Missnorman

.. drömmar väger tyngre än fakta och hoppet kan triumfera över erfarenheten.


Jag sitter och ser mig om i mitt rum och letar efter någon sorts inspiration. Och jag ser alla mina minnen - bilderna, tågbiljetterna, alla visitkort ifrån gran canaria.. texterna.. jag ser allting men mina fingrar kliar inte.. och trots att tankarna är många, finner jag inget att dela med mig av. Personer som jag inte mött på en evigheters lång tid kommer upp i huvudet, saker i det förflutna kommer upp, saker jag vill säga, saker som jag önskar jag hade sagt - skrikit ut. Personer som jag vet att jag hade kunnat bli lycklig med och som jag vet, att jag hade kunnat göra lycklig - som var så envis mot mig, som ville vänta sååå länge för att starta ett förhållande med mig men som gick rakt på sak med någon annan, någon jag inte ens kunde föreställa mig att han skulle.. satsa på... Så mycket jag undrar och så mycket jag vet - saker som jag vill skrika ut, få dem att fatta.. men eftersom jag inte betyder något för dem idag, tänker jag inte ens se åt deras håll nästa gång jag ser dem. Sen finns det så mycket ..sorg. Tårarna har bränt bakom ögonlockarna flera gånger i ett par dagar nu.. Och ibland har jag inte vetat varför, utan jag har legat där och känt dem komma och sedan stängt ögonen för att utesluta dem. Det har varit så mycket ensamhet att jag hört av mig till personer jag inte.. kan prata med. Desperat behov av den enda som förstår, men som inte kan vara där. Och sedan oroligheter och rädslor... och sedan också så mycket självklarhet. Och i flera dagar har jag suttit här och försökt skriva och suddat ut, sparat i utkast och sedan bara stängt ned skiten eftersom det inte varit rätt. Frustation kan vara så.. ja.. frusterande.

De senaste dagarna har annars varit fantastiska. Fältartisternas shower har varit så makalöst bra - Torsdagens spelning var Jag, Danni, Michelle, Peter, Emil, Matte och även Palle nere och kollade läget.  De körde lite lugnare tempo och grabbarna klagade lite, men sista hyllningslåten var den klockrenaste jag varit med om - alla tjejer och Ellinor ställde sig på scen med pippilotter och började sjunga rammstein.. men ändrade låten i ära till Inger Nilsson som var med.. och de började sjunga "We love you, Pippiii" .. Men efter ett par sekunder gick Inger upp och avbröt låten med "Stop, stop, stop.. Vad är det här ,Elllinoor?"  Hon såg på tjejerna med fräknar i ansiktet och pippilotter i håret och lät lite halvt irriterad. Eftersom hon alltid blivit sedd som pippi så kan det bli lite jobbigt och ännu jobbigare när folket som då är som en familj gör såhär blev de värre.. trodde vi.. tills hon gjorde om sig - rufsade till håret, tog av sig skorna, målade ögonen svarta och tog på sig en skinnjacka... "Ska det sjungas rock'n'roll så ska det göras på riktigt!"  och sedan satte hon igång - rammsteins egen "Du hast".  Inger Nilsson i full action, flippade loss tottaaaaaaaaaaaalt och gjorde det mest vräkiga framträdandet tills publiken stod upp och jublade! Haha! Fantastisk avslutning!
Efter lite jamm så följdes det av en kväll hemma hos Peter. Regnet vräkte ned och åskan mullrade över oss, men vi cyklade i fullfart till peter och kom dit blöta som .. jag vet inte vad. och mina vita byxor var inte längre vita, utan genomskinliga.. Men kvällen gick fort och alla blev trötta efter ett litet tag så slutligen begav vi oss ut i regnet och kom tillslut hem igen.. Efter fyra timmar skulle jag upp igen. Dags för jobb.
Fredagen den 13e.. Jag väntade på att oturen skulle komma .. speciellt eftersom jag inte sovit. Men jag var till och med pigg och jobbet gick makalöst bra, bortsett från att jag rev mig på sidan av ögat i en kattbur.. men det var ganska skonlöst tycker jag på en dag som denna!  Däremot har fredagen den 13e aldrig varit en otursdag för mig så jag kanske har lite mer tur än jag tror?
När jag kom hem tänkte jag sova någon timme, men istället städade jag lite åt pappa hemma eftersom hans band skulle komma dit och repa.. och de kunde inte se ut som de gjorda, så med tunga steg städade jag rent fortare än förväntat. När jag väl lagt mig så värkte det i ryggen och i huvudet men preciis innan jag somnar vibrerar telefonen och får mig att rycka till. Jag lade ifrån mig telefonen men hörde den på långt håll. Efter att det hade vibrerat i nästan 10 minuter reste jag mig upp och svarade i den jävla telefonen.. Det visade sig vara ett par sms ifrån ett par goda vänner. Klockan hade blivit mycket och vi skulle snart till FBU.
Jag stängde av luren och lade mig i en halvtimme och efter att tiden snabbt gått förbi vaknade jag till och tog en snabbdusch  - idag fick det bli mina slitna jeans och en svart tunika med kedjor på sidan av armen. Eftersom jag var hungrig gick jag snabbt upp till Pizza näset för att köpa en kebabtallrik .. Brukar inte äta det, men var lite extra sugen. När jag kommer in ser jag upp och får syn på ett par chokladbruna ögon och ett brett ljust leende. Jag stannade upp och tappade halvt hakan. Det var Filip Josevski. Det var ett år sedan jag ens sett honom sist.  Hans hår hade växt upp och snuddade vid axlarna. "Hey" log jag. Han log brett. "Kom hit" sa jag och visade att jag ville ha en kram. Han släppte pizzan han höll på att göra och kom fram och omfamnade mig. Hans doft slog mig och jag rodnade när jag påkom mig själv andas in lite extra. Vi hade pratat för ett par dagar sedan.. och jag hade berättat hur .. vacker han var i mina ögon. Vacker kanske är fel, för han är.. snygg men har en personlighet som gör honom vacker. När han såg på mig blev jag generad och började fumla med plånboken. Vi pratade ett tag och jag försökte slappna av, men när jag såg att även han spände sig så började jag skratta tills kinderna rödnade lite extra. Direkt när jag fick maten stampade jag ut ur affären och himlade ögonen åt hur patetisk jag var.. Men efter ett par minuter fick jag ett lugnande sms. "Du är riktigt fin idag Louise. Så jäkla söt"
Jag fnittrade till inombords och gick med ett leende på läpparna hemåt. Jag skrattade åt mig själv när jag insåg att han började få mig att känna mig som en liten flicka. När jag ätit så hade klockan blivit mycket och helen och bea hade ringt mig mer än fem gånger.. Så jag gick ned till bandet, hälsade och sa hejdå och sedan cyklade jag till FBU i snabba ryck med en söndrig cykel. De hade ändå inte börjat när jag kom men när klockan var halv 9 - då jag var tvungen och gå- började dem.. Ellinor, Linda och Sophie kom fram och "klickade" och tackade för att vi var här. Det var deras framträdande jag såg fram emot, men jag visste att jag inte skulle hinna så jag förvarnade även dem och tackade för allt!  Jag hann höra hälften av "Oboy" och kramade sedan om Monica hårt och tackade för fantastiska dagar. Hon pussade mig på kinden och sade att vi skulle höras av på fejjan, byta lite bilder och snacka lite! Jag kände mig riktigt, riktigt ledsen när jag körde därifrån. Trots att det var äldre, mycket äldre människor så var det människor med öppna armar och som gett så mycket de senaste dagarna att det var så... tragiskt att säga hejdå. Som en liten familj man precis lärt känna!  Men Monica lovade att det skulle komma ett nästa år!

När jag kom hem ställde jag cyklen och sedan åkte jag med pappa och bandet till Strandbaden. Det var fullsatt och åldersgränsen låg på 30 så det var helt rätt publik för pappas musik! Jag hälsade på faster emma och petter som jag inte sett på en evighet, samt några vänner till familjen och sedan ställde jag mig bredvid scenen - redo för att sälja skivor. Och det tog inte lång tid innan folket var igång. Publiken älskade pappa - de applåderade redan vid de första låtarna och stod och dansa till dem sista. Ljudet var bra, ljuset perfekt och bandet var lika bra som vanligt. Både efter och under spelningen kom folk fram för och köpa skivor och sammanlagt sålde vi nog 7-8 skivor. När vi var klara drog 30+ igång så vi packade ihop och tänkte ge oss av, men det blev inte riktigt så.. efter vi gjort av med ägaren som skulle betala så fick vi vänta en extra timme innan vi äntligen kom iväg. Och jag trodde jag skulle få sova gott, men det var inte förrän klockan slog 3 som ögonlocken började bli tung.



Klockan 5 ringde alarmet och jag visste att det inte var lönt att dra på det så jag reste mig och cyklade ut till jobbet. Morgonen började åtminstone bra. Det var ljust på himlen och ett stort, rött eldklot följde mig på vägen till jobbet. Så.. har jag aldrig sett solen innan! 
Tillslut kom jag fram och mötte Danielle utanför. Vi satte igång och allting gick snabbt och smidigt. Vi var oerhört avslappnade och hade bra kommunikation och hade även lite roligt. När vi kom hem för lunch däckade jag direkt i sängen och vaknade en kvart innan jag skulle vara tillbaka på jobbet, så jag tog den sega cykeln och cyklade ut så fort jag kunde. Det tog inte mer än en kvart så det var perfekt ändå.. Men så öppnade himlen sig och regnet for ned över oss. Himlen knallrade och blixtarna var tydliga omkring oss. Vi hann precis gå ut med alla hundar och få in den sista hunden ur rastgården innan det började skapas pölar - och sedan var det inte pölar längre, utan översvämning. Danni åkte iväg lite tidigare eftersom hon skulle på kräftskiva, så efter att vi kollat katterna och bara hade städandet kvar åkte hon hem medan jag stannade kvar. Hundarna började gnälla av knallrandet så jag pratade glatt med dem för att lugna dem. När jag städat hallen och plockat undan och det doftade gott så kom den sista kunden. Jag torkade lite extra efter dem och ringde sedan pappa. Precis när vi lagt på ser jag ut genom fönstret och blicken möter en blixt som slår ned rakt på ängen utanför. Då började bli lite extra nervös. Jag släckte och låste och satte mig sedan på cykeln utanför - det slår ju inte ned i gummi. Tio minuter senare kommer pappa och ser mig sittandes på cyklen - dygnsur och kall. Jag log lite när han tyckte synd om mig, för jag njöt faktiskt. Hur läskigt det än var att vara ute på landet och att inte vara skyddad, så är det så jäkla mysigt. Men när jag väl kom hem till värmen så tog jag av mig de blöta kläderna och gjorde mig i ordning. Jag ville vila - men det var kräftskiva med grannarna på gatan så pappa körde mig snabbt till konsum där jag handlade lite mat och åkte sedan direkt dit. och jag stannade längre än planerat. Eftersom jag sällan träffar mina grannar så tog jag chansen och det var väldigt, väldigt trevligt. Vi satt i en av grannarnas garage med ett långtbord och fint uppdukat, med garageporten öppen. Regnet föll ned framför oss men vi njöt av god mat, sång, dryck och gott sällskap. Och det var riktigt trevligt. När jag tillslut kom hem så satte jag med rädsla på filmen "Hachiko".. jag visste att filmen skulle vara extra jobbig eftersom det handlade om just ett djur .. och ja, till halv 3 låg jag och snörvlade med papper redo så fort ögonen började rinna.. Tillslut fick jag nästan panik, jag hade gråtit mig igenom halva filmen och grät lika hysteriskt efter. Men tillslut kom jag på andra tankar.. och efter man gråtit blir man alltid trött, så jag somnade.. och fick sova ut lika länge som jag behövde.

När söndagen kom visste jag inte riktigt hur jag skulle göra - jag orkade inte packa för att åka till mamma och orkade inte träffa mina vänner för att göra något. Pappa hade pratat om bio, vilket var perfekt. Så jag låg inne och hängde in lite nya kläder i garderoben. Plockade undan på rummet och bäddade om sängen för tredje gången på hela dagen. Tillslut satt jag där, tankspridd och otålig. Jag visste ju inte riktigt vad jag ville! men när kvällen började komma så förstod jag att jag hade en självständighetsdag. Så jag stängde dörren på rummet, satte på en film i bakgrunden och skrev lite smått för hand. När det inte kom särskilt mycket ur hjärtat lade jag ned pennan och pappret och tog upp en bok istället. Men jag var alldeles för rastlös så tillslut satt jag bara och lyssnade på musikvideos och mådde plötsligt mycket bättre.. Och när klockan slog elva låg jag utslagen i sängen. Äntligen.. Äntligen skulle jag verkligen få sova.

När jag vaknade upp visste jag att det inte var morgon än så jag såg på klockan. 02:35. Nej,nej,nej.. Jag ville inte vakna. Jag blundade och försökte hålla kvar i den tröttheten som precis fanns i mina ögon, men efter ett par minuter var det lönlöst. Jag visste att jag var pigg. Jag gick och drack och gjorde några ärenden på toa och lade mig sedan i sängen igen.. och sedan hörde jag att pappa var uppe och tissla - sömnlös han också?
jag hörde att han gick ned och då började Maloo pipa. Jag gick upp och tog henne i famnen men när jag lade henne i min säng så kissade hon ned lakanen. Åhnej Maloo! Inte hennes fel ju, vet ju inte hon.. så jag gick ned med henne och gick ut i trädgården och där kissade hon färdigt. Sedan gick jag upp på mitt rum och lade henne i min säng med öppen dörr. Och det var så jobbigt, jag kunde inte slappna av - jag kände ett sådant ansvar när maloo låg där. jag vågade knappt röra mig. och sedan var dörren öppen, vilket jag aldrig har - så det blev ännu jobbigare! När klockan blev runt halv sex på morgonen gick jag in med maloo i pappas säng. Så, bättre där! Och sedan gick jag in och slocknade lika fort som jag vaknat.

Sedan kom måndagen. Jag visste ju att jag skulle få packa till mamma förr eller senare, så efter att jag ätit bullar med pappa gick jag upp och började sortera ut vad som skulle med och vad som skulle stanna. Dagen gick och Bea började undra vart jag tog vägen. Tillslut kom jag hem till mamma där jag lade in tvätten, tog en dusch och sedan var det dags för middag. Jag kände att jag var självständig även idag - jag var ilsken och gav korta svar när folk tilltalade mig. Det var det värsta jag visste, att tilltala folk med dålig ton, men det är som ett undermedvetet - jag vill inte göra det, men varenda instinkt i kroppen säger "låt mig vara".. Efter många om och men med bea fick jag tillslut cykla dit. Och efter att vi spelat kort och bakat en kladdkaka som linus tryckte i sig så fort att inte boffe han få en bit, kom steffie dit och snacka lite skit.. och eftersom dimman låg så tätt i luften kände jag inte för att cykla hem, så istället fick hon och jag en go pratstund när hon körde mig hem.. och nu ligger jag här och har skrivit så pass mycket att ni antagligen inte har orkat läsa. Och jag är trött så ni får alla bilder imorgon, de finns så många förstår ni!

Hoppas ni tittar tillbaka trots all torka.. ska försöka hålla igång!

Best wishes. Sweet dreams. L.