Det är nätter som dessa som jag försöker plocka upp bitar. Bitar av den jag vet att jag är. Bitar av den jag varit. Bilderna faller tillbaka till natten i September, då jag för första gången grät flöder till sömns och vaknade av lika tårfyllda ögon. Kvällen som inte bara skulle ändra någonting speciellt, utan allt omkring. Men framför allt så blev det kvällen som förändrade mig själv.
Den givmilda, omtänksamma tjej som alltid varit försiktig med sina vänner, som alltid tänkt i deras bästa har börjat sluta ta hänsyn. Istället är jag rak på sak, ärlig och under vissa dagar brutal. Känner hur jag blir mindre och mindre jag. Ärlig har jag aldrig haft svårt att vara, men att använda det smart är något av det jag har slutat vara. Jag försöker göra saker för att börja känna, men hjärtat slår inte längre. Ingenting är spännande och ivrigt. Ingenting är glädjefyllt och lyckligt. Jag går som en zombie igenom dagarna och undrar, är min kropp död eller är det den som maniskt lever medan själen är död?
Att vara vilsen i sig själv är det läskigaste jag varit med om. Och det är jag nu. Mer vilsen än någonsin. Så hur gör man? Hur finner man sig själv igen? Hur får jag hjärtat att känna?
Att jobba på nattklubb är mycket värre än man förväntar sig. Man märker ovanligt lätt hur fulla människor är och ursäkter olikt någonting annat kommer in som på rullband. Allting är komplett kaos och kläder både försvinner och ramlar ned. Men slutligen är det jävligt roligt. Kroppen går på ett adrenalin och samtidigt som det är stentufft har man as kul. Att jobba i team är hur härligt som helst,för man är ändå självständig. Att sedan möta trevliga leenden från kunderna då och då är också helt underbart. Och hur kaos allting än är så verkar allting lösa sig i slutändan och när man går ifrån jobb går man därifrån med en längtan till morgondagen.
Så med stenhårt jobb,utan någon sömn är jag på g idag igen och längtar efter ikväll då vi gungar båten för sista gången!
Nu är man laddad och förberedd på ett helt annat sätt och fått in en rytm som jag hoppas förbättras ikväll!
Så om inget annat ses vi ikväll och annars får ni ha en riktigt trevlig lördag!
Jag har gått längs vinterns mörka gator, med musiken som min enda vän. Jag har låtit arbetet tagit min tid med sig, samtidigt som allting blev gjort. Jag har njutit av omfamning och leenden, tack vare min bäste vän. Dagen har varit helt som vanligt, men ändå ovanligt speciell. Lukas gör mig glad på ett unikt sätt, trygghet och glädjerent. Med torra skämt, en oförväntad omfamning och interna skämt under bion har jag det som bäst. Min fina Lukas som inte kommer stanna nära länge. Hur kan jag hindra honom? Han vill leva sina drömmar, precis som jag. Jag har inte sett det på det sättet förrän han berätta att han åker. Till andra sidan världen då. Jag har alltid kunnat lämna det som finns här. Men hur är det när det lämnar en först? Inte alls samma sak. När jag kom hem mötte jag mörker. Mörker som lös upp av trädens skuggor i blåsten och likt ett spökes rörelse blev det tydligare med ljusen. Ljusen som nu värmer mig.
Själen är splittrad. Jag har öppnat den vita rutan för att börja skriva och sedan hört själen skrika att jag inte kan. Delar av mig är upp och ned, trots att det borde vara självklart. Nya toner tog sig in i hörlurarna idag, tillsammans med min splittrade själ. Melissa Horn sjöng precis det jag tänkte eller rättare sagt känner. Så jag låter henne tala för mig idag.
Det finns nog ingenting som slår känslan då man vaknar till en morgon som övergår från rosa himmel till en kristallblå himmel med skinande sol,glittrande natur och en ren luft. Jag tog mig en morgonpromenad utan oro för dagens livssituation och hänfördes istället av de antalet rådjur som befann sig på ängarna omkring oss. Väl på bussen såg jag flockar som låg bara några meter ifrån vägen - då de yngre sprang omkring och busade,medan de äldre låg intill varandra. Havet lös blått bakom dem och solen lös över dem. Det var en av de mest magiska bilderna jag antagligen får se i år. Samtidigt är hörlurarna satta på högsta volym med oerhört blandad,glad musikDet är lill-lördag och dagen har inte ens börjat och är ändå så bra! Tja,det säger väl allt om hur livet kan va ibland!
Jag älskar mina nätter då jag får all min energi, allt skapande kommer till hands och all kreativitet flödar. Just vid tillfället håller min mur mig från att skriva, men istället är jag reaktiv i verklighetens banor. På en halv timme har jag nu dammat, diskat, dammsugit, ryst lakanen, bäddat om och slutligen svabbat golvet samtidigt som Transformers 3 spelats i bakgrunden för andra gången i rad. Jag känner att jag även nu hade kunnat köra ett stenhårt träningspass utan problem. Det vore skönt att ha ett eget gym att ställa sig på vid denna tiden. Dagarna som tillkommer för med sig massor av jobb, jobb som kommit vid det tillfället jag behöver det mest. Just när jag är så beroende i sökan av jobb verkar de åtminstone för denna vecka, lappa upp sig på rad. Det känns fantastiskt bra att få göra någonting jag tycker är roligt samtidigt som jag får så mycket ur det. Jag borde ha börjat jobba för länge sedan, men att hoppa av skolan nu vore bara oerhört onödigt då det är så kort tid kvar.
Jag ser folk som kämpar stenhårt för sina MVGn och som har sin framtid utstakad. Jag ser människor som läser på högskolan och läser ämnen som ger dem en höjdarframtid. Och trots att det skrämmer mig litegrann så vänder jag ryggen till det. Skulle jag få några IGn i slutet av skolåret skulle det faktiskt inte röra mig i ryggen. Min kraft har inte legat i detta och jag har absolut inte satsat fullt ut på detta. Dumt, kanske.. och det kan bli så att jag kommer få kämpa hela mitt liv för att klara mig såsom mina föräldrar kämpar för oss.. Men samtidigt så kan jag inte tvinga mig själv, att under hela min uppväxt avgöra hur resten av mitt liv ska gå. Förstår ni vilken börda det är? Men som en av lärarna sa till mig "Du kan fortfarande göra vad du vill med ditt liv, så varför ska betygen avgöra det?" och det är faktiskt så. Skolan har aldrig varit någonting för mig. Det kommer aldrig att bli någonting för mig. Det sägs att betygen ska avgöra allt. Är det verkligen så? Har kroppens talang och en själs röst inte längre en talan? Jag vägrar tro så.
Och jag verkar inte vara den enda som känner så. En flicka i min klass förklarade idag hur hon är kluven. Förvirrad. Vilsen. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv. Hon vet inte vad hon vill arbeta med. Hon vet inte vad hon ska göra med sina betyg, oavsett hur bra eller dåliga dem är. Så är det inte dem som avgör, utan hennes inre röst.
Jag vet inte heller. Jag tror inte nån av oss vet egentligen. Jag tror att vi gör vad vi måste för att sedan göra vad vi kan, så att vi när vi börjat kan göra vad vi vill.
Det som håller mitt hopp vid liv.. Är en killkompis, jag beundrar mer än han vet om. Han som tog steget till och hoppa av skolan. Han gjorde det. Och bara veckan efter var han på bartender utbildning någonstans i Caribbean och upplevde fantastiska upplevelser, hade makalöst roligt och fick samtidigt erfarenhet och vänner för livet. Nu är han kökschef på en skidort - fortfarande utan utbildning, men med erfarenhet. Och han lever livet mer än någonsin. Han är lycklig. Han är min förebild just nu. Han har gett sitt liv den enda chansen man får. Säg mig, ni äldre som arbetar idag.. Har ni samma drömmar idag som ni hade när ni tog studenten? Drömmer ni eller lever ni drömmen? Har ni lyckats åstadkomma? Och ni ungdomar idag.. Är ni lika rädda som jag, eller känner ni er säkra på den framtiden som väntar?
Something so unfumiliar to people that It makes you the target.
Jag känner vindens förändring. Jag hör suset av knivarna som höjs bakom min rygg och jag är redo och behöver inte ens skölden uppe. Jag behöver bara vända mig mot dem för att avvänja det de tänkas komma. I hela mitt liv har jag blivit attackerad och påhoppad, nedtryckt och ouppskattad, så när jag väl står upp för mig själv, försvarar med inget annat än så som det ska vara, när jag med ärlighet talar så möts människor av något sådant ovanligt att världen skakar. De flåsar och talar, rädda för svaret som ska komma. Förväntar sig att jag ska sjunka när jag istället står upp. Jag tänker inte låtsas att denna världen är något annat. Inte ens om jag i slutändan står ensam kvar. Ni kan inte göra mig svag. Jag tänker åtminstone vara jag.
Sanningen må vara hård, men jag tänker inte vara falsk medan alla andra låtsas vara äkta.
Jag menade inte att såra dig, jag menade inte att göra dig illa. Jag lättade på hjärtat när någonting kändes illa. Sanningen må aldrig va lätt och höra, men den är åtminstone äkta.
Ibland får man chansen att köpa en trisslott .. och man håller denna trisslotten i hand med alla de största förväntningarna och med det absolut starkaste hoppet och man tänker.. "Chansen är liten.." men chansen är ännu mindre om man inte ens försöker. Och hela denna veckan har jag hållt fast vid frasen "plötsligt händer det.." för.. chansen finns ju. Och den fanns nu. Men.. Det är som att man skrapat fram resultatet och vunnit jackpot.. men som att ingen av oss vill ta ut vinsten. Jag höll hela den summan i min famn i natt, jag klappade beundransvärt på dens ansikte och tänkte "Du har allting jag någonsin velat finna i någons hjärta. Du är just den jag kan tänka mig en framtid med.. Men mitt hjärta känner inte det. Mitt hjärta är inte med mig." &' ärligheten är just så, att vi båda två kände att detta inte skulle bli något. Vi har skapat något under all denna väntetiden och det fanns någonting vi skulle ge varandra, men när vi väl mötts dräpte det oss på all längtan och all kemi och nu? Jag har varken förlorat eller vunnit. Jag gick inte på en nitlott. Men jag vann ingenting heller. Man behöver naurligtvis inte vinna, detta är inget spel. Men man undrar när man ska sluta bli avsparkad av hästen .. För denna gången bestämde jag mig och när jag gick av.. tog jag sadeln med mig. Så frågan är .. Kommer jag lära mig att rida barbacka eller kommer jag falla av lättare? Eller är det så att jag inte kommer sätta mig på hästen igen..? Frågorna är många. Huvudets röst är komplett tyst. Jag känner att den är i bakhuvudet, försöker tränga sig fram, försöker skrika men någon håller för dess mun, tystnar dess ljud. &'Hjärtat? Det känner jag inte alls. Jag är så långt ifrån att känna mitt hjärta som jag kan, men resten av kroppen känner jag. Jag kan nästan föreställa mig känslan av odödlighet. Kommer denna numma känsla följa mig eller kommer jag finna liv i mig igen?
Stjärnorna följde min väg hem idag, först gömd bland solnedgångens vackra färger och slutligen tydliga bland mörkets tydlighet. Jag kände dem tala till mig, där jag gick, ensammare än någonsin.
Mitt liv är bra annorlunda. Dagarna är fyllda av ärenden jag försöker göra,bara för att ha någonting att göra. Men när man gjort allt man behöver göra och klockan inte ens slagit lunchtid börjar man fundera på hur lite liv man har i all tid.
Nätterna är lika ovanliga som vanliga för mig. Vissa är extra långa och sömnlösa.. Medan vissa är som idag då jag vaknar efter tre timmar. Sofie sover stenhårt bredvid mig och det känns verkligen skönt med sällskap som hennes. Vi har så roligt hela tiden och varenda tanke vi har är lik sig. Det känns skönt att ha en vän som man kan både kräka av sig på,yttra sig hos,ha roligt med och samtidigt visa sidor ingen annan ser. Och det är märkligt.. Ibland läser hon av saker och ting utan att jag sagt nånting om det. Det är läskigt på ett fint sätt.
Natten har varit fin idag också.. Jag stod i det mörka köket en stund när jag tog mig några glasvatten och jag mötte inte bara en stjärnklar himmel,utan någon skickade en starkt fallande stjärna för mig. Det var med förvåning jag såg stjärnfallet och med handen på mitt nakna bröst som jag försökte önska mina mest impulsiva önskningar.
Livet är inte alls för händelserikt.. Iallafall inte just nu. Men jag glädjer mig ändå,litegrann av att ta det lugnt och låta livet ta mig med steg för steg. Jag känner inte längre att livet passerar och det är fint på dess sätt det med.
Jag önskar bara jag kunde höra hjärtat tala,för framtidens dagar.
Nu vet jag att resten av världen sover gott.. Medan jag ligger vaken i morgontimmarna. Det är en ny dag idag.
Min välgörenhetskonsert börjar äntligen komma igång. Musiker efter musiker tackar ja och jag har turen till att många av dem förstår precis vad jag är ute efter. Den 3 Mars kommer vi stå på Garaget(Bredvid Arena 305) och samla in kläder till hemlösa genom att föra ihop människor via musik. Det är fortfarande mycket som ska göras och ett fullt band är vad som fortfarande saknas. Annars vet jag att detta kan gå. Det är oerhört skrämmande att ta på sig en sådan uppgift, men när man har en sådan passion i sig är det någonting man måste göra för att inte ångra det resten av livet. Och redan nu är det något av det bästa jag gjort, då det förde mig till någon väldigt speciell. Det finns en mening med allt. Även detta.
Kära ni, här presenterar jag de fantastiska musiker som tackat ja till välgörenhetskonserten och som ni då har chansen att få se live i Malmö den 3 Mars.
Kära läsare, här presenterar jag en väldigt speciell kille som skapar musik för samma anledning som jag lyssnar på det. Låten skrevs i ära till hans mormor efter hennes bortgång. Daniel Leon!
Sedan presenterar jag någon ni är väldigt bekant med.. Självklart, min käre far. Anders Norman.
Sedan välkomnar jag en tjej med en fantastisk röst, ett oerhört vackert yttre och en oerhörd charm. Låten är skriven av min far till efter den fruktansvärda attacken på Utöya i Norge och sjungs av ingen annan än; Sofie Alvén.
Sedan har vi en kvinna med en av de starkaste rösterna jag någonsin hört.. Jag hade äran till och träffa henne under en av pappas spelningar och hon är inte bara stencool, utan hon är fantastiskt jordnära och sjunger med en sådan kraft att varenda person i publiken blir tyst. Jenny Jonasson!
Sedan har vi en kvinna som faktiskt kontaktade mig i egen vilja till att medverka. Jag kan naturligtvis aldrig säga nej. Jag har då inte hört mer än detta lilla på youtube, då hon faktiskt sjunger sopran - Ingenting vi kommer att använda oss av på konserten, men jag är säker på att hon är bra på annat håll också. Camilla Paulsson!
Uppdateringen blir liten nu för tiden, så är det när man är sjuk. Men livet känns rätt bra ändå. Jag har kommit på mig själv med att jag har gjort fel val i livet. Jag skulle naturligtvis inte valt Media. Jag skulle ha valt teater. Min passion, mitt hjärta och min själ brinner för allt vad det innebär. Så så fort skolan är över tänker jag söka in på teater och göra någonting av det jag alltid älskat.
Verkligheten är väldigt skrämmande för många. Det är särskilt skrämmande för oss ungdomar. Det har varit jätteskrämmande för mig som har varit så självmedveten, men inte självkännande. Hur ska man kunna välja in på ett gymnasie när man inte har en aning om vad man vill i livet? Det finns ingen som kan göra och säga rent av.. "Det här tänker jag studera så att jag senare kan göra.." osv.. Utan som jag sa, så antar jag att livet har en mening för allt. Inklusive detta.. Mediautbildningen har inte gett mig så mycket, men jag ska vara ärlig, jag har inte gett mycket heller. Det är inte konstigt.. Man lägger inte ned tid på någonting som inte spelar roll för en. Eller hur? Det är inte lätt för ungdomar idag ska jag säga er. Vi ska kunna göra val som avgör våra liv, vår framtid och vår familjs öde. Hur är det rättvist att lägga på en ungdoms axlar? Hur ska vi kunna veta? Så om vi gör fel.. Kommer vi inte kunna göra rätt? Om vi väljer fel, kommer vi få chans att välja rätt? Om vi gör ett misstag och inte inser det förrän det är försent - är vi körda då?
Det vägrar jag tro på. Och jag har alltid känt hur mitt ljus tänds när jag står på ett teatergolv, bland publiken eller på scen. Jag har alltid känt hur mitt hjärta brinner när jag ser både teater och musikal och hur jag har beundrat dem som får vara del av det och inte jag. Så en dag, lite försent, tänker jag börja bygga på det som har trappats upp inom mig. Tills dess tänker jag fortsätta beundra från publikens syn. Redan nu i Februari ska jag få beundra en kär vän i "Hairspray" uppsättningen. Det kommer bli fantastiskt roligt och jag är så glad att hon bjudit in mig. Men hon har alltid sagt det. "Jag förstår inte varför du inte går teater?" ... Jag har ett svar Fanny.. "Inte jag heller... "
Oavsett hur det skrämmande livet ser ut, så har jag äran till musik i mitt liv. Musik på ett väldigt speciellt sätt. Jag har en koppling till det jag inte kan förklara. Men musik, på alla sina sätt, är lika vacker - och därför tänker jag göra den här konserten. Mer detaljer kommer.
Livet går verkligen som en berg och dal bana. Man åker upp och ned, i kurvor och i mörker och man kommer aldrig riktigt till en slutstation. Ibland njuter man och älskar farten, medan det ibland går alldeles för fort eller blir alldeles för mörkt. Men känslan när man tagit sig igenom det och går med stabila ben av den galna karusellen känner man en helt ny styrka, ett helt nytt lugn och medger sidor i sig själv man funnit under tiden.
Vädrets mäktiga krafter har tagit ett fast grepp om Höllviken i dagarna. Ena dagen ligger folk inne bland tv-apparaterna och rymmer från blåsten och det ivriga regnet, medan de under andra dagen går långa promenader och njuter av solens solsken i kylan. Frosten har tagit sig till gräsets toppar och vattnets pölar, bara månaden försent. Samtidigt syns våren på olika håll då vitsippor dyker upp i all möjlig natur. Solens nedgångar har varit färgglada och vackra, fylld av eldens färger över den tidiga senhimlen. Stjärnorna har lyst klart trots att himlen fortfarande varit ljus och blå, och slutligen varit kolsvart med glittrande diamanter och en stor halvmåne. Allting lyckas fullända vartannat och gör det ena lika vackert som det andra. Kvällspromenaderna blir långa och härliga, med renande andetag och vackra vyer. Dagarna kan inte riktigt bli bättre.
Kärleken har också sitt märkliga sätt. Jag har under en längre tid känt mig distanserad och ointresserad av just killar jag sett och mött. Det var när jag läste en bok för ett par år sedan med ordspråket "”Det finns killar som växer upp och säger att de tänker etablera sig någon gång i framtiden och det finns killar som är redo för äktenskap så fort de möter rätt person. Den första tråkar ut mig, huvudsakligen för att de är patetiska. Och den andra är ärligt talat svår att finna. Men det är de seriösa killarna jag är intresserade av och det tar tid att hitta en kille som är lika intresserad av mig som jag är i honom. Jag menar.. Om man är medveten om att förhållandet inte håller på lång sikt, varför i hela fridens namn skulle det man spendera sin tid och energi på det? ”" som jag förstod att det var så jag såg på livet. Och på kärleken.Killar fångar väldigt sällan min tid eller energi och ofta möter dem ett vänskapligt leende. Men rätt som det är dyker den där killen upp som får en att klistra fast ögonen lite längre, som breder ut leendet lite extra och som får dina ögon att blixtra. Många säger att det är när man letar som minst, som man finner det mest. Jag har aldrig trott på just det ordspråket, men via slumpen eller ödets sätt, verkar det som att någon har fångat mitt ovanliga intresse. Lättsamt, naturligt och med ett oerhört charmant sätt verkar det som att nånting har fått en bra start. Utan förväntningar och utan något spel, kan jag tänka mig att se vilken möjlighet det kan ge.
Att stå med båda fötterna på jorden kan vara svårt för många. För mig har det tagit lång tid att hamna här, då jag alltid varit en större drömmare än dem flesta och är så långt ifrån en realist som man kan komma. Jag har alltid trott att en realist är omöjlighetens drömmare. Men jag har nu på senare förstått.. att en realist säger.. "Dream it, but achieve it.." . Att vara realist har för mig alltid varit oerhört skrämmande. Det är då man slutar tänka och börjar agera. Jag vet om att jag kan drömma, men jag vet inte vad jag kan uppnå. Utmaningarna kommer att bli många, men man kan inte rymma från motståndet bara för att det är svårt. Jag har tagit mig igenom alla livets hinder. Varför inte ta sig igenom dessa? Jag börjar med välgörenhetskonserten. Jag har alltid drömt om den, jag vet att jag kan göra den, jag kommer att göra den och jag vet vad som krävs för den. Det som är så svårt gällande detta är att man förr bett om hjälp med allt, man har inte behövt göra det helt själv för att inte göra det helt fel. Men nu är det bara jag. Bara jag, konserten jag representerar och mina planer. Det är oerhört skrämmande att ta det steget, men ibland måste man göra det. För sig själv. Och för verkligheten. Något annat som verkligheten förde med sig var hur det inte längre var svårt att lita på sig själv. Efter så många försök att ge andra min tillit, insåg jag att det inte längre var vad jag behövde. Istället förstod jag att det i slutändan är mig själv alla tankar tillhör, alla känslor förståss och alla löften görs till, så varför ge dem till andra? Jag börjar sluta ge mig själv till människor som tror de vill ha mig, och börjar istället ge mig till dem som faktiskt vill det. Jag börjar ge mig själv precis det jag behöver. Ett flöde av bra energi. Ett helande mönster. En väg som finner mig.
Jag slutar försöka leva. Och börjar leva.
Livet är en berg o dal bana, fylld av känslor, upplevelser, misstag och rättelser. Vi ska göra misstag, vi ska förlora oss själva, vi ska lyssna på andra, vi ska fyllas och vi ska tömmas. Vi ska uppleva allt och göra allt. Allt, bara för att finna oss själva. Och jag lovar att det är värt det.
Dagen började med skinande sol. Ingen kan ju säga att en dag är dålig när solen skiner likt någonting annat. Men som vanligt är jag följd av en enorm otur. När jag skulle ta bussen till läkarn visade det sig att busschaufförerna hade tagit fel bussar och jag åkte därför åt det motsatta hållet och kom försent. Samtidigt sprack bölden jag fått och smärtan blev bara tydligare. För er som haft en böld någonstans på kroppen kan jag ta och tala om att det var det värsta jag varit med om. Smärtan var ohygglig och jag både kved och grät. - Och jag är duktig på att hantera smärta, men nu gjorde det så pass ont att jag inte kunde hålla mig. Slutligen blev allting bra och jag kom hem till två busiga hundar. Trots kroppens smärta gick jag ut med lager av kläder för att låta dem springa av sig. Det är första gången jag är sjuk sedan jag flyttade hemifrån och jag säger ju det.. Att bo ensam när man mår såhär dåligt är det värsta jag vet. Jag älskade när mamma lade handen på pannan bara för att göra det lite bättre eller när man blev omhändertagen för att man själv inte orkade. Precis så är det nu, bara det att jag lägger min egen hand på pannan och diskar trots att jag inte orkar. Tindra har varit så ovanligt busig idag och har tvingat mig att leka med henne och den stora strumpan jag gav dem medan jag var borta. När hon väl blev trött hoppade hon upp i mitt knä och somna tryggt. Att Tindra gör det är väldigt ovanligt, men hon har varit mysig de senaste dagarna.
Jag fick ett tråkigt samtal idag.. Välgörenhetskonsertens planer verkar inte gå som jag vill att det ska och jag verkar vara tillbaka på ruta ett. Nu gäller det att ringa runt och mejla alla människor som finns och jag håller tummarna.. Men jag ska erkänna att jag är orolig.
Bortsett från att jag myst av tända ljus så har de fantastiska blommorna slagit ut. Jag har insett att småsaker som blommor ger en oerhörd myskänsla, särskilt under dagar jag är sjuk och befinner mig hemma lyfter det upp. Det är väl som mamma sa, det är "krya-på-dig-blommor".. Haha.
Kvällen är kommen, kvällspromenaden är tagen och de nedsläckta husen längs gatan passar perfekt in i himlens spöklika atmosfär. Månen lyser klart bland de mörkgrå molnen som rör sig snabbt över himlen. Jag gillar det för någon anledning. Kanske för att jag har en väldigt speciell koppling till den där läskiga månen. Jag känner mig trygg av den.
Nåja, dagens otur är dagens otur. Imorgon är en ny dag och jag får samla krafter och göra vad jag kan.
Nu står conviction i väntan på mig och sedan hoppas jag på en lång natts sömn. Känner hur lejonmanen har tagit över tillsammans med det svullna ansiktet och den onda kroppen. Vackert va? Hihi. Nu är de dags och vila. Nattttii
Jag ligger i sängen med en skakande kropp,huvudvärk,en sårig hals och en mage som nu vänt sig in och ut. Jag vet inte om jag åkt på en kräksjuka eller om det är virus. Det kan bli dåligt med uppdatering då jag mestadels ligger och mår dåligt. Vi ser i dagarna!
När solens strålar tog sig in genom mina fönstren tog jag det som ett tecken på att jag hade rätt i mina känslor. Det var någon däruppe som sa till mig att det är helt okej och att det kommer bli bra, om jag bara låter det va.. När jag trätt på hundarna deras koppel stod jag utanför dörren och tog ett fuktigt och renande andetag innan Hampus hämtade upp oss. Dagen började bättre än på länge och känslan i kroppen kändes underbar. Vi var många som komplimerade solens närhet. Det var så pass länge sedan Höllviken sett det ljuset och man kunde se på människorna i byn att de alla njöt.
Vägarna var fyllda av människor som tog promenader, Konsum var fyllt av folk som köpte hem en tidig lunch och olika rastplatser var fyllda med folk som rastade sina hundar. Naturen var lugn och vacker och solen lös in i ett sådär mysigt lyster. Hundarna sprang runt lösa och fick stora lyckorus. De busade i en evighet innan vi satte oss i bilen hem igen. Dagen började i perfekt tid, solen gav en perfekt värme och mina fina hundar gav mig mysigt sällskap. Lovet kom mot sitt slut och det var nog första gången på länge jag började känna av det. Verkligheten förde mig tillbaka väldigt långsamt, med sin hand om min och jag kände för första gången att det var okej att finna en rutin. Plötsligt slutade tankarna snurra, den innerliga rösten blev tyst och jag började för första gången på länge.. leva.
Jag slutade stänga av mig från omvärlden. Jag tog ett steg framåt. Jag satte på ljudet på min telefon och slog min första signal på länge. Det var en bra dag för det. Verkligheten erbjöd Mille By Night och det var när kvällen anlände som vi gjorde det också. Drinkar blandades, sminket sattes på, kläderna byttes och vi körde igång ordentligt. Efter mycket skratt, en hel del dans och mycket prat om skitstövlar började vi komma ur balans. Så vid nollslaget anlände vi till Millennium.. och när vi väl tagit oss in..
TOMT.
Å N G E S T T O M T .
Där satt vi.. Sex tjejer och såg omkring på det tomma Millennium. Allt som allt var vi nog nio stycken som befann oss därinne och vi började bli riktigt oroliga eftersom klockan var efter tolv.But you know what? THIS IS A SITUATION! Så vi reste oss upp och rörde på benen, skakade på rumpan och drog upp händerna i luften. Kvällen hade bara börjat och vi bidrog.. Oh yeaaaaah! It's fistpump tiiiiimeeeeee!
Timmen senare öste det in folk och Millennium var plötsligt smockat av både gamla vänner, dagens goa vänner och lite sådär främmande människor. Drinkarna var goda, vi brudar var sexiga, killarna mingla och vi.. vi baaaara njöt. Musiken dunkade och så många mixtrade klassiker fick varenda en av oss att jubla "ÅÅÅÅÅÅÅH".. Kvällen spenderades på dansgolvet. Vi dansade på sprucket glas, på spillda drinkar och med kroppar intill varandra. Kvällen blev bara bättre och bättre och att dansa blev bara roligare och roligare. Jag har aldrig dansat så länge i heeeela mitt liv och det kändes helt jäkla underbart.
Timmarna gick fortare än väntat och det blev bara roligare och roligare per minut. Dramat låg för första gången på hyllan och jag gjorde allt jag kunde för att skjuta det från min närhet. Min självsäkerhet var på topp och jag socialiserade mig, kramades, dansade, skrattade och hade det allmänt så jävla bra. Josefin såg på mig och undra vad som hänt.. Det var flera gånger hon jublade "ÄNTLIGEN! Jag har känt dig så jävla länge och bara väntat på att det här ska komma ut".. och jag kände vad hon menade. Jag var inte osäker på något sätt, jag tvivlade inte en enda sekund på mig själv, jag var trevlig och mer pratglad än jag varit på länge och kunde samtidigt ha attityd när jag behövde det. Jag bara kände stabiliteten i mig själv och det lyfte fram mig hela kvällen. I feelt like a nice bitch, sort of. Haha, lite bad får man ju va. Jag lever utan komplett osäkerhet just nu, njuter av att livet är som det är och älskar att ha dagarna som de är. Dagar som dessa är definitivt de bästa. Och jag kan säga.. Att för första gången någonsin har jag haft riktigt jävla roligt när jag gått ut. Millennium, for the first time, you succeeded! Yeaaaah Buddy!
När vi kom hem för nattamat var Josefin verkligen stolt över mig. Jag slutade inte babbla, hade inte tagit skit från någon, pratat med så många härliga människor, dansat varenda sekund och dragit mig från tjejernas drama och haft rent av roligt. Hon hade även märkt hur lätt jag hade varit mot människor omkring mig och hur jag verkligen hade trott på mig själv. Det var inte en enda gång jag inte kände mig snygg nog eller bra nog. Jag tror de som känt av min osäkerhet förr, såg och kände min självsäkerhet ikväll. Det var inte förrän jag kom hem som jag förstod att jag förmodligen pratat mer än jag någonsin gjort sammanlagt, hahah, för jag kunde inte knipa igen och jag log och kände hur mina ögon glittrade. Vilken kväll vi haft. Åh, bra mådde jag! Sådana där kvällar får man hoppas på oftare! En lyckad förfest, en djävulskt lyckad utekväll och en allmänt bra dag! Och jag kan ju säga att jag var såhär glad.... (Gammal men gooo bild!)
Resten av livet har stått ganska stilla. Jag har haft så mycket att reflekterat över och har ändå inte tänkt ett dugg på det. Jag vet om att jag har så mycket att jobba på och jag har förstått att jag bär med mig mer från barndomen än vad jag trodde. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Höllviken och jag vet att jag än idag, inte gör det. Jag älskar min lilla by och detta kommer alltid vara mitt hem, men jag ska inte leva i mitt hem, jag ska leva på min plats - mitt hem är den jag är, vart jag än är. Så jag måste finna mig själv, släppa taget om barnet jag varit, hantera saker och ting som varit och våga vara ärlig.
Ärlighet är det viktigaste i världen för mig. Att vara komplett ärlig har jag aldrig haft svårt för, men jag har varit väldigt smart med hur jag använt mig av det. Jag har varit ärlig inom mig själv och alltid stått för mina egna fel. Men jag använder inte komplett ärlighet gentemot människor som jag ansett inte behövt det alltid, utan då har jag bortsett från vad jag ibland vet. Jag skippar gärna det för att inte såra någon pågrund av det. Även om det sårar mig. Den senaste tiden har jag dock inte det. Jag har bara kastat ut det, för att jag behöver få ut det. Om jag inte gör det så, så gör jag inte det alls. Och ärligt talat, när man ibland finner någon tagen på sängen känner man sig extremt kunglig. Haha.
Jag har mycket smärta jag verkligen vill bli av med och det finns mycket bullshit jag vill få ur mig. Bullshit som min osäkerhet har skapat. Jag har alltid varit för snäll för mitt eget bästa.. och ja, människor har verkligen alltid sagt det till mig. Senast igårkväll. Men de senaste dagarna har jag funnit en balans då jag betett mig som vanligt, men samtidigt haft lager av attityd som varit nödvändigt. Jag trodde att attityd betydde att man är otrevlig,men det är det inte. Attityd är oomtyckt ärlighet. Det kanske inte är lätt och bra ibland, men på något sätt måste man ta det. Ärlighet framför ibland något som är dåligt, men de finns bra avsikter med det. För vart hamnar man annars? Man hamnar på pallen då man vinner pris för att ta stryk, för att du alltid satt andra före.. och självklart är det en fin egenskap, men inte när det äter upp dig. Och det har ätit upp mig alldeles för länge. Jag måste våga stå upp för mig själv. Så att sätta folk mot väggen känns inte längre taskigt eller hårt, utan jag känner hur tyngden släpper från axlarna och hur självförtroendet sticker till taket. Man kan anse att man är snäll genom att gå omvägar från ärlighet, men i slutändan kommer sanningen alltid fram, så varför inte ta dig dit direkt och slippa all drama runtomkring det?
Så för var och en av er som jag är som jag.. Som verkligen ser ut och tar hand om andra, gör det. Men skydda dig själv samtidigt. Ta inte andras slag. Bli inte uppäten av andras problem. Var ärlig mot dig själv. Det är okej. Du är inte elak. Och i längdens namn är ärlig det bästa du kan vara. För det är då du tar dig till sanningen. Men mest av allt.. Sök inom dig själv. Det finns så mycket du inte är medveten om och det finns så mycket man måste våga gå igenom och hantera för att ta sig förbi det. Mitt kommer. Jag har inte bråttom. Jag tänker inte rymma från det bara.
Jag har lärt mig extremt mycket genom alla åren av ensamhet. Jag har lärt mig vad det innebär att bli sviken och lämnad, sårad och snackad om.. Och jag har lärt mig hur det är att känna sig svag i närheten av människor med styrka. Jag har också lärt mig hur det är att omge mig av människor med attityd, men också hur det kan äta upp denne. Jag har lärt mig hur det är att vara ensam och jag ser en enorm skillnad på dem omkring mig som har svårt för att ens sova en natt ensamma och hur det är för mig som sover hundratals nätter ensam. Jag har lärt mig att ensam inte är svag eller dålig, utan stark och självgående. Jag har lärt mig att det inte är lönt att inte tycka om sig själv. Det ger mig ingenting mer än mer dåligt självförtroende. Jag har lärt mig att inte jag inte ska lita på människor, utan på mig själv. Jag har lärt mig att jag klarar mig, även när folk försvinner. Jag håller på att lära mig, att stänga av det jag inte ska ta. Det är inte lätt, särskilt inte när det gäller dem som betyder mest för en. Men då försöker jag ta till mig det jag ska ta till mig. Men jag har också lärt mig allt det här genom det svåra sättet. Varenda gång har varit ett hårt slag och vissa gånger är fortfarande det så pass hårt att jag faller och emellanåt får jag ett panikartat slag av tårar. Och ibland står jag fortfarande rak. Att falla är naturligtvis okej, man måste få ramla för att ta sig upp igen. Det är en del av livets lärodomar. Alla mina sår och ärr kan jag fortfarande se på och lära mig av. Jag tycker om vem det gjort mig till.
Nu ska jag bara ta mig igenom de sista hindrena. Sedan ska världen få möta en människa de inte sett förut.
New years eve Is over.. Äntligen. Julen har ännu inte kommit, snön har inte landat på våra vägar en enda gång och tiden har passerat fortare än man hinner med. Jag som vanligtvis älskar både jul och nyår kan inte känna mig mer bedrövad. Ingenting har varit som det ska vara och jag är glad över att det äntligen passerat. Jag hörde så många negativa röster på tolvslaget som bara sa "palla att folk är så blödiga för nyår".. "Nyår är så jävla överskattat" "Jävla pissedag".. och jag känner bara - för i helvete, vad fan firar du det för om du nu inte tror på det? Nyår är någonting för alla och på fullt allvar - så behövde jag en nyår som startade om på nytt för mig. 2011 har varit ett väldigt tufft år på många sätt och vis, både allmänt och privat. Särskilt privat. Men.. Life Is what you make it - precis så är det med nyår, man gör det till vad det är. Och trots att jag älskar min Josefin, som jag bugar och tackar för att hon tog mig dit, så är det inte vad jag fick.
Dagarna har gått i ett enda brus och jag har gjort allt jag kan för att separera alla de känslor och tankar som varit ett vitt ludder. Jag blir nästan galen av det, samtidigt som människor omkring mig tjatar och klagar och jag känner hur mätaren stiger samtidigt som jag på något sätt har jag lyckats hålla mig själv från att verkligen släppa loss. Det enda jag känner är ren bitterhet. Jag är så arg genom dagarna och stänger komplett av kontakten från alla människor, låter rockmusiken spela i högtalarna och känner attityden när jag tar promenader längs gatorna.
Jag tror att jag håller på att acceptera läget omkring mig. Jag är så opassionerad och så distanserad och känner inga kopplingar till vad jag än har omkring mig. Inte ens häromdagen när jag fick en kyss, istället brast jag ut i garv och puttade bort honom.. "Nana, no way. Det kommer inte att hända.. haahahah." Utan skuldkänslor och med full attityd skiter jag kopplett i vilket. När det inte finns så finns det inte.
Ingenting är riktigt som det ska va, trots att allting är som det brukar va. Det finns fortfarande vissa människor som alltid kommer sätta pris på mitt huvud,just för att hitta en anledning. Och det finns vissa människor som aldrig kommer att bli nöjda. Vilket jag börjar acceptera. Jag har under den största delen av min uppväxt sökt bekräftelse och verkligen alltid gjort någonting i all välmening, men aldrig fått känslan av att det varit bra nog och än idag.. är det inte det. Likväl är det med mina vänner. De som ständigt klagar på saker jag gör istället för att tänka på att de gör likadant, får mig att känna mig så pissed off. Min ilska börjar ta över och mätaren kommer slutligen bli överhet. Jag känner att jag just nu borde slå sönder en boxningspåse, för annars lär någon annan vid fel tillfälle få en smäll denne inte borde få.
Jag tror att jag börjar lära mig, att det är okej att bli besviken på människor. Jag är inte längre naiv och lättpåverkad, utan börjar istället förstå att jag verkligen inte borde ta all skit jag får och måste hitta det där filtret. Filtret är väldigt svårt att finna och det är så svårt att inte ta på sig sådant man inte förtjänar, men när det gäller vissa människor tar det extra hårt och efter så många smällar i har det gjort så pass ont att jag verkligen inte kan hantera det. Jag är stark så ofta att jag ibland blir svag. Och just nu är jag svag. Jag är väldigt rädd, för att jag håller på att göra val som kommer påverka mig själv främst och kanske dem som är viktigast för mig. Men jag måste sluta.. acceptera det som skadar mig, bara för att det är bra för andra. Det är så oerhört svårt när det är människorna som betyder mest för mig. Men för att det inte alltid ska göra ont för mig, måste jag välja det som på något sätt är bra för mig.
Jag vill inte vara bitter, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte ständigt bli besviken och jag vill inte leva med rädsla. Jag vill leva med trygghet, kärlek, uppmuntran, glädje och lättsamhet. Och just nu är livet det totalt motsatta.
För att gör jag ingenting nu.. kommer jag aldrig kunna lita på någon igen. Och jag måste börja lita på mig själv först och främst, innan jag litar på någon annan. Så jag måste sluta svika mig själv genom att vilja det bättre för alla andra alltid.
Jag måste spräcka det jag själv står för. Välj alltid alla andra före. Och det kommer såra mig, jag kommer förlora några få som betyder så mycket, men framför allt.. kommer det vid något tillfälle, någon gång. Bli bra.
Så vad jag gjorde var att släppa taget om 2011. Jag rev ner julens pyntning, slängde ut den gigantiska granen och lade in grejerna i en påse i skåpet. Det tog sin tid och det barrade och rev och på något sätt tog det väl mina känslor med sig. Jag lade saker och ting på hyllan, kastade ut den onödiga energin och tog fram de nya sakerna på hyllorna. För att göra saker och ting lite bättre och för att föra fram lugnet, pyntade jag upp med fina rosor, gigantiska liljor och massvis med ljus. Slutligen kände jag känslan i rummet och lät lugnet bero. Jag är fortfarande långt ifrån människor och gör vad jag behöver. Ibland är tid vad man behöver. Och just nu är det väl vad jag behöver. Finna ro i kroppen.
When you grow up, you have two people teaching you about life.. loving you no matter how you are.. No matter who you are.. No matter what mistakes you make.. No matter what path you choose.. You have to people loving you, through your life, your whole life. But once you've grown up, you start to wonder. Does the love die? I'm so scared. Cause I think It does.
Dagen har börjat ute på landet med en oerhört vacker syn - frost och klar himmel. Med timmarna av städning lade sig tjock dimma ute på landskapet och brasan tändes för att höja värmen.
Efter fin dukning och mycket städande börjar tjejerna ta sig in och det börjar bli dags att fixa sig.
Jag spenderar nyår med min närmsta flicka och med 12 andra främlingar. De blir spännande och just nu nervöst.
Det är nyår och jag har funderat så länge vad det innebär. Man brukar fira ett bra avslut och en ny början. Jag firar nog bara en ny början och hoppas att jag kan fira sluter av nästa år med glädje. Jag lär mig mer och mer varje dag och börjar inse vem jag är,vad som är mina styrkor och svagheter och slutligen.. Att jag alltid klarar mig. Så jag avslutar 2011 med många nya erfarenheter och med nya sidor inom mig själv. Dåliga tider finns för att de bra ska finnas till.
Hoppas 2011 varit något bra men att ni lärt er lika mycket som jag. Och jag hoppas att det nya år som kommer kan bidra med bara något som är bättre.
There are moments in life, more precious then others. Moments where gifts like shooting stars fall across your sky. Moments that are so rare, so beautiful and so powerful. These moments come so rarely .. and disappear as quickly as they came. What Is most fascinating Is that these moments never loose their power and affection. So no matter how sad you feel, knowing they have passed, makes you realise how blessed you are to even these moments at all. These precious moments are those moments where life becomes a little more valuable. In some ways they take parts of you with them and In some ways they give you a force within you you weren't aware of. Everything gives and everything takes. So no matter what It takes from me, I gladly accept them and welcome them, as they bring something new everytime. Stars, you are many, but shooting stars, you are fewer. So thank you for passing my heaven when I once a while look up. Thank you for giving me something so special.
Min dag började innan jag ens hunnit somna. En jobbdag, som jag inte haft på länge, tog min tid och jag välkomnades av hoppande hundar med viftande svansar. De första två timmarna gick jag långa rundor med de tjugo hundarna och trots kylan och blåsten gjorde hundarnas glädje min glädje lätt att finna. Min första hund for upp i min famn i ett försök att pussa mig. Slutligen böjde jag mig ned för en blöt tunga på kinden och tung kropp i min famn. Jag klappade den finna labradoren och sade godmorgon. Det som är lika fint varenda gång jag jobbar här är den närheten man får med alla hundarna. Även om det är ett jobb, så är det närgånget och glädjerikt. Likväl som naturen ger sin del. Den mörka morgonen övergår ofta till en fin soluppgång med olika mönster och färger på himlen. Denna gången var det även så. De blågråa molnen sprack upp i olika blåa nyanser innan solens småstrålar drog sig igenom. När solen stod som högst på himlen vaknade katterna till och välkomnade mig med en massa jamande. De första katterna jag mötte var två fina,fina katter som satt fint intill burens dörr som två duktiga hundar i väntan på att matte ska släppa ut dem. När jag närmade mig lade de ut vars en tass i väntan på att jag skulle lägga mina händer på deras. När jag gjorde det lade de sin andra tass över min hand, som ett tecken på att de sade hej. Slutligen låg de intill varandra och man kunde höra hur de spinner. Slutligen började de små busfröna busa och for runt i buren i en lek. När jag tog upp min kamera för att fånga deras lek stannade de bägge två upp och lade sig med sina huvuden intill varandas, som att de förstod vad jag höll på att göra och jag fångade en fin bild på de små filurerna. Jobbet gick fint och fort. Jag låg ju inte riktigt inne med taktiken som för något år sedan, men känslan var lika bra.
När förmiddagen kommit och jobbet var över försökte jag ta mig hem från landet. På vägen såg jag ängar fyllda av gäss som åt i förberedelse på avfärd. Naturen på landet är vackert. Ängarna i sig själva är alltid annorlunda och på somrarna är de fyllda av rådjur som gömmer sig i höggräset. Inget dåligt ställe att jobba på alls.
När vindens motvind tryckte mot både min jacka och cykel flög jag nästintill baklänges och jag fick istället gå med kämpande steg för att ta mig hem. Min känsel i händerna var tillslut väldigt liten och jag kände mina händer sticka när jag kom hem och lade mig under täcket. I ett försök att somna insåg jag att jag på något sätt var slutkörd men för pigg för att sova, så jag mös upp mig till en bra bok innan jag tog en varm och skön dusch.
Mörkret låg fortare än väntat utanför fönstret och när jag var redo tog jag mig en promenad till byn, handlade hem lite räkor och åt en ensam och mysig middag med tända ljus till lite komediprogram. Jag vet, ovanligt, men härligt.
Inte långt efter det knackade det på dörren och lilla Josefin gjorde mig sällskap i min ensamhet. Trots att vi tagit det lugnt har vi hunnit med väldigt mycket. Som vanligt har vi kollat klipp på internet, lyssnat på fantastisk musik och hamnat i både trans och känslomässiga vågor. Ändå har vi också hunnit med lite daimkrig och flummdanser. Eller ja.. Jag stod väl för flummdansen.
Nu är Josefin ute på en promenad med en vän och jag sitter kvar här, ensam i väntan på någonting litet. Natten är mörk och stjärnorna lyser starkt medan månen är halv och smal. Det är en fin vinterkväll, kylan är inte så påtagande och snön är pågrund av det inte så saknad den brukar vara.
Min inspiration till musik fick en starkare låga igår. En väldigt gammal vän, som jag växt upp med men som inte längre bor här knackade på dörren och överraskade med kina mat och ett vänligt ansikte. Trots månaderna som går emellan ligger vi alltid på samma nivå och har aldrig någonting speciellt att dela med oss av. Istället använder vi oss av vårt klassiska beteende, ser Simpsons.. Klinkar på gitarren.. och igår för första gången, efter att jag under flera dagar bara stirrat på pianot, fick han mig att röra vid det. River Flows in you rann felaktigt ur hans klinkande medan jag med lite övning fann min början på introt. När ett par timmar gått och vi hämtat upp Philip, sett den fantastiska New Years Eve som med vackra, värme hjärtande stunder påmint mig om livets mest skära och värdefulla ögonblick, fick jag en inspirationskick som inte lade sig. Allt det filmen fört över på mig,förde jag över på mina fingrar och plötsligt satt introt som en smack. När jag satt där med Adam föreställde jag mig hur jag gjorde samma sak med någon som delar samma musikaliska intresse som jag och insåg att jag i ära till det kommer att spendera mycket, mycket mer tid framför pianot.
Små men värdefulla saker tar sig in på vardagen och ibland håller jag det utanför och ibland drar jag bara in det. Men just igår och just idag, låter jag det komma så som det behöver.
Ett nytt år börjar snart. Och ett nytt år ska väl aldrig börja med känslan av att någonting är dåligt? Nej. Istället njuter jag av min passion och tilltalas av det som är vackert från person till person.
"Alla som ser det här och har någon.. Ta hand om varandra - Imorgon kan det vara försent att säga förlåt. Imorgon kan allt du har vara borta. Låt inte era löften till vara för intet."
Det märktes att London var bra för både mig och pappa. Vi hade en lätt aura som omgav oss och jag mådde bra, både kroppsligt och själsligt. Kroppen var lätt som en fjäder och njöt av doften, regnets fräscha känsla och solens få strålar, hotellets gammeldagskänsla tillsammans med den gamla trädoften. På något sätt är London så annorlunda från alla andra städer för att det inte försöker bli modernt. De få byggnader vi såg som var byggda med dagens moderna händer var som en tavla insatt på helt fel ställe. Så allt prat om New York, LA och Las Vegas bleknade nästan i jämförelse. Självklart är dessa städer städer jag kommer att besöka, kanske bosätta mig i. Men.. För någon anledning känns det mer som att de städerna är tidsmässiga städer medan London är ett ställe jag tänka mig att stanna i och föralltid infinna mig i. Det höll mig i sitt grepp i ögonblicket jag gick ut från Gatwick Airport och höll mig kvar i det ögonblicket vi tog tåget därifrån. Att jag lever i nuet är väldigt ovanligt, men där gjorde jag verkligen. Jag tänkte aldrig mig bort, utan jag tog vara på varend stund och minut.
När badets varma vatten kallnade reste jag mig och lade mig med blöt kropp under det varma täcket och sade till mig själv att jag bara skulle vila ögonen ett par minuter. Och det tog aldrig mer än 2 sekunder innan min kropp snappat upp min idé och somnade med den.
När vi vaknade upp var krafterna samlade och jag reste mig med en fortfarande fuktig kropp och blött hår. Därefter började jag leta upp kläder. Klänningar var inte ett riktigt val, man behöver inte överdriva. Jag ville ha något bekvämt men ändå känna mig lite fin. Ett par vita shorts, min svarta tröja med urringning i ryggen och en sjal över axlarna med ett par klackar skor i samma färg som sjalen - perfekt. Mitt finaste halsband åkte på också, bara för att ge känslan över att jag iallafall försökt. Det blev okej tillslut. Min pappas "Aww.. Louise".. Fick mig att känna mig extra fin och med röda kinder tog han en bild på sin nervösa dotter.
När vi kom ned vid dörren till hotellet mötte den vanliga, korta, tjocka mannen oss och frågade ivrigt om vart vi var påväg. När vi nämnde fantomen på operan pratade han snabbt om att det är den finaste teatern de har. Jag nickade ödmjukt. Ingen förvåning där inte..
Solen hade lagt sig bakom moln när vi gick ut efter en taxi, men regnets droppar föll åtminstone inte. När vi gick en bit för att leta efter en ledig taxi kom det fram en man med en väldigt gammal kamera och jublade om hur fina vi såg ut. Han tog sedan en bild och förklarade att han är en amatörfotograf som tar bilder på vanliga människor för att sedan skicka hem dem till oss. Vi tackade, men sade nej och gav honom sedan ett vänligt leende innan vi begav oss vidare. För ovanlighetens skull var det nästan svårt att få tag på en taxi. Vi började istället gå men efter mycket prat om att jag inte ville gå sönder mina skor redan innan jag kommit till teatern hög vi tag i en ledig taxi. En stor, mörk man med rastaflätor satt i framsätet. "Where to?" "Her majestys theater please" sade min pappa. Mannen svarade med en oerhört avancerad engelska "Her Majestys Theater." Jag skrattade lite för mig själv, han var den sortens person som pratade så pass avancerad brittiska att han inte uttalade vissa ord, så istället för "theater".. blev de "teate" på ett ungefär. Extra charmigt.
Återigen, att åka på Londons gator gör att man alltid ser någonting nytt. Denna gången for vi först förbi i smågator med mysiga, fyllda barer och kom slutligen ut på de stora vägarna.. Vi åkte förbi olika teatrar som ständigt drog min blick mot sig. "We will rock you.." Mamma Mia".."Les Miserable".. Jag ville se dem alla. Slutligen stannade taxin till på en parkeringsväg och yttrade "If you walk straight ahead and then to the right, you'll see the theater".. haha, återigen med avancerad brittiska. Vi gick ut på vägen och mötte det riktiga centrala London. Biografer, Comic-book stores, restauranger, teatrar, affärer och som vanligt - en helt galen trafik. Vi försökte ta oss in på vad såg ut som en riktigt galen restaurang.. där borden rör sig i cirklar så man får hämta upp när det åker förbi en. Yes - Planet Hollywood. Det såg ut att vara riktigt häftigt därinne och fanns olika avdelningar med kändisar och saker från olika filmer. Haha, pappa visste tydligt vilken restaurang det var men efter en låååång väntetid bestämde vi oss för att hitta någonting annat. När vi väl gått en stund gick vi in på Her Majestys theater. Överallt fanns det tecken på min fantom. Jag hade klumpen i halsen och kan fortfarande känna att man är så nervös att man är kräk färdig. Jag såg mig omkring på den guldiga teatern ,med den röda mattan och de olika mönsterna medan pappa hämtade biljetterna. Slutligen knuffade han till mig försöktigt och visade de rosa biljetterna. Osuch, nu var det nära. Hur skulle det bli när det var över? Det ville jag inte. Åh, varför ska detta ta slut? När vi gått ett par meter fick vi syn på en italiensk restaurang vid namn "Assaggetti" som hade en helt fantastisk pasta och en utsökt pizza åt min pappa. Det var en perfekt måltid för oss båda att ta innan det var dags. Det jag gillade mest var att restaurangen var så liten och vi satt precis intill gatan utanför, så vi kunde fortfarande se ut på den magnifika trafiken som man förväntar sig låta så ovanligt mycket, men som inte stör ett dugg. Precis som mannen som satt vid bordet bakom inte störde när han rökte sin cigarr. De vanliga problemen man lägger märke till hemma, är plötsligt inte problem när man är där, utan på något sätt en perfekt del av karisman. För ovanligthetens skull sade vi inte mycket under middagen. Jag tror att vi bägge två kände nerverna spöka inför detta, jag tror framför allt pappa kände det för min skull eftersom han såg hur mycket det påverkade mig.
Precis innan vi gick till teatern tog vi en sista promenad längs gatan innan det blev mörkt, åt en liten italiensk glass och begav oss sedan mot teatern där massvis med folk samlats utanför. Jag som varit så orolig inför klädsel inför Fantomen trodde att jag skulle tänka på hur alla såg ut, men istället var jag så upptagen med affischerna som lyste upp väggarna och biljetterna jag höll i min hand. Musiken spelades svagt i högtalarna inifrån och dörrarna var öppnade tillsammans med arbetande som stod i frack, fluga och svarta hattar - precis som förr. Jag hälsade på mannen i dörren och gick sedan in.
När vi kom in var det så mycket mindre än jag trodde. Jag förväntade mig en enorm teater som skulle rymma tusentals människor, men den var av tre våningar och rymde nog omkring femhundra människor. Vi hade perfekta platser, precis till vänster på andra våningen. Vi hade en helt fantastisk utsikt på både teatergolvet och orkestern. Rummen påväg in till själva teatern var så ståtliga. Det var verkligen gammeldags restauranger som passade in i temat. De stod lite här och var och sålde vin, champagne och olika paket. Jag kunde inte förmå mig att inte köpa med mig någonting. När jag fick syn på masken på väggen drog jag pappa i armen och kände mig som när jag var liten och bad om den perfekta leksaken.. "Pappa.. Masken.. " Jag behövde inte säga mer för att han skulle förstå. "Självklart ska du ha en sådan Louise.. Självklart". När jag närmade mig present-shopen såg jag mycket mer jag ville ha. Andrew Lloyds Webbers album, fantomens ros, masken, filmen med extra material och massvis med annat. Men jag sade inget. Masken var den perfekta symbolen för mig. När vi satt på våra platser informerades vi om att kameror inte var tillåtna. Jag suckade, givetvis. Jag visste att teatern skulle vara en sådan chock för mig att jag antagligen skulle blockera ut så mycket. Så allt jag ville var att memorera det i bilder. Men samtidigt slappnade jag av med tanken på att jag inte skulle behöva fokusera på kameran, utan min totala fokus skulle ligga på teatern.
När mina händer skakade förstod jag att jag verkligen var här. Jag såg mig omkring och kan inte förklara den känslan av band jag kände. Allting jag varit så nära - men så långt ifrån var plötsligt precis framför mig, i original teatern dessutom. Jag hade sådana enorma känslor i min kropp att jag fortfarande inte kan förklara vad det betyder för mig. När ljusen slocknade och orkestern började spela tog jag ett djupt andetag och kände tonerna ta sig försiktigt in i min kropp.
Det som hände inne på teatern har jag så svårt att sätta ord på. Det ögonblicket musiken för första gången började spelas brann det i mina ådror. Jag reste mig halvt upp från stolen och lyssnade på Raouls rysande röst. Plötsligt drogs kronan upp och fantomens musik spelades kraftfullt från orkestern. Tillsammans med vinden som kom från kronans kraft, tändes ljusen kring teatern och det svartvita övergick till färg. Varenda hår på min kropp stod nu rakt upp. Varenda detalj jag någonsin känt till fanns där. Varenda karaktär och ton. Min far hade så många gånger varnat mig för live-teatrar. " Det är verkligen inte som på film Louise".. och han hade så rätt. Det var verkligen inte som på film. Det var bättre.
Första gången fantomen tog sig in på scen, var när han släppte ned ridån.. Man fick inte se honom och man fick inte höra honom, men jag som hade en utmärkt koll på filmen jag sett över 2000 gånger visste precis vart han befann sig och när jag såg dit såg jag skymten av hans mask samtidigt som ridån föll ned och kastade en vindepust mot publiken. Utan att jag var beredd på det utgav jag ett stark ljud som inom mig skrek "Åh!" Och där föll min första tår.
När fantomens röst äntligen fann sig.. " Insolent boy, this slave of fashion basking in your glory!
Ignorant fool, this brave young suitor, sharing in my triumph!"..
Med den kraftfulla rösten reste jag mig, med samma pipljud som förut. Och såg på spegeln som bit för bit, visade hela teatern fantomen för första gången..
Detaljerna under teatern var fantastiska. Varenda rörelse och sak hade påverkan. Och första gången man väl får se honom, i spegeln.. är ett sådant rysande ögonblick. Det är gjort på ett sådant fantastiskt sätt att man kan känna hela teaterns andetag. När John Owen Jones tog sina första toner rann tårarna likt kristaller på mina kinder. Det fanns inte en ton som var fel. Det var inte en känsla som inte fanns i hans röst. Och det var inte en enda del av hans kropp som inte kände det han sjöng.
Teatern var för mig.. någonting av det mest kraftfulla jag varit med om. John Owen Jones sjöng rakt igenom mitt hjärta och tog ständigt med sig mina andetag. Att någon lyckades skaffa sådan smärta, sådan styrka och sådan sångröst på samma gång är för mig omöjligt. Flera gånger hörde jag hur han själv brast ihop i gråt av sin sångrösts smärta. Han fångade fantomen på alla sätt man skulle göra det.
De gångerna fantomen inte var med, gjorde resten av karaktärerna en fantastisk show. Primadonnan älskade jag något enormt då hon har mycket större charm än primadonnan i filmen, precis likt ägarna till the opera house, de charmerade varenda person i publiken och fick oss alltid ut i skratt. Musiken var lika vacker under varenda låt och inte en enda av dem var på något sätt dålig. Men för mig, var den som gjorde allt. Min fantom. Hans röst var så genomträngande smärtfull och så vacker och så kraftfull. Jag har aldrig sett någon framföra ett framträdande som hans. Och jag har aldrig känt någon musik så djupt in i min själ som jag kände då.
När han föll ned med statyn, ett par meter framför mig och sjöng.. "You alone can make my song take fly" satt jag återigen på tippen av mitt säte och kände hur hjärtat ville sträcka sig efter honom.
Teatern är något av det bästa jag upplevt, någonsin under hela mitt liv. Det var en sådan out of body experience att jag inte var medveten om någonting dagarna efter. Jag hade musiken med mig, utklädseln, rösterna och allt jag upplevt. Känslan var så oerhörd. Den fick mig att leva. Teatern kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag kände att det var här jag hörde hemma. Och det jag förstår nu - nu efter. Är att jag inte vill sitta bland publiken, jag vill vara där, del av scenen, del av historien och del av teatern. Jag vill ha en plats, vilken jag än får.
När publiken stod i stående ovationer kom hela casten fram och bugade. Inte bara två gånger, utan tre gånger. Jublet var som mest högljutt när John, som fantomen, kom fram och bugade. Jag såg omkring på alla människor och undrade om någon kände som jag, men när pappa såg på mig sade han "Det finns nog ingen som älskar detta lika mycket som du". Och utan att vara självgod, kan jag säga med mitt hjärta i hand, att jag tror att han har rätt.
När vi kom ut kunde jag höra flera brittiska röster säga "Thank you, see you tomorrow!" "Thanks for a great show, see you tomorrow" och från sidan av teatern såg jag hur flera av skådespelarna flög ut genom dörren. Folk började samlas och jag hörde hur flera började yttra "Åh, Kate you were wonderful, how you doin darling?" Tack vare programmet vi köpte hade jag sett vilka som spelade vad. Och Kate var hon som spelade Christine, så jag ställde mig något sidan om och bakom tills hon var ledig, fick syn på mig och gick fram. Jag var fortfarande i sådant chocktillstånd att tårarna fortfarande rann, men jag kommer ihåg att jag fick ut "I have been waiting for ten years for this day.. To see the phantom live.. and you just gave me a performance I forever will be greatful for. You made It so much better then I ever could Imagine." Kate höll i min hand och tackade så innerligt. "This was your first live show?" "Yes.. My father showed me the phantom for the first time when I was 8, so now when I turned 18 he thought It was time for me." "Oh, how wonderful.. This is my last show." Sade hon och lade huvudet lite på sne, som för att visa att det var lite ledsamt. "Oh, really? Oh, then I can only say thank you for giving everything you had. I am so grateful" och sedan minns jag inte mer av vad vi sa, mer än att hon gav mig en kram och jag lät henne vara med sin familj. När John Owen Jones kom ut visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men efter han skrivit massa autografer fick han syn på mig och jag som inte hade någonting att skriva på eller med, räckte fram min hand och sa "I would just like to thank you.. for giving me the performance of a lifetime. I have been waiting for this for ten years and you made the phantom better then I could ever Imagine. You sang straight through my heart." Han såg tacksamt på mig och jag kunde se att han såg hur mycket detta betydde för mig. Han kramade om mig och tackade så mycket, pratade lite till, knäppte en bild och sedan lät jag honom gå. Efter det var jag nöjd. Skakig vände jag mig mot pappa och sa "Okej. Det är okej, vi kan gå nu. Jag fick tacka dem och det var allt jag behövde."
Med fortfarande skakiga ben gick vi för att leta efter en bar. Vi sade nog ett par gånger att det var så bra. Jag har till och med för mig att pappa tillade att detta var bättre än han någonsin upplevt. Slutligen fann vi en liten bar och satte oss på höga pallar. Under tiden pappa beställde satt jag med huvudet i mina händer för att få kontroll över allting som hänt de senaste tre timmarna. Jag var i sådan kroppslig chock på ett fantastiskt sätt och jag kunde för första gången förstå vad det betyder med "en out of body experience." Detta var min första och enda gång jag skulle få uppleva någonting på detta sättet. Men jag kan lova att det inte är sista gången jag får uppleva den älskade, fantastiska fantomen på operan. När jag är fullt upptagen med mina egna tankar lyckas jag höra ett par röster bredvid mig.. "It was a great performance tonight.." "Oh, It was perfect. A great ending for Kate".. Jag såg upp för att se på människorna bredvid mig. Jag förstod naturligtvis att de pratade om precis samma sak som jag tänkte på. Jag kände inte igen flera av dem, men den lilla blonda söta flickan i mitten av bordet kände jag snabbt igen - Meg Giry, en av huvudkaraktärernas dotter. När pappa kom tillbaka viskade jag om att det var dem och han vände sig försiktigt om och undrade om jag var säker. Men även han kände igen den blonda lilla tösen. Efter vi smällt vår senaste upplevelse vände sig pappa till bordet bakom oss.. "Excuse me.. Hi.. I saw the phantom of the opera tonight and I just wanted to say It was amasing".. På två sekunder högg de tag i pappas ord och lös upp med glada ansikten. "Oh you were? Oh thank you so very,very much." "Yeah, I took my daughter.. She has been a fan of the opera since she was eight.." De försökte resa sig för att se mig tydligare så istället reste jag mig och tog dem alla i hand. "Hi.. Thank you.. You gave me the best performance in the world." De såg på mig allihopa, med sådan enorm tacksamhet och glädje att det värmde i hjärtat. "Oh..Thank you. We are so glad you liked It." En av dem yttrade dock .. "I only work In the closet so you dont need to thank me" Men jag ändrade direkt på hans misströstande ord. "Are you kiddin? The clothes and costumes have such a big part of the theater - what would they do without you controlling all of It?" Han log och reste sin öl i en skål till min kommentar. Efter att vi pratat lite till, kramade de allihopa min hand och vi satte oss vid vårt bord igen. Vi pratade om vilken fantastisk kväll vi fått uppleva. Jag kände verkligen vad min kropp levde på. Vilket oerhörd energi som överskickats till oss. När klockan närmade sig elva slogs klockan inne i den lilla baren och det var dags för sista rundan innan de stängde. Vi drack upp våra drinkar, gick ut på gatorna och möttes av Londons nattliv. Ungdomar jublade bakom oss och jag applåderade i takt till deras ramsor - det var tydligt att någon som var intresserad av sport hejade på sitt lag. Pappa gillade inte tanken på att jag skulle blanda mig med berusade fotbollshuliganer, men jag tyckte det var roligt. Slutligen gick vi förbi en man i rastaflätor som satt på plastspannor. När samlingen runtom honom tystnad tog han fram två trumpinnar och började spela på allting han hade framför sig. Flera visslade och jublade och jag skrattade åt den sortens gåvor det fanns i London. Möjligheterna tog aldrig slut. Jag har inte mött en enda människa i London som har sagt "Det är inte möjligt". Istället har taxichaufförer gett mig uppmuntrande kommentarer om hur jag pratar lika bra brittiska som de som bor här, taxichaufförer som sa till mig att det självklart finns stora möjligheter för jobb, bara om man har passionen för det. Det enda jag lärt mig av London är att om man vill, så kan man.
Kvällen närmade sig sitt slut och vi bestämde oss för att avsluta när allting var som bäst. När jag låg i sängen och såg upp i taket tänkte jag på det viktigaste jag har. På upplevelsen jag har. Jag kunde känna energin som rann omkring i min kropp, som någon sorts jedi-kraft. Hah, jag vet att det låter så löjligt, men jag kunde känna det. Min kropp var starkare, fysiskt och psykiskt. Och mitt hjärta hade större mål än någonsin.
Att vakna sista dagen var oerhört tungt. Jag kände direkt motviljan. Jag ville inte lämna detta. Jag ville inte lämna den känslan London medfört mig. Återigen var vi uppe tidigt, packade ihop våra saker och åt en tidig frukost. Vi hade fortfarande inte hunnit besöka Notting Hill såsom vi ville och eftersom timmarna var så få till vårt flyg bestämde vi oss för att hoppa över det. Istället åkte vi in till centrala London och gick in på en 80-tals butik pappa skulle hitta kläder i. Kläder till hans band. När vi kom dit kan jag åh lova.. Det var vintage. Det var billig. Det var så fult. Men ändå så fräckt. Pappa provade flera kläder som jag gapflabbade till, men som jag förstod att han gillade till sina spelningar. Och jag får väl erkänna att till en afrodiziac spelning är dem as fräcka.
Timmarna tillända spöregnade det i London. Vi gick igenom några småaffärer, en comic-boc affär där det fanns allting ifrån små leksaker till stora batmanfigurer längs väggarna. Star wars, V for vendetta och Batman var ovanligt stort. Till en början såg det ganska dött ut på caféerna men så fort regnet tog en paus flög möblerna ut och folket samlades. Men när vi slutligen satt i en taxi påväg till flygplatsen spöregnade det. Jag såg ut på Londons gator och lät mitt huvud fotografera allting så att jag skulle få föra med mig allt det jag lämnar kvar. Vi sade inte mycket. Pappa frågade mig om jag hade haft det bra och jag önskar att han kunde känna det jag kände. När vi väl kom på flyget så insåg jag att jag verkligen var påväg ifrån den staden som fångat mitt hjärta. När tårarna började rinna sade pappa "Men Louise. Jag har precis gett dig en resa till London, tror du att jag vill att du ska gråta då?" Jag försökte få honom att förstå hur tacksam jag var. Hur stor betydelse detta hade för mig. Hur stor skillnad detta föralltid skulle göra för mig. Det var bara så oerhört tungt att lämna den del av mig jag funnit den. De platserna jag funnit. Pappas röst ekade "Du kommer komma hit igen Louise".. Och ja, jag vet att han har rätt. Men jag önskar att jag kunde komma tillbaka innan jag behövde åka tillbaka. Nu kan ta det gå för lång tid innan jag väl är här igen.
London blev mitt. London blev en del av mig. Och ingenting kommer kunna ändra det. Oavsett hur livet ser ut kommer jag att bära den staden med mig, mina upplevelser och känslor. Och jag vet att jag minst en gång per år, kommer återvända till den dagen jag finner ett ställe som blir lika mycket hem som det.
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med den sista dagens alla planer. Trots allting vi redan upplevt hade vi så mycket planerat. Madame Tussauds, Notting Hill.. Och resten av London.. Och sist men inte minst.. Det vi kom hit för. Fantomen på operan. Mitt hjärta bankade extra hårt vid enbart tanken på teatern. Det var vad jag längtat efter i tio år.. och jag kände redan av tanken vad det skulle betyda för mig. För att inte hamna i den långa kön till Madame Tussauds beställde vi biljetter via hotellet, åt en tidig frukost och var sedan påväg. När klockan bara är 9 på morgonen förväntar man sig att det ska vara någorlunda tomt. . Men oj, så fel vi hade.
När vi kom in i det stora rummet som var fyllt av kändisars vaxdockor var det som att komma in på en premiär av en film. Människorna var många och hysteriska. De puttades och kamerorna blixtrade överallt. Pappa och jag gick väl lite obekvämt åt sidan innan vi väl tog plats bland vaxdockorna. Ironiskt nog började rundturen precis vid någon som jag är väldigt bekant med. Robert Pattinsson.. Jag anade inte hur konstigt det skulle vara att se honom. Han var inte sig lik,de visste jag redan, men det var på något sätt så nära och främmande på samma gång att jag till och med övervägde att ignorera hans vaxdocka. Jag ville inte stå bredvid honom, jag ville inte se så ordinär ut. Men självklart, kunde jag inte bara gå förbi chansen. Det var obekvämt att ta bilder när ett tjugotal personer stod och titta på en, särskilt för mig som kände mig som var så kort bredvid alla kändisar. Vi fortsatte vår rundtur och såg många. Klassiker som Robert Downey Junior, George Clooney, Mr Brad Pitt, Johnny Depp, Robin Williams och självklart, min riktiga favorit - Leonardo Dicaprio, as well as John Travolta. Trots att det är vaxdockor är det så fräckt att vara så nära någonting främmande som varit del av ens liv under många år. Efter ett tag insåg man verkligen att det blev allt mer fyllt av folk. Vissa ställen var gropar av folk - t.ex. när man skulle ta foto med Johnny as Jack Sparrow. Då stod folk samlade i en härva och det tog tid att ta sig förbi. Därefter blev det lite mer luftfyllt. Kändisar som Beatles, Michael Jackson och Britney Spears dök upp. De höll ju sig i kategorier - artister, skådespelare, sportsmän, historiker, kungafamiljer osv. Madame Tussauds är myyyyycket större än man föreställer sig. Efter gå turen med alla vaxdockor åker man i en sorts tunnel och får se massvis med historiska saker innan man hamnar i en extra stor gift shop. Och jag hängde ju mig kvar i skräpet. Haha.. Min första oscar köptes därifrån. Jag tyckte det vore en fin souvenir att få med sig. När vi tagit oss ut och fått med oss bra med bilder, souvenirer och minnen kom vi ut på solfyllda gator. Oavsett om det är en turistattraktion tycker jag verkligen att det är någonting som är fräckt för en att gå på. Det för en närmare än man annars har tillfälle för, så varför inte?
Trots att molnen låg över solen då och då var det en varm och härlig dag. Trafiken i London är som vanligt i fullständig kaos och egentligen är det bästa man kan göra är att gå för att verkligen ta sig framåt. Vi bestämde oss för att ta oss till parlamentet medan vi hade tid för det. Vi hoppade ut framför "The westministers house" och gick framåt. Byggnaden var start övervakad av livvakter som var tungt beväpnade - något som verkade fascinera många turister, medan jag tyckte det var samma sak som att se en actionfilm på tv. Vi hamnade på Nelsons Column och tittade till på de ståtliga statyerna. Vi pratade om hur man byggt sådana makalösa statyer, de högsta och största jag varit med om. Det fanns mycket att se på och trots att trafiken höll sig nära gjorde faktiskt trafikens fordon en fulländande bild. Efter vi beundrat och fotograferat gick vi in i en souvenir butik och tittade runt. Jag köpte hem en stor mysig tjocktröja med "London England" tryckt på framsidan tillsammans med ett halsband med den brittiska flaggan. Det var inte förrän efter det, som jag fick syn på den. På Big Ben. Jag pekade "Pappa... Pappa, där".. Han vände sig åt mitt håll, såg den stora klockan och så började vår promenad dit.
När vi stod vid parlamentet lade jag märke till varenda detalj. Parlamentet och Big Ben är en byggnad jag sett i filmer sedan jag var liten. Den har alltid sett så majestätisk ut att jag undrat vad som gjort den så speciell. Vilka historier den berättar. När klockan slog prick kunde man höra Big Bens slag tre gånger om, även på långt avstånd. Att stå precis under klockan man sett vid så många tillfällen, var magnifikt. Jag kunde inte undgå att tänka på V for Vendetta när jag stod där på bron och beundrade den mäktiga byggnad som för någon anledning blivit så viktig för mig att få se. Och som jag sjävklart en dag ska ta mig in i. Jag såg att flera satt ute vid caféet inne i parlamentet, precis intill vattnet och njöt av dagssolen. Många var än så länge närmare än vad jag var, men det gjorde ingenting. Efter att vi tagit lite bilder gick vi vidare och möttes av någonting jag väldigt väl kände igen. Säckpipor. Jag sprang mot ljudet, över bilarna på bron och såg mannen som stannat upp flertal människor. Han spelade scottishmusic och hade på sig en kilt. Det var första gången jag hörde det i verklighet och ni kan tro att jag kände det in i mina ben. Musiken ven i mina ådror och jag kände mig hel. Jag kände mig så oerhört hel.
När vi gått över bron och stod vid "The eye"(Parishjulet) tog vi enbart en snabb titt innan vi sade nej till den tre timmar långa kön. Istället hoppar det fram en kille bakom mig som drar till mig i axeln och skriker "buuuuuh".. Jag skrattade högt och skämtar flörtsamt "Du är inte särskilt skrämmande." Han utmanade mig och svarade "Är du säker? Ta dig in här så får du väl se." Jag tittade på pappa som ryckte på axlarna och jag svarade med min blick som sa "Deal". Vi gick in i skräckhuset som inte var särskilt läskigt, men de arbetande var oerhört charmiga och vi hade roligt redan innan vi gick in. När vi väl började gå började det bli lite retligt skrämmande. Jag var dock på hugget och överraskade dem med mina moves - hahaha, tur ingen kom för nära.. Det var en rolig runda, dock ingen jag skulle göra igen. När vi tagit oss ut från spöktunneln och gått förbi den långa kön hamnade vi i en sorts mini park där det stod fullt med kopior av kändisar under de gröna träden. En av männen som föreställde Darth Wader hade en lapp där han skrev att detta var vad han arbetade med för att tjäna exta åt sin familj. Jag gick fram och lade en liten peng i hans sparbössa och ställde mig sedan bredvid honom. Han gav mig ett lasersvärd och skämtade gång på gång. Det värmde lite i hjärtat när en främling gjorde en så glad. Slutligen tackade jag så mycket och fortsatte på min väg. Det var fantastiska utklädnader. De har verkligen satsat på allting till fullo. Gång på gång mötte vi skämtsamma människor och fick uppleva så många skratt för så lite. Captain Jack Sparrow var en stark favorit. När jag hörde hans röst från avstånd var jag nästintill säker på att det var Johnny Depp själv som talade. Jag gick med långsamma steg och ett snett leende fram till honom och jag kunde inte undgå att leva mig in i karaktären. "Hello captain.." Han snappade snabbt upp på min röst och slutade leka med myntet bland sina händer innan han vände sig emot mig. "Well hello love".. Svarade han med samma sexistiska röst som Johnny har. Jag erkänner att jag fick en liten rysning längs ryggen. Denna mannen lyckades inte bara låta som Johnny, utan han lyckades se nästintill likadan ut och rörde sig på precis samma sätt. "May I have a picture.. Captain?" frågade jag när han med sina märkliga rörelser sträckte ut handen för att jag skulle ta plats. Sedan ställde jag mig och i samma ögonblick som vi knäpper bilden kommer en polisman med handbojorna i högsta hugg. Captain Jack skrattar och skämtar samtidigt som polisen sätter honom i handfängsel. (Förstå att detta var för skojsskull och inte på fullt allvar). Människorna omkring oss skrattade tillsammans med dem och jag tog en snabb bild innan jag väl gick vidare, med en oerhört bra känsla. Att vanliga människor kan göra så lite som blir så mycket. Jag kan bara tänka mig hur det blir för vartenda lilla barn som passerar dem. Och det tog inte slut där. Vid ett tillfälle dök Musse Pigg upp och jag.. blond som jag är... ropar "Hi Mr Pigg!" .... Och det var inte förrän pappa brast ut i asgarv som jag förstod att jag sagt fel. "Mickey mouse" är det engelska ordet för musse pigg.. och jag tänkte på svenska.. Så det blev svengelska. "Mr gris".. alltså.. Hahaha.. Jag skrattade tillsammans med pappa och skämdes djupt över mitt misstag, men log när Musse ändå vinkade till mig. Hhaah.. Åh, det var många charmiga stunder i parken. Man känner sig likt ett litet barn som upplever alla de klassiska stunderna och det glädjer mig, att jag kan vara i den här åldern och ändå uppleva det. Det är verkligen charmerande arbeten de gör för att tjäna lite extra - utklädnad för att göra folk glada. Min typ av människor det.
När vi fortsatt gå förbi den andra bron njöt vi av utsikten innan vi bestämde oss för att det var dags för en liten lunch. Vi fortsatte gå och gå och gick förbi några barer innan vi slutligen kom förbi the tower of London. Ett av världens mest välbevarade byggnader. Det är enormt och tar 3 timmar att gå igenom. Pappa och jag ville så gärna, men tiden rann ut så vi var tvungna att hoppa över.
Men vi klagade inte. Istället satte vi oss på ett litet café runt hörnet och njöt av en liten fika. Det var inte förrän vi slog oss ned som vi såg att vi hade "The London Bridge" precis bakom oss. Det var precis som parlamentet, en oerhört mäktig blick. Efter att man så många gånger sett det på tv, bilder och ja.. Hört om det , är det så fantastiskt att få se det. Så nära en. Det var inte förrän jag verkligen stod där och såg på bron, som jag insåg att detta var på riktigt. Vartenda steg var väldigt.. märkligt att ta. Det känns som att man hoppar in i en värld med Mary Poppins och vaknar igen efter att man har drömt. Så vackert var allting för mig. Och trots alla miljontals människor(9 miljoner bor i enbart London) så lyckades jag få tillfälle för frid hela tiden. London.. London,London... Åh.
The London Bridge är en stor symbol för många.. och jag kan säga att medan jag gick längs bron fanns symboler som tydde på vad som en gång bekämpats där. Blandannat rosornas kring, med York, samma man som ledde krig mot William Wallace. Det är sådana saker som gör att det är mäktigt att befinna sig på historiska platser.
När vi fortsatte gå längs gatorna springer man på konstnärer av olika slag. Denne var verkligen någonting jag inte sett förut och han både skrämde och imponerade på många av barnen som gick förbi. Mig försökte han charmera när han bad om en puss, men han fick en tröstkram i sitt misslyckade framträdande. Hahah.
Denne mannen imponerade dock på både mig och pappa. Vi stannade bägge två till när vi såg denne mannen sitta och spela, med en gitarr liggandes över sina ben. Vi stod en stund och lyssnade och fascinerades. Han dock.. Han märkte inte oss. Han var så inne i sin egen värld.. Vilket för mig var underbart.
Vi sökte efter grottorna som syntes på kartan, det var ett ställe vi hört om som skulle vara någorlunda bra. Ja, bättre än det var dock. Vi kom ned underjorden bara en bit bort och fann vanliga skräpaffärer och några få caféer som inte hade mycket att erbjuda. Så vi gick upp igen och såg oss omkring. Det var inte förrän vi gått en bit som jag började få ordentligt ont i magen. Vi satte oss ned på en bar som var nästintill tom. Återigen kände jag doften av gammal tobak, gammalt trä men lite mer värmekänsla. Det luktade mer utomlands än fuktighet. Kanske för att solen stod på. Tv-apparaterna som stod på utan ljud visade nyheter om ett rån någonstans i världen medan högtalarna spelade akustisk musik. Min mage krampade och mina nerver bet mig och jag förbarmade mig över att min kropp skulle reagera när jag väl har möjlighet för någonting som London. Pappa beställde vars en öl och cider åt oss och satte sig sedan bredvid mig för att påminna mig om att jag är nervös inför fantomen på operan. Visst ja.. Fantomen. Det knep extra bara av ordet. Pappa hade rätt. Jag var nervös på grund av vad som väntade. Det var likadant när jag skulle se New Moon första gången, jag hade magkramp hela dagen innan och kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan i magen. För någon anledning betyder någonting som kan vara så.. vanligt för många, så mycket för mig. Vi satt en stund, lugnade ned våra värkande fötter och andades lite extra. Men när jag inte ens kunde få i mig en tredjedel av cidern sade jag åt pappa att jag behövde ta ett bad. Det här var inte alls bra. Inte alls, alls bra. Magen var det någonting ordentligt fel på, så pappa högg tag i en taxi och sedan var vi påväg till hotellet. Jag lade mig snabbt i hotellets varma bad och satte musik i mina öron. Andades med lugna andetag och lät det bli bättre.
När jag sitter härhemma i min nedsläckta lya och sjunger med hjärtat i brand så känner jag verkligen hur ont jag kan ha. Det är märkligt att man kan känna sig innerliga smärta med någonting som musik, men med vissa låtar lyckas jag trycka ut precis rätt ton och i det ögonblicket, känner jag ren och skär smärta. Tonen är tung, ren och på något sätt det bästa jag kan få ut. Ibland önskar jag att någon kunde få se det. Höra det. Och jag undrar om någon kan känna smärtan såsom jag själv gör det.
Gårdagen var någonting nytt. Jag försökte hålla mig.. tuff.. på något sätt. Av ren rädsla, försökte jag hålla uppe min vägg, men jag vet att det egentligen inte är lönt. Istället föll jag likt mina svagheter och lät det vara okej. Det kommer inte bli lätt. Men det kan gå. Det kommer gå. Hjärtat kommer göra ont ibland. Och det gör ingenting. Så länge det mår bra ibland.
Bara för att en konstnär tagit sig in i mitt liv, tänker jag ära denne genom att spendera dagen framför mitt piano och låta kroppens smärta föra sig ut i vackra toner för att lära sig, ibland gör det ont, men ibland tar man sig igenom det värsta för att uppleva det bästa. Thank you.
etet tagit min tid med sig, samtidigt som allting blev gjort. Jag har njutit av omfamning och leenden, tack vare min bäste vän. Dagen har varit helt som vanligt, men ändå ovanligt speciell. Lukas gör mig glad på ett unikt sätt, trygghet och glädjerent. Med torra skämt, en oförväntad omfamning och interna skämt under bion har jag det som bäst. Min fina Lukas som inte kommer stanna nära länge. Hur kan jag hindra honom? Han vill leva sina drömmar, precis som jag. Jag har inte sett det på det sättet förrän han berätta att han åker. Till andra sidan världen då. Jag har alltid kunnat lämna det som finns här. Men hur är det när det lämnar en först? Inte alls samma sak. När jag kom hem mötte jag mörker. Mörker som lös upp av trädens skuggor i blåsten och likt ett spökes rörelse blev det tydligare med ljusen. Ljusen som nu värmer mig. 
röra mig i ryggen. Min kraft har inte legat i detta och jag har absolut inte satsat fullt ut på detta. Dumt, kanske.. och det kan bli så att jag kommer få kämpa hela mitt liv för att klara mig såsom mina föräldrar kämpar för oss.. Men samtidigt så kan jag inte tvinga mig själv, att under hela min uppväxt avgöra hur resten av mitt liv ska gå. Förstår ni vilken börda det är? Men som en av lärarna sa till mig "Du kan fortfarande göra vad du vill med ditt liv, så varför ska betygen avgöra det?" och det är faktiskt så. Skolan har aldrig varit någonting för mig. Det kommer aldrig att bli någonting för mig. Det sägs att betygen ska avgöra allt. Är det verkligen så? Har kroppens talang och en själs röst inte längre en talan? Jag vägrar tro så. 
ndå inte tänkt ett dugg på det. Jag vet om att jag har så mycket att jobba på och jag har förstått att jag bär med mig mer från barndomen än vad jag trodde. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Höllviken och jag vet att jag än idag, inte gör det. Jag älskar min lilla by och detta kommer alltid vara mitt hem, men jag ska inte leva i mitt hem, jag ska leva på min plats - mitt hem är den jag är, vart jag än är. Så jag måste finna mig själv, släppa taget om barnet jag varit, hantera saker och ting som varit och våga vara ärlig.
