Missnorman -

18 Mar

14:31

Försöket som gjorde det för mycket?

2kommentarer

(Längst ned hittar ni bilder som visar exempelvis.. hur jag var)

Jag kommer ihåg, när jag för inte så många år sedan.. försökte vara bra nog för allt och alla. Jag anpassade mig till varenda människa jag mötte - jag höll in magen när jag var med en tjejkompis jag tyckte var extra snygg, och inte för att jag kände mig tjock, utan för att jag inte ville att hon skulle skämmas över att vara i mitt sällskap - och då kunde jag göra mig lite smalare. Likadant för varenda kille jag mötte - Då sminkade jag mig med ett extra tjockt lager och satte på mig de snyggaste kläderna jag kunde hitta i garderoben. Jag kommer också ihåg hur jag försökte imponera på killarna genom att slänga upp den där översta knappen och ta på mig en pushup bh just för att få dem att se på mig.. och jag kommer ihåg hur jag låtsades vara intresserad av det de talade om, trots att jag inte hade en aning om vad det innebar. Jag kommer ihåg att jag hela tiden försökte göra mig så speciell och oftast funkade det.. Under en kortare tid.. De tog tag i tråden jag lagt ut på vägen framför dem, men hoppade av halvvägs eller så skrämde jag iväg dem redan tidigare.. eller.. rent av så stoppade jag dem när de kom för nära.

Under dagens läge vet jag inte riktigt vart jag är. Det finns ingen kille jag gör mig extra vacker för - ingen jag sminkar mig extra mycket för, ingen kille jag bär extra snygga kläder för, inga tjejkompisar jag försöker göra mig extra smal inför.. Utan jag ger det mesta av mig själv, som den jag är.. Och det var som min vän Bea sade till mig.." Om man visar sig osminkad redan första dagen och vet att de inte springer sin väg.. så har man ju redan svaret".. och det är sant.. och nästan varenda killkompis jag någonsin haft har sett mig osminkad, i sjukhuskläder, neddränkt i regn, smutsig eller rent av slafsig.. och dem flesta säger att när man är den man är - slutar söka och accepterar sig själv, det är då man finner människor man hör ihop med.

Sedan finns det dem som säger att respekten för sig själv är dem som klarar av sitt eget öde. De menar på att genom att inte anpassa sig för människor respekterar man sig själv mer, även om man sätter folk på plats och tar dem ur sitt liv.. De menar på att man stärker sig själv genom att säga emot.. och jag har haft dessa killarna.. som öppet har försökt tala om att de vill ha engångsligg, bli kks och lekkompisar.. och när uppmärksamheten varit där har jag älskat det - när de berättat hur mycket de vill ha en, hur vacker man är och hur mycket de tycker om en.. tills jag kommer på varför.. och då känner jag just den där styrkan de pratar om - jag känner den gå igenom kroppen och det är vid de tillfällena jag sätter emot och säger.. "Vem fan tror du att du är? För för mig är du ingenting. Jag förtjänar så jävla mycket mer än den du är, så nej.. jag tänker inte bli din kvällskompis".. men då blir de så förvånade och så "avtända".. att de inte finns i ens liv alls.

Och sen sitter man där igen och låter dagarna.. veckorna.. och månaderna gå.. utan en minut av uppmuntran eller en sekund av uppmärksamhet. Då sitter man där med ensamhet.

Jag har varit i alla dessa olika situationerna.. och jag har stått upp för mig själv tillslut - vid alla tillfällen. Men .. när jag nu sitter och inte har mycket mer kvar.. så undrar jag.. Vad mer? Vad mer ska jag behöva göra?
Jag försöker inte längre. Jag söker inte längre.
Jag har redan accepterat.
Var är den där förändringen alla andra finner? Var är den där människan man hör ihop med?

Jag blir galen av all frustration. Jag blir galen av alla frågor utan svar. Jag blir rent av bara.. galen av att inte förstå.

(Bilder från 2008 - den jag var)

(En som visar skillnad.. den var jag - den jag är)