Trött på att känna mig vilsen.
0kommentarer
Nu sitter jag i köket efter att ha gjort ett försenat skolarbete.. Men naturligtvis är det inte lugnt för det.. Jag har ytterligare tre skolarbeten kvar...
Ärligt talat.. Så vet jag inte om jag kommer göra dem. Jag sitter med häftet i mina händer men orden på papprena blir som försvunna. Det är som att jag ser igenom pappret. Det finns inte. Jag kan inte hjälpa det, men när intresset inte finns där så är det som att jag ser rakt igenom allt. Som att det inte finns en chans till att de går in. Jag vet redan att jag är avstängd.. och gissa vad som händer då? Då blir jag så fruktansvärt arg. Jag känner bara hur det kokar upp inom mig.
VARFÖR är jag den enda som har svårt för att plocka upp en uppgift? Varför är jag den som hellre ser ut genom fönstret i ett par timmar istället för att fokusera på skoluppgiften jag fått? Varför är jag den som har så svårt för att göra det som ska göras?
Jag håller på att gå sönder. Skolan gör mig galen. Jag vaknar och somnar med magont, oroar mig för att betygen inte ska räcka till.. och ändå har skolan aldrig varit så bra som den är nu.. MEN.. så finns där ämnen jag har så lite intresse i .. att jag inte längre gör något av dem.. och .. plötsligt så bara.. bara struntar jag i det..
Skolan är ett måste. Ett jävla måste.
Jag har alltid varit före.. Jag vet.. Kroppsmässigt och psykiskt.. Jag vet.. Jag vet att jag känner att jag borde vara någon annanstans men jag försöker kontrollera det. Försöker stå ut. Men det äter upp mig. Jag ser på min pappa som går till jobbet han avskyr varenda dag.. Och jag förstår honom, han är inte där i hjärtat.. och är man inte där i hjärtat, då är man ärlig talat.. inte där alls.. och så har jag haft det i skolan i hela mitt liv. Jag borde vara någonstans och få utlopp för mina känslor.. få uttrycka det jag har inom mig... och bara få... va den jag är.
Det är väl konstigt.. Men jag fann mer glädje i att städa huset, tvätta all tvätt, gå ut med hundarna och vattna blommor än jag fann i att ta fram skolarbetena.. eller det kanske inte är konstigt, men till och med den dumma tanken slog mig.."Jag hade kunnat hoppa av skolan för att få göra det här varje dag"... Tänk er en sådan tanke? Finns det ens?
Och ärligt talat.. är det så jävla konstigt att jag är fet?
Lever man ett olyckligt liv så skadar man sig själv på ett eller annat sätt.. Jag skadar mig tyvärr inte fysiskt, jag skär inte upp mina handleder och tycker synd om mig själv.. och jag svälter inte mig själv så att jag får uppmärksamhet, utan jag äter hellre bort de problem jag har.. och det kanske är dumt, men om man har en sak i sitt liv som man älskar.. är det konstigt att man hellre använder sig mer av det?
Är det verkligen konstigt att dagens ungdomar är olyckligare än någonsin, när pressen på dem är större än någonsin?
Är det verkligen konstigt att så många av oss ger upp?
Världen är inget annat än ett jävla misslyckande, för det finns ingen som alltid.. är lycklig.
Två låtar som passar jävligt bra in på dagens humör..:
Ärligt talat.. Så vet jag inte om jag kommer göra dem. Jag sitter med häftet i mina händer men orden på papprena blir som försvunna. Det är som att jag ser igenom pappret. Det finns inte. Jag kan inte hjälpa det, men när intresset inte finns där så är det som att jag ser rakt igenom allt. Som att det inte finns en chans till att de går in. Jag vet redan att jag är avstängd.. och gissa vad som händer då? Då blir jag så fruktansvärt arg. Jag känner bara hur det kokar upp inom mig.
VARFÖR är jag den enda som har svårt för att plocka upp en uppgift? Varför är jag den som hellre ser ut genom fönstret i ett par timmar istället för att fokusera på skoluppgiften jag fått? Varför är jag den som har så svårt för att göra det som ska göras?
Jag håller på att gå sönder. Skolan gör mig galen. Jag vaknar och somnar med magont, oroar mig för att betygen inte ska räcka till.. och ändå har skolan aldrig varit så bra som den är nu.. MEN.. så finns där ämnen jag har så lite intresse i .. att jag inte längre gör något av dem.. och .. plötsligt så bara.. bara struntar jag i det..
Skolan är ett måste. Ett jävla måste.
Jag har alltid varit före.. Jag vet.. Kroppsmässigt och psykiskt.. Jag vet.. Jag vet att jag känner att jag borde vara någon annanstans men jag försöker kontrollera det. Försöker stå ut. Men det äter upp mig. Jag ser på min pappa som går till jobbet han avskyr varenda dag.. Och jag förstår honom, han är inte där i hjärtat.. och är man inte där i hjärtat, då är man ärlig talat.. inte där alls.. och så har jag haft det i skolan i hela mitt liv. Jag borde vara någonstans och få utlopp för mina känslor.. få uttrycka det jag har inom mig... och bara få... va den jag är.
Det är väl konstigt.. Men jag fann mer glädje i att städa huset, tvätta all tvätt, gå ut med hundarna och vattna blommor än jag fann i att ta fram skolarbetena.. eller det kanske inte är konstigt, men till och med den dumma tanken slog mig.."Jag hade kunnat hoppa av skolan för att få göra det här varje dag"... Tänk er en sådan tanke? Finns det ens?
Och ärligt talat.. är det så jävla konstigt att jag är fet?
Lever man ett olyckligt liv så skadar man sig själv på ett eller annat sätt.. Jag skadar mig tyvärr inte fysiskt, jag skär inte upp mina handleder och tycker synd om mig själv.. och jag svälter inte mig själv så att jag får uppmärksamhet, utan jag äter hellre bort de problem jag har.. och det kanske är dumt, men om man har en sak i sitt liv som man älskar.. är det konstigt att man hellre använder sig mer av det?
Är det verkligen konstigt att dagens ungdomar är olyckligare än någonsin, när pressen på dem är större än någonsin?
Är det verkligen konstigt att så många av oss ger upp?
Världen är inget annat än ett jävla misslyckande, för det finns ingen som alltid.. är lycklig.
Två låtar som passar jävligt bra in på dagens humör..:
Kommentera