Missnorman

Twi-day var en väldigt annorlunda upplevelse. För fyra år sedan hade det nog varit roligare, men det var ändå skönt att göra någonting annorlunda. Klockan 15.30 stod vi i kön utanför Royal som pressade in omkring fem hundra personer. Det var slutsålt i salongen. Och på något sätt hade jag lyckats få de bästa platserna.

Folk förstår sällan varför jag är så snabb på att skaffa biljetter till premiärer, men jag gillar när känslan är extra stor. Jag vill se filmer så fort som bara möjligt. Filmer är något av det jag älskar mest, jag vet inte riktigt varför.  Kanske för att en film inte bara blir en film, utan istället blir det uppskattat och så mycket mer. Och denna gången var det större än jag någonsin varit med om. När vi kom in genom dörren möttes vi av pass som hängdes runt våra halsar. Biljetterna jag bokat visade sig sitta på Royals-extra rad med nya skinn säten som satt högre upp än alla andras. Vi fick gratis popcorn, dricka och mat. Före varje film var det olika tävlingar som gav en biopoäng, biobiljetter eller olika twilight-filmer. Jag kunde varenda fråga men var inte riktigt på hugget. Tävlingar är aldrig något jag vinner ändå. Åldersgränsen på filmen var ändrad från 15 till 11, men dagens publik var uppe i 30-40 årsåldern.  Jag var förvånad över hur få ungdomar det var,men tyckte det skulle bli skönt utan allt skrik. Men jag var framför allt förvånad över hur många män som satt i publiken. Både uppe och nere vimlade det av män som satt i gäng i biosalongen. Det var nytt och det var uppmuntrande. Jag tror dock inte de arbetande var beredd på det. Från det ögonblicket de skulle introducera första filmen stod dem och skrek "TEAM JACOB!" och fick väldigt få skrik till svar. Det blev en lite bättre respons på Team Edward. Personalen på SF ville nog få igång ett litet twi-party.. men eftersom många var äldre så var vi inte särskilt fanatiska. Mitt huvud bankade och jag var förkyld och dålig och låg med jackan över kroppen. Att se Twilight(första filmen) igen var en jättekonstig känsla. Bara genom att se Breaking Dawns trailer kunde man verkligen känna att det är två helt olika filmer vi skulle få se. Jag kom dock in i samma twilight-trans som jag fick första gången jag såg den. Jag sov mig igenom New moon, bara för att inte sjunka lika djupt som jag gjorde senast jag såg den. När Eclipse väl var över kunde man känna fjärilarna bland publiken. Det gick igenom ett zurr av nervositet och efter den korta pausen satt folk med sina armar i luften och tjöt av längtan. Personalen gjorde en sista tävling innan de sa "Då är de dags.. Twilight Breaking Dawn Part 1".. Nu var det verkligen nervöst. Folk satt med sina hjärtan i händerna och man kunde nästan känna pulsen. En sista applåd tjöt över biosalongen innan ljuset släcktes och nedräkningen började på den vita duken.. I ett eko räknade vi ned "5 ... 4 .. 3 .. 2 .. 1.. " Nu satt hjärtat i halsen på mig och jag var mer nervös än någonsin. Plötsligt var det knäpptyst. Så pass tyst att man kunde hört en nål falla. Sedan började det.

(Spoilers!!!!!!)

Filmen började vackert och lika "twilightisk" som vi är vana vid. Vi får äntligen se vampyrerna använda sig av sina styrkor och snabbheter. Vi får äntligen se dem "vampyriska" i vardagslivet.  Humorn ligger som ett band genom filmen. När Bella kommer ut, osmidigt och dragande med sina bröllopsskor brister publiken alltid ut i garv. Klumpigheten hon har är något jag personligen älskar.. Och förstår mig på.  
Sedan krävs det inte myckt för att publiken ska förstå vad detta gäller.. Bella ser Edward och ger honom en blick så kärleksfull att publiken brister ut i något av ett "awh".. Det är tydligt att deras kärlek är vad som är viktigt i denna filmen.   Kristen har verkligen utvecklats. Hennes awkwardness är som bortblåst och istället ser hon komplett självsäker och lycklig ut. Ännu ett förtydligande är Edward och Bellas stund i hennes rum, när hon packar och han kollar efter kalla fötter.. Blicken hon ger honom är så tydlig att inte ens Edward ifrågasätter henne. Återigen ligger humorn bakom hörnet och Emmetts och Jasper bachelor call är en liten charmigstund som är extra viktig för twi-fansen. Och återigen .. får vi se lite mer vampyrism. Någonting annat jag själv uppskattar i den stunden, är stunden vi får se av Edwards flash-back.. Det ser lite cheesy ut, men är ändå så viktigt för historien.


Bröllopet är verkligen fantastiskt. Det är vackrare än någonting annat jag någonsin sett. Man kan tydligt se att Bella inte bara är den som är nervös, utan även Kristen själv. Hon har laddat upp för detta i 5 år och för henne är detta viktigt att göra så bra. Ögonblicket innan hon och Charlie går ut, är där ett ögonblick då Charlie står och observerar studentmössorna.. oh Renee kommer och syftar "ÅH! Så fyndigt!" För en twi-hard är detta återigen ett sådant inside joke som är extra viktigt för filmen. Att se Charlie uppklädd var lika charmigt för publiken som för Bella. Man fnittrar som en stolt dotter när man ser honom.. och när de äntligen påbörjar sin promenad ut mot Edward ser dem verkligen ut som far och dotter. Musiken är vacker och harmonisk och för ett ögonblick är man med i självaste bröllopet , med tårar i ögonen över den vackra bruden. Inzoomningen på Stephanie - författaren till böckerna, med tårar i ögonen ger ännu ett emotionellt ögonblick - särskilt för oss fans. . Bellas nervositet är nästan påtagande .. Men när hon möter Edwards blick är det som att allt förändras. Hans lycka är så skinande att publiken bara ler.  När "Flightless bird" börjar spelas i  bakgrunden, under tiden de avger sina löften. . hamnar alla riktiga twilight-fans i en riktig trans som tar dem tillbaka till Bella och Edwards första dans i twilight.. och sedan inser man .. Att detta verkligen är början på ett slut. Det är en sammanfattning av allting som laddats upp genom de senaste åren. Det är ett oerhört unikt och vackert ögonblick för twilight-fans som tagit del av denna långa resan.

Smekmånaden är absolut perfekt. Lika vacker,senuell,harmonisk och lycklig som den ska vara. De hade med Edwards portugisiska - som han talar utan svårigheter. Återigen får vi se Bella under ett mänskligt ögonblick då hon borstar tänderna, duschar och rakar benen.. innan hon äntligen ställer sig ute i havet med Edward.. och de ser verkligen ut att höra ihop. För första gången, utan hämningar, låter dem sig äntligen komplettera varandra. Det är försiktigt, det är sensuellt, det är fnittrigt, det är passionerat.. Sättet de rör varandra, deras kroppar slingrar sig.. Det är så självklart.. För oss som ser .. känner.. är det som att de alltid passat ihop. Allting känns i det ögonblicket, bara så rätt. Låten i bakgrunden är återigen så passande.. "I surrender who I've been.. For who you are. Cause nothing makes me stronger, then your fragile heart".. En låt för Edward.. Vi får se honom avsky sig själv i ett kort ögonblick när han lyckas förstöra hela sänggaveln, med Bella bara drar honom mot sig i ren tillit, ren vilja.

Det ögonblicket hon vaknar.. känner man hur perfekt hon känner sig. Hennes harmoni är perfekt och genom lycklig. Bill Condon(regissören) har verkligen lyckats i ögonblicket efter, då Bella står i badrummet.. med stängda ögon och minns, känner, föreställer.. Återupprepar natten som varit. Genom bilderna i huvudet, genom hennes lyckliga leende och hennes smekande hand.. får publiken uppleva hennes harmoni i ett vackert ögonblick.


Delen med La-Push som kommer in mitt under smekmånaden är något som nästan sätter hål på min bubbla. Det passar inte in med Jacobs och Leahs ilska och förstör lite av känslan, men vi är snabbt tillbaka hos Bella som vräker i sig jordnöttssmör och dålig kycklig. Att se Edward säga "Through sickness and health" medan Bella ligger böjd över toaletten får varenda kvinna på biosalongen att smälta.. Går det att älska honom mer?

Därefter går det bara nedåt. Det är inte dålig kycklig. Edward står fastfrusen. Återigen blir han mer av en vampyr medan Bella blir ensam och inte förstår. Sedan byter det.. Jacob..  Vi får följa Jacobs väg till the Cullens och för ett ögonblick tror publiken som inte läst boken att Bella verkligen är sjuk.. Tills hon reser sig upp med sin gigantiska, blåmärkta mage. För första gången talar Alice ut och att fostret inte är bra när Rosalie ryter till om att det är ett barn. Konflikterna är många, men man förstår att Rosalie är det som skyddar vad som än finns i Bella. Bella ser verkligen sjuk ut. Kristen har återigen utvecklat Bella. Hennes awkwardness finns inte ens mer. Istället är hon så sjuk att hon ser döende ut.. och hon har en blick som alltid ser lyckligt sorgsen ut. Kristens emotionella skådespeleri har definitivt tagits till ett steg längre. Vi ser henne bli sämre och sämre. Ögonblicket hon tar av sin badrock och publiken får se hennes beniga rygg.. beniga axlar.. och hennes ledsna ansiktet tillsammans med Edward som den brinnande mannen.. förstår vi hur illa det är och vi är flera i publiken som piper till.

När Jacob väl tar sig till sin flock och alla bilder utspelar sig i huvudet får vi för första gången höra hur vargarna hör varandras tankar i huvudet. För oss fans är det fräckt gjort, men för en ny publik är det förvirrande och lite cheesy..Men det fungerade.. Och att se Sam tvinga Jacob böja var något som fick mig att pipa till.. 

Jacobs tremannapack är precis som i boken. Seth är Seth, som tror på det goda och på rättvisan. Hans godhet är nästan överväldigande. Leah.. Är verkligen Leah. Vi får förstå henne samtidigt som vi får se hennes ilska. Småsaker från boken som att Esme kommer ut med mat.. är ett viktigt ögonblick för twi-fans.. Då Seth gladligen tar emot, medan Leah inte ens tänker se på Esme medan Jacob har svårt för att stå emot.. Det är detaljerat från boken och man får verkligen känna att Stephanie haft en större del i denna filmen.



När Bella berättar om sina olika namn ligger humorn återigen i luften. Den enda som inte skrattar åt Bellas fantasi är Edward.. How could he? Han älskar henne för mycket för att någonting någonsin skulle kunna vara dumt. Hoppet har kommit tillbaka lite.. När det plötsligt sveps under mattan igen.  De sista 35 minuterna i filmen blir skräckfilmsminuter. Bella bryter sin rygg på mitten och faller ihop med ett uttryck som får hela publiken att dra efter andan. Resten av minuterna är skräckminuter. Bella skriker smärtsamt, Edward står och ser hjälplös ut. Rosalies ljud av kniven får alla att tappa andan och Bella skrik av smärta tar återigen över. Ljudet av Edwards tänder är överallt. Allting är rent kaos och smärta är definitivt vad som tar över på både vita duken och bland människorna i publiken. Chocken är stor hos oss alla och får oss att under kommande minuter sitta storögda, tårögda och tysta.  Det kommer ett litet ögonblick av komplett frid i det ögonblicket Edward för första gången håller i deras barn. De ler.. Edward och Bella mot varandra. Frid. Reneesme.  Ett enda hjärtslag och sedan är det över. Bellas ljus i ögonen har totalt försvunnit och alla muskler i hennes kropp är som bortblåsta. Jacob ger upp. Hans koppling till Bella finns inte längre. Publiken gråter. Bellas död är överväldigande. Edward kan inte sluta. Rob ger verkligen sitt mest smärtsamma och mest målande skådespelande någonsin. Hans desperata försök att återuppliva Bella är så smärtsamma, så desperat och så psykiskt förstörande att varenda person i biosalongen är knäpptyst. Det gör ont för varenda människa att höra Edwards plågande "It should be working." "Please, please,please.. Come back to me.. Come back to me .. Please, please,please.. ".. Hans händer skakar, hans ögon är stora och glasklara.. Och Rob's röst är så desperat. Vi får verkligen se en Edward som är fylld av mer smärta än någonsin. Han är en brinnande man.

Ögonblicket efter var ett ögonblick jag inte förstod. En attack av vargarna. De är nästintill 10 vargar mot tre vampyrer. I det ögonblicket Sam hugger Edward och har sina tänder millimeter från hans ansikte trodde jag det var kört. Likväl när de hugger Alice och vi hör hennes lilla hjälplös skrik. Detta var något som inte följde bokens väg och fick varenda människa att sitta rakt upp i sätet.

The Imprinting scene .. var.. annorlunda. Obekväm. Många som tyckte det var konstigt. Den var gjord  så att man förstod. Det enda som kunde varit bättre var CGI-n. Den hade ett par ögonblick som var enbart .. konstiga.


Jag gick ut från filmen och kände enbart stor chock. Kristen och Rob har verkligen utvecklats och filmen har följt boken mer än någonsin. Men det fanns ändå ögonblick jag saknade, ögonblick som borde varit med. Och mitt hjärta var inte riktigt med som det varit förut. Kanske för att den är så annorlunda. Kanske för att jag är annorlunda.



Jag har varit del av denna världen i nästan 6 år och det har varit en jäkla resa. Den har gett mig så mycket mer än vad den ger andra. Det är märkligt.. Jag gillar alltid det som så många andra avskyr, som så få förstår sig på. Anledningen till att jag finner allting så speciellt är för att jag - personligen - tar mig snäppet längre. Jag läser böckerna, jag går med i forum, jag är med på de senaste nyheterna, jag är med på eventen, jag går till biblioteken. Jag gör allting till mitt. Och att så få personer förstår varför, gör det bara bättre. Jag har utvecklats genom åren.. och mycket tack vare världen av twilight, skådespelarna, musiken, filmerna, böckerna, skrivandet.. Och på grund av människorna de gav mig. Men precis som historien ändras, gör jag också det. Och jag ska inte säga att jag växt från det, det är bara det.. Att på något sätt lyckas man lämna någon del av sig själv när man är färdig med det. Det är okej och säga "Jag lämnar det här nu". För grejen är - att det ligger hela tiden någonstans i min ryggsäck, men jag lägger det i min "Finished" part. Lite där är jag nu.



Men för vem som helst av er säger jag bara.
Se den.
Den kommer påverka er, på ett eller annat sätt.