Missnorman

För snart tre år sedan var jag tillsammans med min första och hittills enda, riktiga pojkvän. Min Linus. Han var min första riktiga kärlek, min första riktiga pojkvän och det var mitt första riktiga förhållande. Vi hade det så bra. Första månaden var magisk. Vi sov intill varandra under två veckor i sträck efter att vi möts. Jag minns inte hur det kändes när han höll om mig, men jag minns hur det var att vakna intill honom när han pussade en i hela ansiktet och slutligen på munnen. Han hatade att pussas på morgonen, så jag minns hur förvånad jag vaar när jag vaknade vår första morgon och gav mig en lång morgonpuss. Jag minns också hur det var den magiska natten, vi första gången skulle älska och meteoren föll över himlen. Det var i det ögonblicket vi insåg att vi älskade varandra och det var vårt tecken på sammanhörighet. Han blev snabbt ett beroende, någon jag aldrig ville vara utan. Han var den som fick se varenda sida av mig och lära känna varenda hemlighet jag någonsin haft .. och hur svår en situation än blev så blev den plötsligt trygg så fort han tog min hand. Likväl fick jag lära känna saker hos honom som ingen någonsin fått och vi gav oss åt varandra. Plötsligt ändrades någonting. Tiden började gå utan att vi sågs. Han började ljuga, om vem han var med och var. När han väl erkände ansåg jag att det var för att han var osäker i sig själv och att de tillitproblemen var något vi skulle behöva jobba på. Jag skällde aldrig ut honom. Inte ens när han ljög om att han var med Josefin och sa att han var med Johan istället.. eller när han sa att han var sjuk på släktmiddagen och jag sen mötte honom med ett par polare i byn. Istället flög jag upp i hans famn och kysste honom, så glad över att få vara med honom. Jag tyckte inte jag skulle behöva skälla på honom, jag tyckte han skulle få förstå sina egna problem och att han skulle få inse att han kan lita på mig men att han måste lita på sig själv. Riktigt så blev det inte. Tiden fortsatte istället gå och slutligen satt vi på bänken i Höllviken. Dagen hade flugit förbi och min värld hade redan raserat. Jag var rädd för mörkret eftersom det var då jag visste att han skulle komma. Och jag visste vad som skulle hända när jag med gråt i halsen sa "Jag älskar dig" i luren och han svarade "Vi ses sen Louise"... Jag grät redan då. Jag minns att jag panikartat frågade varför han inte svarade med samma tre ord. Han sa att han inte visste. Sedan lade han på. Jag grät på utvecklingssamtalet, ohindrat och panikartat. Både mamma och pappa på vars en sida som stöd och läraren med en oförstående min. Också kom ögonblicket. Pappa körde mig och sa åt mig att det skulle bli bra. Jag trodde honom men kände ändå hur mitt hjärta skakade, sprickorna började ta sig och jag var så rädd att det skulle falla i bitar. Jag gick fram, pussade honom och satte mig bredvid honom. Vi satt i våra svarta, klumpiga jackor av samma märke och höll varandra i handen. Vi kom inte riktigt fram till någonting. Jag minns bara hur min blick var avstängd och så sårad. Jag minns hur han grät, mer än jag någonsin sett någon gråta och jag minns hur jag vände mig bort för att torka bort de få tårar som kom. Sedan tröstade jag honom. Jag satt där med honom i min famn och smekte hans hår och sa att det var okej. Han hade ingen rikigt förklaring ju. Han visste inte vad han ville, men det var inte detta. Han visste inte om han hade annat att ta tag i men han kunde bara inte. Han sa också det värsta man kan, att det kanske fanns tid för oss i framtiden.. Men vi var båda medvetna om att det bara var tröstord. Han sa att det skulle gå så lång tid innan han kom över mig och att han föralltid skulle bära med sig mitt namn och minnas vem jag var för honom. Jag kunde inte bli arg på honom, det är såhär det går till. Hur kan jag tvinga någon att stanna i något som han inte vill vara kvar i? Vi pratade, jag minns inte riktigt om vad.. Det enda jag minns är hans "Jag vet inte. Jag förstår det inte själv". Jag minns inte heller vad jag svarade. Jag mindes bara hur den jag älskade mest skulle försvinna, hur jag kände tomheten efter den som fyllt mitt liv så kraftigt och jag minns hur jag kände hur mycket av mig han tagit med sig. Efter ett par timmar reste vi oss och jag lutade mig framåt för en sista kyss. Han avvek. Jag såg förvånat på honom. "Snälla, en sista?" bad jag. Han backade. Tårarna började brinna.  "Jag älskar dig" yttrade jag. Han såg på mig med en blick som fick mig att förstå att han bad om ursäkt. Gick på bussen och åkte iväg.

Månaderna började gå. Mitt liv var fortfarande svart. Jag bröt ryggen och hamnade på sjukhus. När jag egentligen inte fick lov att ringa, tog jag mitt första ögonblick av ensamhet och ringde runt till alla. Jag slog allas nummer förutom hans. Jag hade det i huvudet. Jag har det fortarande. Och jag minns hur jag gick igenom siffrorna i huvudet medan jag såg på siffrorna på telefonen. Också bara gjorde jag det. Med all smärtstillande i kroppen ringde jag upp honom och berätta. Han sov. Jag pratade fort, nästintill drogat. Jag började skratta, men grät på andra sidan luren. Det hörde ju inte han, han trodde jag var så stenhög att jag skrattade medan jag berätta. Jag förklarade att jag nog skulle bli bra, men att det finns chans till att jag kan bli förlamad. Han var orolig, så tyst. Jag hörde inte ens hans andetag. Sedan ställde han ett par frågor och sedan lade jag på. Dagen efter förväntade jag mig honom med en blomma eller med två oroliga ögon. Jag hoppade till varenda gång dörren öppnades. Och varenda gång var det inte han. Jag kollade mobilen som plingade - men aldrig från honom. Jag förstod inte. Var han inte orolig?
Jag har nu, ett par år senare fått höra att han hade satt sig upp i chock den natten och gråtit av oro. Dagen efter hade han varit så frusterad i skolan att han hade misslyckats med flera skoluppgifter. Så jo, han var orolig. Varför visade han aldrig det?  Han förklarade för att det inte längre var vi. Han var inte längre en pojkvän och hade då inte rätten att visa sig på samma sätt i mitt liv. Han ville visa att det var på riktigt. Annars hade jag trott, att han var påväg tillbaka.

Då förstod jag. Detta har hänt. Det är verkligen över.

Det tomrummet var det värsta. Att inse.

Också började jag höra ryktena.. "Han ... han hånglade med din tjejkompis i trelleborg".. "Han har legat med Josefin sedan den dagen ni gjorde slut"... "Där är bilder på när dem pussas".. Jag fick höra allt mer och mer.
Det konstiga med det, var att jag kände inte att jag dog. Istället kände jag hur något började brinna i mig som inte förut. Jag ringde upp min tjejkompis, hon bekräftade, de hade hånglat. Vi började skrika. Hur kunde hon? Hur kunde han? Hur kunde han ens titta på någon efter mig? Hur vågade han hålla på med andra? Hon och jag bestämde oss för att mötas upp.. och i det ögonblicket jag såg henne kände jag ett hat brinna inom mig. Hon visste hur jag mådde, hon visste att vi varit tillsammans. Jag hade presenterat dem för varandra. Mitt hat blev starkare och vi rök ihop. Hon fick in ett litet slag medan jag fick ett grepp så att jag kunde knäa henne. Istället släppte jag. Sedan sprang jag gråtandes iväg och ringde upp Linus. Han hade redan fått höra om att vi hade slagits, om att jag hade skällt ut henne.. och då skäller han ut mig. Hur i helvete vågar jag skälla ut någon som hånglar med honom? Vi hade ju gjort slut. Han skällde och skällde. Tills han la på. Och där satt jag. I ett nedsläckt rum, ensam och utskälld. Jag föll ihop i en hopplöshet.

Ett par dagar senare ringde Linus upp. Han bad om ursäkt för att han skällde på mig. Han hade avbrutit all kontakt med den andra tjejen. Sedan sa han åt mig att jag måste sluta. Jag blev tyst i luren. Han förklarade att han gjorde slut för en anledning, att han gjorde det för att han skulle kunna göra sådant här utan att såra mig. Jag förklarade att det alltid skulle göra det, när han än hade gått vidare. Han sa att han förstod det och att det var helt okej. Men så sa han. "Louise... Jag gjorde inte detta för att såra dig, det vet du om" och jag visste att han talade sanning. "Inte hon heller".. fortsatte han med. Det visste jag det också. "Jag gör ingenting för att skada dig, men mitt liv går vidare. Ditt måste också det".  Än en gång hade han rätt. Självklart gjorde han inte det för att såra mig, han skulle inte göra någonting som medvetet skadar mig.. och hon.. Hon har ju ingen inbladning i detta egentligen, hon valde inte att bli inblandad i vår relation.. Inte egentligen.

Ett halvår senare möttes vi för första gången på Burger King. Vi satte oss ned. Känslorna var i en hetsig stämning. Jag var äcklad av honom. Jag hade fått höra att han hade åkt hem till Josefin och (ursäkta ordspråket) knullat henne samma kväll som han gjort slut med mig. Och sedan gjort det varenda dag efter det. Under hela sommaren. Under hela hösten. Jag var så äcklad. Medan jag låg hemma och brast sönder för att jag levde ett liv utan honom, så gjorde han så? Vilket svin. Jag förstod inte hur jag kunde älskat honom. En sådan jävla loser. Jag ställde massa frågor. Jag ifrågasatte allt vi någonsin haft. Hade de gjort något innan? Han hade ju trots allt ljugit om att han varit hos henne och istället sagt att han var hos Johan.. Han nekade. Han hade aldrig någonsin varit otrogen mot mig på något sätt under vårt förhållande. Det lovade han.  Så tog han upp ett brev. Jag öppnade det och såg hur han fått ett anonymt brev med klamydia varning. Jag log. Jag skrattade. Jag njöt. Jag gav honom ett djävulskt flabb och önskade innerligt att han hade fått det. Han hade bara legat med henne så han visste att det var från henne. Vi diskuterade det. Han berättade att de aldrig kysstes under sexet och att det inte var som vårt. Jag ville inte veta. Jag blev bara mer äcklad. Jag äcklades av hans ansikte och hans sätt att tilltala mig. Vi satt där inte länge. När vi väl gick därifrån var det så skönt att komma ifrån honom. FYFAN vad glad jag var över att jag slapp honom. Hans ansikte var bara som ett vidrigt spöke.

Tills nästintill ett år senare. Då vi möttes för sista gången. Han hämtade mig i sin bil och vi körde en runda. Vi var på en väldigt bra nivå. Det var lugnt och sansat. Vi pratade om livets gång, skolan och allt man kunde prata om. Och tillslut såg vi bara på varandra. Blickarna kände vi igen. Det var samma blick som vi gett varandra första gången vi möttes. Jag lade min hand över hans, på växelspaken. Han såg på den och smekte med sina fingrar över mina. Efter ett tyst tag sade han.." Detta känns så bra." Jag log. "Jag vet."

I det ögonblicket hände någonting med oss. Vi förstod bägge två att våra liv skulle fortsätta utan varandra. Vi accepterade bägge två att vi har älskat varandra. Vi har haft något som vi båda föralltid kommer minnas. Och någonting hände med mig. Jag insåg att jag älskade linus, att jag älskat linus och att jag älskar linus. Jag accepterade också att det som hände det hände.. och jag förlåter det. Jag insåg att jag visste vem Linus egentligen var. Jag kände ju Linus. Jag påminde mig själv om att, trots att dessa dumma grejerna hände och trots att det gjorde så jävla ont.. Så gjorde han inte det för att såra någon - för det är inte den han är. Det är den han är jag älskar. Och det var det jag insåg. Det var då jag lät honom gå.

Idag har jag ingen kontakt med Linus. Vi har hörts av någon enstaka gång per år. Han har det bra med en ny flickvän, sambo och har ett bra jobb och fin bil. Jag är glad för hans skull. Men personligen har jag inte längre någonting emotionellt relaterat till honom. Jag hoppas han får det bra. Också ska jag vårda de minnena jag har. Det gör ingenting:) Livet är bra ändå. Och det var det jag lärde mig slutligen. Det vi hade var äkta. Det vi hade tvivlar jag inte på. Jag kommer ihåg det och uppskattar det, men lever vidare utan det. För egentligen hörde vi inte ihop. Men det förstår man ju inte förrän senare.

Men det är det enda jag kan säga,är att oavsett hur en situation ser ut. Oavsett hur en relation går eller slutar så ska man aldrig ångra tiden som var. Att ha sådana här minnen är något av det finaste som finns. Kärleken är det svåraste vi någonsin kommer möta. Det är den största utmaningen vi någonsin kommer utsättas för. Det är meningen att det ska sätta spår och ärr. Det är meningen att det ska göra ont. För när vi finner den som är bandagen över alla våra sår, så kommer det vara värt smärtan.

Hoppas ni får en bra fredag. Jag tror jag kommer få en.

Fina studentbilder kommer under dagarna.


L.