It's great to be back.
0kommentarer
Godmorgon läsare, '
Jag måste berätta om .. en upplevelse jag hade igår.
Hela dagen hade jag gått med Frida och Emmy och hennes pojkvän Daniel i stan.. Som vanligt är allting super och jag mår riktigt bra och känner mig så lycklig. . När jag står inne på H&M så vänder jag mig om och får ögonen på en person jag inte trodde jag skulle få se på så nära håll igen. . Men där stod han, ett par centimeter ifrån mig och såg mig in i ögonen för att snabbt titta bort igen .. Jag förstod inte om han uppfattade att det var jag eller inte. Jag kände mitt ansikte blekna och jag kunde höra pulsen i mina egna öron. Jag fumlade klumpigt fram till Frida.. "Frida,Frida.. Frida.. Det är han..Det är Linus"..
För er som inte vet så är Linus en kille jag var tillsammans med för .. ja, omkring 9 månader nu(dock känns det inte så länge! Men så är det.. Han var något av min första kille och en kille jag var väldigt kär i.. )Men efter ett par månader valde han att radera mig ur sitt liv för att han inte klarade av att ha mig i det.. och så går det väl, gör man slut så är det kanske jobbigt att ständigt se den man ville vara med.. eller någonting, jag vet inte.. hur som helst så har vår vänskap gått upp och ned sedan vi gjorde slut. I början mådde jag .... mindre bra men jag klarade av att vara vän med honom, vi hade en väldigt känslig kemi vilket gjorde att vi kände oss.. eller jag kände mig starkare när jag var med honom för den lilla närheten höll mig vid liv inombords.. Stunden jag hade med honom läkte såren han gett mig när han ville lämna mig.. men för honom var det tydligen svårare. Efter två månader orkade han inte ha mig i sitt liv längre. Han orkade inte se mitt namn överallt eller se mig bland hans vänner eller någonting liknande.. Så han sade upp vår vänskap - radera mig på alla ställen som fanns på internet, tog bort mitt nummer och gjorde allt han kunde för att inte springa på mig.. vilket han lyckats väldigt bra med. Jag har varken sett eller hört någonting av honom på omkring.. 3-4 månader.. Men det ändrades igår.. Av alla gånger jag varit i stan och önskat att jag skulle springa på honom så hände det nu,då han inte ens varit i mina tankar på sådan lång tid. Men att se honom.. blev det mycket tuffare än jag föreställt mig. Så många gånger har jag förberett mig på hur glad jag ska se ut framför honom, hur jag ska stå med rak rygg och visa hur lycklig jag är utan honom.. Eftersom jag verkligen gått vidare ifrån honom och inte har kvar känslor för honom överhuvudtaget så förväntade jag mig inte att få den reaktionen jag fick ... Men när jag såg honom så var det som ett slags chocktillstånd. Jag kände hur hela kroppen bleknade, kroppen stelnade uppifrån och ned ... Jag visste inte om jag höll andan förrän jag förstod att jag kipade efter luft.. Med tunga andetag stod jag ett par centimeter ifrån honom, med ryggen vänd mot honom och hyperventilerade. Det var som att någon drog en kniv igenom magen på en och skar upp ett väldigt djupt sår.. stenen i magen blev tyngre och tyngre och jag kände hur någon sorts smärta som inte gjorde ont kom krypandes.. Jag såg honom gå förbi mig, han såg inte emot mig en enda gång utan gick snabbt och med rak rygg i snabba steg .. När jag inte längre såg honom så försvann alla känslor jag just hade haft. Jag mötte Fridas blick som stod vänd emot mig med händerna i mina. Nu kände jag ilskan bildas.. "Hur fan kan han inte hälsa? Hur fan kunde jag reagera såhär? Örh, han betyder ju ingenting för mig längre.. Idiot..Detta är inte okej"
Jag beklagade min reaktion för dem andra och kände mig mer miserabel än förut.
Efter en roadtrip med Frida tänkte jag igenom situationen och förstod att han faktiskt aldrig riktigt kollat på mig, det var sådana snabba blickar och han var så inne i personerna han gick med att han antagligen inte lade märke till mig eftersom jag hade vänt honom ryggen.
Vilket betyder att han antagligen inte såg min reaktion..
Ångesten över min reaktion släppte och jag kände mig trygg igen.
Plötsligt visste jag att min reaktion inte betydde att jag fortfarande älskade honom, inte ens tyckte om honom..Utan det var reaktionen på allting jag hållt inne för honom som han aldrig sett. Plötsligt kände jag mig befriad.
Vem bryr sig om honom?
Inte jag.
Han har sitt liv och jag har mitt.
Och jag mår förvånanasvärt bra utan honom och nästa gång jag ser honom.. är jag hundra procent säker på att min reaktion Inte kommer bli sådär.
Jag måste berätta om .. en upplevelse jag hade igår.
Hela dagen hade jag gått med Frida och Emmy och hennes pojkvän Daniel i stan.. Som vanligt är allting super och jag mår riktigt bra och känner mig så lycklig. . När jag står inne på H&M så vänder jag mig om och får ögonen på en person jag inte trodde jag skulle få se på så nära håll igen. . Men där stod han, ett par centimeter ifrån mig och såg mig in i ögonen för att snabbt titta bort igen .. Jag förstod inte om han uppfattade att det var jag eller inte. Jag kände mitt ansikte blekna och jag kunde höra pulsen i mina egna öron. Jag fumlade klumpigt fram till Frida.. "Frida,Frida.. Frida.. Det är han..Det är Linus"..
För er som inte vet så är Linus en kille jag var tillsammans med för .. ja, omkring 9 månader nu(dock känns det inte så länge! Men så är det.. Han var något av min första kille och en kille jag var väldigt kär i.. )Men efter ett par månader valde han att radera mig ur sitt liv för att han inte klarade av att ha mig i det.. och så går det väl, gör man slut så är det kanske jobbigt att ständigt se den man ville vara med.. eller någonting, jag vet inte.. hur som helst så har vår vänskap gått upp och ned sedan vi gjorde slut. I början mådde jag .... mindre bra men jag klarade av att vara vän med honom, vi hade en väldigt känslig kemi vilket gjorde att vi kände oss.. eller jag kände mig starkare när jag var med honom för den lilla närheten höll mig vid liv inombords.. Stunden jag hade med honom läkte såren han gett mig när han ville lämna mig.. men för honom var det tydligen svårare. Efter två månader orkade han inte ha mig i sitt liv längre. Han orkade inte se mitt namn överallt eller se mig bland hans vänner eller någonting liknande.. Så han sade upp vår vänskap - radera mig på alla ställen som fanns på internet, tog bort mitt nummer och gjorde allt han kunde för att inte springa på mig.. vilket han lyckats väldigt bra med. Jag har varken sett eller hört någonting av honom på omkring.. 3-4 månader.. Men det ändrades igår.. Av alla gånger jag varit i stan och önskat att jag skulle springa på honom så hände det nu,då han inte ens varit i mina tankar på sådan lång tid. Men att se honom.. blev det mycket tuffare än jag föreställt mig. Så många gånger har jag förberett mig på hur glad jag ska se ut framför honom, hur jag ska stå med rak rygg och visa hur lycklig jag är utan honom.. Eftersom jag verkligen gått vidare ifrån honom och inte har kvar känslor för honom överhuvudtaget så förväntade jag mig inte att få den reaktionen jag fick ... Men när jag såg honom så var det som ett slags chocktillstånd. Jag kände hur hela kroppen bleknade, kroppen stelnade uppifrån och ned ... Jag visste inte om jag höll andan förrän jag förstod att jag kipade efter luft.. Med tunga andetag stod jag ett par centimeter ifrån honom, med ryggen vänd mot honom och hyperventilerade. Det var som att någon drog en kniv igenom magen på en och skar upp ett väldigt djupt sår.. stenen i magen blev tyngre och tyngre och jag kände hur någon sorts smärta som inte gjorde ont kom krypandes.. Jag såg honom gå förbi mig, han såg inte emot mig en enda gång utan gick snabbt och med rak rygg i snabba steg .. När jag inte längre såg honom så försvann alla känslor jag just hade haft. Jag mötte Fridas blick som stod vänd emot mig med händerna i mina. Nu kände jag ilskan bildas.. "Hur fan kan han inte hälsa? Hur fan kunde jag reagera såhär? Örh, han betyder ju ingenting för mig längre.. Idiot..Detta är inte okej"
Jag beklagade min reaktion för dem andra och kände mig mer miserabel än förut.
Efter en roadtrip med Frida tänkte jag igenom situationen och förstod att han faktiskt aldrig riktigt kollat på mig, det var sådana snabba blickar och han var så inne i personerna han gick med att han antagligen inte lade märke till mig eftersom jag hade vänt honom ryggen.
Vilket betyder att han antagligen inte såg min reaktion..
Ångesten över min reaktion släppte och jag kände mig trygg igen.
Plötsligt visste jag att min reaktion inte betydde att jag fortfarande älskade honom, inte ens tyckte om honom..Utan det var reaktionen på allting jag hållt inne för honom som han aldrig sett. Plötsligt kände jag mig befriad.
Vem bryr sig om honom?
Inte jag.
Han har sitt liv och jag har mitt.
Och jag mår förvånanasvärt bra utan honom och nästa gång jag ser honom.. är jag hundra procent säker på att min reaktion Inte kommer bli sådär.
Kommentera