Missnorman

Kärlek. Jag har i en och en halv timme legat i mitt badkar och försökt komma på exakt vad kärlek är för mig. Jag har försökt hitta en känsla eller en bild eller ett ansikte.. Men det finns ingenting, ingenting mer än mina minnen.. Mina erfarenheter. Så verkligen.. Kärlek?  Min första kärlek?
Det är kanske det man kallar sin första pojkvän.. Men jag har inte hittat honom än. Egentligen har jag det, men på grund av vad jag lärt mig med tiden så var det vad han var.. Min första pojkvän och inte min första kärlek.     Jag har alltid trott att kärlek varit det som håller livet ut. Jag har alltid varit den som tror att kärleken varar oavsett vad som händer. Kanske naiv.. kanske gammalmodig.. Kanske.. tror jag för mycket på det ikke existerande.. Men jag tror på det.. och det är väl därför man inte hittat den riktiga än.. Men jag vet ändå, att jag har haft tillfällen då jag verkligen trott på det.


Som yngre trodde jag att kärlek var när någon brydde sig om en. Så fort en kille vände uppmärksamheten åt mig och gav mig en uppmuntrande kommentar föll jag pladask.. Men genom åren har det naturligtvis ändrats och jag har utvecklats.
Den första jag träffade seriöst var Joachim. Det var bara ett få veckor, men satte ett spår som fortfarande visar sig. Jag kommer ihåg att jag aldrig förstod vad tjejerna pratade om när de pratade om fjärilar i magen.. Fram till jag mötte honom. Varenda gång jag såg honom kunde jag känna lyckan sprida sig ifrån tårna och upp och när han väl gick ifrån att vara den klara punkten - och hans läppar ändrades från ett streck till ett leende - fanns dem där. Fjärilarna. De lekte runt i magen och spred runt lycka, trygghet och nervositet på samma gång. Jag visste att jag hade rätt när hans läppar mötte mina. Joachim var min sol och han värmde mig allt mer varenda gång jag mötte honom. Joachim var den första killen som fick mig knäsvag och kanske är det därför han påverkar mig än idag. Vår historia tog sig en törn innan den fick sig en början, på grund av mig så jag har mig själv att skylla.. Och kanske är det därför det är annorlunda att se honom idag, för att han framför allt var den första jag träffade och för att det aldrig fick avslutas.. Inte på det sättet som det borde ha gjort iallafall.

Anledningen till att historien aldrig hann komma någonstans med Joachim var för att jag plötsligt träffade Linus. Det var inget tvivel. När vi såg varandra så visste vi på något sätt att vi hörde ihop. Och jag tror på det än idag, för det fanns ingenting hos Linus som inte var rätt för mig och det fanns inte någonting mellan oss som inte var äkta. Det var riktig glädje och det var ren lycka och det var romantik och det var allt ifrån de bra sidorna till de dåliga sidorna som hittades. Varenda gång han kysste mig slutade jag andas. Det var trygghet och det var.. någonting jag inte upplevt förut. Både en fysisk och psykisk attraktion jag inte varit med om. Jag älskade honom. Jag kommer ihåg att Joachim berättade för mig att man inte kan älska någon efter två dagar och kanske håller de flesta av er med, men ..  Jag kunde. Det gjorde jag.  Jag var ett hundra procent säker på Linus och det vi hade. Jag visste att om någonting skulle hända skulle jag stå vid hans sida och jag visste - att skulle han göra någonting dåligt mot mig så skulle jag älska honom högt nog för att få honom att inte må dåligt över det. Jag visste att jag skulle vänta om han skulle lämna mig och jag visste att jag lade märke till småtecken för att göra vår kärlek starkare. Men det tog också slut. Efter enbart två månader hade den lilla sagan börjat få sig flera slag och oro moment.. och vanligtvis tror man att en saga alltid har ett bra slut.. Happily ever after.. Men inte i denna sagan. Han hade ursäkter som jag inte ens själv tror att han trodde på. Jag tror bara det var en jobbig tid för honom och han blev mer självständig än han trodde han skulle bli. I 11 månader levde jag i smärta. Nätterna följdes av högljudda tårar och skrik. Flera gånger vaknade jag upp och trodde att det var en mardröm fram tills jag insåg att jag hade raderat hans nummer i ilska och att bilderna på min dator framförde sorg och inte glädje. Jag bröt ryggen och sommaren spenderades inomhus. Det var nästan lättande.. Det gjorde att jag kunde framkalla smärta utan och behöva förklara varför - och det var så skönt att ha en anledning för honom till och se mig, vilket han naturligtvis inte gjorde.. Jag kommer ihåg att jag gjorde smärtan större än den var. Jag trodde att om smärtan visade sig tydligt nog skulle jag ha rätt i om att det var riktig kärlek. När över ett år hade gått så mötte jag honom för första gången efter att vi gjort slut och på ett sätt så var det som att det var vi igen. Jag höll hans hand utan att det kändes konstigt och vi var båda tillbaka till där vi varit och det var där vi avslutade det och det var helt okej. Ingen smärta, inga konstigheter, bara ett avsked. Sedan dess har jag varit nästan säker på att han inte var min riktiga kärlek.. men kanske han egentligen var min första.

Jag har varit singel efter Linus. Det har gått nästan två år. Haha och nej, det är inte så att jag inte släppt Linus, för det har jag. Utan tvekan. Jag saknar honom inte ens. Livet har gått igenom så många labyrinter nu.. och det är så svårt och hitta ut ur den jag är i nu. Jag vet inte om jag ska springa på fler återvändsgränder eller om någon kommer slita tag i mig på vägen och kanske dra sönder mig.. eller om någon kommer hitta mig på vägen och ta hand om mig.. och jag vet inte om någon kommer hitta mig och ta mig i säkerhet.. och jag vet inte om jag kommer hitta ut.

I början av året hade jag en av de stunderna då jag upplevde det igen. Han var annorlunda. Han är egentligen fortfarande annorlunda. Jag blev generad så fort han såg på mig och jag kunde inte sluta le när han var i närheten. Och när han såg på mig så var det ren klarhet.. Jag var inte den enda som såg det. Och än idag.. finns det en person som ser det. Det är så konstigt att vara tveksam, när man varit så säker förut. Det är så konstigt att inte möta någon på halva vägen, men samtidigt så känns det så bra att vänta.. För tar tiden den tid den behöver.. Så kanske man kommer någonstans tillslut? 
Jag vet inte om det är försent nu. Jag vet att det egentligen inte är det.. För när det gäller någon man tycker om så mycket och kanske, älskar så mycket, så väntar man .. föralltid.. men jag börjar stänga av mig från honom. Jag börjar stänga ute. Och det är då det går fel. Men det vet jag inte om han förstår.. eller märker. Det är en väntefrågan på alltihopa. Och kärleken var väl det man väntade på föralltid.. ?

Så var ska detta sluta?
Alla säger - håll ut.. Och självklart gör man det. Vilket val har man? Jag kan inte puscha fram det, jag kan inte tvinga fram det.. och jag kan inte.. vilja ha det. Jag måste bara vänta. Så det handlar inte om vad man vill.. Det handlar om vad man är del av.. och vem man blir del av.. Det handlar om var man hör hemma - för när man väl tas in i den världen, så är det inte bara dess värld.. Utan det är min också.


Bjuder på en passande låt.. It must have been love.