Missnorman

Ligger under mitt tjocka täcke och fryser och snorar. Mysigt va? Med tanke på att jag för en gångs skull inte har igång någonting i bakgrunden överhuvudtaget njuter jag lite av tystnaden och de tända ljusen. Ingen musik. Ingen tv. Ingenting. Det är bara tyst, nedsläckt och tända ljus överallt. Supermysigt. När jag begav mig ut för att handla imorse var jag förberedd på att vara ute i sisådär en kvart, handla om det jag behövde och vila resten av dagen. Det jag inte visste var att de 15 minuterna skulle bli tre timmar. Gång på gång träffade jag på nya människor vars samtalsämnen aldrig tog slut medan jag svarade kortfattat och intresserat samtidigt som jag snörvlade, hostade i min arm och försökte hålla rösten i balans. Osminkad och med hängiga ögon gick jag omkring i byn och tyckte ändå det var rätt skönt att få luft, att få röra på benen, att få träffa lite folk man vanligtvis så sällan ser och det bästa av allt var att handla hem allt det jag behövde- juice på juice köpte jag tillsammans med en nyttig yoghurt som ska vara bra för magen. En clementin föll ned i matkorgen tillsammans med tre stora röda äpplen, två stora sura citroner, lite gott nyttigt bröd och bara för att jag skulle få njuta lite tog jag hem en julmust som jag ännu ej öppnat. Grannen gav mig medicin för att lösa upp snor i huvudet(haha, mysigt att få i detalj va?) och nu kommer mammas väninna över med lite nässpray och Sofie kommer med lite gott sällskap och gottigheter. Jag har en massa filmer lagda som jag ska se ifall jag inte kan sova i natt heller och gör jag inte det tänker jag ligga hemma och kura mig ordentligt fram tills det ögonblicket jag behöver vara i Malmö för Twi-day imorgon.

Mittt huvud dunkar och är tungt, näsan rinner och är täppt, halsen är torr och irriterande, öronen kliar, magen har fått träningsvärk av alla hårda nysningar, hostan är lite mindre men fortfarande lika jobbig och kroppen är allmänt trött - men.. Om man älskar någonting så finns det ingenting som hindrar en? Eller hur?  Jag mår ändå rätt bra, trots att jag är sjuk. Jag längtar efter imorgon mer än jag längtat efter någonting på länge. Vi får se om det kommer bli så bra som det känns just nu. Jag har alltid kommit tillbaka till en del av mig själv när jag läst böckerna, sett filmerna, skrivit om känslorna.. Så kanske jag hittar min passion genom filmerna imorgon. Vem vet.. Helt plötsligt kanske jag börjar skriva igen..  Det är så märkligt. Att en historia och ett par skådespelare.. kan ge så extra mycket. Jag vet att det även är det jag borde göra. Jag är bara rädd att verklighetens krav är för .. hårda.. svåra.. och att det kommer ta alldeles för lång tid innan jag väl är där. Hm.. Mumlar på och mumlar på. Vi får se hur det blir imorgon. Känslorna är många, jag är nervös, förväntansfull.. och jag längtar på ett sätt så fåtal människor gör. Och det är bara en som förstår hur.


Varenda gång jag blir sjuk så blir jag på något sätt så extra snäll. Jag orkar inte ställa till med något sorts problem, är klen och vänlig, liten och sjuklig. Haha, det är lite sådär halvkonstigt. Min ork säger bara till mig att älska mera. Jag älskar min familj tusen gånger mer och vill bara va med dem hela tiden, jag uppmärksammar mina vänner om hur mycket de betyder och gör allt för att visa att jag är snäll. Jag har inte ens orken att vara irriterad. Dock har jag idag för första gången irriterat mig på småsaker som vanligtvis inte betyder nånting för mig - typ bloggare som skriver om att de älskar twilight och att de längtar efter galorna osv.. Bloggare som älskar uppmärksamheten, rikedomen, att få träffa kändisarna men som inte bryr sig ett dugg om historien eller böckerna överhuvudtaget. Onödigt att irritera sig på, men det är väl enbart för att jag har så mycket passion som aldrig får komma ut!  Nåja, min konst kommer väl fram någon dag.. Jag vet att de står stilla för er nu också.. Att min kreativitet är låg och att jag skriver opassionerat och .. tråkigt.. Men .. hang i there.. Jag ska bara hitta mig själv igen.