Missnorman

"Emma har lagt hela sitt liv åt sidan för att rädda & ta hand om 14 gatubarn i Uganda. Det började med att hon och hennes vän Therese praktiserade på en organistation där nere som arbetade med utsatta barn. De lyckades få ett gäng killar att lämna gatulivet bakom sig och komma och bo på organisationen. Tjejerna började samla in pengar för att hjälpa dessa barn, killarna började i skolan och tjejerna åkte hem till Sverige igen. De fick uppdateringar från ”director”  (chefen på organisationen) om hur bra killarna hade det, om hur bra de gjorde ifrån sig i skolan m.m.

När Emma bestämde sig för att åka tillbaka dit märkte hon på en gång att något var fel. Det visade sig att pengarna inte alls gått till mat & kläder m.m. till killarna, utan de här barnen hade istället blivit både fysiskt och psykiskt misshandlade av ”director”. Torterade. Emma gjorde en anmälan och det hela slutade med, efter en tuff kamp, att hon drog igång en egen verksamhet. Snart ett år senare bor hon fortfarande med barnen och tar hand om dem. Hon har gett barnen en chans att få vara barn, gå i skolan, spela fotboll, mat & framför allt trygghet.

 

Förutom skolavgifter, skolmaterial, kläder & skor m.m. så hade pojkarna önskat sig en stor julfest med god mat & vänner. Det tycker jag att de förtjänar! Från ett tidigare liv där de var helt ensama små barn som sov på gatan, åt ur sopor & tog droger – till unga killar som går i skolan, leker, aldrig lägger sig utan mat i magen och det viktigaste av allt…..att de nu har människor som älskar dem." (Text av Kenzas.se)

http://skitungarna2011.blogspot.com/

 

Jag kunde inte undgå att känna hur det värmde i hjärtat när jag läste detta, gick in på bloggen och läste om deras lätta glädje. Såg pojkarnas glada ansikten. Med så lite får dem så mycket. Det är juletid och självklart förtjänar dessa pojkarna att få mat på bordet. Det spelar ingen roll om man skänker 50 kronor eller en hundralapp, för att oavsett blir summan gemensamt så pass stor att det gör en oerhörd skillnad. Emma har flertal gånger fått be sina läsare om småpengar för att kunna överleva och inte bara för sig själv, utan för pojkarna. Kan vi då, som har det såhär bra gå in och skänka en liten peng som kanske inte enbart ger dem julglädje utan ett fortsatt trygghet? Clearingnummer och alltihopa finns på bloggen häröver - snälla, gå in och skänk det minsta ni kan. Jag vet att många av oss inte har en lätt verklighet heller, men vi har så mycket att vara tacksamma över och om vi kan unna oss småsaker då och då, borde vi kunna unna dem en riktig jul. Vad säger ni?

.. which makes me think of you"

Torsdagar är min lediga dag från skolan så nu när natten passerat och jag fortfarande inte somnat har jag satt mig med Dear John uppslagen. Man tycker att jag borde läst klart den vid det här tillfället, men jag väljer att läsa små kapitel bara för att dra ut på det - till skillnad från vad jag gör vanligtvis. Mina två små vovvar snarkar dock gott intill mig, även nu när jag tänt upp både lampor och ljus omkring oss.

Natten har varit mysig och lång. Jag älskar att jag är mer kreativ på nätterna. Jag har skrivit hur mycket som helst och sedan sett tre filmer. Hostage har jag inte sett sedan 2005 så den tog sig in på tv och fick mig lika spänd som första gången jag såg den. Transformers 3 följde därefter och får mig i samma trans som alltid. Ibland är jag glad att ingen är bredvid mig när jag ser film för jag lever mig in så pass mycket att folk nog förmodat att jag inte är normal. Men å andra sidan, hur roligt är det? Breaking dawn stod sist på listan och ger mig samma harmoniska känsla varenda gång. Nu spelas Dear John lågt i bakgrunden under tiden jag läser, bara för att skapa stämning. Hade jag kunnat .. så hade jag haft dessa nätterna oftare.. Nätterna som aldrig tar slut..

Klockan är snart sju och dem flesta är påväg till jobb och skola, medan jag fortfarande sitter med nattanda och kreativitet. Dagen är inte planerad, mer än att jag börjar med en morgonpromenad och en go frukost. Jag har bestämt mig för att bara göra saker som är bra för kroppen idag. Ta det lugnt och låta den ta igen vad den behöver. Det är tredje natten utan sömn men jag känner inte av det alls. Fullmånen må vara långt ifrån men nätterna är vackra och stjärnklara ändå. 

Igår eftermiddag fick jag ett samtal jag så länge längtat och hoppats på. Ett samtal som skulle sätta hela mitt projekt i rullning. Och jag kan lova er.. Åh, det satte så mycket i rullning!

Jag har fått mig både en lokal till välgörenhetskonserten samt volontärer och medhjälpare som är så insatta i detta dagligen att de med välkomnande händer räckte ut en hand till mig och sa "Välkommen till gänget!" Mötet är planerat nästa vecka, då förslagen ska diskuteras tillsammans med valmöjligheterna. Efter det kommer intervjuerna sättas igång på riktigt. Tidningar, radiokanaler, planscher och reklamblad. Evenemang och alla möjliga sätt jag än kan finna för att sätta igång detta projekt. PA-anläggning, artister, musiker och volontärer ska ställas fram samt ett set-schema som jag förhoppningsvis kan få hjälp med. Frälsningsarmen har nu äntligen gett mig hjälp och en möjlighet jag under ett ögonblick trodde skulle vara omöjligt att få. Men nu är mitt välgörenhetsprojekt i gungning och jag kommer verkligen att kunna göra detta och ha hjälp från folk som brinner för det under tiden. Det känns som att jag verkligen funnit rätt folk, som tar mig på allvar och som verkligen förstår syftet. Och det känns underbart att jag hamnar på rätt spår. En glad nyhet för er därute, som vet hur stort detta är för mig samtidigt som för er. Jag hoppas att var och en av er kommer dit! Ta med er familj och vänner, pojkvänner och flickvänner! Fika och dylikt kommer finnas för att köpas billigt!

Efter denna fantastiska nyhet gick min dag upp tillsammans med den soliga dagen och jag satte på min stereo på högsta volym och dansade med varenda känsla i kroppen! För vem som än hade kollat hade dem nog fått sin största show och sitt största skrattanfall, men jag hade det i kroppen och jag både njöt och kände mig fri.

Passionen glödde genom kroppen, även när jag städat och dansat mig genom min lilla stuga och förberett för en räkmiddag. Slutligen dök vackra Josefin upp tillsammans med Danielle och tillsammans njöt vi av en underbar kväll med räkor, aioli och vitlöksbröd, lite pepparkakskrig och gottis. Med mycket skratt och konstiga skämt - och med min överskottsenergi kände jag att det var en riktigt bra kväll. Det var flera gånger det värmde om hjärtat. När kvällen tagit sig in lyckades jag på ett otroligt sätt somna en timme eller två och vaknar till en Josefin som sitter piggare än förut bredvid mig, skrattandes till en film. Slutligen låg vi vakna bägge två, pratade igenom saker och fnittrade oss igenom känslor. När Josefin slutligen somnade och min energi låg på topp hörde jag henne skratta i sömnen. Jag vände mig mot henne och såg att min lilla älva log. Mitt hjärta överflöddes av kärlek. Kärlek till min bästa vän. Jag beundrade henne under tiden hon sov, klappade hennes panna och log till hennes leende. Det var skönt att få se henne lycklig. Lycklig. Någonting vi båda två har så svårt för att vara. Men när vi väl är det, så är vi det med hela våra hjärtan. Jag påbörjade måndagen på det bästa sättet man kunde göra och avslutade den ännu bättre. Med min bästa vän vid min sida.























Tisdagen har varit någonting annat. Fylld av migrän och trötthet, men jag fick mig en stund med mamma, riktig middag och ett skönt bad och natten har varit så skön med sitt lugn, tända ljus och Carter Burwells musik. Lyckligtvis har jag fått mig en sladd till min stereo så att jag kan koppla in iphonen och nu ligger därför Carter Burwells vackra toner som live musik längs min lilla bunker. Tonerna är så lugnande och vackra att man själv känner sig så.

Så under tiden jag fortfarande har min möjlighet tänker jag ligga och njuta, med tända ljus och lite böcker. En tisdag som slutar nästintill lika bra som måndagen.

Vilka dagar jag har nu.. Vilka dagar...

Jag sitter med en nervös mage och en ovanlig känsla i kroppen. Att träffa någon brukar för mig inte vara någonting jag blir nervös av. Särskilt inte någon som känner en bättre än många andra. Men att möta Alex har alltid varit nervöst för mig. Oavsett om vi har sprungit på varandra på stan eller verkligen träffat varandra så har kroppen vänt sig in och ut i det ögonblicket vi lagt ögonen på varandra. I nästintill åratal har jag gjort allt för att undvika att möta honom, hur elakt det än låter. Och trots att det egentligen inte finns någon bättre tanke än att få vara i hans närhet. Men där är någonting i min kropp som går ur balans när han är i min närhet. Mina tankar går ur fokus och kroppens nervositet är så tydlig att det enda jag känner är skakningarna i kroppen och det pumpande hjärtat.    Men vid något tillfälle idag tog jag tillslut tjuren vid hornen och sa till mig själv att bara få det gjort. Det är egentligen inte alls smärtsamt att möta Alex. Vi är bäst ihop. Verkligen. Men Att träffas ensamma och få tillfälle för att ta igen allt vi missat under åren är så .. så ovanligt för oss.. och samtidigt som det är så spännande och är det  ändå så oerhört nervöst. Trots att vi båda vet exakt var vi har varandra, hur viktiga vi är för varandra och hur självklart allting är för oss är det nånting som gör att en del av mig blir så nervös och tankställd som aldrig förut. Jag vet att det antagligen blir bättre än jag tror. Eller ja, det är det alltid. Jag måste bara lära min kropp att möta den där tjuren jag alltid varit rädd för. Och för att vara ärlig har jag alltid varit rädd för att jag inte är bra nog. Rädd för att han ska se mig och inte se samma tjej han såg för över sju år sedan. Trots att Alex alltid sett mig och bemött mig med samma starka vackra rörelser, med samma beundrande blick och samma vackra ord.. är där delen av mig som säger att jag inte förtjänar det. Well, jag vet att all denna rädslan är något jag egentligen inte behöver känna. Så jag samlar mig, skärper mig och njuter av att verkligen få en heldag med honom.

Min natt har ännu inte slutat och morgonen har bara börjat. När klockan slog fem fick jag nog av att sitta still. Med ett ryck reste jag mig fär att dra på mig mina mysbyxor, min jacka och en mössa och begav mig ut längs Höllvikens tomma gator. Ljusslingor lyser längs gatornas träd och fönstrena pyntas av adventsljusstakar. Julgranarna vid konsum står framme, redo för att säljas. Julen är på ingång och det enda jag skulle vilja byta ut är regnet mot snön. För att hörlurarna glömdes gjorde jag min egen musik, sjungandes för mig själv medan jag gick i snabb takt. Luften var fuktig och gatorna sken av regnets fall. Himlen var stjärnklar och nästintill molnfri. Det var inte förrän jag kom till havet som jag såg hur stjärnklart det verkligen var när dolda moln skildrade sig. Jag stannade upp, i förvåning och beundran.. Att något som stjärnor fortfarande fångar mig så kan jag inte förstå, men så kan jag stå.. Se och be. Be till vad som än fanns bakom stjärnorna..   Ett snabbt stjärnfall föll över himlen och jag - lika chockerad som alltid drog snabbt ihop mina händer i en snabb önskning. Min kropp hamnade i iver och rus. Mina steg ökade, liksom musiken jag skapat i huvudet. Vinden var hård och kall. En lastbil körde förbi, men bortsett från det var det tyst. Jag fortsatte gå tills håret blivit kastat omkring av vinden, jackan varm och kroppen nästintill svettig. När klockan slagit om sex hörde jag hur bilarna började vakna till i byn. Det var morgon. En ny dag. Och jag hade börjat den perfekt. Sista vägen hem sprang jag och avslutade med ett långt, djupt andetag. Känslan av att gå in och lägga sig i sängen var inte alls fel. Men jag visste ju att tiden var alldeles för knapp. Istället har morgonen påbörjats och jag har bestämt mig för att inte sova. Nu kokas teét, med lugn musik i bakgrunden tillsammans med Dear John redo att läsas. Dagen är späckad, med skola, äventyr på vellinge blomman, spruta och räkmiddag med Danielle. Nu känns det som att man verkligen är igång.

Och det känns som att jag börjat min dag riktigt bra.
Måndag. Tänk att en måndag kan vara bra.

Om min önskan går i uppfyllelse, blir den ännu bättre.
Jag håller tummarna. Gör ni det också?

Hoppas ni får en fin dag.

L.

and spread..

(Varning.. Det är väldigt hårt, väldigt emotionellt och jobbigt för en medmänniska att se. Men framförallt är detta så extremt modigt)

Jag kan säga att detta för mig, var så svårt att titta på. Då jag för det första varit han, för det andra bara kan titta. Jag sitter på andra sidan jordklotet och han har ingen aning om hur stor påverkan han har. Inte bara för mig, men folk omkring. Detta är en otrolig ung pojke, med en otrolig och unik styrka. Och han har ingen aning om hur många han är hjälte för.
Nu åskar det rejält så jag måste stänga datorn.. Men tar er tid. Se detta. Det gör ont. Men det räddar många.

Det var inte förrän klockan blev 23, när jag ätit mig en god middag och myst länge i    sängen som jag kände hur det kliade i kroppen. Statusarna på facebook blev allt fler och telefonsamtalen om att jag skulle göra folk sällskap blev bara fler och fler.. Slutligen drog jag på mig en klänning, gjorde mig snabbt i ordning och drog mig in mot storstan. Båten väntade tillsammans med min kusin och flertal vänner.. Men som det kan bli när man inte planerar så kan ett ställe bli fullt innan man kommer dit. Så blev det för oss. KB blev nästa stop, ett ställe jag gillar där musiken faktiskt är gamla klassiker som alla kan och som får alla att hoppa av iver. Killarna var lika respektlösa som alltid och det krävdes stränga blickar och knuffande händer för att de skulle fatta piken. En del av hur utekvällar är och det är helt okej. Trots att jag inte fick spendera hela kvällen med mina fantastiska vänner fick jag en utekväll med min gamla vän och kusin Matilda och trots lite vanlig drama fick vi åtminstone dansa av oss och skratta tillsammans med utspillda drinkar och bra musik. Kvällen fick ett glatt slut när fyra av mina favoritpojkar mötte mig utanför, gav interna skämt och slutligen gav mig trygg skjuts hem. Att göra saker och ting spontant är väldigt ovanligt för mig och trots allt tvekande var det skönt att komma ut och göra något ovanligt. Kvällen kanske inte var över bra, men åtminstone givande och jag älskade att få stå på dansgolvet och dansa som Cameron Diaz gör i "The Holiday" till Mr Brightside. Jag är givet nöjd med kvällen och lägger mig med en bra känsla till morgondagen.

Helgen har börjat. And damn, It's good:)

Det är med mulet väder och gråa droppar som fredagen har tagit sig in. Storstaden är fyllt av folk som julshoppar och julpyntar. Överallt finns det glittriga granar och små tomtar som visar att julens tid är inne. Mormor och jag fyllde våra händer när vi gjorde klart för brunch hos Nonna, som var både gott och mysigt och slutade med en solning som nästintill direkt fick mig att slocka. När jag kom hem såg jag hur Höllvikens ungdomar förbereder sig för utgång, dans och alkohol medan jag själv tänt alla ljus omkring mig, bäddat ned mig i min nybäddade säng och dragit fram min nya favoritbok. Dagen är ung men redan nu känns den underbar. Pepparkakor med mögelost och marmelad står framdukat, redo att småätas om det skulle viljas. Vart jag hamnar vet jag inte än, men just nu känns det rent av underbart att ligga i sin ensamhet med en bra bok och total tystnad. Bara genom detta är det ren meditering.

Min helg börjar perfekt.. Frågan är hur den slutar..
Jag har en morgondag att längta efter..

Morgonen som varit blev lång, fylld av musik och långa tårar. Jag låg i tystheten och såg upp i taket, med låg musik av Joni Mitchell och låt tunga tårar dra sig längs kinderna och bak i nacken. För en gångs skull grät jag inte för att det fanns en anledning till det. Istället grät jag för att det var vad som behövdes och för varenda tår som rann kunde jag känna tyngden av den försvinna. Det är första gången på en väldigt lång tid jag gråtit och känt min själ rensas med det.

Så när mörkret övergått till mörkgrått ljus började dagen och jag fick mig en promenad längs strandens väg. Trots styrkan av vattnets vågor och den kalla vindens ven blev det en väldigt skön morgonpromenad och det bästa av allt var att komma tillbaka till det varma täcket och en varm kopp te.

Dagen har gått förbi och mörkret ligger återigen utanför fönstret medan den mysiga julbelysningen lyser från mitt lille rum. Jag har det bra, med böcker, musik och filmer och känner mig lugn och känslomedveten.

Det är såhär det ska va.

Det är första december!!!

1 månad kvar till det nya året. 24 dagar till Julafton!
En månad som jag hoppas blir vit, upplyst och fylld av värme.

Det känns som att December kommer föra med sig en hel del fina saker.
Or well, I'm hoping!

För att ge er en lika bra första december som jag ska få, länkar jag er till mina "Feel-good"sidor.
Enjoy!

http://welcomehomeblog.com/

http://motherglow.com/

http://ringonthefinger.com/

.. Is all around.

Trots att jag har sett en film hundratals gånger, kan den påverka mig med exakt samma effekt, om inte med mer varenda gång jag ser en. Love Actually är en av de filmerna.

Jag har suttit med världens finaste tjej och sett Love Actually för hundranågontinggången.. och vi är båda två lika ivriga, fnittriga, ledsna och glada varenda gång vi ser den. Man finner verkligen själv med en riktig "feeling-good-emotion" flera gånger och det är just det denna filmen är gjord för. Den är gjord för att ta det positiva från det negativa. För att finna glädjen i det sorgsna. För att finna hoppet i det hopplösa.

Att filmen utspelar sig i Londons vackra stad har jag förut inte satt mig in på, men när de flertal gånger befann sig på bekanta platser kände jag direkt det ovanliga bandet.

London var verkligen ett ställe som förändrade mitt liv. Jag kan inte förklara för er hur det var att gå längs Londons gator och bara beundra vägarna, byggnaderna, fordonen och poliserna som stod i sina gamla uniformer - nästan som att de var perfekt inklippta i byggnadernas skepnader. Till och med staketen var beundransvärda. Att se lägenheterna som utspelar sig i filmerna är någonting som ständigt tar mig till drömmarna om en lägenhet i London. Enkelheten, byggnadernas simpla byggen och känslan av att det ändå inte är komplett perfekt ger mig alltid extra stark längtan. Det var flera gånger när jag passerade små, vackra lägenheter som jag kunde föreställa mig själv stå i trappen med mina nycklar i hand. Det enda jag inte kunde föreställa mig var att verkligen gå in. Någonting jag hoppas att jag en dag inte ska behöva föreställa mig, utan faktiskt göra.

London i sig självt har en sådan harmonisk känsla. Jag kände mig så harmoniskt lycklig och fulländad i det ögonblicket jag vaknade till det ögonblicket jag såg ut genom fönstret och natten tagit sig grepp. Det finns säkert flertal ställen som får en att känna så, men London var inte en semester. Det var ett andra hem. Och jag minns den dagen vi satte oss i taxin och körde längs Londons regniga gator och pappa kommenterade "Vilket väder" till taxichauffören som svarade "Tycker ni? Nejdå, det är inte alls farligt".. Och jag log. Log för att det var exakt så. Såhär ska det vara. Perfekt. Folket längs gatorna gick ostört med paraplyer över huvudena, fint utstyrslade och kvinnorna gick oproblematiskt i sina höga klackar. Modet var lika intakt oavsett väder. London var bara så jag.

Det var inte förrän jag väl kom på tåget som jag började känna hur det gled ur mina fingrar. Jag var påväg från någonting som gav mig delar av mig själv jag inte visste att jag hade. Och när jag satt på planet och tårarna väl började rinna kommer jag ihåg hur pappa bad mig att inte gråta, då han trodde att jag inte var nöjd. Vad han inte förstod var hur starkt detta var för mig. Jag var inte otacksam. Jag var så oändligt tacksam. Det var väldigt mäktigta känslor att känna. Och trots pappas upprepande röst om "att jag kommer komma tillbaka hit".. Kunde jag inte hindra de starka känslorna som tog plats. London blev plötsligt några av de viktigaste ställena jag varit med om. Och jag fann delar av mig själv jag förut inte varit med om. Jag utvecklade någonting jag inte känt förut. En känsla jag inte ens idag, efter så lång tid, kan beskriva. Det ögonblicket jag vaknade kände jag en känsla jag inte riktigt förstod mig på.. En känsla som sa "Du har funnit din plats". Det är märkligt. Man tror inte det, att det kan finnas känslor i något som en stad. I byggnader och statyer. Men - Kärleken finns verkligen runtomkring - i allt, beroende på vad man själv ser. Jag fann min. Och jag fann de i London.

Jag vet att jag har tusen platser kvar att besöka. Jag vet att jag sannerligen kommer finna ställen som ger mig mer av mig själv. Jag vet att jag har lätt för att ta på mig mycket. Men jag har åkt till olika ställen och fascinerats och inspirerats, men jag har aldrig funnit delar av mig själv som jag gjorde där. Och därför är jag så glad att jag fick det. Nu är jag så glad att jag vet vad som väntar. Det finns en hel värld därute. Och det finns så många delar av mig därute. Delar jag glädjerikt ska finna.

Tack för att du gav mig den resan pappa. Tack för att du gav mig Londons artistiska gator, statyer, byggnader. Tack för att du gav mig Fantomen(Det som hände i mig under den teatern kommer jag föralltid vara tacksam för). Tack för att du fick mig att vakna med ett lugn och sådan glädje. Tack för att jag fick lägga mig med frid i kroppen. Tack för att du gav mig nya delar av mig själv. Tack för att du tog mig till London. Tack för att jag fick se vad som väntar.

(Mamma, jag hoppas att jag får ta dig dit en dag. Visa dig alla speciella platser, dela med mig av speciella känslor, ta med dig till The Phantom.. Jag hoppas vi kan åka dit en dag, som mor och dotter upplevelse. En dag!)

Nu lägger jag mig, med beundran för London. Med all kärlek till min bästa vän som ligger bredvid mig, talande i sömne och med en känsla av lycka. Jag är okej nu. Och vet ni vad? Det är helt okej att vara okej också.

Jag sitter här i min säng och svävar med Miley Cirus "The Climb" och känner hur livet är påväg framåt. Håret ligger långt och lent längs min bara rygg och rör sig i takt med min kropp. Jag ser rakt in i spegeln framför mig . . Och ler.

Vafan, livet har sina svårigheter och helvete vad jag har mått dåligt. Men det får väl vara slut med det va? Det är dags att göra någonting för sig själv nu och det är bara att ta sig vidare. Mitt liv kommer bli så jävla bra i slutändan. För att jag vet mina mål. Jag känner mina drömmar. Och jag börjar hitta mig själv.

Jag har alltid sagt det. Det kommer alltid komma flertal hinder i ens väg och man kommer få gå runt dem, över dem, möta motståndet och kravla sig uppåt.. Och det spelar ingen roll hur lång tid det tar eller hur svårt eller lätt det blir, för det man lär sig under den tiden är det viktigaste. Det är det som gör dig till den du är.  Och jag vet att jag är stark. Jag vet att jag alltid kommer ta mig framåt.

Efter att ha fixat med projektarbete, tvätt, fotbad och en hel del andra småheter under dagens gång.. tog jag mig en cykeltur genom Höllviken under nattetid. Höllviken var ovanligt upplyst. Trädgårdarna är upplysta av ljusslingor lika tydliga som älvor. Till och med skogarna lyser mer på grund av husens pyntningar. Adventsljusstakar står längs husens fönsterkarmar och stora stjärnor hänger i vardagsrums fönstren. Affärerna är pyntade med glittrande granar och byns träd är upplysta med ljusslingor. Julskyltningen var inte vad den brukar vara då stormen förstöre möjligheterna för en att gå ut. Jag inviger därför årets vinter utan snö, utan julskyltning men med dekorationer och värmekänslor. Det enda jag fann mig sakna idag var en pojke. När jag öppnade dörren föreställde jag mig hur det vore om min pojke låg i sängen, mötandes med ett leende som fått hela min kropp att pirra. Jag har aldrig varit med om det, men det betyder inte att jag inte kan föreställa mig det. Jag är väldigt självständig och medveten om att jag klarar mig själv. Det är få dagar jag verkligen känner att jag har någonting att sakna eller längta efter. Men idag gjorde jag det. Föreställde mig hur det vore att springa fram och lägga mig i min pojkväns famn, fnittra mig genom konversationer och diskutera ämne efter ämne. Hur det vore med en puss på pannan, hans hjärteslag mot mitt öra. Längtan efter att göra mitt hem till någon annans. Jag vet att det kommer. Jag oroar mig inte. Jag bara föreställer mig det. Längtar efter dagen det blir mitt. Det är julens värmande ande som får en in på dessa tiderna, då julen är en av de kallaste årstiderna - men kärlekens mysigaste tillfälle. Jul,Jul,Jul.. Har du några ovanliga julklappar åt mig i år?

Att vakna upp idag var till en början segt och på något sätt kände jag mig mer sårbar än någonsin. Att vakna upp utan vetskap, med rädsla och med sitt hjärta i öppet spel är det ren självklarhet att man känner sig osäker på nästa drag. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har ingen aning om vad jag själv gör. Men jag vet om att jag inte tänker ge upp. Jag tänker inte låta min rädsla hindra mig. Jag tänker inte stå och vänta på tåget som aldrig anländer, men jag tänker vänta på ljudet av de visslande bromsarna. Om det blir så att tåget aldrig kommer fram så kommer det bli så att jag säger hejdå till det och går därifrån. Redo att finna ett annat tåg som kan föra mig framåt. Oavsett hur smärtsamt livet än är och hur många som än försvinner så har mitt liv fortsatt framåt. Men så länge jag har trott på något har det inte svikit mig. Så om jag forsätter tro, om jag fortsätter följa min hjärtas röst kanske jag hamnar rätt tillslut. Hearts way can't be the wrong way. :)

Vet inte riktigt vart huvudet är idag. Funderar på om jag stoppat det i sanden och gett upp eller om jag faktiskt rest mig upp, redo att göra någonting. Finna ett avslut. Bli av med alla suddiga tankar. Känns ungefär som att jag gjort av mina glasögon och som att ingenting blir självklart.

Trots det är jag flitig. Nu har jag gjort både historiearbete, projektplan och engelska på bara tre timmar. Jag kan inte sova då kroppen är någon helt annanstans. Att jag ska upp spelar ingen roll. Mr Sweeney Todd håller mig sällskap idag. Annorlunda och bra musikal det där.

Har inga hörlurar till imorgonbitti. Att klara sig i skolan utan musik är något av det värsta jag vet. Får hoppas dagen går fort.

Vill somna nu och vakna med ett fantastiskt stort leende imorgon. Snälla, låt mig vakna till något så bra som det var häromdan.

Så länge sedan jag spelade denna låten i mina hörlurarna. Blev påmind av LA.. Vilken låt...

Idag har varit en dag då jag smugit omkring i min lilla lya med musik och film, gjort mig lite mackor och njutit av en lugn dag utan besök. Kontakterna omkring mig har dock varit i fullgång och både telefonen och facebook har plingat till tusen. Det känns som att det kan bli någonting från gårdagen. En liten vändning. Tar inte ut någonting i förväg, bara är och låter det vara. Har roligt med det som finns.

Nu är det dock tomt igen. Tomt men inte tyst. Stormen utanför fönstret är starkt vinande och det är flertal gånger jag undrat om väggarna ska falla igen eller om fönsterna ska skaka sönder. Lamporna blinkar då och då så jag har istället tänt flertal ljus, städat och tvättat och ligger nu i en nybäddad säng och funderar på om en film är vad som står på listan..

Fann någonting som satte mig i en sådan chock att jag inte kunde sluta läsa det. Om och om och om igen. Visste inte vad jag kände av det. Vet inte det fortfarande. Men jag kan säga att det gav mig någonting nytt. Det gav mig hopp.

Bara sådär är Love Actually på tv, perfekt för mig som är i en emotionell härva. Jag är egentligen genomlycklig. Jag har faktiskt varit det hela dagen idag. Gått omkring i mitt tunna, svarta linne och skrattat i telefonen, lett åt gulliga och fina sms, roliga minnen och känslan av att jäklar.. Det var bra. Fel. Det är bra. Någonting kanske händer nu som är annorlunda. Jag känner mig annorlunda. Jag är nästan säker på att jag är mer säker i vem jag är.

Äsch. Vi struntar i de där komplikationerna. Vi ser vad tiden ger.

Ni anar inte hur det känns att lägga sig idag. Trots att jag har så onda fötter, så tung kropp och lurvigt hår lägger jag mig med en lycklig känsla i kroppen. Efter en helkväll på en 18-årsfest i stan har jag lärt känna så många människor, fått så mycket upplyftande kommentarer och dessutom haft en helrolig kväll på köpet. Jag kom dit, ensam och ovetandes, blyg och tillbakadragen och möttes av öppna famnar med människor som tog sig till mig som att de alltid känt mig. Det blev efter ett tag så oerhört lätt att slappna av och plötsligt stod jag och minglade med människor, dansade med främlingar och sjöng med till klassiker. Pojkarna var många och mitt leende var på helspänn. Och jag tänkte inte ens på det. När kommentarer som.. "Du har ett leende som får alla här inne att smälta.. och du vet inte ens om det".. sades fick jag ett leende som inte gick att ta bort.. Likadant var det när den främmande Alex går fram, ser mig i ögonen och säger "Det är någonting med dig som står ut. Trots alla vackra tjejer här så är det dig man lägger märke till. Och vet du vad? Man ser i dina ögon att du har personlighet. Jag tror det är därför".. Alla dessa kommentarer som sades gång på gång fick mig att hamna i något sorts trans som fick mig att tro att jag drömde. Glädjen har åtminstone varit lyckad och glädjefylld och att lära känna människor och att äntligen få vidga sina vyer är en fantastisk känsla. Man märker verkligen att det är nytt - det var så mycket olika människor och det var så mycket olika personligheter, men alla gick ihop. Bubblan idag är helt okej, min kväll har varit lyckad och jag tänker lägga mig så länge jag är i denna lilla bubblan medan vinden viner hårt utanför fönstret.

Blir en ordentlig uppdatering imorgon!

Puss på er!

Natten är mörk men min lilla lya är tänd med "Blind side" på tvn. Natten är lång och har varit fylld av något jag inte varit med om. Jag har varit våglig och oberydd. Jag har inte vetat vart min natt ska leda mig och jag började otaggad . Blev taggad. Hade roligt. Hade mindre roligt. Hade inte alls roligt. Blev återigen roligt när killarna mötte upp mig ett par minuter. Var glad en stund framåt. Sedan känns det som att gått nedåt. Allting som skulle vara bra blev dåligt. Allt som bad om blev det motsatta. Vet inte vad jag gjorde fel. Nu känner jag mig trött, väntar på en kväll som blir fylld av sömn och väntar på en dag som blir glädjefylld under morgondagen.

Känner mig blind trots att jag ser.
Vågar inte vara glad eller ledsen.
Väntar på att börja leva.

200 dagar kvar till studenten. Runtomkring mig ser jag människor som planerar kvällen. Så många som längtar och taggar. Kvällens fest på hipp är stor och planerad sedan länge. Det verkar som att det bara är jag som inte känner längtan eller intresse.. Jag antar att det bara är jag som ligger utanför. Jag ska med.. Såklart. Men jag gör det för att få träffa så mycket människor. För att jag innerligt längtar till den dagen jag tar studenten. Till den dagen jag kommer härifrån.

Fredag. Helg and pardy. It should be interesting!

You folks have a nice friday!