Missnorman

Jag kan inte riktigt få grepp om den ilskan som hela tiden brusar upp inom mig. Det är som att allt hat jag någonsin haft lägger sig som en boll inom mig och rullar upp ifrån tårna och upp.. och jag kan känna flamman. Oftast älskar jag känslan, trots att den bränner mig. Bara för att den påminner mig om att något är fel.

Är så hatisk mot världen idag. Igen. Idag blev jag arg utan anledning, igen...

Dagen har gått förbi utan en tanke på hur kvällen skulle bli. Eftersom jag varit sjuk planerade jag inte, utan lät timmarna flyga förbi medan jag plockade undan i huset ,lade in all nytvättad tvätt, tog en runda med hundarna och förberedde en smoothie och handlade hem lite naturgodis. När allt kom till allo valde jag efter svårigheter en film, Winters Bone och skulle precis börja se filmen när grannens musik började dåna högt i väggen bakom mig. Eftersom de alltid klagar - så fort vi har gäster - så var min första tanke att klaga, men sedan tänkte jag efter.. Jag vill inte vara som dem. Så jag stod ut. Jag höll mig och höll mig, hörde ingenting ifrån filmen och stod ändå ut.. När nästan en fjärdedel av filmen gått igenom och de höjde volymen återigen stod jag inte ut längre.. Jag gick ut på baksidan och skrek namnet på min granne. När hon kopplade att det var jag som ropade på henne bad jag henne sänka litegrann, vilket hon gjorde, men nu.. en och en halv timme senare dunkar väggen mer än innan så jag gav upp och satte mig uppe på rummet.
När jag nu har sett efter.. så ser jag att hon inte den enda som festar.. Utan nästintill alla gör det. Varenda människa jag har på facebook har idag uppdaterat om fester, strandbaden, shakespeare, millennium,hipp och andra ställen.. och en go vän till mig fyllde år i dagarna och har idag födelsedagsfest på Shake - .. Inte för att jag egentligen fått en inbjudan.. En annan vän har inflyttningsfest.. som jag inte fått inbjudan till.. (Men.. vi är trots allt inte bra vänner.. men alla andra jag känner är bjudna.. Det är inte märkligt..) och alla andra ska till SB..

Det värsta med att se alla namnen är och se alla nära vänner som hela tiden uppdaterar.. Nära som jag alltid tar med mig, minst sagt hör av mig till.. som själva inte hör av sig till mig. Som ikväll..

Flertal av dem har jag smsat idag.. och trots att de är ett helt gäng som ska ut, har tanken på att bjuda in mig inte slagit dem. Där undrar jag vart det går fel.. För jag vet att jag alltid försöker göra det rättvist. Jag försöker alltid få med alla människor jag har nära, pratar med dagligen eller umgås med ofta. Vissa människor träffar man inte ens ofta, men inkluderar ändå dem på varenda fest.. Men när det är dags för dem själva.. Då gäller inte en inbjudan för en själv..

Dessa människorna.. har jag själv planerat att bjuda till min egen 18års fest .. och hade planerat att bjuda under vilken fest som helst, men.. När jag nu inser.. att flertal av dessa fester pågår utan att någon berättat för mig.. så ja.. får jag känslan av att jag hamnat utanför. Jag kan inte avgöra om det är något jag förtjänat.. Men jag vet om att vissa människor just nu står ut med människor de vanligtvis hatar – ja, hatar – just för att vara med på den där festen.. och det som gör det ännu värre är att de skriker det rakt ut i huvudet på mig. Som att de vill jävlas. Och jag fortsätter undra. Har jag gjort någonting fel? Eller är bara så.. att jag är den människan som inte hör ihop med folk? Är det bara så att alla andra blir viktigare i längden?

Är det bara så att jag är den människan de inte tänker höra av sig till när det gäller?

Är det bara så.. Att man står ut i mängden..

Nu har det där hatet sjunkit.. Nu tar frustrationen över. Kroppen hittar en lättnad. Som att den trycker bort tyngden den haft.. och låter istället dessa undantryckta känslorna komma till ytan..

Och det är nu jag börjar känna ensamheten. Återigen. Trots dessa stora umgängena jag har med 16 personer i .. Trots dessa väninnorna jag har.. och trots de dagliga bekanta jag har.. så har jag ingen vars liv skulle ändras ifall jag försvann.

När jag var på en tjugoårsfest nyligen så kände jag exakt samma sak och utsatte alla de människorna som fanns där på prov.. Jag försvann då och då.. Gick ut på gatan och satte mig i en kvart.. Eller så gick jag ut i garaget och satt där för mig själv en stund.. eller så gick jag på toa under en extra lång stund.. och varenda gång jag kom ut så såg jag mig omkring och inte en enda gång var det någon som såg åt mitt håll och undrade vart jag tagit vägen. Jag hade lika bra kunnat gå därifrån utan att någon skulle ha lagt märke till det.

När festerna sedan fortsätter.. och inbjudningarna går ut till alla förutom mig.. så sitter jag där igen och slår handen i luften och säger.. ”Äsch, vi är inte särskilt bra kompisar så..” men så tittar alla andra konstigt på en och ger en en skylt i pannan med orden ”Vad har du gjort för att inte få komma in?” och hur mycket jag än tänker.. så finns där inget. Jag har inte komma på någonting jag någonsin gjort. Bortglömd? .. En möjliget.. Kan det vara så att de egentligen bara inte ville bjuda mig? Absolut.. Eller kan det bara vara så att alla andra är viktigare? Utan tvekan.

Jag vet inte riktigt varför, men genom åren har människor av olika slag – Erik thern, ida nilsson, Lotta clapper och flertal andra och många stora umgängen.. lämnat mig utan en förklaring till varför.

Jag är inte längre förvånad. Jag blir inte längre lika sårad. Men jag är fortfarande lika frustrerad.

Ska jag leva under en livstid med människor som förr eller senare lämnar mig?

Ska jag aldrig passa in?