Missnorman

Jag vet att jag inte känner dig längre. Jag vet att jag inte har en aning om du bryr dig alls. Jag vet att det är mycket som ändrat sig och att det kanske inte verkar klokt. Men varenda gång jag tappar hoppet för vad du är för mig så läser jag igenom våra gamla mejl och finner bevis på allt du alltid varit och som vi varit för varandra . Jag läser meddelandet du skickade på Facebook,där hopp är det som återigen för dig till mig. Jag hör känslan i din röst. Jag hittar länkar skickade med låtar som sa mer om oss än vi själva gjorde ibland. Jag hittar texterna utskrivna,tillsammans med korten du skickade med blommorna. Bevisen finns där. De är många och de är alltid lika värdefulla. Någonstans långt inom dig så vet du.. att oavsett hur lång tid som går och oavsett vad som händer..  så vårdar jag dig väl inombords. Att jag alltid håller dig trygg. Det är ingenting som ändrar sig för mig. Och det är det som gör det till det värsta av allt - de gångerna jag tillåter mig själv att känna för den delen är det så mycket verkligare än valet du tar för din frånvaro. Du finns därute och väljer att hålla dig undan. Trots att du gett mig hopp så många gånger,så har jag inte haft någonting att hålla kvar i. Du är lika onåbar som månen och ändå kan jag se den.

Jag vet inte vad jag ska göra med det. Du är som ett hemsökande spöke för mig,levande i verkligheten jag finns i. Det är smärtsamt och ändå det jag längtar mest i världen efter.  Längtar efter att dela allt med. Så mycket av livet du hade älskat att få höra om. Så mycket jag hade velat höra. Så annorlunda jag gjort allt och så likt allt ändå hade varit. 

Herregud. Jag kommer aldrig sluta längta efter dig. Jag kommer aldrig glömma dig.

Jag går sönder av att vara utan dig,och har dig ändå alltid med mig.

Hoppas allt är väl och att du tar hand om dig.

Alltid här.

L.