig själva, de påverkade inte bara spelet, utan de påverkade omvärlden. Detta är en av de bästa "feel good" filmerna där är. Detta är allmänbildning. Denna historien måste man känna. Både allmänt och i hjärtat. Och var och en av dessa gossarna, gör filmen sevärd.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Pay It Forward
Pay It Forward är en väldigt speciell film. Det handlar om en liten pojke som får en skoluppgift om att påverka världen och han tar uppgiften större än många andra gör. Han bestämmer sig för att göra någonting bra för tre andra och när han gjort det, måste de tre personerna göra något för tre andra och då måste de då göra det för tre andra osv. Genom denna lilla pojkens förändringar eller påverkningar för dessa människorna, sprids hans budskap samtidigt som livet omkring honom börjar förändras. Relationer skapas, historier skrivs och liv förändras. Helen Hunt ger ett genuint skådespeleri tillsammans med Haley Joel Osment och Kevin Spacey lyckas med sin närvaro fullända historien och tar skådespeleriet till en starkare nivå. Om du vill känna mening för livet, om du vill veta hur du kan påverka livet, om du vill se en film som kommer få dig att må bättre och samtidigt få dig att känna dig fylld av tusen känslor så är det här filmen du borde se. Filmen är en klassiker, men det finns än idag folk som inte har sett den. Jag säger det bara en gång; Se den. Du kommer vilja se den om och om och om igen. För varenda gång talar den lika mycket till hjärtat.
Filmen får 5/5
Trailern ser du här:
http://www.youtube.com/watch?v=_pCtXRP1edo
Four Brothers
Four Brothers är en action späckad film med fyra bröder som försöker ta reda på sanningen om sin mammas död. Genom hämnd i ren kärlek låter dem ingenting stoppa dem och genom filmen får vi följa dessa fyra brödernas väg till lösning. Dessa bröderna är inte enade genom blod, men för dem finns det ingenting viktigare än vad dem är för varandra - brödrar. Mark Wahlberg har en stark karaktär som man snabbt respekterar, tillsammans med Tyrese Gibson, Garett Hedlund och Andre Benjamin. De fyra tillsammans skapar en historia värd att se. Filmen har en tydan på komedi, är actionspäckad, oklanderligt skådespeleri och en suverän story.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Accepted
För alla dem som avskyr skolan - för alla dem som velat gå på en skola där de faktiskt lär sig, genom att avgöra vad de själva vill lära sig - är detta filmen för. Accepted handlar om killen som blivit nekad på alla håll och som genom att lura sina föräldrar omedvetet lyckas öppna en skola - en skola som fylls upp av hundratals elever. Gemensamt lyckas de skapa en skolbyggnad och de håller tillsammans i lektioner där de faktiskt lär sig - utan några måsten. Filmen är klockren komedi som syftar på det alla ungdomar känner. Det är ännu en av de feel good filmerna utan ett större syfte - en bra komedi för familj och vänner!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
The Help
The help är ännu en film baserad på en sann historia och tar oss tillbaka till 60-talet. Emma Stone har rollen som en journalist som i hemlighet och helt anonymt skriver en bok om utslag från de svarta städerskorna på 60-talet. Historier som aldrig sagts högt och situationer som ingen sett skrivs i boken och konsekvenserna blir tydliga. Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer och Jessica Chaivstain ger filmen ständiga guldvärda ögonblick. Filmen är en väldigt inspirerande och rörande inslag med flera komiska inslag.
Det är definitivt en film att se tillsammans med sin väninna eller sin mamma!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
A little bit of heaven
A little bit of heaven handlar om Marley vars liv går helt och hållet framåt. Karriären är hennes livsmål medan männen är vad hon njuter av, utan komplikationer och svårigheter. Tills det ögonblicket hon får beskedet om att hon har cancer. Trots hennes vanliga glädje börjar fler känslor komma till ytan och hon blir inte bara förälskad, utan hon måste möta livet cancer innebär. Detta är en komedi som fick mig att både skratta och gråta, sucka och le. Det är definitivt en film som kan tilltala var och en, då rädslan är något alla har men som alla måste komma över.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Under The Tuscan Sun
När Frances liv står stilla efter att hennes relation gått i stupet, skickar hennes vänner henne på en bussturne i Tuscana i Italien. Dock slutade det inte med en resa, utan en flytt. Under en av rundturerna finner hon ett hus, eller snarare - ett rukel som hon bestämmer sig för att köpa och fixa. Under en somrig tid med både åska och regn får vi följa en tid för Frances att börja om, då hon lagar sin villa och samtidigt lagar sig själv. Och innan Frances hunnit önska sig allt hon någonsin önskat - har hon fått allting hon önskat sig - trots att det inte var som hon önskade sig det. Mm, klurigt va? Under the tuscan sun är en fantastisk historia om hur man börjar om och Diane Lane ger oss en karaktär som vi alla önskar att vi vore. Vill ni se en riktigt upplyftande film - se den!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här;
My best friends wedding
Okej, så vi har alla njutit av klassikerna - Notting Hill, Vad kvinnor vill ha och Pretty Woman.. Och vi har säkerligen njutit av denna filmen förut. My best friends wedding handlar om Julianne(Julia Roberts) som inte har en känsla för mode, kärlek eller pojkvän. Hon är fullt insatt på karriären, sina ofärgade kläder och självständighet. Fram till hennes bästa vän ska gifta sig. Plötsligt blir den enda i hennes liv, som på ett sätt varit mannen i hennes liv, inte längre hennes och i sina desperate försök att få honom att inse sin kärlek till henne - försöker hon få honom att inse att hans nya inte är en match bra alls. Självklart får alltihopa konsekvenser och historien staplar ut på ständiga konstiga situationer. Men filmen är en bra komedi, som någonstans ändå är fylld av samma smärta som kärlek alltid medför sig och i slutändan handlar dt om hur man offrar sig själv för den andres lycka. Det jag också gillar med denna filmen är att den inte heller har samma vanliga lyckliga slut, som många andra fairytales. Filmen har sina ljusglimtar, särskilt med Dermut Mulroney som med sitt vackra yttre charmerar varenda kvinna som ser filmen. Han har en oerhörd charm som går rakt igenom karaktären. Detta är en klassisk romantisk komedi som går att se med vem du än har i närheten.
Filmen får 5/5
Trailern ser du här;
Nu har ni lite att titta på.. Trots att filmerna är några klassiker så är det faktiskt filmer man alltid kan se om igen!
Det finns hundratals andra filmer självklart, men det börjar närma sig sömn så jag tycker det räcker där idag!
Hoppas ni känner er nöjda nu när ni fick lite förslag! Är det några andra ni vill att jag ska rekommendera så är det bara att lämna en liiiiten kommentar!
Vi hörs flickor&pojkar! Hoppas ni får lite bra movietime.
Nattiiii!
The Hunger Games har länge varit på allas läppar. Förväntningarna har blivit allt större och jag som länge höll mig utanför Hunger Games världen fann mig snart involverad och var snabbt imponerad av trailern som spelades i omgångar på tv skärmen. Någonstans hamnade jag i biostolen och jag kände mig ovanligt intresserad och inte just spänd. Jag kände något speciellt i känslan av vad som skulle komma och mycket väl - filmen skulle leverera allting jag någonsin sökt efter. Storyn , musiken, skådespeleriet, kostymerna, landskapet, kärlekshistorien, spänningen, stunderna och ögonblicken från boken som man kan föreställa sig - allt fanns där. Men trots allt detta lyckades jag inte ta mig hela vägen in. När man gick ut ifrån bion kände man en sorts saknad, någonting var inte helt klargjort. För en film som denna behövs mycket mer - den har allt man söker och därför behöver det göras mer. Men för den som inte tagit sig chansen att se så är det definitivt värt att ta sig tiden - genom det virriga filmandet och de små missarna lyckas man ändå få en smakbit av historien och när uppföljaren kommer så vet jag att jag vill ha mer.
Filmen får 3/5.
Trailer finns att se här: http://www.youtube.com/watch?v=pJ87RdKsdEw
Thor
Det var inte förrän ikväll som jag satte mig ned och tog mig tid för Thor. Med höga förväntingar har jag hört så många tala gott om filmen och om Chris Hemsworth som spelar huvudrollen. Jag har fått höra om krigsscener, action, kärlek och komedi. Jag ska väl säga att filmen har lite av varje. Men för en gammal guda - historia krävs det mycket för att imponera - åtminstone på mig. Gällande kostymfilmer vill jag gärna ha en realistisk känsla och att mixa ihop modern tid med guda tid kan bli svårt - och jag hade velat att dem gjort det snyggare. Filmen blir på vissa ställen en b-film då tekniken på sitt sätt är dåligt gjort. Det hade nästan kunnat vara en barnfilm till och med. Så det är ingen ny Robin Hood - men en kväll när man inte har någonting annat att se är det en bra film. För de som ska se The Avengers tycker jag dock ska ta sig tid för att se Thor. Den är i sina ställen charmiga och Chris Hemsworth är sannerligen vacker att både se och lyssna på, samtidigt som Natalie Portman ger sin vanliga oskyldiga, söta roll så har de onekligen kemi och skådespeleriet är ingenting att klaga på. Återigen blir det lite B aktigt, när hon accepterar hans guda kraft som att det vore ingenting. Det känns som att filmen har gjorts under ont om tid och med en låg budget. Jag hade gärna sett mycket mer för en sådan här stark story, men när man stängde av filmen kände man ändå en sorts "good-feeling".
Filmen får 2/5
Trailer ser ni här:
Battleship
Battleship var en av dem filmerna jag inte förväntade mig någonting av men som jag såg fram emot mest. Att Rihanna skulle vara med var som en liten varningsflagga, men väl inne i storyn tyckte jag hon passade in på helt rätt sätt. Komedin var som gjord för att fånga en publik, det är genom den man visar i vilket spår filmen ligger i och man kan redan där avgöra om man kommer gilla filmen eller inte. Sekvenserna i filmen var så enormt bra gjorda. Att det är samma skapare som i Transformers var inte svårt att luska ut, men trots att det var spår av detta lyckades de skapa sekvenser som var helt nya och i vissa tillfällen ville man bara sätta sig upp och säga "WOW!" Ljudeffekterna var asfeta, teknologin är tagen till en helt ny nivå och samtidigt har man en oerhört bra "feel-good" känsla under hela filmen baserat på kärlekshistorien i både paren och soldaterna. Banden soldater emellan känns alltid äkta. Skådespelarna körde ett riktigt bra jobb och skillnaden mellan denna filmen och Transformers filmerna är att - det är mycket väl såhär det kunnat vara. Det är realistiskt på ett fiction-gjort sätt. Alexander Skarsgårds tjugo minuter var korta, men absolut sevärda medan huvudrollen Taylor Kitsch satte ett helt nytt märke hos mig och har ni inte följt honom innan - så gör det nu. Killen påbörjade sin karriär sovandes i en bil och nu.. Tja, se var han är nu! Filmen har ett par guldglimtar till och från, t.ex. med den benskadade karatären Mick som visar hur ett av de forna soldaternas liv mycket väl kan se ut. Filmen är snyggt gjord, musiken är så bra, skeppen ska vi inte snacka om - det finns bara ett ord för dem - Mäktiga. Skådespelarna är perfekta, effekterna är klockrena, historien är bra och sammanlagt blir det en riktigt bra Hollywood-movie. Så har ni inget för er - ta er tid, med både familj och partner och se den.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
The Three Musketeers
Som ett gammalt fan av kostymfilmer är jag ett gammalt fan till de tre musketörerna och trots att gammeldagsfilmerna har sin charm, har denna nya film också sin charm i sig. Bortsett från att effekterna idag är något likt mission impossible är historien detsamma i sig, bara något uppdaterat. Skådespeleriet från de nu (4) musketörerna är det som hela tiden håller filmen stadig. Väl medvetna om sina karaktärers drag charmerar de varenda jäkel på vita duken, särskilt den unge och väldigt "modiga" D'artagnan(Logan Lerman). Hans attityd ger nästan filmen en komisk klang och filmen lyfts upp på ett helt nytt sätt. Filmen har sina sega delar, men är annars en äventyrsfilm man lätt kan luta sig tillbaka med en söndagkväll. It's like they say - It comes to life, like never before.
Filmen får 4/5.
Trailern ser ni här;
Crazy Stupid Love
Åh, Crazy Stupid Love.. Hur beskriver man denna?
Detta är filmen med alla situationer som inte får hända- men som händer. Den är så realistisk att den träffar varenda punkt i folks liv på ett komiskt sätt som på ett sätt gör det så sorgligt - men samtidigt kan den inte göra det bättre. Filmen är den bästa komedin som gjorts på länge och tack vare historierna i denna filmen smälter allt samman på ett sätt man inte förväntar sig. Trailern avslöjar inte hälften av vad filmen innehåller och det kom så många tillfällen man förvånades över. Jag som inte är ett fan av komedi, fann mig komplett förälskad i denna filmen! Med skådespelare som Emma Stone, Ryan Gosling, Steve Carell och Kevin Bacon kan inte en film bli annat än bra. Detta är en film för den ensamma, det förälskade paret, den stora familjen och för det äldre paret. Det är definitivt en film jag rekommenderar!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Dear John
Om ni fann er hypotinserade av historien om Allie och Noah i The Notebook är detta definitivt filmen för er. Dear John är en naturlig, äkta kärlekshistoria som är så fylld av lycka att det bara kan övergå till smärta. Paret blir inte bara varandras bästa vänner, utan varandras värld och när John tvingas åka bort med armen står de emot många prövningar som tillslut får sina konsekvenser. Smärtan tycks aldrig bli nog, men inte heller kärleken. Oavsett hur lång tid som går emellan och oavsett vad som händer - finns det ingen av dem som slutar älska varandra. Channing Tatum och Amanda Seyfried ger ett oslagbart skådespeleri som är så genomträngande att varenda person som ser filmen börjar tro på kärlek igen. Lasse Hallström har återigen lyckats skapa en film med ett budskap man inte kan ta emot. Detta är en av de bättre, mest naturliga och fantastika filmer jag någonsin sett.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Soul Surfer
Soul Surfer är en sann historia om en tjej som drömmer om att bli proffssurfare. Hon har sedan hon var liten spenderat dagar i vattnet, på brädan, med familjen och med sina två föräldrar som själva varit proffssurfare. När hon spenderar en av de bättre dagarna i vattnet med sin bästa vän blir hon attackerad av en haj och armen blir avbiten. Filmen följer hennes väg tillbaka och hennes otroliga comeback. Inte en enda gång i filmen klagar hon på hur hon har det och inte en enda gång tillåter hon sig själv att ge upp. Filmen är oerhört inspirerande, det är nästan overkligt och se vilken styrka människor kan ha. Filmen får ett större upplyft tack vare skådespelare som Helen Hunt(Pay It Forward) och Dennis Quaid(The parenttrap). Filmen får en att tänka på att vardagen kan vara mer skrämmande än man anar, men människans livskraft är också starkare än man kan förutse.
Filmen får 4/5
Trailern ser ni här:
The Blind Side
The blind Side är en film baserad på en sann historia och det är en av de vackraste filmerna jag någonsin har sett, med ett komiskt inslag i sig men med en väldigt viktig historia. Big Mike är en pojke som inte haft en lätt uppväxt och som inte haft lyckan till att sitta och äta mat vid ett matbord, haft en säng eller kunnat köpa egna kläder. Quinton Aaron, som genom sin karaktär, inte säger mycket förmedlar så mycket genom de små sakerna han gör och hans sätt att prata med ögonen. Sandra Bullock har dock tagit sin skådespelarkarriär till en helt ny nivå och har tagit sig an sin karaktär på ett sätt vi aldrig sett förut. Hon är den sortens person som ingen säger emot och som som får vilken person som helst, att tro på sig själv. Hon tar in Big Mike och efter att ha börjat med småsteg blir Big Mike slutligen en del av familjen. Steg för steg blir allt större och slutligen får historien en större mening och filmen får en riktigt "feel good" känsla. Om man vill tro att ingenting är omöjligt och om man vill påminnas om vad som är viktigt i livet och samtidigt charmeras av Sandra Bullogs karaktär "Leigh Anne" är detta en film som du verkligen borde se. Du kommer både att skratta och gråta och charmeras och börja tro. Att ditt liv, kan bli bättre av att någon annans blir det.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här;
Remember The Titans
Remember the titans är ännu en film baserad på en sann historia och det är en av de historierna som förändrat världen på ett större sätt. Filmen är en klassiker och har setts av dem flesta, men för dem som inte sett den är det dags att ta sig an en historia som kommer förändra deras liv. Remember the titans handlar om de första två fotbollslagen av olika "raser" som mixas ihop. På den tiden var rasismen vanligt, svarta ansågs fortfarande vara mindre värda och gatornas krig mellan svarta och vita var som störst. När dessa två lagen blandas ihop har de inget annat val än och respektera varandra, men det dem inte inser.. är att när respekten kommer.. kommer så mycket mer. Dessa fotbollsspelarna blev varandras familj och de ändrade inte bara på sig själva, de påverkade inte bara spelet, utan de påverkade omvärlden. Detta är en av de bästa "feel good" filmerna där är. Detta är allmänbildning. Denna historien måste man känna. Både allmänt och i hjärtat. Och var och en av dessa gossarna, gör filmen sevärd.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Pay It Forward
Pay It Forward är en väldigt speciell film. Det handlar om en liten pojke som får en skoluppgift om att påverka världen och han tar uppgiften större än många andra gör. Han bestämmer sig för att göra någonting bra för tre andra och när han gjort det, måste de tre personerna göra något för tre andra och då måste de då göra det för tre andra osv. Genom denna lilla pojkens förändringar eller påverkningar för dessa människorna, sprids hans budskap samtidigt som livet omkring honom börjar förändras. Relationer skapas, historier skrivs och liv förändras. Helen Hunt ger ett genuint skådespeleri tillsammans med Haley Joel Osment och Kevin Spacey lyckas med sin närvaro fullända historien och tar skådespeleriet till en starkare nivå. Om du vill känna mening för livet, om du vill veta hur du kan påverka livet, om du vill se en film som kommer få dig att må bättre och samtidigt få dig att känna dig fylld av tusen känslor så är det här filmen du borde se. Filmen är en klassiker, men det finns än idag folk som inte har sett den. Jag säger det bara en gång; Se den. Du kommer vilja se den om och om och om igen. För varenda gång talar den lika mycket till hjärtat.
Filmen får 5/5
Trailern ser du här:
http://www.youtube.com/watch?v=_pCtXRP1edo
Four Brothers
Four Brothers är en action späckad film med fyra bröder som försöker ta reda på sanningen om sin mammas död. Genom hämnd i ren kärlek låter dem ingenting stoppa dem och genom filmen får vi följa dessa fyra brödernas väg till lösning. Dessa bröderna är inte enade genom blod, men för dem finns det ingenting viktigare än vad dem är för varandra - brödrar. Mark Wahlberg har en stark karaktär som man snabbt respekterar, tillsammans med Tyrese Gibson, Garett Hedlund och Andre Benjamin. De fyra tillsammans skapar en historia värd att se. Filmen har en tydan på komedi, är actionspäckad, oklanderligt skådespeleri och en suverän story.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Accepted
För alla dem som avskyr skolan - för alla dem som velat gå på en skola där de faktiskt lär sig, genom att avgöra vad de själva vill lära sig - är detta filmen för. Accepted handlar om killen som blivit nekad på alla håll och som genom att lura sina föräldrar omedvetet lyckas öppna en skola - en skola som fylls upp av hundratals elever. Gemensamt lyckas de skapa en skolbyggnad och de håller tillsammans i lektioner där de faktiskt lär sig - utan några måsten. Filmen är klockren komedi som syftar på det alla ungdomar känner. Det är ännu en av de feel good filmerna utan ett större syfte - en bra komedi för familj och vänner!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
The Help
The help är ännu en film baserad på en sann historia och tar oss tillbaka till 60-talet. Emma Stone har rollen som en journalist som i hemlighet och helt anonymt skriver en bok om utslag från de svarta städerskorna på 60-talet. Historier som aldrig sagts högt och situationer som ingen sett skrivs i boken och konsekvenserna blir tydliga. Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer och Jessica Chaivstain ger filmen ständiga guldvärda ögonblick. Filmen är en väldigt inspirerande och rörande inslag med flera komiska inslag.
Det är definitivt en film att se tillsammans med sin väninna eller sin mamma!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
A little bit of heaven
A little bit of heaven handlar om Marley vars liv går helt och hållet framåt. Karriären är hennes livsmål medan männen är vad hon njuter av, utan komplikationer och svårigheter. Tills det ögonblicket hon får beskedet om att hon har cancer. Trots hennes vanliga glädje börjar fler känslor komma till ytan och hon blir inte bara förälskad, utan hon måste möta livet cancer innebär. Detta är en komedi som fick mig att både skratta och gråta, sucka och le. Det är definitivt en film som kan tilltala var och en, då rädslan är något alla har men som alla måste komma över.
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här:
Under The Tuscan Sun
När Frances liv står stilla efter att hennes relation gått i stupet, skickar hennes vänner henne på en bussturne i Tuscana i Italien. Dock slutade det inte med en resa, utan en flytt. Under en av rundturerna finner hon ett hus, eller snarare - ett rukel som hon bestämmer sig för att köpa och fixa. Under en somrig tid med både åska och regn får vi följa en tid för Frances att börja om, då hon lagar sin villa och samtidigt lagar sig själv. Och innan Frances hunnit önska sig allt hon någonsin önskat - har hon fått allting hon önskat sig - trots att det inte var som hon önskade sig det. Mm, klurigt va? Under the tuscan sun är en fantastisk historia om hur man börjar om och Diane Lane ger oss en karaktär som vi alla önskar att vi vore. Vill ni se en riktigt upplyftande film - se den!
Filmen får 5/5
Trailern ser ni här;
My best friends wedding
Okej, så vi har alla njutit av klassikerna - Notting Hill, Vad kvinnor vill ha och Pretty Woman.. Och vi har säkerligen njutit av denna filmen förut. My best friends wedding handlar om Julianne(Julia Roberts) som inte har en känsla för mode, kärlek eller pojkvän. Hon är fullt insatt på karriären, sina ofärgade kläder och självständighet. Fram till hennes bästa vän ska gifta sig. Plötsligt blir den enda i hennes liv, som på ett sätt varit mannen i hennes liv, inte längre hennes och i sina desperate försök att få honom att inse sin kärlek till henne - försöker hon få honom att inse att hans nya inte är en match bra alls. Självklart får alltihopa konsekvenser och historien staplar ut på ständiga konstiga situationer. Men filmen är en bra komedi, som någonstans ändå är fylld av samma smärta som kärlek alltid medför sig och i slutändan handlar dt om hur man offrar sig själv för den andres lycka. Det jag också gillar med denna filmen är att den inte heller har samma vanliga lyckliga slut, som många andra fairytales. Filmen har sina ljusglimtar, särskilt med Dermut Mulroney som med sitt vackra yttre charmerar varenda kvinna som ser filmen. Han har en oerhörd charm som går rakt igenom karaktären. Detta är en klassisk romantisk komedi som går att se med vem du än har i närheten.
Filmen får 5/5
Trailern ser du här;
Nu har ni lite att titta på.. Trots att filmerna är några klassiker så är det faktiskt filmer man alltid kan se om igen!
Det finns hundratals andra filmer självklart, men det börjar närma sig sömn så jag tycker det räcker där idag!
Hoppas ni känner er nöjda nu när ni fick lite förslag! Är det några andra ni vill att jag ska rekommendera så är det bara att lämna en liiiiten kommentar!
Vi hörs flickor&pojkar! Hoppas ni får lite bra movietime.
Nattiiii!
Jag brukar inte erkänna det, men idag är jag för trött för någonting annat. Idag är jag orolig. Orolig för skolan, för dess beyg, för de sista ämnena som jag känner tar alldeles för mycket och ändå så lite av min tid. Det är inte konstigt att man tröttnar, det känns komplett meningslöst. Vissa av de grejerna vi gör är så ofattbara och jag förstår inte hur det kan göras betyg på det. Och när vi dessutom börjar närma oss studenten blir jobberbjudandena allt flera och man säger helt ärligt - hellre ja, till jobb när man lever på ett knapert jävla studiebidrag på 1050 kr.. Men imorgon vill jag inte resa mig upp. Jag känner det redan nu. Jag vill inte lägga mig för att vakna och känna att jag måste gå dit igen. Jag vet. Alla säger det; Så lite tid kvar. Jag vet. Men det är denna tiden som är värst.
Jag vill inte mer.
Fan, jag har inte velat på länge.
Och jag är säker på att även om jag försöker nu så kommer det gå åt helvete.
Jag vill inte mer.
Fan, jag har inte velat på länge.
Och jag är säker på att även om jag försöker nu så kommer det gå åt helvete.
Idag har varit en av de bättre dagarna. Jag spenderade flertal timmar med Beafis på vår gamla skola, där vi pratade igenom den senaste tidens oklarheter. Jag ska inte säga att jag var förvånad över hur naturligt det kändes, men det kändes hjärtevärmande och veta hur normalt det kunde bli och hur äkta det kändes. Jag kunde gå därifrån och känna att det värmde i hjärtat och det är fåtal gånger hjärtat känner sig värmt nu för tiden. Jag kunde åtminstone fortsätta dagen med ett leende. Så tack Beatrice. Du vet att jag har saknat dig..
De som verkligen är ens vänner visar det och det är verkligen det mest värme hjärtande där är.
Timmarna har därefter gått förbi. Jag spenderade några timmar med min far som jag aldrig ser och trots att vi inte var ensamma var det mysigt att få vara med. Vi såg battleship - igen, så satans bra film att jag blir på g varenda gång jag ser den! Tänk om livet vore så spännande..
Annars är dagarna som de är. Fyllda av ansvar, läxor och allt som kommer med. Det är slutet på tiden och det gäller att hänga med och hur trött jag än är.. får jag inte lägga ned. Bah.
Timmarna har därefter gått förbi. Jag spenderade några timmar med min far som jag aldrig ser och trots att vi inte var ensamma var det mysigt att få vara med. Vi såg battleship - igen, så satans bra film att jag blir på g varenda gång jag ser den! Tänk om livet vore så spännande..
Annars är dagarna som de är. Fyllda av ansvar, läxor och allt som kommer med. Det är slutet på tiden och det gäller att hänga med och hur trött jag än är.. får jag inte lägga ned. Bah.
Nu ska jag inte klaga. Sommaren kommer snart till Höllviken, vintertiden är förbi och trots att det regnat ett par droppar idag har solen varit färgfylld tills den gick ned.
Jag har dessutom unnat mig lite mer. Inte bara med middag och bio, utan jag har beställt hem skor och klänningar! Hah, det satt inte fel!
Jag har dessutom unnat mig lite mer. Inte bara med middag och bio, utan jag har beställt hem skor och klänningar! Hah, det satt inte fel!
Ibland behöver ni inte bara läsa om mitt livs dysterhet, utan jag ska självklart dela med mig av ljusa och normala stunder - som första gången jag försökte gå i dessa nya skorna, med 14 cm klack.. Jag knäade hela vägen. Hahah! Jag är så kass på att gå i höga skor, vilket är skitjobbigt då jag är så kort och så gärna vill va lite långt.. Men fan.. Det är inte lätt att gå i om man inte är modell. Så jag undrar, har ni några tips gällande det? Jag övar såklart - det blir bättre och det ska vara komplett suveränt till pappas releseparty!
Jag håller på att klicka hem lite mer, för första gången någonsin.. har någon fått mig intresserad av kläder och shopping.
Så tack, Style By Tyra! Hos dig kommer jag beställa mer!
&detta klippet, är så värt sin tid. Wow!Jag håller på att klicka hem lite mer, för första gången någonsin.. har någon fått mig intresserad av kläder och shopping.
Så tack, Style By Tyra! Hos dig kommer jag beställa mer!
Jag är inte alls vettig mer, inte idag. Så istället bjuder jag på lite härliga klipp jag njutit av!
Den här videon har fått mig att skratta varje dag den här veckan! Den är inte mindre rolig vid något tillfälle!
Den här videon har fått mig att skratta varje dag den här veckan! Den är inte mindre rolig vid något tillfälle!
&detta klippet, har jag sett om och om igen.. sedan det ögonblicket jag såg det i filmen. Dermut Mulroy har
komplett fått mig att falla & jag klarar knappt av att höra honom tala. Och i just detta klippet
säger han så mycket med så lite. Detta är så många personers livshistoria.
Ställ dig själv frågan; Hur många gånger låter du ögonblicket passera?
Some people see me for who I am and some people dont. But there Is only one person who can take this mask of and know exactly what's behind.
Ikväll har jag varit i min tryggaste zon. Arm i arm har jag gått med Lukas igenom Malmö stad. Vi har skrattat och pratat och Lukas har fått ännu en chans att göra mig lite mer allmänbildad.. Haha;) Slutligen slog vi oss ned på en något dyrare italiensk restaurang och njöt av god mat. Vi pratade drömmar och jag såg hur hans ögon tindrade mer än någonsin när han kom på att det han ville var att resa jorden runt. Jag kunde bara ge honom ett stolt leende och säga "Självklart.. Gör det. ". Jag lovade att vid något tillfälle möta honom på vägen.
Vi fortsatte kvällen med Battleship på bio och vi satt som vanligt och småsurrade under vissa delar av filmen.
Ibland förutsåg vi repliker och skrattade i takt när vi hade helt rätt.
Ibland förutsåg vi repliker och skrattade i takt när vi hade helt rätt.
Battleship är definitivt en av de bättre filmerna jag sett på länge! Som ett stort fan av både Transformers,aliens,filmmusik och armen var det här en perfekt kombination! Självklart blev det mycket Hollywood men tillsammans med stundtals guldvärda ögonblick av humor, riktigt bra teknik och bra skådespeleri gick jag ut ifrån bion med en enormt nöjd känsla i kroppen. Och precis som Lukas sa.. Så lyckades denna på något annorlunda sätt bidra med en feel-good feeling!
Nu har vi precis sagt hejdå och Lukas har som vanligt avslutat kvällen med en puss i pannan ,som alltid får mig att känna mig lika värdefull.
Att spendera en dag tillsammans ger alltid lika mycket,oavsett hur mycket tid det går emellan.
Bästa Lukas. Du är något av det bästa som tillkommit mitt liv. Jag kommer alltid uppskatta dig för allt du gör,för den du är och jag kommer alltid att älska varenda sekund vi har tillsammans! Bästa vän. Tack för att du är den du är.
