Missnorman

"JAG KAN INTE VARA PERFEKT TYVÄRR"

KRÖNIKA: Michaela Forni om att vara trött på strävan efter perfektion.

Jag var ute på min numera regelbundna morgonpromenad vid 06.10 när jag blev plötsligt förbannad. Vad i helvete gör du ute på promenad sex på morgonen kanske ni tänker nu, men då ska jag berätta för er att det är ännu ett av mina påhitt för att bli den ultimata människan. Ett steg mot att bli den perfekta tjejen.

För den perfekta tjejen ska röra mycket på sig och få mycket frisk luft så att hon i sin tur får energi. Den perfekta tjejen ska tycka att det är superroligt att gå på gym och mer än gärna vilja, orka och hinna med det några gånger i veckan. Den perfekta tjejen ska inte bara ha ett jobb, hon ska ha en karriär och den ska gå spikrakt uppåt och pengarna ska ramla in. Den perfekta tjejen ska älska mat och äta helst väldigt mycket och ofta men samtidigt inte skaffa sig några kilon i övervikt. Den perfekta tjejen ska tycka om att läsa böcker, ha körkort, gilla hemmakvällar men samtidigt vara festlig (utan att festa för mycket), vara allmänbildad, skitrolig, ha sett de flesta relevanta filmer och kunna leverera citat på löpande band. Hon ska vara politiskt insatt, gilla sport, umgås mycket med sina vänner, hinna med att umgås med sin familj, vara duktig på att laga mat och ha självdistans. Den perfekta tjejen ska se perfekt ut, hur fan man nu gör det.

I min väg mot denna perfekta människa tog det plötsligt stopp. Vad är det jag håller på med? Jag orkar inte en sekund till av det här. Jag är inte perfekt. Jag kommer aldrig att bli perfekt. Kan inte bara jag och alla andra tycka om mig precis som jag är, med mina goda sidor och mina mindre goda egenskaper? Jag är inte en dålig människa för att jag inte följer med de andra tjejerna till gymmet efter jobbet eller för att jag tycker om att gå ut och festa när jag är ledig.

Jag får en sådan ångest när jag läser eller hör kommentarer om att det inte är bra att äta si och så, dåligt att festa x antal dagar i veckan, ohälsosamt att äta lite godis varje dag, hur viktigt det är att hinna med att träffa vänner för annars är man en dålig vän etc. Alla dem som säger att man är dålig om man inte är perfekt och kanske allra mest arg blir jag i slutändan på mig själv, som försöker leva upp till krav som jag tillsammans med samhället satt upp och som är omöjliga att leva upp till.

Förlåt mig men jag hatar verkligen gym. Och jag älskar kolhydrater. Jag tycker godis är jättegott. Jag har inte så fint hår. Min mage är rätt mjuk. Mina ben är inte milslånga. Jag har inte hunnit läsa nyheter på flera veckor och har ingen aning om vad som händer i världen just nu. Jag har inte sett en rad av alla de klassiska filmer man "måste ha sett". Jag gråter offentligt oftare än vad som kanske anses vara okej.

Jag hoppas att jag kommer sluta bli påverkad av den bransch jag jobbar i och det samhället jag lever i. Att jag, och alla ni andra som känner igen er, lär oss att sänka kraven på oss själva. Jag orkar inte vara trött på mig själv när jag inte lyckas med allt. Jag vill bara vara glad över mig själv för det jag har åstadkommit och den jag är.

När vi väl kom fram till den lilla stugan kände vi oss snabbt som hemma. Stugan var så liten och så söt och muren runt omkring gjorde den på något sätt så mycket sötare.

Vi avnjöt några timmar med gott vin, en bra film och vissa av oss tog en snabb tupplur. Det var i dessa stunderna jag passade på att sätta mig i en av gungstolarna med en bra bok. En jag redan läst förut, men som gång på gång fick mig att kväva mina känslor. Tårarna rann brinnande innanför ögonlocken flera gånger, men jag andades tugnt bort det. Vissa tillfällen var jag så inlevd i min värld att tjejerna frågade efter min frånvaro.  Vissa gånger kände jag mig nästan taskig, men för mig finns det inget mer värdefullt än att få sitta ned timme efter timme i komplett ro och läsa mig genom en bok. Att verkligen finna tid till att läsa är så sällsynt för mig nu för tiden, så jag kände hur varenda ögonblick jag fick gjorde mig allt mer hel. Jag var väldigt tacksam för det.



När kvällen tog sig till ända hade vi hunnit köpa oss en kortlek, lagat lite god tacos och myst under ljusens värme.





När natten äntligen tog vid, satt vi förberedda i vardagsrummet med våra gåvor i hand när Josefin plötsligt ropade att det var dags att gå upp. Vi gick försiktigt upp efter henne och tog i med full bravur när vi sjöng " vi gratulerar". I ren glädje sjöng hon med, skrattade och dansade medan vi jublade omkring. Slutligen låg mitt silverhalsband i hennes hand, med en liten ängel hållandes i ett hjärta, som symbol till henne. Jag har alltid sagt att hon haft en del av mitt hjärta med sig och det kommer hon alltid att ha. Jag har också sagt att hon är som min ängel - hon är det jag vill skydda från allt ont och sårbart. Hon är den som vakar över mig även i de situationerna jag inte ens känner till mig själv. För mig kunde detta bli en symbol hon kan bära med sig, en symbol hon kan ta upp när hon är gammal och rynkig(det är inte många år till! Hoho, hon är ju hela 19 nu;) .. och slutligen minnas mig och allt vi varit. Oavsett hur våra liv ser ut så kommer det påminna henne om vad hon är för mig.



Eftersom Ida redan gett sin present avslutade Lovisa kvällen som pricken över i et med en fin silverring, med en liten diamant som hon satte på hennes ringfinger. Hhaha, på ena knät blev de där förlovade och det påbörjade Josefins födelsedag på ett mycket bra sätt.

När tisdagsmorgonen tog sig in, hade jag åtminstone sovit mig genom natten. Jag hade varit så rädd över att jag var den som skulle ligga vaken ensam under natten, oavsett.. Jag brukar inte ha problem med att ligga vaken ensam, men i ett obekant hus kan det bli något mer obehagligt. Men jag sov. Som en stork:))

Solen lös utanför och vi satt snart i bara toppar och lät solens värme lägga sig. Hela 17 grader hade vi som varmast och det var bra underbart när lilla Skåne hade snöfall och regn.





Återigen passade jag på att ta mig in i litteraturens värld - Lovisa, Josefin och Ida, jag måste faktiskt be om ursäkt - jag kan inte ha varit en allt för rolig vän, men ni måste förstå, det var så nyttigt för mig. Jag behövde det. De timmarna är som ren terapi.



Vi satt där ett par timmar i rad, emellanåt njöt vi av att göra ingenting, vid något tillfälle åt vi en väldigt god lunch och vi något tillfälle busade josefin och lovisa runt. Det var verkligen första gången jag gjorde absolut ingenting och det kändes oerhört nyttigt. Att bara låta sig själv vara. Jag hade hört uttalandet innan, men jag hade inte riktigt förstått mig på det. Men det gör jag nu.. "Dolce far niente" - the sweetness of doing nothing.

Tänk på det. Vi spenderar så många dagar i jobb, måsten och stress. Varför inte bara sätta er ned och släppa världen runt omkring? Det spelar ingen roll om du gör det i en minut eller i en dag. Bara gör det. Ingenting. Det är det bästa du kan göra för dig själv.

När vinden tog sig till och dagen började bli lite sen, somnade vi till lite här och där. Ida och Lovisa talade över utöver mig och jag tog mig villigt in i min värld igen, precis efter jag stoppat om Josefin med en filt. När jag stod där, lutad över henne och beundrade min lilla tjej- min lille tingeling kände jag hur det högg till i hjärtat igen. Att denna lilla tjej skulle komma att betyda så mycket för mig skulle jag aldrig tro. Men jag älskar henne. Högre än vad många förstår.

När vi vaknat till lade jag ihop boken för första gången på länge och kände att jag kunde leva på de konversationerna och beskrivningarna jag fått ifrån boken och tog mig ut till köket. Där började vi duka, redo för Josefins födelsedagsmiddag. Lövbiff med potatis och sås, mums! Vi tände ljusen och tog fram grönsakerna. Det kändes oerhört mysigt att ha tjejerna runt omkring. Vid något tillfälle dök Lovisa upp bakom en och kramade om en och leendes kände jag att jag betydde något. Det är små men värdefulla ögonblick.



Efter vi ätit, spelat, skrattat och umgåtts kom Josefins tårta fram och efter att många av ljusen stått obalanserat tog de sig slutligen fast och josefin kunde säkert blåsa ut alla ljusen och önska sig något.



Kvällen blev lika lugn och mysig som den förra, vi satt med kortspel, sms-roulette och lite goa drinkar under kvällens gång. Det blev en hel del skratt och mycket charmiga stunder. Musiken omgav oss ständigt, vilket jag kan ha glömt att nämna. Men vad ni än gjorde och vart vi än befann oss var musiken ständigt med. Det är det enda som alltid fulländar. Det är verkligen som dem säger - Musik är vad känslor låter som.

Jag ska vara ärlig - i att njuta av ingenting förväntade jag mig att timmarna skulle gå fortare, men tiden gick långsamt förbi och innan det blivit midnatt var vi på något sätt trötta.


Vi lade oss med Dear John, Eat Pray Love och fler filmer på g. Ída snarkade innan filmen hunnit börja(Haha!) och de andra var inte långt ifrån. Jag å andra sidan låg vaken och spänd. I vetskap om att jag aldrig skulle somna såg jag film efter film och bad morgontimmarna komma. När jag väl somnat gjorde dem ju det och vi gick upp i samma tillfälle som jag väl fallit i sömn.

Vi åt en mysig frukost och gjorde lite av varje innan vi väl packade ihop. Det kändes faktiskt något sorgligt att åka härifrån. Att bara ha varit med varandra var så oerhört skönt och att verkligen få en paus från verkligheten och all dess innebörd var något nytt. Dolce far niente hade fått en helt ny innebörd för mig. Men slutligen åkte vi iväg, vinkades till den lilla stugan. Men vi åkte inte raka vägen hem. För att dra ut lite på hemvägen åkte vi förbi stuga nummer två och fascinerades av den vackra utsikten, där vi sa att vi gärna skulle spendera fler dagar.






Hemvägen blev musikfylld och rolig. Efter ett långt stopp på Mcdonalds någonstans i Örkelljnga lyckades en anställd få mitt telefonnummer efter att han bjudit på lite saker, flörtat litegranna och jag gick generat ut medan de andra garvade ögonen ur sig. När jag väl tog mig in igen stod hans homosexuella kollega redo att gå till attack.. Han höjde på ögonbrynen och sade flörtsamt "Jag hörde att det är någon som är kärlekssugen!" "Kärlek?" skämtade jag. "Vem har pratat om kärlek?". Killen var dock snabb på svar och skröt skämtsamt till." Det är lugnt, Markus är van vid femkanter!" .. Vi brast ut i skratt och efter att vi ett par minuter senare begett oss mot bilen plingade mobilen till och jodå, där väntade ett sms från Markus i Örkelljunga. Fortfarande generad började Ida prata om framtiden - hon kan köra mig halvvägs när det är dags för dejt! hahhah.

Episka stunder fick vi oss allt, en hel del skratt och en massa nya minnen. Jag fick glädjen av att omge mig med väldigt fina tjejer och att göra ingenting, och för mig kan det inte ha varit bättre.

Åhjo, just det.. Lite bättre blev det ju. Under en av dagarna ringde telefonen från ett okänt nummer och på andra sidan luren väntade ett jobberbjudande. Jadå! Jag fick ett av extra jobben jag ansökte om. Helt underbart! Från och med imorgon börjar jag lära mig vad som krävs.

Så som ni förstår ser det bra ut för mig. Studenten närmar sig och trots att skolan kunnat vara bättre, känner jag mig nöjd med vart jag är påväg och sannerligen vet jag att det kommer gå bra för mig. Jag vågar tro på det.

Men dessa dagarna har varit viktiga för mig. Att få hela mig lite, inte tala så mycket, njuta, mysa, läsa. Allt det där.

"Dolce far niente"

Ni borde prova på detsamma. Det är guldvärt.

Nu är vi påväg! Småland here we Come!

Jag fick precis världens finaste kommentar från mina bästa vänners lillebror : Louise. Du är allting någon velat ha.

Denna killen är som min egen lillebror så det tas med en klackspark,men känns ändå lika fint. Det är allting man någonsin velat höra. Också hör man det från en kille som är lika ung som ens lillebror. Killen har ett sådant fint hjärta. Man önskar att det fanns en kille som ser det för mig därute.

Det är många som tycker att jag är en kärleksdramatiker och sanningen är .. Att det är jag.
Jag fastnar så lätt för någon som Visar intresse och känner mig trygg hos den som håller om mig. Frågan är när jag ska bli trygg i mig själv så att jag slutar söka.

Jag söker inte kärlek på andra sätt som andra. Jag gör det inte desperat och lätt,men jag gör det med en kräsen blick och ett svårt sätt att för många att finna mig. Men dem jag väl släpper in. Är dem som slutligen kallar mig bästa vän.
Och självklart. Det är fint.

Jag har ständigt guldvärda stunder med mina vänner. Tex Idag då jag spenderar en hel dag med lukas,Zacke och Elias och deras familj. Då vi tar fikor. Äter middag. Mixar låtar. Dansar. Skrattar. Kramas och myser. Eller som just nu då vi ser fotboll ihop.

Men någon gång önskar man att man haft en kille hos sig som inte ska gå. Vars famn ligger kvar när dörren stängs.

Just nu stängs jag. Med fler tankar än vad som sägs.

Tror det är dags för en tatuering till. Känner att den enda som vakar över mig är den som lidit bakom samma mask som jag. Fantomen. Min fantom.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_194838263.jpg" class="image">

Söndagen spenderar jag med Adeles "someone like you" på högsta volym i olika versioner med morötter,dippa och en ny bok att hålla i.. Samtidigt är tankarna försvunna,borta någonstans hos dem som en gång var del av mitt liv. Hos dem som är saknade och hos dem jag är närvarande.

Sometimes.

Igår bestämde jag mig för att njuta av livets möjligheter. Dagen började med soligt,underbart väder och en lunchdejt. Efter en trevlig början på dagen fortsatte eftermiddagen med fina vänner som kom över på köffe i eftermiddagssolen. Planer började smida sig lite här och kvar och kvällen såg ut att bli väldigt bra.

När det väl var dags gjorde Julia mig sällskap i den vattenlösa lägenheten. Jag fick klättra och fixa och slutligen säkra kranar för att få vatten igen och det var första steget till och göra sig i ordning. När kvällen väl kom började vi kvällen med gott vin och många skratt. Zackarias tvingade i Julia vin för första gången och jag tror det var hennes ögonblick att växa upp - för samma dag lärde hon sig cykla;) Haha. Cykeln tog sig vidare till Shakespeare där vi möttes av Höllvikens alla olika människor och för ögonblicket kändes det som att man var liten igen. Ni vet den gamla goa tiden då alla var nära varandra, då bekanta var inte var främlingar, ständiga äventyr skapades och massvis med speciella stunder gavs. Så kändes det. Jag och min gamla barndomsväns mamma kramades om i en kvart, som vi alltid gör, med samma varma famnar och pratar om de 70 breven hon har i sina låda efter mig sedan jag var liten. Överallt mötte jag människor som tog min hand bara för att hälsa på mig och på ännu fler ställen träffade jag människor i alla åldrar som jag på så lång tid inte sett. Jag var på mitt bästa humör, log hysteriskt stort och mådde så allmänt bra.  Allt ifrån familjer till barndomsvänner och deras föräldrar tillsammans med nya människor kom fram för att lägga en hand över min och hälsa med vänlighet. Jag njöt av känslan om att känna sig som hemma.

Trots att vi var i Höllviken, hemma.. Och trots att det är så vanligt att se dessa människorna annars - är det så ovanligt att möta så många på samma plats. Och nu var det verkligen människor i alla åldrar och vi hade alla så fantastiskt trevligt.

Slutligen satt vi med mat i magen och fick pratat med farbror blå. Det blev en hel del nya kontakter, det blev en oerhört lyckad kväll, med trevligt folk, karaoke och allt annat vad det innebär. Det var en av de bästa utgångarna någonsin!

Idag mår man som man förtjänar, men planerna står på rad.. Och vem vet.. Det är ju trots allt St. Patricks Day!

Och det är så det är. En dag kan bli bättre av någons leende och idag var det en liten kille på dagis som gömde sig bakom en lekstuga som sprang fram till mig och ställde tusen frågor som fick mig att le. Solen har dolt sig helt idag,men flertal saker har verkligen varit bra. Bortsett från att dagen i skolan var onödig,då min lärare skadat sig och åkt in på sjukhus,spenderade jag en hel förmiddag i Malmö på att göra absolut ingenting. Det var dock skönt att ta en promenad längs kanalen och att ta en lunch med två gamla vänner. Ibland räcker det med att vara simpelt. Dagen blev ju lite bättre när ett stjärnskott lyfte upp mig i sin omfamning och som med sin bara närvaro gjorde mig lite gladare.
Jag gick efter det med ett leende på läpparna och fann slutligen eftermiddagen kommen då jag halvt motvilligt begav mig mot gymmet. Det var inte förrän jag var påväg därifrån som jag kände igen vägen jag cyklade på. Jag togs tillbaka till gamla tider och kunde nästan höra våra röster. Vägarna var nu lättigenkännliga. De vägarna jag cyklade på var de vägarna jag cyklade på som liten.. Från jag var 6 år till 12 år.. Med nästintill halva min klass. Det var ren nostalgi att tänka tillbaka och att få alla flashback påminde mig om allting vi gjort tillsammans. Trots att vi var speciella.. Var vi tillsammans så otroligt bra. Vi har många bra minnen. Och bara på det levde jag vidare med en lycklig känsla. Livet är inte bara dåligt,det finns så många ögonblick man måste ta och komma ihåg. Så många ögonblick som tar sig in då och då.

Ge dagen ett leende,då sprider du plötsligt glädje.

Jag somnar med samma leende jag vaknar med och hoppas att nästa morgon får mig att vakna på samma sätt..