Idag har jag återigen suttit och reklekterat över saker som varit. Barndomen. Stunder och saker som har lämnat oerhörda spår. Saker som man inte ens tänker på, men som jag minns.
Det finns en anledning till att min mage tar all stryk när mitt psyke försöker hålla mig uppe. Och om jag inte håller psyket uppe, kan allt bara gå fel. Så oavsett blir det lika hårt.
Jag satt och kolla på The Jeremy Kyle show häromdagen ,och han syftade på någonting som jag tänkt väldigt mycket på sedan ögonblicket han sade det. "En förälder bör alltid lyssna på sitt barns röst." och det borde va så. En förälder bör tänka på att ett barn bär på mycket mer än man är medveten om. En förälder bör vara medveten om att någonting kan vara fel, hur svårt det än är att erkänna. Min mamma tog tillfället i akt när hon igår kväll frågade mig om det finns någonting jag har att säga henne.
Det är så viktigt, att få den frågan. Barndomen gör den större delen av en och det är så omedvetet och det kräver därför bearbetning.
Så, ni föräldrar.. Ställ frågan.
Och ni barn.. Eller ungdomar.. Säg vad ni behöver.
Ni kommer behöva det för att kunna göra er fri.
Whitneys död ligger som ett lätt lakan över världen idag. Det är inte lika tungt som när det var Michael, istället är det mer.. ärofyllt. Hedrande. Hennes långa begravning var väldigt normal, fylld av en glädjefylld sorg och jag kan säga att gud nog aldrig har hedrats så många gånger på så kort tid och att det aldrig har wailats mer på ett ställe. Haha, men jag gillar det. Det är ett sätt för dem att hålla en starkare kontakt med dem de ärar. Så trots att jag inte står i en kyrka och sjunger "Halleluja" som jag gjorde när jag var tre, ser jag istället från avstånd och tittar nu på en ung och vacker Whitney i Body Guard och tycker det är lite ofattbart att en sådan levande närhet kan vara så långt borta. Men efter allting hon varit med, såsom hennes nära och kära idag sa, "tog gud henne för tidigt, men för att ta henne för att ta hand om henne." Hon har levt ett fantastiskt liv och Whitney, du må bara ha varit en av världens många människor, men för världen var du inte bara någon, du var du. Så fortsätt sjunga med alla himlens änglar! Jag kanske äntligen kan få träffa dig när jag gör dig sällskap där!
När klockan slog sex var himlen fortfarande starkt blå och ändå fylld av tindrande stjärnor. Restaurangerna i Höllviken var öppna och fyllda med folk. Från Millennium osa det en god doft av vitlök från en av deras utsökta rätter medan Bella Donnas pizza doft slog en när man väl kom nära.
Idag var nog en av de dagarna vårkänslorna närmade sig som mest.
https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_189913213.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_189913256.jpg" class="image">
Ligger och funderar på smärtsamma stunder i livet. Allt ifrån skilsmässan när jag var liten till stunder som fortfarande skadar dyker upp.
Jag är medveten om att jag och min far inte hittar tillbaka. Jag ligger och funderar på stunder jag saknar och stunder jag önskat jag inte sett.
Det jag lärt mig mest.. Är att en förälder bör alltid lyssna på sitt barn. Men jag har inte blivit hörd. Det finns saker som behövts sägas,då mitt ord har kastats under mattan.
Det skadar.
Ett barns röst måste få en talan. Ett barns röst måste få höras.
Jag har en smärta jag inte vill bära.
Nu när psyket har vänt riktning och jag tänkt in mig på ljusare tankar, verkar det som att kroppen inte hängt med riktigt. Efter en eftermiddagsträning på gymmet fick jag en enorm kramp i magen och låg kvar på golvet i olika positioner för att dra ut magmusklerna. Timmen gick och jag hade fortfarande lika ont. Smärtan kan jämföras med när jag hade blindtarmsinflammation, så ni kan tänka er.. att jag hade ont. Det tog sin tid, men slutligen lyckades jag ta mig hem. Nu har det gått upp och ned i två dagar, men gör fortfarande ont och magen talar helt och hållet för sin själv. Så jag ligger hemma med tända ljus, nystädat hus och pyntade rosor.
Alla hjärtans dag har tagit sig vid och den tar inte mycket av min tid. För att vara ärlig så tycker jag det kan vara mysigt för dem som är ett par, att njuta av en extra gemensam dag och att dem som är singlar kan få gnälla öppet om hur ensamma dem är. Jag är varken ensam eller nere, min vän gymmet gjorde mig glad - tills magen gjorde sitt - sedan gjorde min bästa vän Lukas min dag genom att hämta upp mig, köpa godis och lägga sig intill mig medan vi såg på en klassiker med Heath Ledger.
Madam tö ligger utanför fönstret och tar bort den is som frusit utanför dörren tillsammans med den vackra snö som legat på vägen. Solen tar sig in då och då, vilket ger livet lite trevligare känsla får jag väl erkänna. Bara den senaste veckan har jag sett två duvor falla till döden i min närhet, så att se dem flaxa livligt över en är det bästa
jag vet för tillfället.
Studentmössan har kommit. Den satt på mitt huvud under gårdagen och en lärare gick förbi och kommenterade "gud, vad du glänser.. Dina ögon skiner". Jag log tacksamt. Det känns så skönt, att det faktiskt händer. Jag vet om att betygen inte är som dem ska. Jag kommer antagligen gå ut med några betyg för sämre, men känner att det är ämnen jag aldrig kommer använda igen, så livet går inte under.
Jag märker att vi är många som håller på att ge upp hoppet. Många talar om att vi inte ska "tappa greppet".. Men grejen är. . att vi redan är många som har det. Skolan är inte vad det brukade vara och de senaste två åren har gått åt helt fel håll. Detta sista halvåret borde vara det året vi känner att vi vill satsa allt, spara på allt, ge allt. Men istället känner vi att vi vill strunta i allt, putta bort allt och bara lägga av med allt. Vi är flera stycken som bara känner att det går inte, vi kan inte ge allt. Och vi vet inte varför. Jag säger ständigt "Gör vad du kan".. för att det är det bästa man kan göra, men för att vara ärlig.. Jag ger inte ens vad jag kan. Hur långt har det gått om man inte längre ger vad man kan?
Annars sitter jag och funderar på vad som händer efter.. Gäller fortfarande lovade löften? Är det lika lätt att uppfylla drömmen?
Jag sitter och söker igenom internet och finner flertal bra sätt, men det är några skrämmande "men" som kommer i vägen.
Jag undrar om det kommer bli lika lätt som jag vill att det ska bli.
Dagarna som går är annorlunda. Mitt liv är annorlunda. Det börjar för någon anledning forma sig på ett sätt jag inte var beredd på och ändå känns det okej.
Jag stod i omklädningsrummet häromdagen och hade fångat på mig 30 olika plagg,och jag gillade vartenda ett av dem. Amerikanska flaggor, alla på olika sätt. As coola tröjor och as snygga byxor, allihopa så rätt för mig. Men efter att jag provat var och ett av dem.. och insett att inte nåt av dem sett bra ut på mig.. tog det inte lång tid innan alla ord jag någonsin blivit nedtryckt av drog sig in på mig. Smäll efter smäll blev bara tydligare och jag kände mig som den boxningssäck jag en gång varit. Slutligen kom det ögonblicket det slutade och det blev tyst och det enda som fanns var jag och min blick i spegeln. Och jag kände att jag inte var jag. Jag var distanserad och kände mig själv utanför, som att jag inte hörde hemma i denna kroppen. Och att känna sig så långt från sig själv är nog det värsta där är. Och det tog sin tid. Timmarna gick. Tårarna föll. Plagg efter plagg, fortfarande med samma tomma blick. Ut och in igenom affären. Mamma hållandes i handen. Sista affären. Och efter många om och men, åkte den sista tröjan på och de sista jeansen på .. och plötsligt såg jag mig själv i spegeln och plötsligt insåg jag.. att jag ser inte bortom mig. Jag ser mig. Tröjan satt som den skulle. Jeansen satt som de skulle. Och jag.. Jag såg glimten i ögat igen. Jag var svag. Jag föll samman. Jag kanske behövde det. Jag har tränat så hårt de senaste dagarna och kämpat så hårt för att känna att det blir bättre, men inte sett resultat av det och kanske därför, detta tog så hårt. Kanske detta tog så hårt för att jag skulle ta emot, fånga mig själv med samma kraft jag hade den dagen mobbningen blev som tuffast. Kanske, jag behövde detta för att ta steget bortom den jag varit och ta vara på den jag idag är. Den jag formas till att vara.
Innan har jag inte velat gå ned i vikt, jag har inte velat bli vacker för att någon annan ska se mig, jag vill inte gå ned i vikt för att få någon att älska mig. Men nu.. Nu gör jag det för att älska mig själv.
Make a plan.
Set a gole.
Work toward It.
Jag har insett, de senaste veckorna, att trots att jag varit mer ensam än någonsin, har jag haft människor närmare mig är någonsin. Det har funnits människor som alltid haft stor betydelse för mig, människor jag respekterat och älskat, vars liv jag varit delaktigt i och vars liv jag öppnat upp för dem. Men vid allt för många tillfällen har jag sagt att jag inte känner att jag hör ihop med dem. Ibland händer saker och ting som blir avgörande. Och ibland.. Blir det inte som man ville att det skulle göra. Men det är i dem avgörande stunderna det visar sig vilka som känner en.. och vilka som tror sig känna en. I slutet av detta.. oavsett hur det blir.. vaknar man vid något tillfälle till och säger "Okej. Då känner dem inte mig som jag trodde de gjorde" .. Sedan stänger man det kapitlet och påbörjar ett nytt.
Och i det nya kapitlet börjar jag känna något helt annat. Det är andra människor, vars leende jag ser på och känner mig lycklig av. Människor vars omfamning jag blir trygg och älskad av. Människor vars ord jag blir upplyft av. Människor som visar sig älska mig, som jag är. Som beundrar mig för den jag är. Människor som förvånar mig med saker de ser, människor som förvånar mig med allt de ger. Och det som förvånar mig mest.. är hur jag går från att vara tänksam och tveksam, till att vara säker och komplett trygg. Människor som gör mitt liv bättre.
Kanske livet innehåller färre människor, men bättre människor.
För första gången någonsin är jag medveten om att jag är mer ensam än någonsin, men trots det är jag mer trygg än någonsin. Och mindre ensam än någonsin. Känslan är oförklarlig, men absolut fantastisk.
Med livets nya kapitel handlar det inte längre om kvällar med mig själv, med te, böcker och ensamma stunder. Utan med eftertänksamma serier, morötter, musik och besök. Dagarna går undan med skoldagar, uppgifter och jobb. Och helgerna efternjuts av god mat, goda drinkar och gott humör.
Millennium förra helgen var helt fantastiskt. Mitt lilla "hus" var fyllt av pågar som kom på besök. Vi drack så att det var precis lagom tills vi skulle gå, musiken var i fullgång.. Det blev rent av allsång av killarna vartenda gång en backstreet boys låt kom på .. Westlife kom igång eller någon sorts disney låt. Haha, känslan var underbar och jag njöt av gott sällskap, levande musik och glada människor. Innan klockan slagit tolv sjöng Padde falsksång under fyllans slag och vi andra jublade uppmuntrande hela kvällen lång. Zacke uppmuntrade mig ständigt med fina kommentarer och fick mig att sjunka under jorden och gjorde mig samtidigt så mycket gladare. När alla bekanta och obekanta tagit sig till Millennium stod vi redo i baren, hällde i varandra ubåten och dansade vilt. Människorna omkring oss var glada och underbara, kramgoa och glädjefyllda. Musiken spelade allt fler mixade klassiker och vi for igång med både rejäla danssteg och fistpumps. Haha, allt som allt var kvällen verkligen lyckad. När klockan slagit halv fyra och termometer sjunkit till -16 stod jag ute i tights och klänning, i väntan på mina kära oplanerande vänner och bekanta töser. Kvällen var så allmänt lyckad och vi kände allihopa en lycka som bara väntas på att få upplevas. Och det ska upplevas igen!
&' det upplevdes igen. Efter en annorlunda förfest var vi äntligen ute på Malmös gator, ett gäng på elva personer, alla med glada miner och dansglada kroppar. Oförväntat for jag in i en killes kropp och fick en omfamning som inte bara fick mig att gråta, men skratta. Chockerad fortsatte kvällen och väl inne på Happy mötte vi massvis av bekanta, dansade så att vi svettades och bjöds på massvis med shottar. Drama utlovades såklart och efter många minuter i chock och ledsamhet togs jag tillbaka till banan och vi kom igång med danssteg ingen visste vi kunde utlova. Dansgolvet blev alltmer tomt vid kvällens slut, men det var inte förrän den sista minuten vi verkligen begav oss ut. Kyssarna blev uppmärksammade, danserna blev extrema, alkoholen perfekt och människorna var bäst. Allting går så smidigt, så glädjefyllt och slutar innan allt går över styr.
Som jag sa så formar livet sig.. och just nu kan det inte vara bättre.
Det finns saker jag saknar och det finns saker jag kommer att sakna. Och det är därför det kallas minnen. Så det är helt okej.
För nu har jag någonting nytt att älska, någonting nytt att skapa.. och nya minnen att minnas.
Jag är någonstans där jag ska vara.
Dagar som dessa är jag så trött på att vara jag. Dagar då jag är så jävla klumpig. Dum,korkad och rent jävla klumpig. Kan allting inte bara gå bra för en gångs skull? Nej,olyckor händer. Javisst. Men inte olyckor som har kostnader man inte klarar av. Jag blir galen. VARFÖR innehåller verkligheten bara sådana saker som kostar? Fan. Materiella ting kan dra åt helvete!
Dont let the fear of striking out,keep you from playing the game.
Jag pratade med min tjejkompis igår.. Om offringar man gör för den man älskar. Om greppet ens kärlek får för en.
Man säger ju alltid att när en person ber en välja mellan två saker så vet man att det är personen som ber en man ska lämna. Men när det är ens livs mest viktiga människa. Ens andra halva. Ens liv. Då går det plötsligt inte längre. Valet blir inte självklart.
Istället lever man i konflikt med sig själv. Ständigt rädd över valen man gör, ständigt gör man sig själv besviken. Man rättar sig efter vad någon annan vill och vi förstod.. Att det inte blir ett liv man själv vill ha. Det blir ett liv denne vill att du ska ha.
Men hur kan man leva i sådan konflikt med sig själv?
Det är inte bara tilliten som försvinner,för sin kärlek ,utan för aug själv. Och vet ni vad den värsta känslan är? Att man aldrig vågar bli komplett lycklig. Att man inte vågar leva komplett som man vill. Man vågar inte visa vem man är.
Frågan är då.. Är det verkligen äkta kärlek?
Julia, min helt fantastiska vän, som rakryggad och vacker tar sig igenom varje dag, lever med en smärta man aldrig kommer ta sig igenom. En smärta som kommer bäras med en under de tuffaste perioderna och de mest betydelsefulla stunderna. Hon har upplevt ett krig som blir allt vanligare bland vår vardag. Hennes pappa hade cancer. Att få beskedet cancer.. är nästan samma känsla som när man får beskedet om att man ska kriga i Afghanistan. Dem flesta vet att chansen till överlevnad..inte är stor. Först och främst.. har båda familjerna lika mycket väntetid, från det ögonblicket man påbörjar behandling.. till när de åker i bilen mot flygplatsen. Båda familjerna väntar på beskedet om dagen dennes älskade stupat.
För mig är det så svårt, då jag för någon anledning alltid burit med mig känslan från soldaternas familj. Jag har alltid varit så nära våra krigande soldater, på ett sådant långt håll och jag kan hysteriskt gråta över den tomheten av tusen känslor man bär med sig. Att vara en dotter till en far som är iväg.. i inte bara ett par dar, utan månader och år måste vara den mest skrämmande känsla man har. Likväl en förälder, flickvän eller syster. Bror eller någonting annat. Att varje dag veta att den dagen kan vara den dagen man får hem en vikt flagga. Precis lika läskigt är det att sitta vid sin älskades sida och se hur krigets mönster tar sig in på kroppen, hur organen sviker, hur kroppen blir smalare, hur kraften försvinner och hur glöden rinner. Att varje dag se hur någonting äter upp en är det mest hjälplösa där är.
Och när det väl kommer. Det ögonblicket när flaggan viks. Det ögonblicket de tar sitt sista andetag. Blir allt något.
Kriget är inte slut. Det visar sina spår överallt och varenda bild är lika självklar. Men känslorna är något nytt. Något jag inte känt till.
Och nu sitter man här bredvid och man krigar mot ett krig som inte har ett slut, med ett krig som inte förstör din kropp, med ett krig som inte äter dig, men ett krig som fullständigt fulländar dig.
Hur låter man ett krig bli ett av en, utan att det spränger en?
Jag sitter här bredvid, och tar mig genom sten och is. Gravar och bevis. Jag talar till stjärnorna som tindrar klart. Ger mitt fulla stöd till vännerna jag har. Pratar var dag. Lättar på tyngden som alla har. Försöker skildra på tyngden och tomheten.
Hur gör man det?
Döden är inte skrämmande. Men vet ni vad den är? Tyst.
Oavsett hur mycket man försöker, medför den ingenting.
Att försöka laga döden medan man lagar sig själv. Det måste vara en omöjlighet.
Men vi gör det. Vi lever vidare.
Vi klarar det.
S, J, M.
Jag tänker på er. &' jag finns alltid för er.
Och jag tänker inte göra det nu heller. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag mår bra, jag är starkare än någonsin och min kropp tar börjar ta mer fysiska övningar än psykiska och jag känner att jag börjar lappa ihop mig själv bit för bit. Jag har kära människor att finna, en särskilt fantastisk människa att ta tillbaka, jag har ett liv att leva här under tiden jag kan det och jag har ett liv jag ska påbörja.
Höllviken tar mitt hjärta mer och mer för varje dag. När jag kommer in på Konsum möts jag av en annan sorts familj - de arbetande, Anders som har känt mig hela mitt liv småpratar alltid medan han ler under mustaschen, den nya tjejen som alltid är intresserad av hur dagen gått, kommenterar hur fin jag är elller frågar hur kvällen ser ut. Eller de andra två tjejerna som alltid allmänt pratar och småskrattar och gör min dag lite bättre. Likadant med Peter på videobutiken som jag känt sedan barnsben som både skämtar, gör narr och bjuder på lite saker då och då. De gamla paren jag brukar fotografera som nu hälsar på mig alltid och människorna som omedvetet ser mig och både ler och observerar mig. Och tjejen som jobbar på det nya gymmet, hon skiner alltid upp när hon ser mig och småsnackar innan jag beger mig in i omklädningsrummet för att byta om. Folket på Millennium, som jag också på ett sätt växt upp med, som bemöter en med samma leende varenda gång man kommer ned. Det finns ständigt människor omkring mig som omedvetet gjort mina dagar något bättre, främlingar som bekanta. Trots att åren i Höllviken har varit tuffa och trots att det finns några människor med mindre välvilja, är Höllviken fylld till största del av glädje, kärlek och omtänksamhet. Folk tar hänsyn till varandra, ler åt varandra, nickar åt varenda främling och vi gör att inte bara vi blir bättre, utan byn blir bättre. Och trots att byggnaderna ständigt blir "uppdaterade" och "mer modemedvetna" finns fortfarande charmen kvar och de gamla byggnader vi har kvar är det som påminner mig om det som var. Och det är det jag alltid kommer älska med det här. I guess .. It's home.
Jag känner studenten närma sig och erkänner att det är naturligtvis lite läskigt. Jag vet att detta alltid är mitt hem, men det betyder inte att det är här jag hör hemma. Så det gör ingenting att det är läskigt, för jag vet att oavsett vad jag finner så kommer det bli rätt för mig.. och.. samtidigt finns det alltid ett Hem för mig.
Jag tror det blir okej. Jag känner mig okej nu.
De gamla fina paret som alltid är på promenad.
En av Höllvikens vackra solnedgångar
Två av Millenniums härliga anställda
Och som jag sa.. Höllviken blir lite modefierat. Jag gillade verkligen det vi hade..
2002
2012
Men vi har fortfarande charmglimtar av det förflutna kvar..
Nu är kroppen helt slut och det är en dag till imorgon, så kanske får ni någonting fint då. Vi får väl se.
Natti
Det är Goa bekantskaper som infinner sig i mitt hem idag.. Både saknade gamla gudingar och nya bekantskaper! Klockan är inte tolv och Snygge Padde börjar redan sluddra;) kvällen blir bra och snart är det dags för utgång. Vi ses i dimman!
Välkommen hem älskade Zacke!
Att vakna tidig morgon är det värsta som finns. Min kropp var för första gången i djup sömn och vaknar först fem minuter efter att alarmet börjat ringa. 06.30. Bah. Vill inte vill inte. Täcket skriker värme. Golvet skriker kyla. Är så trött att inte ens smink åker på,utan lite gammal mascara åker på. Gör ett prov på femton minuter under tiden jag hostar och snörvlar,läraren kommer med kaffe,lägger handen på pannan och säger att jag inte mår så bra. Jag bad om att få göra ett muntligt förhör. Han sa en annan dag.
Ah,prisa gud! Det finns underbara lärare. Men inte nog med det. Fick ju sitta i 50 minuter och vänta på nästa lärare. Slutligen satt vi och prata svengelska. Killen framför mig frågade mig om mitt projekt och var så oerhört imponerad att han gav omedvetna komplimanger. Jag log nog sådär halvgenerat. Inte för att han märkte det. Vi pratade vidare och kom in på hans projekt. Det första han sa var "Jag tänker aldrig någonsin skaffa ett jobb där jag behöver gå i kostym".. Mitt stora leende blev svar nog. Jag gillar killen redan! Det visar sig att killen är sportintresserad. Han har alltid velat bli idrottslärare eller sjukgymnast - någonting där han inom sport kan hjälpa folk läka och så att han kan informera allmänheten. Jag blev allt mer och mer imponerad. Hade jag av första intrycket fått gissa,hade jag inte gissat på sport. Han kom in i slitna jeans,en snygg tröja och ett par stora kängor. Han hade sovit två timmar sa han,men jag tyckte han såg mäktigt snygg ut för det. Haha,återigen.. Inte för att han märkte att jag kolla.
När vi var färdiga med Isabel gick vi ut gemensamt och han påpekade att jag var lik någon.. Enda skillnaden var att hon är otrevlig.. Jag,sa han, är väldigt trevlig. Erkänner att jag smålog men gav en comeback om att jag säkert kan va otrevlig men han svarade bara "Du?" och tittade på mig och log. "De tror jag inte". Haha. Erkänner väl att små främlingar kan göra ens dag ändå. Vi skildes åt efter lite prat om min brutna rygg och nu sitter jag på en iskall buss och längtar efter att få komma hem. Beroende på att jag inte mår alltför bra tänker jag skippa träningen idag så att jag kan gå ut ikväll.. Men det tas igen på senare dar!
Det är fredag! Heeelg! Njut och ha det bra mina kära vänner.
Hahahah,och jag bjuder på en grinig,ball ögd tjej idag!
läxa som var omöjlig att ta in och jag undrar hur länge jag ska ta plats bland verkligheten jag inte riktigt hör hemma i. Annars känns verkligheten ganska bra. Att få ha hemma Zacke och spendera tid ihop innebär att jag kommer få spendera mer tid med en människa som på väldigt långt avstånd, verkligen har brytt sig. Samtidigt hoppas jag att jag bit för bit kan få återgälda Lukas för allt han gör för mig.
Sängen är kall, men den kallar. Imorgon är jag tillbaka i verkligheten då jag har både prov och redovisning och därefter blir det ett långt härligt träningspass på gymmet för att ta ut all ilska från kroppen. Bra terapi det där!
Men sedan är det ju helg trots allt.. och under helgen får man ju tillfälle för ett och annat, och redan imorgon väntar Mille by night med ett gäng goa killar!
I'll see yaa tomorrooow, when It's pardeey tiime.
Natti natti
Att vakna på hotellet var lite mindre roligt när näsan var heltäppt och halsen halvt svullen,men Goa skratt kom fram ändå och vi snoozade på grund av det lite för länge. När man drar bort gardinerna möts man av den vackraste synen.. Lager med snö och rent av vitt överallt. Allting lyser vackrare än allt annat. Nu när vi kör lägger man verkligen märke till hur vackert är.. Gamla byggnader och hus vars belysning snöatsöver lyser varmt igenom och stora gröna granar böjer sig i form efter lagerna med snö. Istappar hänger längs husens toppar och här.. Här är det fortfarande jul på riktigt.
Det är otroligt att allting kan vara så olikt Skåne. Och att allt verkar vara så mycket mysigare på andra ställen. Jag har aldrig sett såhär mycket snö bortsett från när jag åkte skidor.. Så att få Zacke att lämna ett sådant här ställe förstår jag är svårt.. Men nu sitter han i bilen med frukost i handen och har riktningen mot Skåne. Det ska bli skönt att äntligen få ha honom trygg och nära.
Men jag vet. Hade jag fått chansen , ' hade jag nog också stannat.
Nu är vi åtminstone påväg hem och har fått tillfälle till att komma bort från verkligheten och livet, människorna och all dess innebörd. Ibland kan en liten tur som denna räcka för att man ska komma bort från allt och skapa lite styrka inom sig själv.
Också fick jag ju tillfälle att spendera tid med mina fantastiska pojkar. Och mycket tid,har vi äntligen framför oss.
https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395061.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395066.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187395071.jpg" class="image">
Vi är lite mer än halvvägs igenom. Vi har passerat vackra snöbelagda landskap som glittrat av solen, vi har åkt igenom snöblask och åkt igenom Stockholm och vinkat av Globen. Nu är vi i Uppsala och äter lunch på Ikea med 40 mil kvar att köra.
Musiken är mysig,skämten är många, videoklipp spelas och vi njuter av att bara spendera tid ihop. Eller ja,jag iallafall.
Nu har jag fått mig två timmars sömn och lite ny energi så den sista resan under mörkrets väg ska bli supermysig:)
https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/1431576/images/2012/pic_187277018.jpg" class="image">
Då kör vi en oväntad roadtrip till Norrland med stop under natten på något mysigt hotell.
Skönt och komma iväg och bara njuta av bra musik och härligt sällskap.. Sen älskar jag ju att åka bil.. Men jag tycker lite synd om Lukas som behöver köra den;) hahah!
Roaaaadtriiip!
Det finns dagar då vi rent av utflippat skrattar och stojjar om saker som ingen skulle förstå. Eller då vi rapar och fiser på ett sätt vi inte längre lägger märke till. Oavsett vad vi gör är vi lika bekväma och hur knäppa vi än är lyckas vi skratta på vårt helt egna sätt. Vi gör saker mot varandra som ingen annan förstår och vi pratar om saker och ting på ett sätt jag aldrig pratar med någon annan. Och idag har vi haft just en sådan dag.
Då det börjat med att jag haft mina väggar och du utan att säga någonting om det rentav tar ned dem genom att sitta med ditt världssöta uttryck då du säger "oh jag bara babblar jag".. Också ser du sådär oskyldig ut att jag bara vill fnittra. Och sedan är vår dag igång.. Och på ett par timmar har vi skrattat, ironiskt gjort narr av varandra och slutligen sett en film som påverkar oss båda. Och nu.. Nu sitter vi som vanligt med musik som är så viktigt för oss båda. Vi behöver inte säga någonting. Utan det räcker med att vi ser på varandra för att Veta exakt vad vi känner.
Och det finns dagar.. Då jag undrar hur en sådan liten kropp kan ha ett sådant stort hjärta. Men jag inser att det inte är kroppens storlek som avgör storleken på ett hjärta,utan känslorna i det. Och känslorna du har i ditt är.. Något jag inte finner ord för.
Just nu sitter du och skriver i vår bok.. Vår bok som är fyllda av sidor med våra känslor.. Vår vackra bok som kommer följa oss livet ut. Oavsett var vi är har vi alltid boken för att påminna varandra om hur mycket vi älskar varandra.
För dig Josefin.. Dig älskar jag på ett sätt jag inte älskar någon annan.
Och jag kommer alltid älska dig. Mer än du vet om.
Mitt hjärta. Min tingeling.
Varje dag,varje sekund,livet ut.
Idag sitter jag och funderar på livet bland mina vänner. Jag funderar på tider vi har haft och gått igenom, misstag de har gjort som förlåtits, misstag jag gjort som förlåtits. Tider som varit bra och dåliga, men slutligen blivit bättre. Medan det just nu är på en nivå jag inte känner till. Men jag är någonstans utanför och lyckas inte ta mig in. Det är väl också då man inser hur stark en vänskap är och hur länge man faktiskt ska kämpa för det.
Men som sagt. People always leave.
Det blir väl så att man klarar sig själv, som jag alltid fått göra tillslut.
Well, sorry för den negativa energin. Nu struntar vi i det och börjar om. Med träningen som en första rond:)
Sedan fortsätter vi med jobbet på Båten (där jag hoppas vi ses nån gång) och sedan får vi ta steg för steg.
Jag känner mig snyggare och snyggare för varje dag som går. Jag gör absolut ingenting för att förbättra mitt utseende, för som jag alltid sagt, så vill jag inte göra det för att få andra att gilla mig då, utan jag vill få mig själv att gilla mig.
&' helt ärligt, där är inga större fel på mig. För att vara helt ärlig är jag en oredigerad mänsklig kvinna. Jag har handtag du kan ta på, jag har en lite större rumpa med celluliter på och jag har bröst som man omöjligt passerar. Men jag har också ett leende som ler bredare än många andras. Jag har glittrande blå ögon som alltid ser in i andras och jag har en utstrålning som både gillas och ogillas. Oavsett.. Så har jag mitt sätt att vara vacker på. Det kanske inte är i närheten av perfekt eller vad några andra vill ha, men jag är född till att vara jag. Och det finns ingen annan jag skulle vilja vara.
Jag gör ständiga misstag. Jag gör mänskliga fel. Det kanske inte är så lätt att erkänna dem, men när jag gör det, så erkänner jag det. Jag ber om ursäkt för det som kan vara fel. Jag förlåter det som kan vara fel.
Vi är alla verkligen så olika, och ni vet allihopa att det i sig självt är skrämmande. När man är olik någon annan kan man inte alltid förstå varandra, acceptera varandra och ta hänsyn till varandra. Men i slutändan kanske man åtminstone kan respektera varandra.
Jag är uppe i ett tillfälligt "mode". Det är som att jag, vem jag än möter, håller mig i ett "arbetar-mode".. Jag känner ingenting, visar ingenting, förklarar ingenting. Jag håller en yrkesmässig relation även till de närmast mig. Och för tillfället vet jag inte varför.
Det är inte bra för alla omkring mig, särskilt inte för dem nära mig. Men förhoppningsvis lyckas de se mig och respektera mig tills de återigen hittar mig.
Så för er som märker att det är annorlunda, respektera det, förstå det, låt det. Jag behöver min tid. Det är inte lätt. Men jag kämpar. Och om det skadar er anar ni inte hur det gör mig ledsen, jag ska göra allt jag kan för att sätta plåster på spåren. Jag måste bara lappa ihop mig själv först.
Dagarna på båten blir bara bättre. Lördagen var rentav smidig, as ball och bara sådär galet bra! Där är mitt "Working-mode" absolut bäst. Det går kvickt undan, det är lättsamt och roligt och i slutet av kvällen mötte jag fortfarande kunderna med världens största leende på läpparna. Kommentarerna flödar in och man lyfts upp i sitt eget skinn. Vissa tar ens händer, ser en in i ögonen och ler med tacksamhet. Och nu när det gått så fantastiskt bra.... HAR JAG FÅTT JOBB HELA FEBRUARI UT!!! Wooohooooo.
Att äntligen få ett nattajobb, att få jobba på en nattklubb och att få jobba enskilt och ändå i team, bland musik och härlig personal är det bästa där är. Det är verkligen topnotch. Kunderna är toppen på listan ,även de mest fulla och aggressiva gör hela resan äventyrligare.
Att båten kommer ta min tid månaden ut är perfekt. Jag känner att min fokus kommer lika så stabilt på jobb att jag inte kommer ha tid för förlorade tankar och människor som hackar på en. Istället tror jag att jag får en nyttig tid borta från folk och tid för både mig själv och för jobb. Vilket kan resultera i framtidens håll.
Att vara förlorad i sig själv kan väl inte vara så ovanligt då och då..? Det kan väl inte vara så.. så omöjligt som det känns då?
Jag vet inte om jag är den enda som känner så.
Vad säger ni?
