A lifetime to short.
1kommentarer
Jag tog de två säckarna fyllda med kläder på högerarmen och öppnade dörren. Utanför stod grannen Hampus, en liten pojke som jag antar är runt tre-fyra år. Han satt på sin blåacykel med stödhjul.
- Hej! sade han generat.
- Hej Hampus, log jag medan jag låste dörren.
- Kan du cykla? frågade han nyfiket.
Jag skrattade till.
- Ja, log jag. Du också?
- Ja, sade han och började trampa mot mig. Titta.
- Haha, bra! log jag.
- Vart ska du? frågade han lika nyfiket som på förra frågan.
Jag höjde på de två stora säckarna.
- Till tvättstugan.
- Ska jag följa dig? sade han.
Jag log och klappade hans vitblonda hår.
- Nej, det behövs inte. Cykla du vidare istället.
Utan ett ljud cyklade han vidare och in på deras parkering medan jag gick vidare.
Jag fortsatte tänka på Hampus, på hur liten man varit. Hur nyfiken jag själv var. Och hur vitblondt mitt hår var. Lilla, flickiga Louise. Det oerhört, fantastiskt glada barnet med de blommiga klänningarna och vidgjorda håret. Det är en tid jag inte ens minns. Jag undrar när det började ändras..
Ibland önskar jag att jag hade hittat tillbaka. Till bekymmerslösa, lyckliga,blommiga Louise. Jag har hört mina föräldrar prata om hur glad jag brukade vara. Hur jag och flickorna på gatan alltid var ute och lekte. Jag minns knappt senast jag hade ett sådant ärligt, lätt och glädjefyllt ögonblick.
Det blåa huset och den lilla lekplatsen började närma sig. En kvinna gick förbi med en hund och hälsade ointresserat hej. Jag svarade med ett leende.
När jag var precis utanför tvättstugan hör jag glädjerop - i form av en publik tillsammans med visselpipor och skratt. Det var inte nära, det hörde jag. Det måste vara från IP.. Fotbollsturnering antagligen. Förvånansvärt över att det drar sig så långt. Också mindes jag.. Där brukade jag också vara en gång i tiden. Med alla fräcka vänner brukade jag ju springa omkring och kolla på killarnas fotbollsturneringar. Jag jobbade till och med där en gång, med Lotta. Vi sålde korv. Lotta var mer blyg medan jag pratade konstant med kunderna. Bekymmerslös och glad. Social och omtyckt.
Vad hände?
Jag vet om att jag inte valde bort det. Men det var som att jag utsattes för mobbning just för att jag skulle få se att verkligheten kanske inte var så bekymmerslös som jag trodde. Eller för att jag skulle inse att det inte fanns så mycket att vara jättelycklig över. Jag är glad över att jag vaknade upp, det är jag.. Annars hade jag aldrig varit den jag är idag - och då hade jag aldrig mött dessa extraordinära människor som jag har mött och blivit del av. Men jag bara undrar hur jag kan ha gått ifrån att älska att vara ute med massor av folk, till att hellre sitta själv hemma med en bra film?
Jag lade i de två maskinerna med tvätt, hällde i tvättmedlet och gick ut igen. Tillbaka till huset där mitt rum väntar.
1 kommentarer
Moster
07 Jun 2011 15:30
Sötare tjej får man ju leta efter!!! Pussssss
Kommentera